Rikedomen på tankar hindrade Rudin att uttrycka sig noggrant och klart. Den ena bilden trängde undan den andra, liknelser, än oväntadt djerfva, än utomordentligt träffande, följde tätt på hvarandra. Vidt skildt från den studerade vältalarens utsökta frasmakeri, bar hans improvisatoriska flödande tal prägeln af ursprunglig inspiration. Han sökte icke orden, ledigt och frivilligt kommo de på hans läppar och tycktes liksom strömma ur hans själ, fulla af den lefvande öfvertygelsens värme. Rudin egde i hög grad denna gåfva af »musikalisk vältalighet«. Han förstod att så anslå vissa hjertats strängar, att alla de öfriga dallrade med underbar klang. En eller annan åhörare fattade må hända icke rätt klart hvad hans ord betydde, men han kände sitt bröst vidgas …  det var som ett förhänge drogs undan för hans ögon, och i fjärran visade sig strålande bilder … 

Rudins tankar tycktes vända mot framtiden, och detta gaf honom denna prägel af framåtträngande ungdomlighet. Stående vid fönstret, talade han, utan att se på någon särskildt, och inspirerad af den sympatiska uppmärksamheten omkring honom, af unga qvinnors närvaro, af nattens skönhet, samt förd af sina egna känslors ström, höjde han sig verklig vältalighet, till poesi …  Sjelfva ljudet af hans lugna, klangfulla stämma ökade ordens trollkraft, det var som om något högre, något för honom sjelf ovanligt talade från hans läppar  …  Rudin talade om det, som gifver menniskolifvet betydelse för evigheten.

free web hosting | free website | Business Hosting Services | Free Website Submission | shopping cart | php hosting

generaldepoten/rudin/rudin.html

---8<-------------(Här börjar filen rudin.txt)-------------------------
Rudin

novell af Ivan Turgenjef

från ryskan öfversatt af

-K-

------------------------------------------------------------------------

STOCKHOLM, 1883.

------------------------------------------------------------------------


I.
{s.~1}

Det var en stilla sommarmorgon.  Solen stod redan ganska högt på den
klara himmeln, men fälten voro ännu hvita af dagg.  Från de nyss
vaknade dälderna ångade friska dofter, och i den ännu fuktiga och
tysta skogen sjöngo de tidiga småfoglarne gladt.  På toppen af en
brant kulle, från ofvan till nedan betäckt med råg, som nyss börjat
blomma, låg en liten by, och på gångstigen, som ledde dit, gick en ung
qvinna i hvit nättelduksklädning, rund halmhatt och med ett parasoll i
handen.  En betjentgosse följde henne på något afstånd.

Hon gick långsamt, som om hon njöt af sin promenad.  Rundtomkring, på
den höga vaggande rågen, gingo långsträckta vågor, skimrande i grönt,
blekrödt och silfvergrått.  Högt upp deröfver klingade lärkornas
sånger.  Den unga qvinnan kom från sin egen landtgård, som låg omkring
en verst {1/10 svensk mil.} från den by, dit hon nu stälde sina steg.
Alexandra Pavlovna Lipin --- så lydde hennes namn --- var enka,
barnlös, ganska förmögen och bodde tillsammans med sin broder,
f.d. stabs-ryttmästaren {s.~2} Sergej Pavlovitsch Volintsef.  Denne
hade aldrig varit gift och skötte nu i egenskap af intendent sin
systers egendom.  Då Alexandra Pavlovna hade kommit in i byn,
fortsatte hon sin väg ända till den längst bort belägna stugan, en
liten låg, förfallen koja, ropade på sin betjent och tillsade honom
att gå in och fråga hur stugans egarinna befann sig.  Han kom strax
tillbaka, följd af en gammal skröplig bonde med hvitt skägg.

--- Nå, hur är det? frågade Alexandra Pavlovna.

--- Hon lefver ännu, svarade gubben.

--- Får jag gå in?

--- Hvarför inte?  Kom!

Alexandra Pavlovna inträdde i stugan.  Derinne var både mörkt,
qvalmigt och rökigt.  I en fållbänk låg en varelse, som vred sig under
klagan och jämmer.  Alexandra Pavlovna såg ditåt och varseblef i
halfmörkret en gammal qvinnas gula och skrynkliga hufvud omlindadt med
en rutig duk.  Höljd ända öfver bröstet med en tjock, grof öfverrock,
andades hon med möda och rörde svagt sina magra händer.

Alexandra Pavlovna närmade sig den gamla och vidrörde med fingrarna
hennes panna.  Den var brännande het.

--- Hur känner du dig, Matrena? frågade hon, lutande sig ned öfver
    bädden.

--- Oh! oh! jämrade sig den gamla, under det hon såg på Alexandra
    Pavlovna.  --- Illa, illa, syster!  Dödsstunden har kommit, dufvan
    min!

--- {s.~3} Gud är barmhertig, Matrena, kanhända skall han
    låta dig tillfriskna.  Har du tagit in läkemedlet, jag skickade
    dig?

Den gamla suckade ängsligt och svarade icke.  Hon hade ej hört frågan.

--- Hon har tagit in, svarade gubben, som stannat vid dörren.
    Alexandra Pavlovna vände sig till honom.

--- Fins det ingen hos henne utom dig? frågade hon.

--- Jo, en liten flicka... hennes sondotter, men hon springer
    alltid sin väg... kan inte sitta stilla, hon är så
    oregerlig; att ge farmor litet vatten att dricka, äfven det är hon
    för lat till.  Och jag sjelf är gammal, hvad kan jag göra?

--- Hvarför inte föra henne till mig på sjukhuset?

--- Nej!  Hvarför på sjukhuset?  Det är alldeles detsamma hvar man
    dör.  Hon har lefvat nog, det är tydligt, att Gud vill det så.
    Hon skall aldrig mer komma upp från bädden.  Hvad skulle hon att
    göra på sjukhuset?  Tar man och lyfter henne ur sängen, så dör hon
    genast.

--- Oh! oh! stönade den gamla.  --- Vackra, nådiga fru, öfvergif inte
    min lilla fader- och moderlösa, vårt herrskap är långt här ifrån,
    men du...

Den gamla tystnade, hon hade redan talat öfver sina krafter.

--- Oroa dig icke, sade Alexandra Pavlovna, --- alt skall blifva
    uträttadt.  Men här har jag tagit med mig te och socker åt dig.
    När du får lust, så drick... {s.~4} Ni har ju en samovar, {Det
    nationella ryska teköket.} tillade hon, vändande sig till gubben.

--- En samovar?  Nej, vi ha ingen samovar, men man kan skaffa en.

--- Skaffa dig en då, eller också skall jag skicka min.  Men säg åt
    flickan, att hon inte får springa sin väg, säg henne, att det är
    skamligt af henne att göra så.

Gubben svarade icke, utan mottog blott struten med te och socker med
bägge händerna.

--- Far väl nu, Matrena, sade Alexandra Pavlovna, --- jag skall komma
    tillbaka ännu en gång, och förlora icke modet, utan tag in
    läkemedlen ordentligt.

Den gamla lyfte hufvudet något litet och sträckte sig mot Alexandra
Pavlovna.

--- Gif mig er hand, nådig fru, stammade hon.

Alexandra Pavlovna gaf henne icke sin hand, men lutade sig ned öfver
henne och kysste henne på pannan.

--- Kom ihåg, sade hon till gubben, i det hon gick, --- kom ihåg,
    läkemedlet skall hon ta in just så, som det är föreskrifvet, och ge
    henne också te att dricka.

Gubben svarade ej häller nu, utan blott bugade sig djupt.

Alexandra Pavlovna andades lättare, då hon åter befann sig i fria
luften.  Hon spände upp sitt parasoll och tänkte just bege sig hem, då
en låg kappkörningsdroska körde fram bakom stuguknuten.  I droskan
satt en trettioårig man i en gammal grå linnerock och likadan {s.~5}
mössa.  Vid åsynen af Alexandra Pavlovna höll han genast in sin häst
och vände sig till henne.  Det breda, all slags naturlig rodnad
saknande ansigtet med sina små blekgrå ögon och hvitaktiga mustascher
passade förträffligt till färgen på hans drägt.

--- God dag, sade han med ett trögt leende.  --- Hvad gör ni här, om
    jag får fråga?

--- Jag har besökt en sjuk... Men hvarifrån kommer ni, Michajlo
    Michajlitsch?

Mannen, som blifvit tilltalad med namnet Michajlo Michajlitsch såg
henne i ögonen och smålog ännu en gång.

--- Det är vackert gjordt af er, fortsatte han, --- att besöka den som
    är sjuk, men vore det inte bättre, om ni lät föra henne på
    sjukhuset.

--- Hon är alt för klen till det, man får inte röra vid henne.

--- Och ert sjukhus, tänker ni låta det alldeles upphöra.

--- Upphöra?  Hvarför det?

--- Nå ja...

--- Hvilken besynnerlig tanke!  Hvar har ni fått den ifrån?

--- Jo, ser ni... ni är så mycket tillsammans med fru Lasunski och
    står som det synes helt och hållet under hennes inflytande.  Men
    att döma efter hennes ord äro sjukhus, skolor och alt sådant der
    bara barnsligheter, onödiga påhitt.  Välgörenheten måste vara
    personlig, individuel och lika så upplysningen, alt detta är ett
    själens, ett hjertats verk... det är ju så, tror jag, {s.~6} hon
    uttrycker sig.  Eljes skulle jag just vilja veta, hvem hon lärt
    sig den der visan af.

Alexandra Pavlovna började skratta.

--- Darja Michajlovna är en förståndig qvinna; jag håller mycket af
    henne och sätter stort värde på hennes omdöme, men äfven hon kan
    misstaga sig, och inte tror jag blindt på alt hvad hon
    säger.

--- Det gör ni rätt i, återtog Michajlo Michajlitsch, som ännu satt
    qvar i sin droska, --- derför att hon tror just inte mycket sjelf
    på sina ord.  Emellertid är jag mycket glad, att jag träffade er.

--- Och hvarför det?

--- En skön fråga!  Liksom det inte alltid vore angenämt att träffa
    er!  I dag ser ni också lika frisk och huld ut som morgonen sjelf.

Alexandra Pavlovna skrattade åter.

--- Hvad skrattar ni åt?

--- Åt hvad?  Om ni ändå kunde se, med hvilken kall och dåsig min ni
    säger era komplimanger!  Jag bara undrar på att ni kunnat få fram
    dem utan att gäspa.

--- Med kall min... ni vill alltid ha eld, men eld duger till
    ingenting, den flammar upp, röker och slocknar.

--- Och värmer, tillade Alexandra Pavlovna.

--- Ja... och bränner.

--- Nå, hvad gör det, att den bränner!  Äfven det är det ingenting
    ondt i, alt är bättre än...

--- Men jag vill väl se, om ni säger detsamma, när ni en gång bränt er
    riktigt, afbröt Michajlo Michajlitsch {s.~7} henne
    harmset, och slog med tömmarna på hästen.  --- Farväl!

--- Vänta då, Michajlo Michajlitsch, vänta litet! ropade Alexandra
    Pavlovna, --- när kommer ni till oss!

--- I morgon, helsa er bror!

Droskan rullade bort.

Alexandra Pavlovna såg efter Michajlo Michajlitsch.

--- En riktig säck, tänkte hon.  Och i sanning, hopkrupen, neddammad,
    med mössan i nacken, der några gula hårtestar stucko fram, liknade
    han verkligen en stor mjölsäck.

Alexandra Pavlovna begaf sig långsamt på väg hem.  Hon gick med
nedslagna ögon, då bullret af hästtramp i närheten kom henne att
stanna och lyfta upp hufvudet.  Hennes bror kom ridande emot henne,
bredvid honom gick en ung man, liten till växten, i en lätt, oknäppt
syrtut, med en lätt halsduk och en lätt grå hatt, och en liten käpp i
handen.  Han hade redan på afstånd smålett mot Alexandra Pavlovna,
ehuru han sett, att hon gick försänkt i tankar utan att gifva akt på
något, och så snart hon stannade, skyndade han emot henne och utropade
gladt, nästan ömt:

--- God morgon, Alexandra Pavlovna, god morgon!

--- Ah! Konstantin Diomiditsch, god morgon, svarade hon.  --- Ni
    kommer från Darja Michajlovna?

--- Ja visst, ja visst, återtog den unge mannen, med strålande
    ansigte, --- från Darja Michajlovna.  Darja Michajlovna har
    skickat mig till er.  Jag föredrog att gå till fots, det är bara
    fyra verst, och morgonen är så underbart vacker.  Jag kommer
    fram... ni är inte hemma. {s.~8} Er bror säger mig, att ni har
    gått till Semenovka, sjelf stod han i begrepp att rida ut på
    fälten.  Jag gick med honom för att möta er...  ja, så är
    det... hur angenämt, hur ljufligt!

Den unge mannen talade ryska, rent och riktigt, men med ett främmande
uttal, hvars härkomst det dock skulle hafva varit svårt att bestämma.
I hans anletsdrag låg något asiatiskt.  Den långa krokiga näsan, de
stora, orörliga, utstående ögonen, de tjocka röda läpparna, den
sluttande pannan, det becksvarta håret, alt antydde hos honom
österländsk härkomst.  Men den unge mannens familjenamn var
Pandalevski, och som sin födelseort uppgaf han Odessa, ehuru han genom
en rik och välgörande enkas försorg hade blifvit uppfostrad
någonstädes i Hvita Ryssland.

En annan enka hade skaffat honom en plats.  I allmänhet togo
medelålders damer gerna vård om Konstantin Diomiditsch.  Han förstod
att hos dem både söka och finna hvad han önskade.  Han bodde äfven nu
hos en rik godsegarinna, Darja Michajlovna Lasunski, i egenskap af
upptaget barn.  Han var alltid artig, tjenstvillig, känslofull med en
viss blandning af knappt medveten sinlighet, egde en behaglig röst,
spelade rätt bra piano och hade den vanan att starkt fixera den han
talade med.  Hans kläder, som räckte mycket länge, voro alltid snygga,
hans breda haka omsorgsfullt rakad och håret slätt kammadt.

Alexandra Pavlovna åhörde hans tal ända till slut, vände sig derpå
till sin broder och yttrade:

--- {s.~9} I dag möter jag då hela verlden, alldeles nyss
    skildes jag från Leschnjef.

--- Ah, från honom!  Han var väl ute och åkte?

--- Ja, kan du tänka dig i en kappkörningsdroska, och klädd i en
    linnesäck alldeles höljd af dam...  Hvad han är för en
    besynnerlig menniska!

--- Ja, det må vara, men det är en bra karl.

--- Hvem då?  herr Leschnjef? frågade Pandalevski förundrad.

--- Ja, Michajlo Michajlitsch Leschnjef, återtog Volintsef.  --- Men
    farväl nu, syster, jag måste ut på fälten, man sår bohvete hos dig
    i dag.  Herr Pandalevski skall följa dig hem.

Volintsef satte sin häst i traf.

--- Med största förnöjelse, utbrast Konstantin Diomiditsch och bjöd
    armen åt Alexandra Pavlovna.

Hon tog hans arm, och bägge anträdde färden hem till hennes egendom.

---

Att gå arm i arm med Alexandra Pavlovna skänkte Konstantin Diomiditsch
synbarligen stort nöje.  Han gick med små steg, smålog, och hans
österländska ögon höljdes af en fuktig dimma, hvilket för öfrigt hos
honom ej var något sällsynt.  Det behöfdes icke mycket för att röra
Konstantin Diomiditsch till tårar.  Och hvem {s.~10} skulle icke hafva
funnit det angenämt att föra under armen en ung, vacker och välväxt
qvinna.  Om Alexandra Pavlovna sade hela ...ska guvernementet, att hon
var förtjusande, och...ska guvernementet misstog sig icke.  Redan
hennes lilla fina, lätt uppåt böjda näsa kunde tvinga hvilken man som
helst från förståndet, huru mycket mera då hennes svartgrå sammetslika
ögon, hennes guldgula lockar, de runda kindernas gropar och tusende
andra behag.  Men det bästa hos henne var det ljufva ansigtets
uttryck: trofast, hjertegodt och saktmodigt, måste det på en gång röra
och fängsla.  Alexandra Pavlovnas blick och leende var ett barns blick
och leende, de förnäma damerna i hennes sällskapskrets funno henne
litet enfaldig...  Kan man önska något mer?

--- Darja Michajlovna har skickat er till mig, säger ni? frågade hon
    Pandalevski.

--- Ja visst har hon sändt mig, svarade han, dervid uttalande
    bokstafven s som ett engelskt th, --- »de«
    önskade lifligt och ville enträget be er, att ni skulle vara så
    god och komma till dem i dag.  »De« --- (då Pandalevski talade om
    en tredje person, i synnerhet om ett fruntimmer, nyttjade han
    företrädesvis pluralen) --- de vänta en ny gäst till sig, med
    hvilken de lifligt önska att göra er bekant.

--- Hvem då?

--- En viss herr Muffel, baron och kammarjunkare från Petersburg.
    Darja Michajlovna hafva för länge sedan gjort deras bekantskap hos
    furst Garin och berömma dem mycket som en älskvärd och bildad ung
    man. {s.~11} Herr baron sysselsätta sig också litet med
    literaturen, eller, rättare sagdt... ack, hvilken förtjusande
    liten fjäril, var så god och betrakta den...  rättare sagdt, med
    nationalekonomi.  Han har skrifvit en afhandling om någon
    intressant fråga, och han vill underställa den Darja Michajlovnas
    omdöme.

--- Den nationalekonomiska afhandlingen?

--- Ja, med afseende på språket, Alexandra Pavlovna, med afseende på
    stilen.  Ni vet, förmodar jag, att Darja Michajlovna förstår sig
    äfven på detta.  Tschukovski har frågat dem till råds, och äfven
    min välgörare, som bor i Odessa, den gamle ärevördige Roksolan
    Mediarovitsch Ksandrika...  Säkert är detta namn er väl bekant?

--- Nej, inte alls, jag har aldrig hört det förr.

--- Inte hört talas om en sådan man!  Förunderligt!  Jag ville säga,
    att äfven Roksolan Mediarovitsch hade alltid en hög tanke om Darja
    Michajlovnas insigter i ryska språket.

--- Men är han inte en pedant, den der baron? frågade Alexandra
    Pavlovna.

--- På intet vis.  Darja Michajlovna säger tvärtom, att man genast i
    honom igenkänner en man af verld.  Om Beethoven talade han i ett
    så skönt språk, att till och med den gamle furst Garin blef
    hänförd deraf.  Det, tillstår jag, skulle jag gerna hafva velat
    höra, det hör ju till mitt fack.  Tillåt mig att erbjuda er denna
    utsökt sköna ängsblomma.

