Men så publicerades 1847-51 (i »Sovremennik«) Zapiski ochotnika (En jägares anteckningar; »Ur en jägares dagbok«, 1875-79), en serie teckningar ur böndernas och godsegarnas hvardagslif, som med ens gaf T. plats bland Rysslands och samtidens största författare. Det var ett energiskt, af den varmaste fosterlandskärlek och ädel humanitet uppburet fälttåg mot lifegenskapen och den moraliska uselhet, som den födt hos herre och slaf, ett mästerverk af konstnärlig realism, som gör full rättvisa åt den ryske bondens sunda förstånd, sedliga kraft, godmodighet, poetiska och praktiska begåfning. Få litteraturalster ha i Ryssland vunnit en sådan läsekrets som T:s »Zapiski ochotnika«.
free web hosting | free website | Business Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting

generaldepoten/rudin/rudin-node1.html

A. Jensen om I.S. Turgenjev.

Alfred Jensens artikel om Ivan Turgenjev i Nordisk Familjebok, andra upplagan (»uggleupplagan«), band 30 (Stockholm 1920), sp. 359362:

3.  I v a n   S e r g e j e v i t j   T.  författare, f. 1818 i Orel, d. 3 sept. 1883 i Bougival vid Paris, framlefde på moderns gods, Spasskoje Lutovinovo (i guv. Orel), senare genom arf T:s egendom, en dyster barndom, under ett husligt tyranni, som skonade hvarken barn eller lifegna, samt med tyska och franska guvernörer, som ofta byttes om. Sin första kunskap om rysk litteratur fick han (genom sin mors kammartjänare), då han redan var tämligen hemmastad i den tyska och franska. Vid 12 års ålder sattes han i en pension i Moskva; 15-årig inskrefs han vid Moskvas universitet, men fortsatte sina studier i Petersburg, där han 1837 slutade dem med kandidatgrad inom humanistiska fakulteten. Genom professorn i rysk litteratur Pletnev, med hvilken T. kom i närmare personlig beröring, fick han 1838 in ett par små dikter i »Sovremennik«. Med särskildt intresse läste T. latinsk och grekisk litteratur. 1838-41 studerade han i utlandet, hufvudsakligen i Berlin (hörde bl.a. Böckh och Ranke samt studerade Hegels filosofi), samtidigt med Stankevitj, Granovskij och Bakunin. Under vistelsen i utlandet fingo hans politiska och sociala tänkesätt fast form. Han blef »västerlänning« på samma gång han varmt älskade sitt fosterland; redan då var han en svuren fiende till lifegenskapen. Efter sin återkomst till Petersburg ingick han i inrikesministeriets kansli, men med tjänstgöringen (1842-45) var föga bevändt. Han framträdde emellertid (t.o.m. 1850) som poet och romantiker med åtskilliga mindre och större dikter (hufvudsakligen i »Sovremennik« och »Otetjestvennyja zapiski«). Bland de senare vann Parasja (1843) tämligen oförtjänta loford af Bjelinskij. Snart öfvergaf T. versformen, fördömde senare (med rätta) sina poetiska »ungdomssynder« och har i sina samlade skrifter ej lämnat någon plats åt dem. Prosan var hans rätta fält. Sedan 1844-47 några prosaberättelser varit synliga, utan att väcka vidare uppmärksamhet, stod T. färdig att lämna litteraturen, som ej syntes vilja bereda honom någon framgång. Men så publicerades 1847-51 (i »Sovremennik«) Zapiski ochotnika (En jägares anteckningar; »Ur en jägares dagbok«, 1875-79), en serie teckningar ur böndernas och godsegarnas hvardagslif, som med ens gaf T. plats bland Rysslands och samtidens största författare. Det var ett energiskt, af den varmaste fosterlandskärlek och ädel humanitet uppburet fälttåg mot lifegenskapen och den moraliska uselhet, som den födt hos herre och slaf, ett mästerverk af konstnärlig realism, som gör full rättvisa åt den ryske bondens sunda förstånd, sedliga kraft, godmodighet, poetiska och praktiska begåfning. Få litteraturalster ha i Ryssland vunnit en sådan läsekrets som T:s »Zapiski ochotnika«. Större delen af »anteckningarna« är gjord i utlandet (i Paris). Den tidens ryska samhälle var för T. alltför osympatiskt; i de mästerliga skildringarna af rysk natur framträder hans kärlek till hemlandet, som han trodde sig ej skola återse. Ett af moderns död framkalladt besök i Ryssland 1850 blef längre, än han afsett. Redan vistelsen i utlandet (till på köpet under år 1848) hade gjort T. misstänkt; i hans ofvannämnda »Zapiski ochotnika« framträdde, när de 1852 utgåfvos samlade, den kritiska afsikten tydligt, och närmast med anledning af en tidningsartikel om Gogol fick T. en månads arrest och internerades sedan på sitt gods. Först 1854 lyckades några gynnare att genom bemedling af tronföljaren (sedermera Alexander II) utverka tillåtelse för T. att lämna sitt gods, och han styrde då åter kosan till utlandet. Där tillbragte han sedan större delen af sitt lif, i nära förbindelse med familjen Garcia-Viardot, en tid (1863-70) mest i Baden-Baden, sedermera i Bougival, nära Paris, med kortare sommarbesök i hemlandet. Med Rudin (»Rudin«, 1883, 1886) började 1855 raden af T:s större romaner. Året bildar en vändpunkt icke blott i Rysslands politiska och sociala lif, utan äfven i dess litterära. I »Rudin« tecknas 1840-talets dådlösa idealister, som analysera alt, men rygga tillbaka för hvarje handling, en typ, till hvilken T. flera gånger återkommer (jfr. »Hamlet« i »Zap. ochotnika«). Samma motiv varieras i Dvorjanskoje gnezdo (1858; »Adelsfolk«, 1886). Likasom för att visa, att Ryssland endast kan frambringa folk af Rudins kaliber, gör T. hjälten i sin nästa roman, Nakanunje (1859; »Elena«, 1884 och 1887), den energiske Insarov, som i allt är Rudins motsats, till bulgar. »Han kunde icke vara ryss«, säger Elena. Själfva titeln (nakanunje = kvällen före en högtid eller tilldragelse) antyder, att förf. väntar en förändring. Den nya generation, som de ändrade förhållandena efter Krimkriget ammat, tilltalar emellertid T. ej synnerligen. I Otsy i djeti (1861; »Fäder och söner«, 1878) hvilken liksom »Nakanunje« och »Dym« utgafs först i Katkovs »Russkij vjestnik«, skildras den skeptiska ungdom, som uppfödts med naturvetenskap, evolutionsläran och Buckle; medicinaren Bazarov är den förste »nihilisten«. Nu brast dock stormen lös. Vänskapen med Nekrasov och Herzen var redan sliten; de liberale, som icke ville vidkännas porträttet, behandlade T. som en affälling. Med konstnärens divination hade han emellertid, medan nihilismen ännu blott låg i sin linda, riktigt karakteriserat den förening af teoretisk skepsis och praktisk dogmatism, som senare skulle spela en så betydande roll i Rysslands inre historia. Själf förklarar T., att udden är riktad mot adeln och att han i Bazarov blott velat teckna en ärlig demokrat. Bondeemancipationen gjorde till en början ingen ändring i de högre klassernas lif. I Dym (1867; »Rök«, 1869, 1877) gisslas de förnämes moraliska idioti. Deras lif framställes som absolut blottadt på allt verkligt innehåll. Potugins kritik återger författarens tankar. I »Rök« äro nihilisterna färdiga, men spela i romanen blott en underordnad roll. I Nov (1876; »Obruten mark«, 1878) gör nihilismen ömklig bankrutt. T. tror endast på det lugna reformarbetet (Solomin). Emellertid har T. utan tvifvel dömt nihilisterna för hårdt; han synes ej vilja erkänna, att bland dem funnos äfven hjältar. I alla de nu nämnda romanerna är det de högre klassernas, »intelligensens«, lif, som skildras, medan i serien »Ur en jägares dagbok« folkets lif är det egentliga temat. Före, mellan och efter dessa romaner faller till tiden något mer än ett trettiotal noveller och berättelser, som fylla fyra delar af T:s samlade skrifter. Några af dem kunde alltför väl ha fått plats bland »Ur en jägares dagbok«, t.ex. Mumu (skrifven i arresten 1852; sv. öfv. 1868, 1894) och Lukeria (sv. öfv. 1896). Andra (och flertalet) förete hvarken med dem eller med romanerna någon inre släktskap; flera täfla i omfång med romanerna. Till de mera bekanta höra Jakov Pasynkov (1855), Faust (1856; sv. öfv. 1868, 1892), Asia (1858), Pervaja ljubov (Min första kärlek, 1860, 1868, 1887), Nestjastnaja (Den olyckliga, 1868; »Susanna Ivanovna«, 1872), Vesjnie vody (1871; »Vårböljor« 1876, 1886), som påminner om de två första romanerna. Till T:s sista år, då sjukdom redan brutit hans kraft, höra Klara Militj (»Klara Militsch«, 1884), Den triumferande kärlekens sång (sv. öfv. 1882) och en samling aforismer (Senilia; sv öfv. 1883, som T. kallade »dikter på prosa«). — Från det tidigaste skedet i T:s författarskap förskrifva sig åtskilliga komedier, som visserligen ej stå i jämnhöjd med de berättande alstren af hans penna, men i alla fall intaga en ganska respektabel plats inom Rysslands dramatiska litteratur. Äldst är Oförsigtigt (1843), med spanskt ämne. 1848-51 utkommo I andras bröd, Ungkarlen, En månad på landet och några andra. (Hans uppsluppna lustspel »Arfskiftet« gafs 1891 på Dramatiska teatern i Stockholm.) T. författade äfven åtskilliga litteraturhistoriska och kritiska uppsatser (om Bjelinskij, Gogol, N. Turgenev) samt recensioner. Hit kunna räknas äfven hans tal om Hamlet och Don Quijote (1860), hans tal vid aftäckningen af Pusjkins minnesvård i Moskva (1880) samt uttalanden om egna arbeten (i synnerhet om »Fäder och söner«). Slutligen öfversatte han till ryska ett par berättelser af Flaubert, till franska (i förening med Louis Viardot) Pusjkins dramer (1862). — T. är det ryska samhällets historiker, som med intresserad blick följer skiftningarna i dess lif; att denna historia i mycket liknar en sjukdomshistoria är ej hans fel. Emellertid kunde han på afstånd knappast alltid rätt bedöma företeelserna i Ryssland. Som konstnär var T. realist, men sökte ej upp ytterligheter eller abnormiteter (åtminstone ej i sina tidigare alster). Han låter gärna hvar och en gälla det mesta han kan; han håller af sitt folk. Språket behärskar han som få. — Han begrofs 9 okt. 1883 under en ofantlig tillslutning af allmänheten i Petersburg på Volkovska kyrkogården, där så många andra af Rysslands litterära storheter hvila. — Af T:s samlade arbeten utkom 1891 9:e uppl., i 12 bd, och s. å. 2:a uppl. af hans poesi. 1901 utgåfvos i Paris hans bref till de franske vännerna af Halpérine-Kaminski. En första samling af hans bref utgafs 1885. Nästan alla T:s romaner, noveller och berättelser finnas öfversatta till sv. (dels direkt från ryskan af H. Almkvist, signaturen K. F., och E. Nordenström, dels från fr. och ty.), till da., ty., fr. och eng., några äfven till andra språk. Lefnadsteckningar och kritisk-historiska uppsatser om T. finnas i hans samlade skrifter samt af Vengerov, Strachov, Burenin o. a., vidare af O. Miller, i »Russkie pisateli« (I; 4:e uppl. 1890), och Vogüé, »Le roman russe« (2:a uppl 1888). En framstående rysk T.-forskare är N.M. Gutjar. På tyska finnas monografier af E. Zabel (1883) och E. Borkowsky (1903), på franska af Halpérine-Kaminski (1901, 1907) och E. Haumant (1906), på danska af F. Thomsen (1915). Jfr K. Tiander, »T. i dansk aandsliv« (1913 och i »Finsk tidskr« s.å.), Helena Nyblom i »Nord. tidskr« (1887) och A. Jensen i »Finsk tidskr.« (1888) samt i »Ord och bild« (1894). Utländska omdömen om T. utgåfvos samlade af Rogozin 1884.