Alexandra Pavlovna mottog blomman, och, några steg längre bort,
släppte hon den på vägen.  Hennes bostad {s.~12} låg icke mer än
tvåhundra steg aflägsen.  Nyligen uppbyggd och hvitrappad, blickade
den så vänligt fram med sina breda, ljusa fönster ur de åldriga
lindarnas och lönnarnas djupa grönska.

--- Hvad svar önskar ni, att jag bringar Darja Michajlovna, började
    Pandalevski, litet stött öfver den af honom erbjudna blommans öde,
    --- vill ni vara så god och komma till middagen?  De be äfven er
    broder vara välkommen.

--- Ja, vi skola komma, helt visst.  Hur är det med Natascha?

--- Gud ske lof!  Natalia Alexejevna är frisk och mår väl.  Men här
    äro vi nu vid afvägen till Darja Michajlovnas egendom.  Tillåt mig
    att taga afsked af er här.

Alexandra Pavlovna stannade.

--- Skulle ni icke vilja stiga in till oss? frågade hon med en viss
    obeslutsamhet i rösten.

--- Jag skulle vilja det af hela mitt hjerta, men jag fruktar att
    komma för sent.  Darja Michajlovna önskar att höra den nya etyden
    af Thalberg, jag måste således bereda mig derpå och studera in
    den.  Dessutom tillstår jag, att jag hyser tvifvel om, huruvida
    mitt sällskap kan bereda er något nöje.

--- Jo visst... men hvarför...

Pandalevski suckade och nedslog ögonen uttrycksfullt.

--- Farväl, Alexandra Pavlovna! utropade han efter några ögonblicks
    tystnad, bugade sig och trädde ett steg tillbaka, liksom väntande
    ...

Alexandra {s.~13} Pavlovna vände sig om och gick hem.

Konstantin Diomiditsch begaf sig också på väg hemåt.  All ljufhet hade
genast försvunnit från hans ansigte, i dess ställe hade trädt ett
uttryck fullt af sjelfförtroende, nästan af hårdhet.  Till och med
hans gång var förändrad.  Han steg voro längre och fastare.  Han gick
två verst, vårdslöst slängande med käppen, då plötsligt ett
sjelfbehagligt leende for öfver hans drag.  Tätt invid vägen hade han
märkt en ung och ganska vacker bondflicka, som dref kalfvar ur
hafreåkern.  Konstantin Diomiditsch närmade sig den unga flickan
försigtigt som en katt och språkade henne an.  I början teg hon,
rodnade och småskrattade för sig sjelf, derpå betäckte hon sina läppar
med händerna, vände sig bort och sade:

--- Gå sin väg, herre... det är verkligen...

Konstantin Diomiditsch hotade henne med fingret och befalde henne att
plocka blåklint åt honom.

--- Hvad skall du med blåklint?  Binda kransar kanske? återtog
    flickan.  --- Nej, gå nu.

--- Hör på, min lilla förtjusande sötunge, började Konstantin
    Diomiditsch åter.

--- Nej, gå då, säger jag, afbröt honom flickan.  --- se der komma de
    unga herrarna.

Konstantin Diomiditsch såg upp.  Ja verkligen, på vägen sprungo Vanja
och Petja, Darja Michajlovnas unga söner, och efter dem kom deras
lärare, Basistof, en ung, ännu ej tjugufemårig man, som nyligen hade
afslutat sin studiekurs.  Basistof var stor och lång, med ett mycket
vanligt ansigte, stor näsa, tjocka läppar {s.~14} och små grisögon,
ful och otymplig, men god, hederlig och rättfram.  Han klädde sig
vårdslöst, klippte aldrig håret, icke af koketteri utan af lättja,
tyckte om att äta och sofva, men tyckte också om en god bok och ett
lifligt samtal, --- och afskydde hjertligt herr Pandalevski.

Darja Michajlovnas barn afgudade Basistof och hade icke den ringaste
fruktan för honom.  Med alla andra, som mer eller mindre utgjorde
medlemmar af familjen, stod han på förtrolig fot, hvilket just icke
behagade värdinnan, ehuru hon ofta i anledning deraf förklarade, att
för henne funnos icke några fördomar.

--- God dag, mina små kära vänner, god dag, god dag, började
    Konstantin Diomiditsch, --- hvad ni har kommit tidigt ut på
    promenad i dag!  Hvad mig beträffar, tillade han, i det han vände
    sig till Basistof, --- har jag redan länge varit ute och
    gått...  Det är min passion att njuta af naturen.

--- Vi ha sett, hur ni njuter af naturen, mumlade Basistof.

--- Ni är materialist!  Genast tänker ni något, Gud vet hvad...
    Ah! jag känner er!

Då Pandalevski talade med Basistof eller med personer af hans art och
karakter, råkade han lätt i vrede, och uttalade då bokstafven s rent
och nästan pipande.

--- Hvad ville ni den der flickan?  Ni frågade kanske efter vägen?
    sade Basistof, blickande än åt höger än åt venster.

Han kände, att Pandalevski såg honom rakt i ansigtet, och det var
honom ytterst obehagligt.

--- {s.~15} Jag upprepar, att ni är en materialist och
    ingenting annat.  I alt vill ni nödvändigt se den prosaiska sidan.

--- Barn, kommenderade plötsligt Basistof, --- ni ser den der
    videbusken borta på ängen, låt oss se hvem som kommer fortast
    dit... ett... tu... tre!

Barnen sprungo af alla krafter mot videbusken.  Basistof skyndade bort
efter dem.

--- En så'n drummel! tänkte Pandalevski.  --- Han bara förderfvar de
    små gossarne...  En riktig bondtölp!

Och med välbehag mönstrande sin egen lilla fina vackra figur, slog
Konstantin Diomiditsch två lätta slag med utbredda fingrar på
rockärmarna, skakade litet på kragen och gick vidare.  Hemkommen på
sitt rum, tog han på sig en gammal nattrock och satte sig med bekymrad
uppsyn till pianot.

II.
{s.~16}

Darja Michajlovna Lasunskis hus ansågs nästan som det förnämsta i hela
...ska guvernementet.  Stort och präktigt, bygdt helt och hållet af
sten i förra seklets smak, tog det sig ståtligt ut på toppen af en
kulle, vid hvars fot flöt en af mellersta Rysslands hufvudfloder.
Darja Michajlovna sjelf var en förnäm och rik dam, enka efter ett
geheimeråd.  Ehuru Pandalevski plägade säga om henne, att hon kände
hela Europa och hela Europa henne, så kände Europa henne dock föga,
och till och med i Petersburg spelade hon ingen betydande roll.  I
Moskva deremot kände och besökte henne alla.  Hon tillhörde den stora
verlden och ansågs för en något besynnerlig qvinna, just icke så god,
men ovanligt förståndig.  I sin ungdom hade hon varit utmärkt vacker.
Poeterna skrefvo verser till hennes ära, unga män förälskade sig i
henne, och höga herrar uppvaktade och hyllade henne.  Men sedan den
tiden hade 25 à 30 år förflutit, och af de forna behagen hade hvarje
spår försvunnit.  »Är det möjligt«, frågade sig ofrivilligt hvar och
en, som nu såg henne för första gången, »är det möjligt, att denna
magra, gulbleka, skarpnästa qvinna, som dock ännu icke är gammal, kan
någonsin hafva varit en skönhet?  Är väl detta hon, densamma till
hvars ära lyror klingat?« Och hvar och en förundrades i sitt sinne
öfver alltings förgänglighet här nere.  Det är sant, att Pandalevski
fann, att Darja Michajlovnas {s.~17} härliga ögon bibehållit sig på
ett förunderligt sätt, men denne samme Pandalevski påstod ju ock, att
hela Europa kände henne.

Darja Michajlovna for hvarje sommar till sin egendom med sina trenne
barn, en dotter, Natalia, sjutton år, och två söner, tio och nio år,
och förde der ett öppet och gästfritt hus, det vill säga, hon mottog
besök af herrar, i synnerhet ogifta; damerna af provinsens adel kunde
hon ej med, och dessa gåfvo henne detta rikligt igen.  Darja
Michajlovna var efter deras utsago både högfärdig och omoralisk, en
liten förskräcklig tyrann, och hvad som var värst af alt, hon tillät
sig sådana friheter i sitt tal, att det var en riktig fasa att höra
henne.  Darja Michajlovna tyckte verkligen icke om att lägga för
mycket band på sig, när hon var på landet, och i hennes umgängestons
otvungna enkelhet märktes en lätt nyans af en verklig verldsdams
förakt för de henne omgifvande obetydliga och alldagliga
personligheterna.  Äfven med sina bekanta från staden var hennes sätt
mycket ogeneradt, till och med sarkastiskt, men nyansen af förakt fans
der icke.

Har du någon gång märkt, värde läsare, att en menniska, som är
ovanligt tankspridd i kretsen af sina underordnade, aldrig är
tankspridd bland högre stälda personer?  Hvaraf kommer detta?  Dock,
dylika frågor tjena till ingenting.

Då Konstantin Diomiditsch hade lärt sig den Thalbergska etyden och
begaf sig från sitt lilla trefliga rum ned i förmaket, fann han redan
hela husets sällskapskrets församlad.  »Salongen« var öppnad.  På en
bred {s.~18} divan halflåg husets värdinna med fötterna under sig och
bläddrade i en ny fransk broschyr.  Vid en sybåge bredvid fönstret
satt på ena sidan Darja Michajlovnas dotter, på den andra guvernanten
mademoiselle Boncourt, en gammal torr, sextioårig mö med svart chignon
under den brokiga mössan och bomullstappar i öronen; i ett hörn vid
dörren satt Basistof och läste en tidning, bredvid honom spelade Vanja
och Petja dam, och lutad mot kaminen, med händerna på ryggen, stod en
herre af medelmåttig längd, med grått, oordnadt hår, solbränd ansigte
och svarta, oroligt spejande ögon, en viss herr Afrikan Semenitsch
Pigasof.

En besynnerlig menniska var denne Pigasof.  Missnöjd med alt och med
alla, i synnerhet med qvinnorna, grälade han på allting från morgon
till qväll, stundom ganska träffande, stundom rätt enfaldigt, men
alltid till stor förnöjelse för sig sjelf.  Hans retlighet gick ända
till barnslighet, hans skratt, ljudet i hans röst, hela hans väsende
tycktes närdt af galla.  Darja Michajlovna såg honom gerna hos sig,
hon fann mycket nöje i hans utfall, och i sjelfva verket voro de också
ganska roliga.  Att öfverdrifva var hans största fröjd.  Berättade man
till exempel i hans närvaro om en olycka, sade man honom, att åskan
slagit ner och antändt en hel by, eller att vattnet bortfört en qvarn,
eller att en bonde huggit af sig handen med en yxa, frågade han för
hvarje gång med stegrad förbittring: »Hvad heter hon?« det ville säga,
hvad heter den qvinna, från hvilken denna olycka utgått, ty enligt
hans öfvertygelse behöfde man blott riktigt gå till botten med saken
för {s.~19} att se, att till hvarje olycka var en qvinna allena
orsaken.  En gång kastade han sig på knä för ett honom nästan obekant
fruntimmer, som ville truga honom att smaka på något, och med tårar i
ögonen men med liflig harm målad i sina drag, besvor han henne att
skona honom: han hade ju aldrig förgått sig mot henne och skulle
hädanefter aldrig besöka henne.  En gång hade en häst skenat utför en
backe med en af Darja Michajlovnas tvätterskor, hon kastades i ett
dike och blef nästan ihjälslagen.  Denna häst fick sedan af Pigasof
aldrig heta annat än »den lilla snälla hästen« och sjelfva busken och
diket fann han i hög grad pittoreska.

Pigasof hade icke haft någon framgång i lifvet, och deri låg till en
stor del orsaken till hans besynnerliga och nyckfulla sätt.  Han
härstammade från fattiga föräldrar.  Hans far skötte åtskilliga
underordnade sysslor, kunde knappt läsa och skrifva och bekymrade sig
icke det ringaste om sonens uppfostran, han födde och klädde honom,
och dermed alt.  Hans mor skämde bort honom, men hon dog tidigt.
Pigasof uppfostrade sig sjelf.  Först inträdde han i en
distriktsskola, derefter i ett gymnasium, och då han lemnar detta med
de vackraste vitsord, begaf han sig till Dorpat, hvarest han ständigt
hade att kämpa med nöd och fattigdom, men höll dock ut ända till
slutet af sin treåriga kurs.  Pigasofs begåfning öfversteg icke mycket
det vanliga måttet, det var genom tålamod och ihärdighet han utmärkte
sig, och i synnerhet fans hos honom en starkt utpräglad ärelystnad,
ett begär att umgås i de {s.~20} bästa sällskap och att i trots af ett
oblidt öde ej ge efter för andra.  Också studerade han flitigt och
hade blott af äregirighet legat vid universitetet i Dorpat.  Hans
fattigdom harmade honom djupt och hade hos honom utvecklat en stor
iakttagelseförmåga och förslagenhet.  Hans sätt att uttrycka sig var
ganska egendomligt, han hade redan från ungdomen tillegnat sig ett
särskildt slags vältalighet, full af galla och bitterhet.  Hans tankar
höjde sig icke öfver den vanliga nivån, men han talade så, att han
kunde gälla icke allenast för en förståndig utan för en ovanligt
skarpsinnig man.  Sedan Pigasof förvärfvat kandidatgraden, beslöt han
att egna sig åt den lärda banan.  han förstod nämligen, att på hvarje
annan väg skulle han icke kunna hålla sig i jämnbredd med sina
kamrater.  Dessa bemödade han sig alltid att välja ur de högre
kretsarna och förstod att foga sig efter dem, till och med att smickra
dem, ehuru alltid under gyckel och hån.  Men till att blifva en lärd
man saknade Pigasof nödig underbyggnad.  Autodidakt och utan verklig
kärlek till vetenskapen, egde han ett alt för ringa förråd af vetande.
I disputationsprofvet blef han underkänd, då deremot en annan student,
en ganska medelmåttigt utrustad ung man, hvilken han, under den tid de
bodde tillsamman, ofta gjort narr af, men som dock erhållit en
ordentlig uppfostran, gick igenom med heder.  Detta missöde bragte
Pigasof i raseri, han kastade böcker och skrifhäften på elden och
inträdde på embetsmannabanan.  I början gick det icke illa för honom.
Som tjensteman var han på flerfaldigt sätt {s.~21} användbar, ej
synnerligen ordentlig, men i stället djerf och full af
sjelfförtroende.  Men han ville alt för hastigt hinna om sina
embetsbröder och råkade i obehagliga förvecklingar, hans ställning
blef för hvar dag osäkrare, och slutligen nödgades han taga afsked.

Tre år tillbragte han nu på en liten egendom, som han lyckats
förvärfva sig, och gifte sig derpå helt hastigt med en rik, halfbildad
godsegarinna, som han fångat genom sitt ogenerade och hånfulla sätt.
Men Pigasofs karakter var redan alt för mycket hårdnad i bitterhet,
han nedtrycktes och plågades af familjelifvets pligter.  Efter några
års sammanlefnad for hans fru i hemlighet till Moskva och öfverlemnade
i en skicklig affärsmans händer den egendom, på hvilken Pigasof kort
förut hade låtit uppföra nödiga åbyggnader.  Djupt träffad af detta
sista slag, började han en process mot sin hustru, men förlorade.  Så
framlefde han nu sitt lif allena, besökte sina grannar, hvilka han
förlöjligade, vare sig de voro närvarande eller frånvarande.  Å sin
sida mottog honom dessa med ett slags tvunget och förläget leende,
ehuru han ej ingaf dem någon egentlig fruktan.  Han egde omkring
tvåhundra själar, tog aldrig i en bok, och hans lifegna ledo ingen
nöd.

--- Ah!  Konstantin! utropade Darja Michajlovna, då Pandalevski
    inträdde i förmaket.  --- Kommer Alexandrine?

--- Alexandra Pavlovna be mig tacka er och skola anse det för ett
    synnerligt nöje att komma, svarade Konstantin Diomiditsch, under
    det han behagfullt bugade sig åt alla sidor och med sin lilla
    tjocka, hvita hand {s.~22} och de i spetsar klippta
    naglarna lätt strök sina välfriserade lockar.

--- Och Volintsef, kommer han också med?

--- Ja, de komma.

--- Altså efter er åsigt, Afrikan Semenitsch, fortfor Darja
    Michajlovna, i det hon vände sig till Pigasof, --- äro alla unga
    flickor tillgjorda och onaturliga?

Pigasofs läppar drogo sig hånfullt åt ena sidan, och armarna skakades
af en lätt nervös darrning.

--- Jag säger, började han med lugn stämma (äfven vid det häftigaste
    anfall af bitterhet talade han långsamt och afrundadt) --- jag
    säger »unga fruntimmer i allmänhet«... jag talar
    naturligtvis icke om de närvarande...

--- Hvilket icke hindrar er att tänka äfven på dem, afbröt honom Darja
    Michajlovna.

--- Jag förbigår dem stillatigande, upprepade Pigasof.  --- Alla unga
    fruntimmer äro i allmänhet i högsta grad tillgjorda...  tillgjorda
    i uttrycket af sina känslor.  Om till exempel en ung dam är rädd
    eller glad eller ledsen öfver något... det första hon gör är
    oföränderligt att gifva åt kroppen en viss utsökt mer eller mindre
    behagfull böjning (härvid vred Pigasof sin gestalt på det mest
    konstlade sätt, under det han utsträckte armarna), och först
    derefter ropar hon ack! ack! eller börjar hon att skratta eller
    gråta.  En gång har det dock lyckats mig (och dervid log Pigasof
    sjelfbelåtet) att framtvinga ett verkligt oförfalskadt
    känslouttryck af en ung flicka, som var i högsta grad tillgjord.

--- {s.~23} På hvad sätt då?

Pigasofs ögon blixtrade af fröjd.

--- Jag gaf henne bakifrån en stöt i sidan med en aspstör.  Hvad hon
    skrek! men jag ropade: »Bravo, bravo! se det var naturens
    röst, det var ett naturligt skrik.  Må ni hädanefter alltid göra
    på samma sätt!«

Alla brusto ut i skratt.

--- Hvad är det för barnsligheter, ni pratar, sade Darja Michajlovna.
--- Inbillar ni er jag skall tro, att ni stöter unga flickor i sidan
    med aspstörar!

--- Vid Gud, med en riktig stör, en stor stör, sådana som nyttjas vid
    försvar af fästningar.

--- Mais c'est une horreur ce que vous dites là, Monsieur, ropade
    m:lle Boncourt förskräckt, under det hon kastade en sträng blick
    på de skrattande barnen.

--- Tro honom bara inte, återtog Darja Michajlovna, --- eller känner
    ni honom då inte alls?

Men den djupt upprörda fransyskan kunde icke på länge lugna sig, utan
fortfor att mumla tyst för sig sjelf.

--- Ni må tro mig eller ej, fortfor Pigasof likgiltigt, --- men jag
    försäkrar, att jag sagt rena sanningen.  Hvem skulle kunna veta
    det bättre än jag?  Då skulle ni kanske icke heller tro, att vår
    granne, fru Tschepusof sjelf, märk väl Helena Antonovna sjelf, har
    berättat för mig, att hon dödat sin egen köttslige brorson?

--- Hvad är det nu, ni hittar på igen?

--- Förlåt mig, var god och hör på, och döm sedan.  Jag ber er lägga
    märke till, att jag icke har den {s.~24} ringaste lust att tala
    illa om henne, jag till och med håller af henne, det vill säga så
    mycket som man kan hålla af en qvinna.  I hela hennes hus fins
    icke en enda bok utom almanackan, och hon kan icke läsa annat än
    högt.  Af en dylik ansträngning kommer hon i svettning och klagar
    öfver att ögonen tränga ut ur hufvudet på henne...  Med ett ord,
    det är ett förträffligt fruntimmer, och hennes tjenstfolk är
    välfödt.  Hvarför skulle jag då förtala henne.

--- Se så, anmärkte Darja Michajlovna --- nu har då Afrikan Semenitsch
    kommit upp på sin käpphäst och lär väl inte stiga af den på hela
    dagen.

--- Min käpphäst...  Qvinnorna hafva tre käpphästar, och dem lemna de
    aldrig.

--- Och hvilka äro de?

--- Nålstygn, hänsyftningar och anklagelser.

--- Vet ni hvad, Afrikan Semenitsch, började Darja Michajlovna, ---
    det kan icke vara alldeles utan orsak, som ni är så förbittrad på
    qvinnorna.  Någon måste hafva...

--- Kränkt mig, vill ni säga, afbröt henne Pigasof.

Darja Michajlovna blef litet förlägen, hon erinrade sig Pigasofs
olyckliga äktenskap och svarade blott med en liten nickning på
hufvudet.

--- Ja, en qvinna har verkligen gjordt mig ondt, återtog
    Pigasof, --- och det oaktadt hon var en god qvinna, mycket god
   ...

--- Hvem var det då?

--- Min mor, sade Pigasof med något sänkt stämma.

--- Er mor!  På hvad sätt kunde hon göra er ondt?

--- {s.~25} Derigenom att hon födde mig till verlden.

Darja Michajlovna rynkade ögonbrynen.

--- Det tyckes mig, sade hon, --- som vårt samtal tagit en mindre
    behaglig vändning...  Konstantin, spela för oss den nya etyden af
    Thalberg, kanhända skall musikens toner tämja Afrikan Semenitsch
    så, som Orfeus fordom tämde de vilda djuren.

Konstantin Diomiditsch satte sig till pianot och spelade etyden på ett
ganska tillfredsställande sätt.

I början lyssnade Natalia Alexejevna uppmärksamt, men snart återtog
hon sitt arbete.

--- Merci, c'est charmant, yttrade Darja Michajlovna.  --- Jag tycker
    om Thalberg.  Il est si distingué.  Hvad är er tanke, Afrikan
    Semenitsch?

--- Jag tänker, började Pigasof långsamt, att det finns tre slags
    egoister: egoister, som sjelfva lefva och låta andra lefva;
    egoister, som sjelfva lefva, men icke tillåta andra att lefva, och
    slutligen egoister, som hvarken sjelfva lefva eller låta andra
    lefva.  Qvinnorna tillhöra till största delen det tredje slaget.

--- Högst artigt!  Jag blott undrar öfver en sak, Afrikan Semenitsch,
    och det är öfver säkerheten och sjelftilliten i era omdömen.  Kan
    ni verkligen aldrig misstaga er?

--- Hvem har sagt något sådant?  Jag kan misstaga mig, äfven mannen
    kan misstaga sig.  Men vet ni, hvad det är för skilnad mellan våra
    misstag och qvinnans?  Ni vet icke?  Nå väl, se här skilnaden.  En
    man kan till exempel säga, att två gånger två icke är fyra, utan
    fem eller tre och en half, men en qvinna {s.~26} skulle säga, att
    två gånger två gör --- ett stearinljus.

--- Det der vill jag minnas att jag hört förr...  Men tillåt mig att
    fråga, hvad sammanhang ha era tankar om de tre slagen af egoister
    med den musik, ni nyss hörde?

--- Intet alls... jag hörde inte på musiken.

--- Nu ser jag, min vän, att du oförbätterlig är, och jag drager mig
    undan, sade Darja Michajlovna, med en lätt förändring af en bekant
    vers af Gribojedof.

--- Men hvad tycker ni då om, då icke musik behagar er?  Literaturen
    kanhända?

--- Jag älskar literaturen, men icke den nyaste.

--- Hvarför det?

--- Jag skall säga er hvarför.  För icke längesedan for jag öfver Oká
    på färja i sällskap med en adlig herre.  Färjan landade vid ett
    mycket brant ställe.  Vagnarna måste dragas upp för backen med
    handkraft.  Den adlige herrn hade en mycket tung kalesch.  Medan
    färjkarlarne arbetade och sleto ondt, under det de släpade upp
    kaleschen på strandvägen, stod han på färjan och skrek och jämrade
    sig så, att man riktigt kunde tycka, att det var synd om honom.
    »Der«, tänkte jag, »ha vi en ny användning af arbetsfördelningens
    princip.« Så är det äfven med den nyaste literaturen, andra släpa
    och arbeta, men hon skriker.

Darja Michajlovna smålog.

--- Och det är detta man kallar en reproduktion af samtidens lif,
    fortfor Pigasof outtröttligt, --- en djup sympati för samhällets
    lifsfrågor och en massa andra namn!...  Ack, dessa stora, tomma,
    klingande ord!

--- {s.~27} Men qvinnorna, som ni angriper så häftigt, de åtminstone
    nyttja icke dessa tomma, ljudande ord.

Pigasof ryckte på axlarna.

--- De nyttja dem ej, derför att de inte förstå att använda dem. 

Darja Michajlovna rodnade lätt.

--- Ni börjar att tala nästan djerft, Afrikan Semenitsch, anmärkte hon
    med ett tvunget leende.

Alt blef tyst i rummet.

--- Hvar ligger Solotonoscha, frågade en af gossarne Basistof.

--- I guvernementet Poltava, min lilla vän, tog Pigasof till ordet,
--- i sjelfva Tofslandet. {Öknamn på Lilla Ryssland, emedan der de
    lägsta klasserna blott bära en hårtofs på det eljest rakade
    hufvudet.} (Han begagnade sig med glädje af tillfället att ge
    samtalet en annan vändning). --- Vi hafva talat om literatur... om
    jag hade mer pengar än jag behöfde, skulle jag genast bli
    lill-rysk poet.

--- Hvad är det för något?  En skön poet minsann! utbrast Darja
    Michajlovna.  --- Kan ni då lill-ryska?

--- Inte det ringaste, men det är alldeles obehöfligt.

--- Huru, obehöfligt?

--- Ja alldeles onödigt.  Man behöfver blott ta ett ark papper och
    skrifva öfverst på sidan: Duma, {Så benämnas de
    lill-ryska folkvisorna.} se'n börjar man på det här viset:

       »Du är min del, min lott«,

    eller:

      »Kosacken Nalivajko sitter på kullen.«

    Och {s.~28} så fortsätter man med allahanda meningslösa ord,
    tillfogar här och der några utropsord: graje! graje! voropaje!
    hopp!  hopp! eller något dylikt, och stycket är färdigt.  Se'n
    trycker man och ger ut det, lill-ryssen läser, stöder kinden mot
    handen och gråter af rörelse... det är en så känslig själ!

--- Ursäkta mig, ropade Basistof, --- hvad är det ni säger för något?
    Det är ju inte det ringaste öfverensstämmande med sanningen.  Jag
    har bott i Lill-Ryssland, tycker om landet och känner dess
    språk...  »Graje, graje, voropaje«, är idel nonsens.

--- Det må vara, men säkert är, att alla de der tofsmänniskorna skulle
    röras till tårar af mitt stycke.  Ni talar om språket.  Fins det
    då kanhända ett lillryskt språk?  Jag bad en gång en tofsmenniska
    att öfversätta följande fras, den första bästa som föll mig i
    tankarna: »Grammatiken är konsten att riktigt läsa och skrifva.«
    Vet ni huru han öfversatte detta på lill-ryska: »krammatyken ä
    kånsten att ryktygt lösa å skryffva«...  Nå väl, tycker ni att
    detta är ett språk, ett sjelfständigt språk, hva' falls?  Nej,
    hellre än att medge det, vore jag beredd att låta min bäste vän
    stötas sönder i en mortel.

Basistof ville svara.

--- Låt honom vara, sade Darja Michajlovna, --- ni vet ju, att han
    aldrig säger något annat än paradoxer.

Ett elakt leende for öfver Pigasofs drag.  En betjent inträdde och
anmälde Alexandra Pavlovnas och hennes broders ankomst.

Darja Michajlovna steg upp för att taga emot dem. 

--- {s.~29} Välkommen, Alexandrine! sade hon, skyndande
    henne till mötes, --- hvad det var snält af er att komma!
    ... Välkommen Sergej Pavlitsch!

Volintsef tryckte lätt Darja Michajlovnas hand och gick fram till
Natalia Alexejevna.

--- Nå, den der baron, er nya bekantskap, kommer han i dag? frågade
    Pigasof.

--- Ja, det gör han.

--- Man säger, att han är en stor filosof, han slår omkring sig med
    Hegel och Kant.

Darja Michajlovna svarade icke, utan lät Alexandra Pavlovna taga plats
på soffan och satte sig sjelf bredvid henne.

--- Filosofien, fortfor Pigasof, --- den högsta ståndpunkten!...  Hvad
    jag är led vid dessa höga ståndpunkter!  Och hvad kan man se från
    höjden?  Om man vill köpa en häst, ställer man sig kanske då på
    tornspetsen för att taga honom i betraktande?

--- Skulle icke den der baronen hafva med sig en afhandling? frågade
    Alexandra Pavlovna.

--- Jo, svarade Darja Michajlovna med konstlad likgiltighet, --- en
    afhandling om handelns förhållande till industrien inom
    Ryssland... Men var inte rädd, vi komma inte att läsa ur den
    här... det är inte derför, som jag bett er komma hit.  Le baron
    est aussi aimable que savant, och han talar ryska så utmärkt väl.
    C'est un vrai torrent... il vous entraîne!

--- Talar så utmärkt väl ryska, mumlade Pigasof, --- att han förtjenar
    att berömmas på franska.

--- {s.~30} Brumma ni, Afrikan Semenitsch, brumma ni ...  det passar
    så väl till er oordnade chevelyr... Men hvarför kommer han då
    inte?  Vet ni hvad, messieurs et mesdames, tillade Darja
    Michajlovna, i det hon såg sig omkring i salongen, --- låtom oss
    göra ett slag i trädgården, det återstår ännu en timme till
    middagen, och vädret är angenämt.

Hela sällskapet reste sig och begaf sig ned i trädgården.

---

Darja Michajlovnas trädgård sträckte sig ända ned till strandbrädden.
Der fans en mängd löfsalar af akasia och syrén, många gamla
lindalléer, dunkla och välluktande, medan topparna skimrade
smaragdgrönt.

Volintsef hade i sällskap med Natalia och mademoiselle Boncourt
fördjupat sig bland de tätast bevuxna delarna af trädgården.
Volintsef gick vid Natalias sida.  M:lle Boncourt följde efter på ett
kort afstånd.

--- Hvad har ni gjort i dag? frågade Volintsef slutligen, dragande i
    spetsarna af sina vackra, mörkt blonda mustascher.

Till anletsdragen liknade Volintsef sin syster, men i uttrycket fans
icke samma rörlighet och lif, och hans vackra, milda ögon hade en
svårmodig blick.

--- Just ingenting, svarade Natalia, --- jag har hört på Pigasofs
    bittra utfall, jag har stickat båge och läst.

--- Hvad har ni läst?

--- {s.~31} Jag har läst... korstågens historia, sade
    Natalia med en lätt tvekan i rösten.

Volintsef såg på henne.

--- Ah! utbrast han slutligen, --- det måste vara intressant.

Han afbröt en gren och började svänga med den i luften.  De gingo en
stund tysta.

--- Hvad är det för en baron, er mor har gjort bekantskap med, började
    Volintsef åter samtalet.

--- En kammarjunkare, nyss ankommen till orten.  Mamma berömmer honom
    mycket.

--- Er mor blir lätt intagen.

--- Det visar, att hon ännu eger ett ungt hjerta, anmärkte Natalia.

--- Ja, det är sant... Jag skall snart skicka er ert sto.  Det
    är nu nästan fullkomligt inridet.  Jag vill ha henne att fatta
    galoppen från stället, och jag skall nog få henne derhän.

--- Merci... Men... jag är verkligen förlägen...
    ni rider sjelf in henne... man säger, att det är
    ansträngande.

--- För att göra er en glädje, Natalia Alexejevna, det vet ni, är jag
    beredd att... jag skulle... det är en sådan
    obetydlighet...

Volintsef tystnade.

Natalia såg vänligt på honom och sade ännu en gång:
»Merci«.

--- Ni vet, återtog Sergej Pavlitsch efter en längre tystnad, --- att
    det fins ingenting... Men hvarför säger jag er detta, ni
    vet ju alt.

I {s.~32} samma ögonblick ljöd en klocka från slottet.

--- Ah! La cloche du diner! ropade m:lle Boncourt, --- retournerons!

»Quel dommage« tänkte den gamla fransyskan för sig sjelf, under det
hon efter Natalia och Volintsef steg upp för terrassens trappor, »quel
dommage que la conversation«...  hvilket man skulle kunna öfversätta
på följande sätt: »Du är rätt bra min unge vän, men litet enfaldig.«

Baronen kom icke till middagen.  Man väntade på honom en halftimme.
Vid bordet ville samtalet icke taga någon lifligare fart.  Sergej
Pavlitsch bara såg på Natalia Alexejevna, bredvid hvilken han fått sin
plats, och slog oupphörligt vatten i hennes glas.  Pandalevski
bemödade sig förgäfves att fängsla sin grannes, Alexandra Pavlovnas,
uppmärksamhet.  Han sjöd af ömhet och älskvärdhet, men hon hade stor
möda att qväfva sina gäspningar.

Basistof rullade små kulor af bröd och tänkte på ingenting.  Till och
med Pigasof teg, och då Darja Michajlovna anmärkte, att han i dag var
föga älskvärd, svarade han buttert: --- När plägar jag vara älskvärd?
Det är inte min sak... men, tillade han med ett bittert leende, ---
haf blott tålamod en tid, jag är ju bara kvass, {En syrlig rysk
nationaldryck.} de l'ordinaire kvasse russe! men er kammarjunkare,
han...

--- Bravo! afbröt honom Darja Michajlovna.  --- Pigasof blir
    svartsjuk, svartsjuk på förhand.

Pigasof svarade ingenting, utan såg blott dystert framför sig.

Klockan slog sju, och hela sällskapet samlade sig åter i salongen.

--- Det ser ut som han icke skulle komma, sade Darja Michajlovna.

I detsamma hördes bullret af en vagn, en liten tarantas {Ett slags låg
resvagn.} körde upp på gården, och efter några ögonblick inträdde en
betjent i salongen och räckte Darja Michajlovna ett bref på en
silfverbricka.

Hon läste det ända till slut, vände sig derpå till betjenten och
frågade:

--- Hvar är herrn, som har medfört det här brefvet?

--- Han sitter i vagnen.  Befaller ers nåd, att han föres in?

--- Bed honom stiga in.

Betjenten gick.

--- Så förargligt! återtog Darja Michajlovna, --- föreställ er bara,
    baronen har erhållit befallning att genast återvända till
    Petersburg.  Han skickar mig nu sin afhandling med en herr Rudin,
    en af hans vänner.  Baronen ville presentera honom för mig ...
    han berömmer honom mycket.  Så ledsamt det var!  Jag hade hoppats,
    att baronen skulle tillbringa någon tid hos oss.

--- Dmitrij Nikolaitsch Rudin, anmälde lakejen.

III.
{s.~34}

I salongen inträdde en högväxt man om trettiofem år, med något lutande
hållning, krusigt hår och solbrända, oregelbundna, men intelligenta
och uttrycksfulla drag.  Under den raka, breda näsan voro läpparnas
linier fast och behagfullt tecknade, och de lifliga, mörkblå ögonen
glimmade med fuktig glans.  Hans drägt var ej ny och så trång, att den
såg ut som den vore urväxt.

Med hastiga steg närmade han sig Darja Michajlovna, och, bugande sig
helt kort, sade han, att han länge önskat få äran föreställas för
henne, och att hans vän baronen var mycket ledsen öfver, att han ej
haft tillfälle att taga personligt afsked af henne.

Det fina, tunna ljudet af Rudins röst stämde ej rätt öfverens med hans
höga växt och breda bröst.

--- Var god och tag plats... det är mig angenämt att göra er
    bekantskap, sade Darja Michajlovna, och sedan hon presenterat alla
    närvarande för honom, frågade hon, om han vore bosatt i trakten
    eller resande.

--- Min egendom ligger i T...ska guvernementet, svarade Rudin, ännu
    hållande hatten på knäna, --- men sedan någon tid uppehåller jag
    mig i dessa trakter. Jag har kommit i affärer och är tills vidare
    bosatt i er distriktsstad.

--- Hos hvem?

--- {s.~35} Hos doktorn.  Han och jag äro gamla universitetskamrater.

--- Jaså, hos doktorn.  Man talar mycket godt om honom, man säger, att
    han förstår sin sak... Har ni länge varit bekant med er vän baron
    Muffel?

--- Jag träffade tillsammans med honom i Moskva förliden vinter och
    har nu tillbragt ungefär en vecka på hans egendom.

--- Han är en mycket intelligent och bildad man.

--- Ja utan tvifvel.

Darja Michajlovna luktade på sin med eau-de-cologne fuktade näsduk.

--- Ni är embetsman, förmodar jag? frågade hon.

--- Hvem?  Jag?

--- Ja.

--- Nej... Jag har tagit afsked.

En stunds tystnad inträdde, derpå blef samtalet allmänt.

--- Tillåt mig en måhända alt för nyfiken fråga, började Pigasof, i
    det han vände sig till Rudin.  --- Känner ni innehållet af den
    afhandling, som herr baronen skickat med er?

--- Ja, det gör jag.

--- Denna uppsats behandlar handelns förhållande... nej, så var det
    icke... industriens förhållande till handeln inom vårt
    fädernesland.  Det var så, tyckte jag, ni behagade uttrycka er,
    Darja Michajlovna.

--- Ja, derom handlar den, sade Darja Michajlovna, förande handen till
    pannan.

--- {s.~36} Jag har visserligen, fortfor Pigasof, --- ett klent omdöme
    om dessa ämnen, men jag måste tillstå, att redan sjelfva titeln på
    afhandlingen förefaller mig ovanligt...  hur skall jag säga det
    riktigt delikat... ovanligt dunkel och virrig.