A—d J.

I.S. Turgenjev (1818–1883): Rudin (1855).
Från ryskan öfversatt af -K- (H.N. Almkvist, 1839–1904).

Uppgifterna om författarens och öfversättarens namn få ej aflägsnas, utplånas eller eljest göras oläsliga.
Förvaras åtkomligt.
Hela texten finnes äfven i PDF-filen rudin_sv.pdf, som kan öppnas i GV, Xpdf eller Acrobat Reader och bättre lämpar sig för utskrift än denna sida.

Denna bok kan finnas i somliga offentliga bibliotek, t.ex. folkbiblioteken i Båstad, Helsingborg, Malmö och Stockholm. Vill man ha reda på hvilka öfriga, kan man söka i Libris.

Senast ändrad Thu Aug 2 19:41:40 CEST 2001


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats. Grundadt 1997.

Innehåll:

Generaldepotens Fotografiska Anstalt.

Ryska Litteraturdepoten.

Emil Tusens Uppfostringsanstalt.

Generaldepotens Typografiska Anstalt.

Generaldepotens Fantastiska Anstalt.

Hävder och anor.

Generaldepotens Bibliografiska Anstalt.

Några skrifter, vilka kan nerladdas på en gång i en
enda fil vardera.  HTML-filerna lämpar sig vanligen bäst
för läsning på skärm, mens PDF-filerna merendels
lämpar sig bäst för utskrift.

Undantag ifrån detta utgör sådana texter, vilka
innehåller frakturstil men enbart i PDF-filen och
därför kan se bäst ut i denna även vid
läsning på skärm.

Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).