--- Hvarför förefaller den er så?

Pigasof log och såg flyktigt på Darja Michajlovna.

--- Är det då er sjelf så klart, sade han ånyo, vändande sitt
    räfansigte mot Rudin.

--- Mig?... Ja.

--- Hm... ja visst... ni måste veta det bättre.

--- Har ni ondt i hufvudet? frågade Alexandra Pavlovna, i det hon
    vände sig till Darja Michajlovna.

--- Nej.  Det är alltid så der med mig... C'est nerveux.

--- Tillåt mig ännu en gång fråga, började Pigasof åter med ett visst
    näsljud, --- er bekantskap, herr baron Muffel... jag vill minnas,
    att det var så han hette?

--- Ja.

--- Har herr baron Muffel specielt slagit sig på nationalekonomien,
    eller egnar han blott åt denna intressanta vetenskap de lediga
    stunder, som sällskapslifvet, nöjen och hans embetsåligganden
    lemna honom öfriga?

Rudin såg skarpt och oafvänt på Pigasof.

--- Baronen är i detta ämne verkligen dilettant, svarade han lätt
    rodnande, --- men i hans afhandling finnas många sanningar och
    intressanta upplysningar meddelade.

--- {s.~37} Då jag ej känner till afhandlingen, kan jag ej
    tvista med er derom... Men jag skulle vilja taga mig
    friheten att fråga: er vän baron Muffel håller sig förmodligen mer
    till allmänna teorier än till fakta?

--- I hans uppsats finnas både fakta och på fakta stödda teorier.

--- Jaså, jaså.  Men efter min åsigt... ni tillåter väl, hoppas jag,
    att jag så här, när tillfälle erbjuder sig, äfven säger mitt ord
    om saken...  Jag har, om jag får upplysa derom, tillbragt tre år
    vid Dorpats universitet...  Nå väl, alla dessa så kallade allmänna
    teorier, hypoteser, system... tag ej illa upp, jag är en enkel
    landsortsbo, går rakt på saken och säger sanningen rent ut... duga
    till ingenting.  Alt det der är filosofiska
    spetsfundigheter... för att slå folk blå dunster i ögonen.  Nej,
    mina herrar, ge oss fakta, vi begära ingenting annat af er.

--- Verkligen! utbrast Rudin.  --- Men sedan måste man dock förklara
    meningen af samma fakta.

--- Allmänna teorier, fortfor Pigasof outtröttligt, --- jag är
    utledsen vid teorier, synpunkter, slutledningar!  Alt det der
    grundar sig bara på så kallade öfvertygelser.  Hvar och en
    framlägger sin öfvertygelse och fordrar att vid den skall fästas
    afseende, att man skall befatta sig med dylikt.  Äsch, sån't
    strunt!

Pigasof slog med knytnäfven i luften.  Pandalevski utbrast i skratt.

--- Förträffligt, sade Rudin, --- alltså skulle det efter er åsigt
    icke finnas någon öfvertygelse?

--- Nej... det fins heller ingen.

--- {s.~38} Är det er öfvertygelse?

--- Ja.

--- Hur kan ni då säga, att det icke fins några?  Der har ni ju redan
    en till att börja med.

Alla började skratta och se på hvarandra.

--- Nej, förlåt, ursäkta mig, började Pigasof...

--- Bravo, bravo! ropade Darja Michajlovna, klappande i händerna, ---
    slagen, Pigasof, slagen!

Hon tog sakta hatten ur Rudins händer.

--- Vänta litet, min fru, med er glädje, litet tålamod blott, sade
    Pigasof förargad.  --- Det är inte nog att med en min af
    öfverlägsenhet kasta fram ett spetsigt ord, man måste bevisa,
    vederlägga...  Vi hafva aflägsnat oss från sjelfva tvisteämnet.

--- Tillåt mig, anmärkte Rudin lugnt, --- saken är ganska enkel.  Ni
    tror icke på nyttan af allmänna teorier, ni tror icke på
    öfvertygelser.

--- Nej, det gör jag inte, jag tror inte på någonting.

--- Mycket bra.  Ni är skeptiker.

--- Jag ser inte nödvändigheten af att begagna ett så'nt der lärdt
    ord.  För öfrigt...

--- Nå fortsätt, inföll Darja Michajlovna.

--- Seså, nu börjar det, muttrade Pandalevski för sig sjelf i ett
    hörn, under det han log med förnöjd uppsyn.

--- Detta ord uttrycker min mening, återtog Rudin.  --- Ni förstår
    det, hvarför skulle jag då inte begagna det?  Ni tror ej på
    någonting...  Hvarför tror ni då på fakta?

--- {s.~39} Huru, hvarför?  Men det är då utmärkt!  Ett faktum är en
    bekant sak, hvar menniska vet hvad ett faktum är ...  Jag dömer
    derom efter erfarenhet, efter min egen känsla.

--- Men kan det inte hända, att er känsla bedrar er?  Känslan säger
    er, att solen går ikring jorden... men kanske delar ni icke
    Kopernikus' åsigt?  Tror ni inte på honom heller?

Åter flög ett leende öfver allas ansigten, och allas ögon riktades mot
Rudin med ett uttryck, som tydligen sade: »den der är inte dum, han«.

--- Ni vill alltid skämta, sade Pigasof, --- det är ganska originelt,
    men det hör inte till saken.

--- I hvad jag hittills sagt, svarade Rudin, --- beklagar jag blott,
    att det fins alt för litet originalitet.  Alt detta är länge sedan
    allbekant och tusende gånger upprepadt.  Det är ej derpå saken
    beror.

--- Hvarpå beror den då? inföll Pigasof nästan oförskämdt.

Vid tvister brukade han först skämta med sin motståndare, derefter
fara ut i grofheter, och slutligen öfvergå till en surmulen tystnad.

--- Se här hvarpå, fortfor Rudin.  --- Jag kan ej annat än känna en
    djup ledsnad, då jag hör förståndigt folk kasta sig öfver ...


--- Systemer? inföll Pigasof.

--- Nå ja, öfver systemer.  Hvarför förargar er det ordet så mycket?
    Hvarje system stöder sig på kännedomen om lifvets grundlagar.

--- {s.~40} Men dessa är det dock omöjligt att känna, att utforska!

--- Tillåt mig att fortsätta.  Det är visserligen sant, att dessa icke
    äro tillgängliga för alla, och att menniskan aldrig kan undgå att
    misstaga sig i något.  Men säkerligen skall ni vara öfverens med
    mig derom, att till exempel Newton har upptäckt några af dessa
    grundlagar.  Han var ett geni, det medgifves, men geniernas
    upptäckter äro stora äfven deruti, att de blifva allas egendom.
    Sträfvandet att finna det allmänna och ursprungliga i de enskilda
    företeelserna är en af menniskoandens grundegenskaper och hela vår
    bildning...

--- Aha!  Det var alltså dit, ni ville komma, inföll Pigasof, släpande
    på orden.  --- Jag är en praktisk man och stolt öfver att vara
    det, jag vill icke inlåta mig på alla de der metafysiska
    spetsfundigheterna och kommer inte heller att göra det.

--- Mycket bra, ni gör alldeles som ni vill.  Men tillåt mig att fästa
    er uppmärksamhet derpå, att sjelfva denna vilja att vara en
    uteslutande praktisk menniska bildar i och för sig ett slags
    system, en teori...

--- Bildning, sade ni, afbröt honom Pigasof ånyo, --- ni tänkte väl
    också med det ordet slå blå dunster i ögonen på mig!  Den är just
    nödvändig, den der beprisade bildningen!  Jag vill inte ge ett
    kronans öre för hela er bildning!

--- Men ni för diskussionen på ett dåligt sätt, Afrikan Semenitsch,
    anmärkte Darja Michajlovna, som med stor tillfredsställelse
    iakttagit sin nye gästs lugna {s.~41} sjelfbeherskning och utsökta
    höflighet.  »C'est un homme comme il faut«, tänkte hon, i det hon
    betraktade Rudin med välvillig uppmärksamhet.  »Jag måste vinna
    honom.« De sista orden tänkte hon på ryska.

--- Jag tänker icke försvara bildningen, återtog Rudin efter en stunds
    tystnad, --- hon behöfver icke mitt försvar.  Ni kan ej tåla henne
    ... hvar och en har sin smak.  Det skulle för öfrigt föra oss alt
    för långt bort.  Jag ville blott säga, att alla dessa anfall på
    systemer, på allmänna teorier etc., äro i synnerhet derför
    pinsamma, emedan man i och med systemerna förnekar alt vetande,
    all vetenskap och all tro på en sådan, följaktligen äfven tron på
    sig sjelf, på sin egen kraft.  Men denna tro är nödvändig; själen
    kan ej lefva allena af känslor och intryck, och det är en synd att
    vara rädd för tanken och ej tro på den.  Skepticismen har alltid
    utmärkt sig för vanmakt och ofruktbarhet...

--- Det der är altsammans bara ord, mumlade Pigasof.

--- Må vara, men tillåt mig att anmärka, att med ett dylikt yttrande
    vilja vi ofta blott undandraga oss nödvändigheten att säga något,
    som är mer värdt än blotta orden.

--- Hvad skall det betyda? frågade Pigasof och plirade med ögonen.

--- Ni har nog förstått hvad jag ville säga er, sade Rudin, med en
    liten, men genast återhållen otålighet.  --- Jag upprepar det, om
    icke menniskan har en säker utgångspunkt, på hvilken hon tror, en
    fast mark på hvilken {s.~42} hon står, hur skall hon då kunna
    vinna en klar uppfattning af sitt folks behof, betydelse och
    framtid?  Hur skall hon kunna veta hvad hon sjelf bör göra, om
    icke...

--- Ära den, som äras bör, framstammade Pigasof och drog sig undan åt
    sidan, utan att se på någon.

Rudin följde honom med ögonen, smålog lätt och teg.

--- Aha! han tog till flykten, sade Darja Michajlovna.

--- Oroa er icke, Dmitrij...  Förlåt mig, tillade hon med ett
    intagande leende, --- hur heter efter er far?

--- Nikolaitsch.

--- Oroa er icke, min bäste Dmitrij Nikolaitsch, --- ingen af oss har
    han fört bakom ljuset.  Han vill ge sig min af att icke längre
    vilja fortsätta tvisten...  Han känner med sig, att han ej kan
    disputera med er.  Men var god och sätt er litet närmare och låt
    oss språkas vid.

Rudin makade sin stol närmare soffan.

--- Hur kommer det sig till, att vi inte förr gjort bekantskap med
    hvarandra? började Darja Michajlovna, --- det förvånar mig ...
    Har ni läst den här boken?  C'est de Tocqueville, vous savez.

Darja Michajlovna räckte Rudin en fransk broschyr.

Rudin tog det lilla tunna häftet, bläddrade i det några ögonblick och
svarade, i det han lade det tillbaka på bordet, att han väl icke hade
läst denna herr {s.~43} Tocquevilles afhandling, men att han ofta
tänkt på det af honom behandlade ämnet.

Samtalet kom i gång.  Rudin var i början liksom litet förlägen,
tvekade att tala ut sin mening och hade svårt att finna ord, men
småningom blef han mera varm och vältalig.  Efter en qvarts timme
hördes blott hans röst i rummet.  Alla hade samlat sig i en krets
omkring honom.  Pigasof allena höll sig på afstånd i ett hörn bredvid
kakelugnen.

Rudin talade med klarhet, värma och kraft samt lade i dagen betydande
kunskaper och stor beläsenhet.  Ingen hade väntat att i honom finna
något framstående...  Han var så enkelt klädd, och man hade icke hört
talas om honom...  Alla föreföll det besynnerligt och ofattligt, hur
en så begåfvad man helt oförmodadt kunde dyka upp midt på landsbygden.
Desto mer förvånade han, och, man kunde säga, hänförde han alla, i
främsta rummet Darja Michajlovna.  Hon var stolt öfver sitt fynd och
tänkte redan i förväg på, huru hon skulle föra Rudin ut i verlden.  I
hennes första intryck låg altjämt, oaktadt hennes år, mycket
ungdomligt, nästan något barnsligt.  Alexandra Pavlovna förstod,
sanningen att säga, högst obetydligt af hvad Rudin talade, men hon var
mycket förvånad och angenämnt öfverraskad; äfven hennes bror
förundrade sig.  Pandalevski betraktade uppmärksamt Darja Michajlovna
och blef afundsjuk.  Pigasof tänkte: »Ville jag ge femhundra rubel,
kunde jag nog få en ändå bättre näktergal.« Men mer än alla andra voro
Basistof och Natalia slagna af häpnad.  Basistof kund knapt andas,
{s.~44} han satt med öppen mun och uppspärrade ögon och hörde och
hörde, så, som han aldrig gjort i sitt lif förr.  Natalias ansigte
lågade i högröd färg, och hennes ögon, oafvändt fästade på Rudin,
blefvo på en gång mörkare och mera glänsande...

--- Hvilka präktiga ögon han har, hviskade Volintsef till henne.

--- Ja, mycket vackra.

--- Skada blott, att händerna äro så stora och röda.

Natalia svarade icke.

Man bjöd ikring te.  Samtalet blef mera allmänt, men redan deraf att
alla genast tystnade, blott Rudin öppnade munnen, kunde man döma till
styrkan af det intryck han gjort.

Det föll Darja Michajlovna in att gäckas litet med Pigasof.  Hon gick
till honom och sade halfhögt: --- Hvarför tiger ni och bara småler
hånfullt?  Försök ett tag till med honom, och utan att afvakta hans
svar, vinkade hon Rudin till sig.

--- Ni känner ännu icke en af hans mest framstående sidor, sade hon,
    visande på Pigasof.  --- Han är en förskräcklig qvinnohatare,
    oupphörligt anfaller han dem, var god och omvänd honom till en
    bättre åsigt.

Rudin blickade ned på Pigasof helt ofrivilligt; han var två hufvuden
längre än denne.

Pigasof kröp nästan ihop af förargelse, och hans gula ansigte blef
ändå mer gulblekt.

--- {s.~45} Darja Michajlovna misstar sig, började han med
    osäker röst, --- det är icke qvinnorna allena jag angriper, hela
    menniskosläget misshagar mig.

--- Hvad har kunnat inge er en så dålig tanke om menniskorna? frågade
    Rudin.

Pigasof såg honom rakt i ögonen.

--- Förmodligen hvad mitt eget hjerta lärt mig, ty i detta upptäcker
    jag för hvarje dag alt mer och mer uselhet, och jag dömer andra
    efter mig sjelf.  Kanhända är detta orätt, och jag vida sämre än
    andra, men hvad vill ni man skall göra?  Det är nu en gång min
    vana.

--- Jag förstår er och sympatiserar med er, sade Rudin.  --- Hvilken
    ädel själ har ej erfarit ett verkligt begär att nedsätta sig
    sjelf!  Men man får icke stanna i ett dylikt läge, utan söka komma
    ut derifrån.

--- Jag tackar underdånigst för det intyg på adelskap, ni behagat
    utställa åt min själ, genmälte Pigasof, --- men mitt läge är på
    intet vis dåligt, så att, äfven om det fins en utgång derur, så
    får det vara som det är, söka den, kommer jag icke att göra.

--- Men detta är ju att... förlåt mig uttrycket...  föredraga
    egenkärlekens tillfredsställelse framför önskan att vara och lefva
    i sanningen...

--- Nå än se'n då, utropade Pigasof, --- egenkärleken, det är något
    som jag förstår, och ni, hoppas jag, förstår den också, hvar och
    en förstår den, men sanningen!...  Hvad är sanningen för något?
    Hvar fins hon, denna sanning?

--- {s.~46} Jag vill fästa er uppmärksamhet på att ni gerna
    upprepar era egna ord, anmärkte Darja Michajlovna.

Pigasof ryckte på axlarna.

--- Hvad gör det!  Jag frågar, hvar är sanningen?  Inte ens
    filosoferna veta, hvar hon är.  Kan säger: »se här är hon, det här
    är sanning«, men Hegel säger: »nej, du misstar dig alldeles, det
    här är sanning«.

--- Och vet ni, hvad Hegel säger derom? frågade Rudin, utan att höja
    rösten.

--- Jag upprepar, fortfor Pigasof i hetsig ton, --- att jag inte kan
    förstå, hvad sanning är.  Enligt min åsigt fins hon alls icke till
    i verlden, det vill säga, ordet fins, men saken fins icke.

--- Fy, fy! ropade Darja Michajlovna.  --- Skäms ni inte, ni gamle
    syndare, att säga något sådant!  Fins det ingen sanning?  Hvarför
    lefver man då i denna verlden?

--- Och jag tror dock, genmälde Pigasof harmfullt, --- att för er,
    Darja Michajlovna, skulle det i alla händelser vara lättare att
    lefva utan sanning än utan er kock Stefan, som är en sådan mästare
    att laga buljong!  Och hvad skall ni med sanning att göra, var god
    och säg mig det?  En liten kokett mössa kan man dock inte sy af
    den.

--- Skämt är icke bevis, anmärkte Darja Michajlovna, --- i synnerhet
    då det urartar till personliga utfall.

--- Jag vet inte, hur det förhåller sig med sanningen, men att höra
    den gör tydligen ondt, brummade Pigasof och drog sig undan.

Rudin {s.~47} åter fortsatte att behandla den väckta frågan om
egenkärlekens eller sjelfkänslans betydelse och talade deröfver med
mycken insigt.  Han visade att en menniska utan sjelfkänsla är oduglig
till allting, att sjelfkänslan är en Arkimedes' häfstång, med hvilken
man kan rubba jorden från sin plats, men att nu för tiden blott den
förtjenar namnet menniska, som förstår att beherska sin sjelfkänsla
så, som ryttaren sin häst, som förmår att för det allmänna bästa gifva
sin egen personlighet som offer.

--- Egennytta, så sammanfattade han sin åsigt, --- är sjelfmord.  Den
    egennyttiga menniskan förtorkar som ett enstaka ofruktbart träd,
    men sjelfkänslan såsom ett verksamt sträfvande efter fullkomning
    är källan till alt stort...  Ja, menniskan måste bryta sin
    personlighets hårdnackade egoism för att gifva denna personlighet
    rätt att fritt framträda.

--- Kan ni låna mig en blyertspenna, frågade Pigasof Basistof. 

Basistof fattade icke strax, hvad Pigasof frågade honom om.

--- Hvad skall ni med en blyertspenna, sade han slutligen.

--- Jag vill skrifva upp den sista frasen af herr Rudin.  Skrifver man
    inte upp den, glömmer man den, och hvad är det för nytta med den
    se'n?  Och ni tycker nog som jag, att en sådan fras är lika mycket
    värd som en storslam i whist.

--- Det fins saker, Afrikan Semenitsch, hvilka det är orätt att
    skratta åt och göra narr af, sade Basistof med värma och vände
    Pigasof ryggen.

Härunder {s.~48} hade Rudin närmat sig Natalia.  Hon reste sig upp,
öfver hennes ansigte låg ett uttryck af förlägenhet.

Volintsef, som satt bredvid henne, hade också stigit upp.

--- Jag ser, att det fins ett piano, började Rudin, --- vill ni inte
    spela litet för oss?

--- Ja, jag spelar nog, sade Natalia, --- men inte synnerligen väl.
    Här fins Konstantin Diomiditsch, som spelar mycket bättre än jag.

Pandalevski sträckte fram hufvudet och bet ihop tänderna.

--- Ni gör er sjelf orätt med hvad ni nu säger, Natalia Alexejevna, ni
    spelar visst icke sämre än jag.

--- Känner ni till Schuberts »Erlkönig«? frågade Rudin.

--- Det gör han visst det, ropade Darja Michajlovna.  --- Sätt er till
    pianot, Konstantin...  Ni tycker om musik, Dmitrij Nikolaitsch?

Rudin svarade blott med en lätt böjning på hufvudet och for med handen
genom håret, liksom om han gjorde sig i ordning att höra på.
Pandalevski började.

Natalia stod vid pianot, midt emot Rudin.  Redan vid de första tonerna
fick dennes ansigte ett uttryck af egendomlig skönhet.  Hans mörkblå
öron irrade långsamt omkring, stundom stannade de på Natalia.
Pandalevski slutade.

Rudin förblef tyst och gick bort till ett öppet fönster.  En doftande
dimma låg som en mjuk svepning {s.~49} öfver parken, de närmast
stående träden ångade sömngifvande svalka, och stjernorna skimrade
stilla.  Ljuf var sommarnatten och ljuf den vällust hon väckte.

Rudin blickade ut öfver den dunkla parken och vände sig om.

--- Denna musik och denna natt, började han, --- erinra mig om min
    studenttid i Tyskland, våra sammankomster, våra serenader ...


--- Jaså, ni har varit i Tyskland? frågade Darja Michajlovna.

--- Jag har tillbragt ett år i Heidelberg och nästan lika länge i
    Berlin.

--- Och ni var klädd som student?  Man säger, att i Tyskland bära
    dessa en särskild drägt.

--- I Heidelberg gick jag i höga stöflar med sporrar, kort lifrock med
    snörmakerier och med håret hängande långt ner på axlarna.  I
    Berlin äro studenterna klädda som alla andra.

--- Berätta oss något ur ert studentlif, bad Alexandra Pavlovna.

Rudin började berätta, men i denna konst hade han just ingen talang.
Hans beskrifningar saknade färg.  Han förstod icke att framkalla
munterhet.  Dessutom öfvergick han snart från berättelsen om sina
utländska äfventyr till allmänna betraktelser öfver upplysningens och
vetenskapens betydelse, öfver universitet och universitetslif i
allmänhet.  I djerfva och breda drag utkastade han en storartad bild.
Alla lyssnade till honom med djup uppmärksamhet.  Nu talade han
mästerligt, hänförande, icke alltid i bestämda uttryck, men {s.~50}
just denna obestämdhet gaf hans ord ett egendomligt behag.

Rikedomen på tankar hindrade Rudin att uttrycka sig noggrant och
klart.  Den ena bilden trängde undan den andra, liknelser, än oväntadt
djerfva, än utomordentligt träffande, följde tätt på hvarandra.  Vidt
skildt från den studerade vältalarens utsökta frasmakeri, bar hans
improvisatoriska flödande tal prägeln af ursprunglig inspiration.  Han
sökte icke orden, ledigt och frivilligt kommo de på hans läppar och
tycktes liksom strömma ur hans själ, fulla af den lefvande
öfvertygelsens värme.  Rudin egde i hög grad denna gåfva af
»musikalisk vältalighet«.  Han förstod att så anslå vissa hjertats
strängar, att alla de öfriga dallrade med underbar klang.  En eller
annan åhörare fattade må hända icke rätt klart hvad hans ord betydde,
men han kände sitt bröst vidgas... det var som om ett förhänge drogs
undan för hans ögon, och i fjärran visade sig strålande bilder...

Alla Rudins tankar tycktes vända mot framtiden, och detta gaf honom
denna prägel af framåtträngande ungdomlighet.  Stående vid fönstret,
talade han, utan att se på någon särskildt, och inspirerad af den
sympatiska uppmärksamheten omkring honom, af unga qvinnors närvaro, af
nattens skönhet, samt förd af sina egna känslors ström, höjde han sig
till verklig vältalighet, till poesi...  Sjelfva ljudet af hans lugna,
klangfulla stämma ökade ordens trollkraft, det var som om något högre,
något för honom sjelf ovanligt talade från hans läppar ... Rudin
talade om det, {s.~51} som gifver menniskolifvet betydelse för
evigheten.

--- Jag erinrar mig, så slutade han, --- en gammal skandinavisk saga.
    Kungen sitter med sina krigare i den långa mörka salen rundt om
    den flammande elden... det är vinter och nattetid.  En liten fogel
    flyger hastigt in genom en öppen dörr och ut genom en annan.
    Kungen säger: »Denna fogel är som menniskan på jorden; från
    mörkret kommer den, till mörkret vänder den åter, och blott en
    kort tid får den vara i värmen och ljuset« ...  »O konung«,
    genmäler den äldste af hans krigare, »äfven i mörkret omkommer
    fogeln icke och finner åter sitt näste«...  Så är ock vårt lif
    kort och förgängligt, men alt stort uträttas dock af menniskan.
    Medvetandet att vara ett verktyg för högre makter måste vara henne
    en ersättning för andra fröjder, i sjelfva döden skall hon finna
    sitt lif, sitt näste...

Rudin tystnade och slog ned ögonen med ett ofrivilligt leende af
förlägenhet.

--- Vous êtes un poète, sade Darja Michajlovna halfhögt.

Och alla instämde i tysthet med henne, alla utom Pigasof.  Utan att
afvakta slutet af Rudins långa tal, hade han helt tyst fattat sin hatt
och aflägsnat sig, i det han ondskefullt hviskade åt den nära dörren
stående Pandalevski:

--- Nej, det här står jag då inte ut med längre, jag beger mig bort
    till vanligt simpelt folk.

Ingen {s.~52} hade för öfrigt hållit honom qvar eller ens märkt hans
frånvaro.

Aftonmåltiden serverades, och en half timma derefter skildes man åt.
Darja Michajlovna bad Rudin stanna qvar öfver natten.  Alexandra
Pavlovna, som åkte hem med sin bror, hade flera gånger med många o!
och ack! uttryckt sin beundran öfver Rudins ovanliga begåfning.
Volintsef instämde, men anmärkte, att han uttryckte sig stundom något
dunkelt, --- det vill säga icke fullt begripligt, tillade han,
förmodligen för att bättre uttrycka sin mening.  Men hans ansigte var
dystert, och den blick, han stadigt höll riktad mot ett hörn af
vagnen, var full af svårmod.

Under det att Pandalevski lagade sig i ordning att gå till sängs och
med mycken aktsamhet aftog sina broderade sidenhängslen, undföll honom
det yttrandet: »en förbannadt skicklig karl!« hvarpå han genast med
stränga blickar befalde den lilla kosack, han hade till kammartjenare,
att lemna rummet.  Basistof sof icke på hela natten och klädde icke
ens af sig, utan satt ända till morgonen och skref på ett bref till en
af sina vänner i Moskva.  Natalia hade väl klädt af sig och lagt sig,
men hade icke sofvit en minut... utan att ens tillsluta ögonen
blickade hon ut i mörkret, stödjande hufvudet mot handen...  Hennes
puls slog feberaktigt, och ofta höjdes hennes barm af djupa suckar.

IV.
{s.~53}

Rudin hade knapt hunnit kläda sig följande morgon, förrän en betjent
inträdde med inbjudning från Darja Michajlovna att dricka te med henne
i kabinettet.  Rudin fann henne allena.  Hon bad honom med mycken
vänlighet vara välkommen, underrättade sig, om han sofvit godt och
slog sjelf i en kopp te åt honom.  Hon frågade till och med, om det
var nog socker, bjöd honom en cigarrett och upprepade ett par gånger,
att hon förundrade sig öfver, att de icke förr gjort hvarandras
bekantskap.  Rudin hade tagit plats på något afstånd från henne, men
Darja Michajlovna anvisade honom en liten puff, som stod bredvid
hennes länstol, och lutande sig litet åt hans sida, började hon att
fråga honom om hans familj, hans planer och utsigter.  Darja
Michajlovna talade lätt, nästan vårdslöst, och lyssnade till svaren
med tankspriddhet, men Rudin märkte ganska väl, att hon sökte att
behaga honom, ja nästan smickrade honom.  Icke utan orsak hade hon
stält till denna lilla morgon-tête-à-tête, icke utan orsak hade hon
klädt sig enkelt men med utsökt smak à la madame Récamier.

Emellertid upphörde Darja Michajlovna snart med sina frågor, hon
började tala om sig sjelf, om sina ungdomsår och om personer, med
hvilka hon gjort bekantskap.  Rudin lyssnade med intresse till hennes
utförliga skildringar, men, besynnerligt nog, hvilken person {s.~54}
Darja Michajlovna än talade om, stod hon alltid sjelf i berättelsens
förgrund, och den omtalade personen blef dold och undanträngd.  På
detta sätt fick Rudin fullständigt reda på, hvad Darja Michajlovna
hade sagt till den eller den bekante, höge embetsmannen, hvad
inflytande hon utöfvat på den eller den berömde diktaren.  Att döma
efter Darja Michajlovnas framställning, skulle i det närmaste alla
framstående personer under de sista tjugufem åren blott tänkt på, hur
de skulle kunna blifva bekanta med henne eller vinna hennes välvilja.
Hon talade om dem enkelt, utan någon särskild förtjusning eller några
loftal, alldeles som man talar om personer hörande till ens familj,
och några af dem kallade hon till och med underliga kurrar.  Men hur
hon talade om dem, alltid bildade deras namn, lik en rik infattning
kring en dyrbar sten, en glänsande ram kring Darja Michajlovnas namn.

Rudin hörde på, rökte sin cigarrett och teg, blott sällan fogade han
till den pratlystna nådiga fruns berättelser en obetydlig anmärkning.
Han förstod och tyckte om att tala, att föra en konversation var
deremot icke hans starka sida.  Men till ersättning förstod han
förträffligt konsten att höra på.  Hvar och en, som han icke redan i
början afskräckt med sin egen talang, yttrade sig i hans närvaro med
tillförsigt och förtroende, med sådant nöje och sådan välvilja följde
han tråden af hvarje annans framställning.  Han egde mycken
godmodighet, nämligen det egendomliga slag af godmodighet, som är
vanlig hos menniskor, hvilka oftast känna sig stå öfver sin omgifning.
I tvister deremot {s.~55} lemnade han ogerna sin motståndare sista
ordet, utan öfverväldigade honom med sin häftiga och passionerade
dialektik.

Darja Michajlovna talade hela tiden ryska.  Hon skröt gerna med sin
kännedom af modersmålet, ehuru gallicismer och små fransyska ord ofta
inblandade sig i hennes tal.  Hon begagnade afsigtligt enkla och
folkliga uttryck men icke alltid rätt lyckligt.  Rudins öra sårades
icke af det egendomligt brokiga talet på Darja Michajlovnas läppar,
eller han hade måhända just icke öra derför.

Darja Michajlovna tröttnade slutligen att tala, och, lutande hufvudet
mot stolens dynor, fästade hon sin blick på Rudin och tystnade.

--- Nu förstår jag, började Rudin långsamt, --- hvarför ni hvarje
    sommar reser ut på landet.  Ni behöfver denna vederqvickelse.  Den
    landtliga stillheten, efter det bullrande hufvudstadslifvet, måste
    stärka och uppfriska er.  Jag är öfvertygad om, att ni måste ha en
    djup känsla för naturens skönheter.

--- Darja Michajlovna kastade en sidoblick på Rudin.

--- Naturen... ja... ja, visserligen... jag tycker mycket om den, men
    vet ni, Dmitrij Nikolaitsch, äfven på landet kan man icke lefva
    utan menniskor.  Men här fins ingen.  Pigasof är här den mest
    begåfvade.

--- Den der gamle, bittre, kritiserande gubben?

--- Ja, just han.  För öfrigt duger han nog på landet.  Ibland är han
    rätt rolig.

--- Han är icke utan hufvud, återtog Rudin, --- men han är inne på en
    oriktig väg.  Jag vet icke, om ni {s.~56} delar min åsigt, Darja
    Michajlovna, men i detta fullständiga och allmänna förnekande
    ligger verkligen ingen välsignelse.  Förneka alt, och ni kan lätt
    nog få namn af ett öfverlägset hufvud, detta konstgrepp är bekant.
    Godmodigt folk är genast färdigt att draga den slutsatsen, att ni
    står öfver det ni förnekar.  Men detta är ofta falskt.  För det
    första fins det fläckar i alt, och för det andra, äfven om ni har
    rätt, är det till er skada.  Ert förstånd, uteslutande riktadt på
    en negativ verksamhet, försämras, förtorkas.  I det ni
    tillfredsställer er egenkärlek, går ni miste om iakttagelsens och
    erfarenhetens sanna njutningar.  Lifvet, det verkliga lifvet,
    undgår er småsinnade och gallsjuka uppfattning, och ni slutar med
    att genom ert grälsjuka häcklande bli en rolighetsmakare åt andra.
    Blott den har rätt att tadla, som älskar.

--- Voilà M:r Pigasof enterré vivant, sade Darja Michajlovna leende.
    --- Och hur mästerligt ni tecknar menniskorna!  För öfrigt skulle
    Pigasof sannolikt icke hafva förstått er.  Han kan ju icke heller
    fördraga någon annan person än sin egen.

--- Och den skymfar han, tillade Rudin, --- för att derigenom få
    rättighet att skymfa alla andra.

Darja Michajlovna skrattade.

--- Han sluter från den sjukes tillstånd till den friskes...  men, à
    propos, hvad tänker ni om baron?

--- Om baron Muffel?...  Han är en bra menniska, med godt hjerta och
    mycken erfarenhet, men... utan karakter... I hela sitt lif kommer
    han att förblifva en dilettant, halft lärd, halft verldsman, det
    vill säga helt {s.~57} enkelt...  ingenting...  Men det är skada
    på honom!

--- Det är också min mening, sade Darja Michajlovna.  --- Jag har läst
    hans afhandling...  Entre nous... cela a assez peu de fond.

--- Hvad har ni eljes för grannar? frågade Rudin efter en stunds
    tystnad.

Darja Michajlovna strök med lillfingret askan af sin cigarrett.

--- Ja, vidare fins det egentligen inga.  Fru Lipin Alexandra
    Pavlovna, som ni såg i går, är ganska älskvärd, men ingenting mer.
    Hennes bror, likaledes en förträfflig menniska, un parfait honnête
    homme.  Furst Garin känner ni.  Det är nu allihop.  Det fins
    visserligen ännu två eller tre grannar, men de äro rakt ingenting
    att tala om.  Antingen högfärdiga med de besynnerligaste
    pretentioner, eller folkskygga, eller för mycket ogenerade.
    Fruntimmer, som ni vet, ser jag icke hos mig.  Slutligen fins det
    ännu en granne, ganska bildad efter hvad man säger, till och med
    lärd, men förskräckligt underlig, en riktig fantast.  Alexandrine
    känner honom och synes icke vara likgiltig för honom.  Henne bör
    ni lära känna, Dmitrij Nikolaitsch, det är ett mildt, älskligt
    väsen... hon behöfver blott någon utbildning, men en sådan är
    alldeles oundgänglig.

--- Hon är ganska intagande, anmärkte Rudin.

Ett fullkomligt barn, Dmitrij Nikolaitsch, --- en riktig liten flicka.
Hon har varit gift, mais c'est tout {s.~58} comme...  Om jag vore
karl, skulle jag blott kunna förälska mig i sådana qvinnor.

--- Verkligen?

--- Otvifvelaktigt.  Sådana qvinnor äro åtminstone friska, och
    friskheten kan icke på konstlad väg efterapas.

--- Men alt annat? frågade Rudin skrattande, hvad som hos honom var
    ganska sällsynt.  Då han skrattade, fick hans ansigte ett
    besynnerligt, nästan gubbaktigt uttryck, ögonen drogo sig
    tillsammans, näsan rynkades...

--- Men ni talade om en förskräckligt besynnerlig menniska, för
    hvilken fru Lipin icke skulle vara likgiltig? frågade han.

--- En viss Leschnjef, Michajlo Michajlitsch, en godsegare här i
    trakten.

Rudin såg upp med en förvånad blick.

--- Huru?  Leschnjef, Michajlo Michajlitsch? frågade han, --- skulle
    han vara er granne?

--- Ja...  Känner ni honom?

Rudin teg.

--- Jag har förut varit bekant med honom... för länge
    sedan...  Han är utan tvifvel en rik man? tillade han,
    under det han med ena handen ryckte i stolfransarna.

--- Ja, han är rik, ehuru han klär sig afskyvärdt och åker i en gammal
    schäs som en byfogde.  Jag har försökt att få honom hit, han har
    både förstånd och bildning, säger man, och så hafva vi haft en och
    {s.~59} annan affärsförbindelse med hvarandra...  Ni vet ju, att
    jag förvaltar min egendom sjelf?

Rudin böjde hufvudet jakande.

--- Ja, sjelf, återtog Darja Michajlovna, --- jag inför inga utländska
    dumheter, utan håller mig till det gamla, goda ryska bruket, och
    vet ni, det ser inte ut att gå så illa, tillade hon, i det hon med
    sin lilla hvita hand beskref en liten cirkelrund sväng i luften.

--- Jag har alltid, sade Rudin artigt, --- varit öfvertygad om att man
    begår en ytterlig orättvisa, då man vill förneka, att qvinnan eger
    praktiskt förstånd.

Darja Michajlovna smålog vänligt.

--- Ni är mycket öfverseende, sade hon, --- men hvad var det nu jag
    ville säga?  Hvad talade vi om?  Ah, jag mins, det var om
    Leschnjef.  Jag har några affärer med honom i fråga om
    landtmätning.  Flera gånger har jag bjudit honom till mig, och
    äfven i dag väntar jag honom, men han kommer aldrig.  Gud vet
    hvarför... det är ett riktigt original.

Dörrgardinen drogs sakta åt sidan, och hofmästaren inträdde.  Det var
en skallig och gråskäggig man i svart frack, hvit halsduk och hvit
väst.

--- Hvad vill du? frågade Darja Michajlovna, och tillade halfhögt,
    vänd till Rudin, --- N'est-ce pas, comme il ressemble à Canning?

--- Michajlovitsch Leschnjef har ankommit, anmälde hofmästaren, ---
    behagar nådig frun mottaga honom?

--- Ack, min Gud, utropade Darja Michajlovna, --- »när man talar om
    trollen, stå de i förstu'n«.  Bed honom stiga in!

Hofmästaren {s.~60} gick ut.

--- En sådan underlig menniska!  Han kom slutligen, men då skulle han
    komma olägligt och afbryta vårt samtal.

Rudin steg upp och ville gå, men Darja Michajlovna höll honom qvar.

--- Hvart tänker ni gå?  Vi kunna mycket väl tala i er närvaro.  Och
    så önskar jag, att ni ger mig en likadan teckning af honom som af
    Pigasof.  När ni talar, så... vous gravez comme avec un burin.
    Jag ber er stanna.

Rudin ville göra invändningar, men efter några ögonblicks eftertanke
stannade han qvar.

Michajlo Michajlitsch, som redan är läsaren bekant, inträdde i
kabinettet.  Han bar äfven nu samma grå öfverrock, och i sina
solbrända händer hade han sin gamla pelsmössa.  Han bockade sig ledigt
för Darja Michajlovna och trädde fram till tebordet.

--- Ändtligen har ni då täckts komma hit, monsieur Leschnjef, sade
    Darja Michajlovna.  --- Var god och tag plats...  Herrarne äro
    bekanta, har jag hört, tillade hon, visande på Rudin.

Leschnjef kastade en blick på Rudin och log med ett besynnerligt
leende.

--- Ja, jag känner herr Rudin, sade han med en lätt bugning.

--- Vi ha vistats tillsammans vid universitetet, anmärkte Rudin
    halfhögt och slog ned ögonen.

--- Vi ha också träffats senare, sade Leschnjef kallt.

Darja {s.~61} Michajlovna såg på bägge med en viss förundran och bad
ånyo Leschnjef taga plats.  Han satte sig.

--- Ni har önskat se mig, började han, --- är det angående
    hemmansskiftet?

--- Ja, det rör egentligen skiftet, men äfven utan denna anledning
    hade jag velat se er hos mig.  Vi äro ju grannar och väl kanske
    också slägt.

--- Jag är er mycket förbunden min fru, svarade Leschnjef.  --- Hvad
    nu skiftet beträffar, så har jag och er förvaltare redan
    fullständigt uppgjort den saken, jag har nämligen gått in på alla
    era förslag.

--- Ja, jag vet det.

--- Men, sade han mig, utan personlig sammankomst med er kunde
    papperen icke underskrifvas.

--- Ja, så är det nu en gång hos mig anordnadt.  Det var sant, tillåt
    mig en fråga.  Alla era bönder äro väl skattskyldiga?

--- Ja visst.

--- Och ni sysselsätter er sjelf med skiftet?  Det är ganska
    berömvärdt.

Leschnjef förblef några ögonblick tyst.

--- Och nu har jag infunnit mig till denna personliga sammankomst,
    sade han.

Darja Michajlovna smålog.

--- Ja, jag ser, att ni har infunnit er.  Ni säger detta i en sådan
    besynnerlig ton...  Ni hade helt visst föga lust att göra besök
    hos mig.

--- Jag besöker ingen, svarade Leschnjef flegmatiskt.

--- {s.~62} Ingen?  Men hos Alexandra Pavlovna helsar ni på ibland?

--- Hennes bror och jag äro gamla bekanta.

--- Jaså, hennes bror?  För öfrigt vill jag visst inte tvinga någon.
    Men, förlåt mig, Michajlo Michajlitsch, jag är äldre till åren än
    ni och kan derför ge er en liten påminnelse.  Hvad har ni för ett
    nöje att lefva så der som en gammal enstöring?  Eller är det
    särskildt mitt hus, som inte behagar er?  Är det jag, som
    misshagar er?

--- Jag känner er icke, Darja Michajlovna, derför kan ni icke misshaga
    mig.  Ert hus är mycket präktigt, men, jag tillstår det öppet, jag
    tycker inte om att behöfva genera mig.  Jag har ingen ordentlig
    frack och nyttjar aldrig handskar.  För öfrigt hör jag icke till
    era kretsar.

--- Genom er börd, er uppfostran hör ni till oss, Michajlo
    Michajlovitsch!  Hvad är det för glädje att sitta som Diogenes i
    tunnan?

--- För det första var det honom ganska angenämt, för det andra,
    hvaraf vet ni, att jag icke umgås med menniskor?

Darja Michajlovna bet sig i läppen.

--- Det är en annan sak!  För mig återstår då intet annat än att
    beklaga, att jag ej haft äran höra till deras antal, dem ni
    bevärdigar med ert umgänge.

--- {s.~63} Monsieur Leschnjef synes mig, inföll Rudin, --- vilja
    öfverdrifva en ganska aktningsvärd känsla, kärleken till friheten.

Leschnjef svarade icke, utan blott såg på Rudin.  Det uppstod en
stunds tystnad.

--- Altså, började Leschnjef, i det han steg upp, --- kan jag anse vår
    affär afgjord, och jag får säga till er förvaltare, att han
    skickar till mig papperen till underskrift?

--- Ja det kan ni... men, jag tillstår, ni är så föga älskvärd,
    att jag borde afslå.

--- Men detta skifte är för er vida fördelaktigare än för mig.

Darja Michajlovna höjde på axlarna.

--- Och ni vill inte ens äta frukost hos mig? frågade hon.

--- Jag tackar så mycket, men jag äter aldrig frukost, och jag har
    brådtom hem.

Darja Michajlovna steg upp.

--- Jag vill icke uppehålla er, sade hon, närmande sig till fönstret.
    --- Jag vågar icke hålla er qvar längre.

Leschnjef tog afsked.

--- Farväl, monsieur Leschnjef!  Ursäkta att jag besvärat er.

--- Det betyder visst ingenting, svarade Leschnjef och lemnade rummet.

--- Nå, hvad tycker ni? frågade Darja Michajlovna Rudin.  --- Nog hade
    jag hört, att han skulle vara en besynnerlig {s.~64} menniska, men
    något sådant hade jag dock aldrig kunnat föreställa mig!

--- Han lider af precis samma sjukdom som Pigasof, svarade Rudin, ---
    begäret att vara originell.  Den ene vill vara en Mefistofeles,
    den andre en cyniker.  I alt detta ligger mycken egoism, mycken
    sjelfkärlek och litet sanning, litet kärlek.  Det är ju också ett
    slags beräkning: man tar på sig en mask af likgiltighet och
    vårdslöshet, då säger kanhända någon: »Se bara på den der mannen,
    huru många talanger låter han icke ligga onyttiga,« men när man
    ser litet närmare efter, så fins det inga talanger alls.

--- Et de deux! sade Darja Michajlovna.  --- Ni är en förfärlig
    menniska i karaktersskildringar.  Er kommer man icke undan.

--- Tror ni det? sade Rudin.  --- För öfrigt borde jag verkligen icke
    tala om Leschnjef... jag höll af honom, höll af honom som en
    vän... men sedan... i följd af åtskilliga missförstånd...

--- Har ni blifvit osams?

--- Nej, men vi skildes åt, och vi skildes sannolikt för alltid.

--- Jaså... ja, jag märkte nog, att ni var liksom litet generad under
    hela tiden han var här...  Men jag skall dock alltid vara er
    tacksam för denna stund.  Tiden har förflutit på ett ovanligt
    angenämt sätt.  Men man måste förstå att hålla måtta i alt.  Min
    sekreterare... ni har sett honom, Constantin, c'est lui qui est
    mon secrétaire... har förmodligen redan länge väntat på mig.  Jag
    rekommenderar honom åt er, det är en förträfflig, utomordentligt
    tjenstvillig ung man, som dessutom är alldeles förtjust i er.  Au
    revoir, cher Dmitrij Nikolaitsch.  Hur tacksam är jag icke mot
    baronen, att han gjorde mig bekant med er.

Darja Michajlovna räckte Rudin sin hand.  Han tryckte den sakta, förde
den derefter till sina läppar och gick ut i salen.  Från salen begaf
han sig upp på terrassen.  På terrassen mötte han Natalia.

---

V.
{s.~66}

Darja Michajlovnas dotter, Natalia Alexejevna, kunde vid första
anblicken icke kallas intagande.  Hon var ännu icke fullt utvecklad,
mager och solbränd, och höll sig vanligen litet krokig.  Men hennes
anletsdrag voro vackra och regelbundna, ehuru något för breda för en
sjuttonårig flicka.  Särskildt skön var hennes rena, hvita panna öfver
de fina, i midten liksom brutna ögonbrynen.  Hon talade föga, hörde
och såg med uppmärksamhet, nästan forskande, liksom ville hon bilda
sig en klar föreställning öfver alt, som omgaf henne.  Ofta stod hon
orörlig, försjunken i tankar, med hängande armar, och blott hennes
ansigte uttryckte tankens inre arbete... Ett knappt märkbart leende
flög hastigt öfver hennes läppar och försvann åter, de stora, mörka
ögonen höjde sig sakta.  »Qu'avez vous?« brukade då m:lle Boncourt
fråga och började under bannor förehålla henne, att det icke passade
sig för en ung flicka att försjunka i tankar eller se tankspridd ut.
Men Natalia var icke af naturen tankspridd, tvärtom, hon studerade
flitigt, läste och arbetade gerna, ehuru hon icke gjorde någonting
raskt.  Hon hade djupa och starka känslor, men förstod att lägga band
på dem.  Som barn hade hon sällan gråtit, och nu voro till och med
suckar sällsynta.  Hon bleknade blott, när något smärtade henne.
Hennes mor ansåg henne för en bra och förståndig flicka och kallade
henne skämtande: »mon {s.~67} honnête homme de fille«, men gjorde sig
icke alltför höga tankar om hennes begåfning.

»Min lilla Natascha«, plägade hon säga, »är af naturen kall och lugn,
icke lik mig, och det är så mycket bättre.  Hon skall bli lycklig.«
Darja Michajlovna misstog sig.  För öfrigt är det sällsynt, att en mor
förstår sin dotter.

Natalia älskade sin mor, men skänkte henne icke något fullt förtroende.

--- Du har ingenting att dölja för mig, sade en gång Darja
    Michajlovna, --- eljes skulle du nog förställa dig, ty du har ditt
    hufvud för dig.

Natalia såg sin moder rakt i ansigtet och tänkte »hvarför skulle
jag inte ha mitt hufvud för mig?«

Då Rudin mötte henne på terrassen, stod hon just i begrepp att i
sällskap med m:lle Boncourt gå in för att sätta på sig en hatt till en
promenad i parken.  Hennes morgonarbete var redan afslutadt.  Man hade
redan upphört att behandla Natalia som ett barn, m:lle Boncourt hade
för länge sedan slutat att ge henne lektioner i mytologi och geografi,
men hon skulle hvarje morgon i m:lle Boncourts närvaro läsa historiska
böcker, resebeskrifningar och andra lärorika arbeten.  Dessa utvalde
Darja Michajlovna åt henne, liksom om hon dervid följde något visst
bestämdt system.  Men i sjelfva verket gaf hon åt Natalia alt hvad
hennes franska bokhandlare i Petersburg skickade till henne,
naturligtvis med undantag af Dumas fils & Comp:s romaner.  Dessa läste
Darja Michajlovna sjelf.  M:lle Boncourt blickade alltid mycket
strängt och skarpt genom sina glasögon på {s.~68} Natalia, då hon
läste historiska böcker.  Efter den gamla fransyskans uppfattning var
hela historien full af opassande saker, ehuru hon sjelf af fornålderns
stora män endast --- Gud vet hvarför --- kände till Kambyses och från
nyare tider Ludvig XIV och Napoleon, hvilken senare hon ej kunde tåla.
Men Natalia läste äfven böcker, om hvilkas tillvaro m:lle Boncourt
icke hade någon aning.  Hon kunde hela Puschkin utantill.

Natalia rodnade lätt, då hon mötte Rudin på terrassen.

--- Ni tänker er ut och gå? frågade han.

--- Ja, vi ska' göra en promenad i parken.

--- Får jag göra er sällskap?

Natalia såg på m:lle Boncourt.

--- Mais certainement, monsieur, avec plaisir! skyndade sig den gamla
    flickan att svara.

Rudin tog sin hatt och följde dem ut.

Natalia var i början något förlägen öfver att vid Rudins sida gå på
samma smala parkväg, men snart blef hennes sinne lättare.  Han frågade
henne om hennes sysselsättningar, hennes lektyr, hennes smak för
landtlifvet m.m.  Hon svarade med en viss skygghet men utan denna
brådskande orolighet, som så ofta både uppfattas och utgifves för
blyghet.  Hennes hjerta klappade hårdt.

--- Ni finner det icke tråkigt på landsbygden? frågade Rudin, i det
    han lät sin blick långsamt glida öfver Natalias ansigte.

--- {s.~69} Hur skulle det vara möjligt att ha tråkigt på landet!  Jag
    är mycket glad öfver, att vi äro här.  Här är jag mycket
    lyckligt...

--- Ni är lycklig... det är mycket sagdt.  Dock, jag
    förstår... ni är ung.

Rudin uttalade det sista ordet med en egendomlig tonvigt, det låg deri
på en gång afund och medlidande.

--- Ja, ungdomen! tillade han.  --- Vetenskapens hela mål är att
    medvetet nå hvad ungdomen omedvetet har.

Natalia såg forskande på Rudin, hon förstod honom icke.

--- Hela morgonen har jag tillbragt i samtal med er mor, fortfor han.
    --- Hon är en ovanlig qvinna, och jag förstår, hvarför alla våra
    skalder satt ett sådant värde på hennes vänskap.  Tycker ni om
    diktkonstens alster? tillade han, efter ett ögonblicks tystnad.

»Han examinerar mig«, tänkte Natalia och svarade:

--- Ja, mycket.

--- Poesien är gudarnes språk.  Äfven jag älskar dikten, men poesien
    ligger ej i dikten allena, hon är utgjuten öfver hela vår verld,
    hon är öfveralt omkring oss, för dem som kunna förstå henne...  Se
    på detta träd, se på denna himmel...  från alla håll strömmar
    öfver oss skönhet och lif, men der lif och skönhet är, der är
    poesi...

--- Låt oss sätta oss på den här bänken, fortfor han.  --- Se
    så... jag vet inte hvarför, men det förefaller mig, som om... när
    ni blifvit litet mera van vid mig {s.~70} (härvid såg han henne
    leende i ögonen)...  vi begge skulle komma att blifva rätt goda
    vänner.  Hvad tror ni?

»Han behandlar mig som en liten flicka«, tänkte åter
Natalia, och då hon icke visste hvad hon skulle säga, frågade hon, om
han ärnade stanna länge på landet.

--- Hela sommaren och hösten, möjligen äfven en del af vintern.  Jag
    är, som ni kanske vet, ganska fattig, mina affärer äro i oordning,
    och dertill har jag äfven börjat ledsna vid att flacka kring från
    det ena stället till det andra.  Det är tid att hvila sig.

Natalia såg på honom med förvåning.

--- Skulle ni kunna tycka, att det är tid att hvila sig? frågade hon
    blygt.

--- Hvad menar ni dermed?

--- Jag menar, återtog hon med en lätt förvirring, --- att andra må
    kunna tala om hvila, men ni... ni måste arbeta, sträfva att
    blifva nyttig.  Hvem om icke ni skulle väl...

--- Jag tackar er för er vänliga mening, afbröt Rudin henne.  ---
    Blifva nyttig... det är lätt att säga!  (han for med handen öfver
    pannan)...  Blifva nyttig! upprepade han.  --- Äfven om jag hade
    en fast öfvertygelse, att jag kunde blifva det, äfven om jag
    trodde på min egen kraft, hvar skulle jag kunna finna uppriktiga,
    likstämmiga sinnen...

Rudin lät handen sjunka och böjde ned hufvudet med ett sådant uttryck
af hopplöshet och sorg, att Natalia ofrivilligt frågade sig, om det
verkligen var han, som qvällen förut talat sådana varma och af hoppets
ljusaste bilder hänförda ord.

--- {s.~71} Men nej! tillade han, plötsligt resande sig upp och
    skakande sitt hår likt en lejonman, --- alt detta är dumma
    griller, och ni har rätt.  Jag tackar er, Natalia Alexejevna, jag
    tackar er uppriktigt...

Natalia visste alldeles icke, hvarför han tackade henne.

--- Detta enda ord af er har erinrat mig om min pligt, har visat mig
    min väg.  Ja, jag måste handla.  Jag får icke undertrycka min
    förmåga, om jag verkligen eger någon, jag får icke förspilla mina
    krafter allenast med prat... tomt, onyttigt prat, tomma, gagnlösa,
    ihåliga ord...

Och nu flöto hans ord som en ström.  Han talade väl, varmt och
hänförande om klenmodets och tröghetens skam, om nödvändigheten att
arbeta och handla.  Han öfverhopade sig sjelf med förebråelser,
visade, att det vore lika skadligt att i förväg orera öfver hvad man
ville göra som att sticka med en nål i en mognande frukt, det vore ett
onödigt slöseri med kraft och saft.  Han påstod, att det icke finnes
en enda ädel tanke, som icke förmådde väcka anklang och sympati, att
blott de menniskor blifva oförstådda, som antingen icke ännu veta,
hvad de vilja, eller icke äro värda att bli förstådda.  Han talade
länge och slutade med att ännu en gång tacka Natalia, hvarpå han
alldeles oväntadt fattade hennes hand och utbrast häftigt:

--- Ni är en ädel flicka!

Denna frihet slog m:lle Boncourt med häpnad.  Oaktadt ett fyrtioårigt
vistande i Ryssland hade hon mycken möda att förstå ryska och hade
hittills blott beundrat {s.~72} det flytande behaget i Rudins språk.
För öfrigt var han i hennes ögon ett slags artist eller virtuos, och
af dylikt folk kunde man, efter hennes uppfattning, aldrig begära att
de skulle iakttaga det passande.

Hon steg upp, och under det att hon ryckte i klädningen för att få den
i passande skick, förklarade hon för Natalia, att det vore tid att gå
hem, så mycket hällre, som monsieur Volinsof (så kallade hon
Volintsef) hade tänkt infinna sig till frukosten.

--- Se der är han! tillade hon, blickande uppåt en af alléerna, som
    förde till byggningen.

Och mycket riktigt såg man Volintsef närma sig med hastiga steg.

Helsande på alla redan på afstånd, trädde han fram med en viss
obeslutsamhet i sin hållning, och vändande sig till Natalia med ett
lidande uttryck i sitt ansigte, sade han:

--- Ah! ni promenerar?

--- Ja, svarade Natalia, --- vi voro just på väg hem.

--- Jaså, sade Volintsef, --- ja, låt oss då gå.

Alla begåfvo sig på hemvägen.

--- Hur befinner sig er syster? frågade Rudin Volintsef med en
    särskild mildhet i rösten.  Äfven qvällen förut hade han visat sig
    mycket vänlig emot honom.

--- Jag tackar så mycket, hon befinner sig väl.  Kanhända skall hon i
    dag komma hit...  Men det föreföll mig som ni talade om något, då
    jag kom.

--- {s.~73} Ja, jag talade med Natalia Alexejevna.  Hon sade ett ord,
    som gjorde på mig ett djupt intryck...

Volintsef frågade icke hvad det var för ett ord, och under djup
tystnad anlände alla till Darja Michajlovnas slott.

---

Före middagen samlades åter hela sällskapet i salongen.  Pigasof hade
dock icke infunnit sig.  Rudin var allvarsam och bad ständigt
Pandalevski spela Beethoven.  Volintsef teg och såg på golfvet.
Natalia lemnade icke sin mors sida och var än ifrigt sysselsatt med
sitt arbete, än försjunken i tankar.  Basistof tog icke ögonen från
Rudin, i ständig väntan, att han skulle säga något vackert.  Så
förflöto tre timmar ganska enformigt.  Alexandra Pavlovna kom icke
till middagen, och så snart man stigit upp från bordet, lät Volintsef
spänna för sin trilla och for sin väg utan att taga afsked af någon.

Han var nedstämd och dyster.  Redan länge älskade han Natalia och hade
ständigt föresatt sig att göra henne sin förklaring, utan att ännu
hafva vågat komma fram dermed.  Hon tyckte rätt mycket om honom, men
hennes hjerta förblef lugnt, det insåg han klart.  Han hade heller
inga vidare förhoppningar att inge henne en varmare känsla, utan
väntade blott på den stund, då hon fullkomligt skulle hafva vant sig
vid honom, vant sig vid att städse vara honom nära.  Hvad kunde
{s.~74} då nu oroa honom?  Hade han märkt någon förändring på dessa
två dagar.  Natalia hade varit emot honom alldeles som förr...

Föll kanske den tanken honom in, att han måhända alldeles icke kände
Natalias karakter, att hon var honom mer främmande, än han förestälde
sig?  Vaknade svartsjukan hos honom, eller hade han en oredig aning om
någon förestående olycka?...  Nog af, han led, hur mycket han än
ansträngde sig att beherska sina känslor.

Då han kom in till sin syster, var Leschnjef hos henne.

--- Hvarför kommer du tillbaka så tidigt? frågade Alexandra Pavlovna.

--- Jo... jag tyckte det var tråkigt.

--- Var Rudin der?

--- Ja.

Volintsef kastade mössan ifrån sig och satte sig.

Alexandra Pavlovna vände sig till honom med liflighet och sade:

--- Serscha, kom och hjelp mig att öfvertyga den här egensinniga
    menniskan (hon visade på Leschnjef), att Rudin är ovanligt
    begåfvad och vältalig.

Volintsef mumlade något.

--- Jag motsäger er ju icke det ringaste, började Leschnjef, --- jag
    tviflar icke på herr Rudins begåfning och vältalighet.  Jag säger
    blott, att jag icke tycker om honom.

--- Men du har ju knappt sett honom.

--- Jag har sett honom i dag på morgonen hos Darja Michajlovna.  Han
    är ju nu hennes storvisir.  Det {s.~75} kommer nog en tid, då hon
    ger honom sitt afsked som alla andra...  Pandalevski kommer hon
    dock aldrig att göra sig af med...  men nu är det han, som är
    herre.  Jag har sett honom, jag.  Han satt, och hon pekade på mig.
    »Se bara på, min vän, hvad vi ha här för ena konstiga kurrar.« Men
    jag är inte någon dresserad skolhäst, jag, som man för fram och
    visar för publiken.  Jag for min väg ifrån sällskapet.

--- Hvarför hade du farit dit?

--- För det der hemmansskiftet du vet, men det var konster och påhitt
    altsammans, hon ville bara se min fysionomi.  En förnäm dam... det
    der känner man till.

--- Hans öfverlägsenhet retar er... se der altsammans, sade Alexandra
    Pavlovna med värme, --- det är den, ni icke kan förlåta honom.
    Men jag är öfvertygad om, att Rudin utom sitt goda hufvud har ett
    förträffligt hjerta.  Ni skulle se hans ögon, då han...

--- »Om dygdens höghet talar«, citerade Leschnjef.

--- Ni gör mig ond och har mig att gråta.  Jag är riktigt ledsen öfver
    att jag icke for till Darja Michajlovna, utan stannade hos er.
    Det är ni inte värd.  Reta mig nu inte längre, tillade hon nästan
    gråtfärdigt, --- utan berätta mig hällre något om hans ungdom.

--- Om Rudins ungdom?

--- Ja visst.  Ni sade mig ju, att ni kände honom väl, och att ni
    länge hade varit bekant med honom.

Leschnjef steg upp och gick några slag af och an i rummet.

--- {s.~76} Ja, började han, --- jag känner honom mycket väl.  Ni
    vill, att jag skall berätta för er om hans ungdom?  Må göra då.
    Han är född i Tambof och tillhör en fattig hemmansegareslägt.
    Hans far dog tidigt och lemnade honom allena med sin mor.  Hon var
    ett mönster af qvinnor och älskade honom ömt, lefde af
    hafregrynsgröt och offrade alla sina små tillgångar på honom.  Sin
    uppfostran erhöll han i Moskva, der han till en början underhölls
    af en farbror, men sedan af en ung rik furste, som han
    hade... nej, förlåt... jag menar...  med hvilken han hade knutit
    ett vänskapsband.  Sedan studerade han vid universitetet.  Der
    gjorde jag hans bekantskap, och vi blefvo snart intima vänner.  En
    annan gång skall jag kanske berätta er något om hur vi då lefde.
    Nu kan jag det inte.  Derefter reste han utomlands...

Leschnjef fortfor att gå af och an i rummet, Alexandra Pavlovna följde
honom med ögonen.

--- Under sin vistelse utomlands, fortsatte han, --- skref Rudin
    mycket sällan till sin mor och besökte henne blott en gång på en
    veckas tid... Den gamla dog också i främmande armar, och ännu i
    dödsstunden höll hon sina ögon fästa på hans porträtt.  Under den
    tid jag bodde i Tambof plägade jag stundom besöka henne.  Hon var
    städse vänlig och gästfri, brukade alltid bjuda mig på
    körsbärssylt, och sin Mitja älskade hon outsägligt.  Herrar ur
    Petschorins {Petschorin, hufvudpersonen i Lermontofs ryktbara
    roman »Vår tids hjelte« är en under inflytande af Byrons skrifter
    kraftigt och snillrikt tecknad typ af den blaserade och lifvet
    föraktande ryske verldsmannen. Öfvers.} skola kunna {s.~77} tala
    om för er, att vi alltid älska dem, som sjelfva hafva mycken liten
    förmåga af kärlek, men jag menar blott, att alla mödrar älska sina
    barn, i synnerhet de frånvarande.  Sedermera träffade jag
    tillsammans med Rudin utomlands.  Der hade en dam fått fatt i
    honom, en af våra ryska blåstrumpor, hvarken ung eller vacker, som
    helt naturligt är med en blåstrumpa.  Han for ganska länge omkring
    med henne, men slutligen öfvergaf han henne... fast nej, förlåt
    mig, det var hon, som for ifrån honom.  Och vid samma tid skildes
    äfven vi från hvarandra.  Det är altsammans.

Leschnjef tystnade, strök sig med handen öfver pannan och satte sig
liksom utmattad ned i en mjuk länstol.

--- Men jag skall säga er något, Michajlo Michajlitsch, började
    Alexandra Pavlovna.  --- Jag finner, att ni är en elak menniska,
    ni är verkligen inte en bit bättre än Pigasof.  Jag är öfvertygad,
    att alt hvad ni sagt är sant, att ni icke tillagt något af egen
    fatabur, och dock, i hvilken obehaglig dager har ni icke framstält
    alt detta!  Denna gamla, fattiga mor, hennes hängifvenhet, hennes
    ensamma död... denna dam...  Hvartill alt detta?...  Vet ni, att
    man kan skildra den bästa menniskas lif i sådana färger... märk
    väl, utan att tillägga något... att det skall väcka hvars och ens
    afsky.  Det är också ett slags förtal!

Leschnjef reste sig upp och gick åter några slag genom rummet.

--- Det var alldeles icke min afsigt, började han slutligen, --- att
    väcka någon afsky hos er, Alexandra Pavlovna. {s.~78} Jag är icke
    den som förtalar folk.  Men för öfrigt, tillade han efter en
    stunds eftertanke, --- ligger det en viss grad af sanning i hvad
    ni sade.  Jag har icke förtalat Rudin, men hvem vet, kanske har
    han ändrat sig sedan... kanske har jag varit orättvis emot honom.

--- Ja, ser ni det...  Ni lofvar mig altså att förnya bekantskapen med
    honom, att riktigt lära känna honom, och se'n skall ni säga mig er
    mening.

--- Som ni önskar...  Men hvarför sitter du och tiger, Sergej
    Pavlitsch?

Volintsef ryckte till och lyfte upp hufvudet, liksom om man hade väckt
honom ur sömnen.

--- Hvad skall jag säga?  Jag känner honom inte.  Dessutom har jag i
    dag ondt i hufvudet.

--- Ja, du är verkligen litet blek i dag, anmärkte Alexandra Pavlovna,
    --- mår du inte bra?

--- Jag har hufvudvärk, upprepade Volintsef och gick ut.

Alexandra Pavlovna och Leschnjef följde honom med ögonen och sågo på
hvarandra, utan att säga något.  Hvarken för honom eller för henne var
det en hemlighet, hvad som försiggick i Volintsefs hjerta.

---

VI.
{s.~79}

Mer än två månader hade förflutit.  Under loppet af hela denna tid
hade Rudin knappt en enda gång lemnat Darja Michajlovnas hus.  Hon
kunde icke undvara honom.  Att tala med honom om sig sjelf och höra
hans omdömen hade blifvit henne ett behof.  En gång ville han fara
under förevändning, att hans penningar vore slut.  Hon gaf honom
femhundra rubel, hvilket dock icke hindrade honom att låna femhundra
af Volintsef.  Pigasof besökte nu mera sällan Darja Michajlovna.
Rudins närvaro tryckte honom, och Pigasof var icke den enda, som erfor
en dylik känsla af tvång.

--- Jag kan inte med den der egenkära menniskan, som tror sig veta
    allting, brukade han säga.  --- Han talar inte naturligt, utan gör
    sig till som en rysk romanhjelte.  Han börjar med ett »Jag«... men
    stannar ett ögonblick, full af rörelse, och fortsätter derpå:
    »Jag, mitt herrskap, jag var etc.« Han använder gerna de längsta
    ord han kan finna, och om du nyser, börjar han genast förklara för
    dig, hvarför du just nös och inte hostade.  Berömmer han dig, så
    låter det som om hans beröm vore den största möjliga ära... och om
    det faller honom in att tala illa om sig sjelf, drar han sig så
    ned i smutsen, att man tänker, att han aldrig skall våga visa sig
    mer.  Jo visst ock!  Det der bara piggar upp honom, alldeles som
    om han hade tagit sig en stor sup.

Pandalevski {s.~80} var litet skygg för Rudin och sökte med en viss
försigtighet att vinna hans bifall, men ännu mera egendomlig var
Volintsefs ställning till honom.  Rudin kallade honom för en riddare
och lofprisade honom både frånvarande och närvarande.  Men Volintsef
kunde icke fatta något tycke för honom, och hvar gång han hörde honom
utbreda sig öfver hans förtjenster, erfor han en ofrivillig känsla af
otålighet och förargelse.  »Han gör bestämdt narr af mig inom sig«,
tänkte han, och hans sinne intogs alt mer af afvoghet och fiendskap.
Volintsef sökte att kämpa deremot, men förgäfves, han var svartsjuk om
Natalias kärlek.  Äfven Rudin sjelf, ehuru han alltid visade Volintsef
den mest förekommande artighet, ehuru han kallade honom riddare och
lånade pengar af honom, hyste dock egentligen ingen sympati för honom.
Det skulle vara svårt att bestämma hvad dessa två män kände, då de
vänskapligt tryckte hvarandras hand, och derunder deras blickar
möttes...

Basistof fortfor att känna en djup vördnad för Rudin och uppfångade
hvarje hans ord i flygten.  Rudin å sin sida fäste föga uppmärksamhet
vid honom.  En gång tog han honom med sig ut på en morgonpromenad och
talade med honom om stora och vigtiga verldsfrågor, om lifvets dunkla
gåtor, och uppväckte hos honom den lifligaste hänförelse, men derefter
brydde han sig lika litet om honom som förut... Det hade tydligen
blott varit tomma ord, han då yttrade, att han längtade efter umgänge
med rena och hängifna själar.  Med Leschnjef, som hade börjat besöka
Darja Michajlovna, {s.~81} inlät sig Rudin aldrig i diskussion, och
det såg nästan ut, som om han undvek honom.  Leschnjef å sin sida
visade honom en kall likgiltighet, men dröjde för öfrigt med att
uttala sin slutliga mening om honom, hvilket högligen smärtade
Alexandra Pavlovna.  Hon böjde sig för Rudin, men hon hyste förtroende
för Leschnjef.  Alla, som tillhörde Darja Michajlovnas hus,
underkastade sig Rudins vilja, hans minsta önskningar uppfyldes.  På
honom berodde anordningen af de dagliga sysselsättningarna.  Intet
partie de plaisir kunde komma tillstånd utan hans medverkan.  För
öfrigt var han just ingen vän af alla dessa improviserade utflygter
och tillställningar, och deltog i dessa såsom stort folk i barnlekar,
med vänlig men föga road min.  Deremot blandade han sig i alt annat:
han resonerade med Darja Michajlovna om godsets förvaltning, om
barnauppfostran, hushållning och affärer, lyssnade till hennes förslag
och hade sjelf många nyheter och förbättringar att föreslå.  Darja
Michajlovna var förtjust att höra dem, men dervid stannade det.  I
fråga om landtbruket följde hon sin förvaltares råd.  Denne var en
gammal enögd lillryss, en listig och godmodig karl.  »Gammalt kött är
fett, men ungt är magert«, brukade han säga, och dervid fnissade han
och blinkade med ögat.

Efter Darja Michajlovna var det ingen, med hvilken Rudin talade så
ofta och så länge som med Natalia.  Han gaf henne i hemlighet böcker,
förtrodde henne sina planer och läste för henne de första sidorna af
{s.~82} sina kommande uppsatser och arbeten.  Ofta var det omöjligt
för Natalia att förstå dessa, men Rudin tycktes mindre bry sig om att
hon förstod honom, än att hon hörde på honom.  Detta hans närmande
till Natalia var alldeles icke emot Darja Michajlovnas önskningar.
»Hon må gerna«, tänkte hon, »tala med honom här på landet, hon roar
honom som en liten flicka, någon fara ligger det icke deri, och i alla
händelser lär hon sig rätt mycket af hans samtal.  I Petersburg kommer
det att bli helt annorlunda.«

Darja Michajlovna misstog sig.  Natalia pladdrade icke som en liten
flicka med Rudin.  Begärligt lyssnade hon till hans ord, ansträngde
sig att fatta hela deras betydelse och hänsköt alla sina tankar och
tvifvel till hans afgörande.  Han var hennes lärare och ledare.  Till
en början var det blott i hennes hufvud, som det sjöd af nya tankar,
men det sjuder icke länge i ett ungt hufvud, utan att hjertat också
kommer i svallning.  Hvilka fröjdefulla stunder tillbragte icke
Natalia, då i trädgården bland asparnas lätta, ljusa skuggor Rudin
läste för henne Goethes Faust, Bettinas eller Novalis' bref, och då
och då stannade för att förklara det som föreföll henne dunkelt.  Hon
talade tyska illa, liksom de flesta af våra unga damer, men hon
förstod det fullkomligt, och Rudin var alldeles försjunken i tysk
poesi, i Tysklands romantiska och filosofiska verld och drog henne med
sig inom dessa förbjudna områden.  En okänd, härlig verld afslöjades
för hennes inre syn.  Från bladen af den bok, Rudin höll i sin hand,
strömmade likt harmoniska vågor underbara bilder, nya, ljusa tankar in
i hennes själ, och i hennes hjerta, som klappade af ädel fröjd öfver
nya känslor, tändes och glödde hänförelsens heliga gnista...

---

--- Säg mig, Dmitrij Nikolaitsch, började Natalia en gång, då hon satt
    vid fönstret, lutad öfver sin sybåge, --- ni kommer ju till
    Petersburg i vinter?

--- Jag vet inte, svarade Rudin och lät boken, som han höll i sin
    hand, sjunka ned mot knät, --- om jag kan skaffa medel, far jag.

Han talade långsamt, han hade ända se'n morgonen varit trött och ur
stånd att arbeta.

--- Det vore väl besynnerligt, tycker jag, om inte ni skulle finna
    medel.

Rudin skakade på hufvudet.

--- Ja, så tycker ni!

Och han såg på henne med en uttrycksfull blick.

Natalia ville säga något, men hejdade sig.

--- Ser ni, började Rudin och visade med handen mot fönstret, --- ser
    ni det der äppelträdet, det har brustit under sina frukters mängd
    och tyngd... en trogen bild af snillet...

--- Det har brustit derför, att det saknade stöd, svarade Natalia.

--- Jag förstår er, Natalia Alexejevna, men det är icke så lätt för en
    menniska att finna detta stöd.

--- {s.~84} Mig synes det, som om andras deltagande ...
 i alla händelser är ensamheten...

Natalia blef förvirrad och rodnade.

--- Och hvad skulle ni göra på landet under vintern? tillade hon
    hastigt.

--- Hvad jag skulle göra?  Jag skall sluta min stora
    afhandling... ni vet, om det tragiska i lifvet och
    konsten... jag utvecklade planen för er i förgår...
    jag skall skicka den till er.

--- Och låta trycka den?

--- Nej.

--- Huru!  Nej!... för hvem skulle ni då arbeta?

--- Och om det vore för er?

Natalia slog ned ögonen.

--- Det vore alldeles för högt för mig, Dmitrij Nikolaitsch.

--- Förlåt, vågar jag fråga, hvarom er uppsats handlar, sporde
    Basistof med mycken blyghet, der han satt på ett litet afstånd,
    ansträngande sig att uppfånga Rudins ord.

--- Om det tragiska i lifvet och konsten, upprepade Rudin.  --- Herr
    Basistof kommer väl också att läsa den.  För öfrigt är jag ännu
    icke riktigt öfverens med mig sjelf om grundtanken.  Jag har ännu
    icke fått tillräckligt klart för mig kärlekens tragiska betydelse.

Rudin talade gerna och ofta om kärleken.  I början hade m:lle Boncourt
alltid vid ordet »kärlek« brukat spritta till och spetsa öronen
alldeles som en gammal sqvadronshäst, då han hör trumpeten, men sedan
hade hon {s.~85} blifvit van dervid, och nöjde sig nu med att snörpa
på läpparna och ta' sig en pris snus under mellanstunderna.

--- Mig vill det synas, anmärkte Natalia med en viss skygghet, --- som
    om det tragiska i kärleken vore ...en olycklig kärlek.

--- Alldeles icke, återtog Rudin.  --- Det är snarare kärlekens
    komiska sida.  Denna fråga måste uppställas på ett helt annat
    sätt, måste hämtas djupare ifrån...  Kärleken, fortfor han, ---

    der är alt hemligt... huru han uppkommer, huru han utvecklar sig,
    hur han försvinner.  Än visar den sig plötsligt, tvifvellös,
    fröjdefull, som dagens ljus, än glimmar han som elden under askan
    och bryter ut i lågor i själen först då alt redan är förstördt, än
    åter smyger han sig in i hjertat som en orm och smyger sig bort
    derur lika hastigt och oförmärkt...  Ja, frågan är vigtig och
    betydelsefull.  Och hvem älskar väl i våra dagar?  Hvem vågar att
    älska?

Här tystnade Rudin och försjönk i tankar.

--- Hur kommer det sig till att Sergej Pavlitsch inte visat sig här på
    länge? frågade han plötsligt.

Natalia spratt till och böjde ned hufvudet öfver bågen.

--- Jag vet inte, svarade hon sakta.

--- Hvad det är för en förträfflig och ädel menniska, sade Rudin, i
    det han steg upp.  --- Det är en af de bästa representanterna för
    den nuvarande ryska adeln.

M:lle Boncourt såg på honom från sidan med sina små franska ögon.

Rudin gjorde några slag genom rummet.

--- {s.~86} Har ni märkt, återtog han, vändande sig raskt om på
    klacken, --- att på eken... och eken är ett kraftigt träd... falla
    de gamla bladen af först då, när de unga börja att komma fram?

--- Ja, svarade Natalia långsamt,  --- det har jag märkt.

--- Alldeles på samma sätt förhåller det sig med kärleken i ett
    kraftigt hjerta: den är redan död, men håller sig ännu
    qvar... blott en annan, ny kärlek förmår tränga honom ut.

Natalia svarade icke.

»Hvad menar han dermed?« tänkte hon.

Rudin stod en stund stilla, skakade på håret och aflägsnade sig.

Natalia gick upp på sitt rum.  Länge satt hon på sin bädd försjunken i
tankar, länge grubblade hon öfver Rudins sista ord, då tryckte hon
plötsligt händerna tillsammans och brast ut i en häftig gråt.  Hvarför
hon grät,vet Gud allena.  Sjelf visste hon icke, hvarför så plötsligt
hennes tårar strömmade.  Hon aftorkade dem, men de brusto fram ånyo,
som vattnet från en länge hämmad källa.

---

Samma dag hade äfven Alexandra Pavlovna ett samtal med Leschnjef om
Rudin.  I början ville han komma ifrån saken genom att tiga, men hon
hade satt sig i sinnet att få honom att tala ut.

--- {s.~87} Jag ser, sade hon till honom, --- att Dmitrij Nikolaitsch
    nu som förr icke behagar er.  Jag har ända tills nu afsigtligt
    undvikit att göra er några frågor, men nu måste ni hafva hunnit
    öfvertyga er, om någon förändring försiggått hos honom, och jag
    önskar nu veta, hvarför ni inte tycker om honom.

--- Som ni vill då, svarade Leschnjef med sin vanliga flegma, ---
    efter som ni är så otålig.  Lägg bara märke till en sak: ni får
    inte bli ond...

--- Se så, börja nu, börja!

--- Och låt mig få tala ut ända till slut.

--- Ja, ja, börja bara!

--- Nå, då vill jag verkligen säga er, begynte Leschnjef, i det han
    makligt slog sig ned på soffan, --- att jag rakt inte tycker om
    Rudin.  Det är ett godt hufvud...

--- Ja, det kan väl ingen neka!

--- Han har ett utmärkt godt hufvud, ehuru han i grunden är tom,
    ytlig...

--- Det är lätt att säga!

--- Ehuru i grunden tom och ytlig, upprepade Leschnjef, --- men det
    gör nu mindre, vi äro alla tomma och ytliga.  Jag vill inte ens
    förebrå honom för att han är hersklysten till karakteren, lat och
    tämligen okunnig...

Alexandra slog ihop händerna af förvåning.

--- Tämligen okunnig!  Rudin!

--- Tämligen okunnig, upprepade Leschnjef med alldeles samma ton, ---
    att han vidare lefver på andras bekostnad, vill spela en rol och
    så vidare... alt det der {s.~88} ligger i sakens natur.  Men hvad
    som är dåligt är, att han är kall, kall som is.

--- Han, denna lågande själ, kall! utropade Alexandra Pavlovna häpen.

--- Ja, kall som en is, och det vet han, men spelar eldig och lågande.
    Det är uselt, fortfor Leschnjef, som småningom blef varmare, ---
    ty han spelar ett farligt spel... farligt, icke för honom sjelf,
    förstås, han sätter inte en kopek, inte ett hårstrå på spel... men
    andra våga sin själ...

--- Om hvem, om hvad talar ni?  Jag förstår er icke, sade Alexandra
    Pavlovna.

--- Det är dåligt, att han icke är hederlig karl.  Han har ett godt
    hufvud, vet derför mer än väl värdet af sina ord, och dock uttalar
    han dem så, som om de kommo ur hjertat...  Jag vill visst inte
    förneka, att han är vältalig, men hans vältalighet är icke rysk,
    och för öfrigt, ungdomen kan man förlåta, att den far efter vackra
    ord, men vid hans år är det lumpet att finna behag i sina egna
    ljudande fraser, lumpet att vilja »posera« som vältalare.

--- Efter min åsigt, Michajlo Michajlitsch, är det för åhörarne
    alldeles detsamma, om man »poserar« eller icke.

--- Nej, förlåt mig, Alexandra Pavlovna, det är inte detsamma.  Någon
    säger ett ord, som griper mig in i själen, en annan säger samma
    ord eller kanske ett ännu skönare, och det slår inte an på örat en
    gång...  Hvaraf kommer det?

--- Det vill säga, ert öra slår det inte an, inföll Alexandra
    Pavlovna.

--- {s.~89} Nej, det gör det inte, återtog Leschnjef, --- och det,
    ehuru jag har ganska stora öron ändå.  Saken är emellertid den,
    att Rudins ord stanna vid ord och aldrig bli handling, men dock
    kunna dessa ord uppröra, förderfva ett ungt hjerta.

--- Men om hvem talar ni då, Michajlo Michajlitsch?

Leschnjef dröjde.

--- Ni önskar veta om hvem jag talar, yttrade han slutligen, --- om
    Natalia Alexejevna.

Alexandra Pavlovna blef ett ögonblick förvirrad, men strax derpå log
hon åter.

--- Bevara mig, började hon skämtande, --- ni har då alltid de mest
    besynnerliga idéer!  Natalia är ännu ett barn, och för öfrigt, om
    verkligen något sådant vore å färde, tror ni då inte, att Darja
    Michajlovna...

--- Darja Michajlovna är framför alt en egoist, som lefver blott för
    sig sjelf, och vidare är hon så öfvertygad om sin egen klokhet i
    fråga om barnuppfostran, att det inte ens faller henne in att oroa
    sig öfver någonting dylikt.  Nej, bevars, hur vore det möjligt?
    En vink, en majestätisk blick, och alt går som att linda en tråd
    omkring fingret.  Det är hvad hon tänker, denna förnäma dam, som
    inbillar sig vara mecenat, spirituel, begåfvad, ja Gud vet icke
    hvad, och i sjelfva verket är ingenting annat än en gammal
    verldsdam.  Och Natalia är icke något barn, ni kan vara viss om,
    att hon tänker oftare och djupare än någon af oss.  Och då skall
    en sådan skär, varm och högsint natur som hennes råka ut för en
    sådan... en sådan {s.~90} der koketterande aktör!  Men äfven det
    ligger i sakens natur.

--- Kokett!  Kallar ni honom kokett?

--- Ja, hvem eljes om icke han?  Säg sjelf, Alexandra Pavlovna, hvad
    spelar han för en rol hos Darja Michajlovna?  Att vara husets
    afgud och orakel, att blanda sig i hushållet, i alt möjligt prat
    och sqvaller... anstår sådant en man?

Alexandra Pavlovna såg förvånad på Leschnjef.

--- Jag känner rakt inte igen er, Michajlo Michajlitsch, sade hon, ---
    ni blir röd, ni blir upprörd...  Det måste verkligen ligga
    något annat under alt detta.

--- Ja, jag kunde väl tro det!  Säger man en qvinna sanningen efter
    bästa öfvertygelse, såg ger hon sig ingen ro, förrän hon funderat
    ihop någon liten biorsak, som kommit en att tala just så och icke
    annorlunda.

Alexandra Pavlovna blef ond.

--- Bravo, monsieur Leschnjef, ni börjar att gå värre åt qvinnorna än
    herr Pigasof sjelf, men tillåt mig säga, att, hur skarpsinnig ni
    än må vara, skall ni svårligen kunna öfvertyga mig om, att ni på
    så kort tid kunnat rätt lära att förstå alt och alla.  Min mening
    är, att ni misstar er.  Om man skulle tro er, vore Rudin en riktig
    Tartuffe.

--- Nej, saken är den, att han inte ens är en Tartuffe.  Tartuffe, han
    visste åtminstone hvad han ville, men Rudin, trots sitt goda
    hufvud...

Leschnjef tystnade.

--- {s.~91} Hvad är han då?  Sluta då en gång ert tal, ni
    elaka, orättvisa menniska!

Leschnjef reste sig upp.

--- Förlåt mig, Alexandra Pavlovna, det är ni som är orättvis, icke
    jag.  Ni blir ond på mig för mina skarpa omdömen om Rudin,
    men... jag har rättighet att tala skarpt om honom...  och kanske
    har jag dyrt betalat denna rättighet...  Jag känner honom väl, jag
    har länge umgåtts med honom.  Som ni mins, lofvade jag er att en
    gång berätta för er något om vårt lif i Moskva.  Tiden tyckes
    verkligen nu vara kommen att uppfylla detta löfte.  Men skall ni
    ha tålamod att höra mig?

--- Tala bara!

--- Nå välan då.

Leschnjef började gå af och an i rummet med långsamma steg, hvarunder
han då och då stannade och lutade med hufvudet.

--- Ni vet måhända, började han efter en stunds tystnad, --- eller
    kanske vet ni icke, att jag tidigt blef fader- och moderlös, och
    att jag redan vid aderton års ålder var min egen herre.  Jag bodde
    i Moskva hos en tant och gjorde hvad jag ville.  Jag var en ganska
    ytlig och egenkär ungdom, som tyckte rätt mycket om att skryta och
    »vräka sig«.  Jag besökte universitetet, men uppförde mig som en
    skolpojke och blef snart invecklad i en obehaglig historia.  Jag
    skall icke berätta den för er, det lönar icke mödan.  Jag hade
    ljugit och ljugit ganska fult...  Saken blef bekant, man
    öfverbevisade mig, och skammen var uppenbar...  Jag {s.~92} blef
    alldeles ifrån mig af blygsel och grät som ett barn.  Detta
    tilldrog sig hemma hos en bekant, i många kamraters närvaro.  Alla
    skrattade åt mig, alla utom en student, som dock, märk väl, mer än
    de andra hade varit ond på mig, så länge som jag höll i mig och
    icke ville tillstå mina lögner.  Om han nu tyckte det var synd om
    mig eller hvad orsak det kunde vara, nog af han tog mig i hand,
    förde mig ur rummet och hem till sig.

--- Det var Rudin? frågade Alexandra Pavlovna.

--- Nej, det var icke Rudin, det var en... ja han är nu död... det var
    en ovanlig menniska.  Han hette Pokovski.  Att skildra hans
    karakter i några drag förmår jag icke, och om jag började tala om
    honom, så skulle jag se'n icke vilja tala om någon annan.  Det var
    en fläckfri, högsint natur, en begåfning sådan, att jag aldrig
    sedan sett dess like.  Pokovski bebodde ett litet lågt rum i
    entresolvåningen af ett gammalt trähus.  Han var mycket fattig och
    lifnärde sig så godt han kunde med att ge lektioner.  Det hände
    till och med rätt ofta, att han ej ens kunde bjuda sin gäst en
    kopp te, och hans enda soffa var så nedsutten och hopfallen, att
    den liknade en båt.  Men oaktadt all denna brist hade han många,
    som gerna besökte honom.  Alla höllo af honom, han drog deras
    hjertan oemotståndligt till sig.  Ni kan icke tro, hur roligt och
    angenämt det var i hans lilla torftiga kammare.  Der blef jag
    bekant med Rudin.  Han hade redan då blifvit skild från sin lilla
    furste.

--- {s.~93} Hvad fans det då för egendomligt hos denne
    Pokovski? frågade Alexandra Pavlovna.

--- Ja... hur skall jag säga er?  Poesi och sanning, se der hvad som
    drog alla till honom.  Med ett ljust förstånd och en vidt
    omfattande bildning, var han vänlig och munter som ett barn.  Jag
    kan ännu höra hans friska klingande skratt, och alltid...

       Lågade hans ande för alt stort och ädelt,
       Som nattlig lampa brinner framför helgonbilden...

    som en älskvärd, halftokig poet i vår krets en gång uttryckte sig.

--- Och hur talade han? frågade Alexandra Pavlovna.

--- Han talade väl, då han var i riktig stämning, men alltid
    enkelt och naturligt.  Rudin var redan då vida mer än han en
    vältalare ex professo.

Leschnjef stannade och lade armarna i kors.

--- Pokovski och Rudin liknade icke hvarandra.  Hos Rudin var vida mer
    glitter och klang, mer fras och, om ni så vill, mer entusiasm.
    Han föreföll vida mer begåfvad än Pokovski, men i sjelfva verket
    var han i jämförelse med honom en stackare.  Rudin förstod
    förträffligt att utveckla hvilket gifvet ämne som helst och var en
    mästare i diskussionen, men hans tankar hade icke fostrats i hans
    eget hufvud, han lånade dem af andra, i synnerhet af Pokovski.
    Denne var deremot till sitt yttre väsen lugn och behagfull,
    måhända till och med vek, älskade qvinnorna ända till blindhet,
    vistades gerna i glada lag och skulle icke af någon hafva tålt en
    förolämpning.  Rudin tycktes full af mod, eld och lif, men i själ
    och hjerta var han kall {s.~94} och nästan feg, så länge icke hans
    egenkärlek sårades, men då kunde han bli ursinnig.  Han sökte
    ständigt att beherska sin omgifning, men alltid på grund af
    allmänna principer och idéer, och hade verkligen derför ett stort
    inflytande på många.  Ingen tyckte dock riktigt om honom, jag var
    kanske den ende, som hade fäst mig vid honom.  Hans ok tålde man.
    Pokovski underordnade man sig frivilligt.  Rudin undvek aldrig att
    inlåta sig i samtal och diskussioner med hvem som helst han
    påträffade.  Han hade ej läst synnerligen mycket, men i alla
    händelser mer än Pokovski och vi alla andra, egde derjämte ett
    systematiserande förstånd och ett ovanligt godt minne, och man
    vet, hvilken verkan detta gör på ungdomen.  Han vill hafva
    afgjorda resultat, färdiga system.  Om de icke äro sanna, gör
    honom mindre, blott alt är ordentligt utfördt och afslutadt.  En
    fullt samvetsgrann menniska duger icke dertill.  Försök att säga
    de unga, att ni icke kan gifva dem fulla sanningen, derför att ni
    icke eger den sjelf, och de skola upphöra att lyssna till er.
    Vilseleda dem kan ni heller icke.  Det är alldeles nödvändigt, att
    ni sjelf tror er ega sanningen.  Det var också derför, som Rudin
    utöfvade på oss ett så mäktigt inflytande.  Nu hade han, som jag
    nyss sade, icke läst synnerligen mycket, men han hade läst
    filosofiska arbeten, och hans hufvud var så beskaffadt, att han
    genast utdrog de allmänna grundtankarna i hvad han läste, fattade
    ämnet i sin innersta rot och utvecklade sedan derur åt alla sidor
    klara och rediga tanketrådar och öppnade nya synkretsar för
    själen.  Vår krets bestod då, {s.~95} uppriktigt sagdt, af
    halfbildade pojkar.  Filosofi, konst, vetenskap, lifvet sjelft,
    alt detta var för oss blotta ord, på sin höjd föreställningar,
    lockande, sköna, men spridda, förvirrade.  Att det kunde finnas
    ett sammanhang mellan alla dessa föreställningar, en allmän
    verldslag, derom hade vi varken kunskap eller känsla, huru mycket
    vi än talade derom och ansträngde oss att begripa alt.  Men då vi
    hörde Rudin tala, då först föreföll det oss, som om vi fattade ett
    allmänt verldssammanhang, som om ett förhänge drogs undan för våra
    blickar.  Om det också var andras idéer han utvecklade för oss,
    hvad betydde det?  En systematisk ordning hade inträdt i vårt
    vetande, hela den orediga massan samlades och fördelades, det var
    som om en byggnad uppfördes framför oss, alt var ljust, öfveralt
    blåste en anda af lif.  Ingenting qvarstod obegripligt,
    tillfälligt, i alt visade sig en förnuftig nödvändighet och
    skönhet, alt fick en klar och på samma gång hemlighetsfull
    betydelse, hvarje enskild företeelse i lifvet klingade som ett
    ackord, och vi sjelfva, gripna af en viss helig, andaktsfull
    rysning, af en ljuf inre darrning, kände oss som om vi voro den
    eviga sanningens lefvande käril och verktyg, kallade till något
    stort...  Förefaller er icke alt detta mycket löjligt?

--- På intet vis! svarade Alexandra Pavlovna med eftertryck.  ---
    Hvarför tror ni det?  Jag förstår er icke helt och hållet, men
    löjligt finner jag det visst icke.

--- Sedan den tiden hafva vi visserligen blifvit förståndigare,
    fortfor Leschnjef, --- alt detta kan nu tyckas oss barnsligt, men,
    jag upprepar det, då hade vi {s.~96} Rudin att tacka för mycket.
    Pokovski stod ojämförligt högre än han, derom kunde icke vara
    något tvifvel, men han kände sig stundom slapp och blef tystlåten.
    Han var nervös och sjuklig, men då han lyfte sina vingar... hvart
    stälde han icke då sin flygt!  Uppåt, in i himlens djupaste blå!
    Men hos Rudin, denne sköne och ståtlige yngling, fans dock mycket
    småaktigt.  Han till och med inlät sig på små intriger, och det
    var hans passion att inblanda sig i allting, att definiera och
    förklara alt.  Hans rörliga verksamhet hvilade aldrig... en
    verkligt politisk natur!  Jag talar om honom, sådan som jag kände
    honom då.  För öfrigt har han tyvärr icke förändrat sig.  Men så
    har han icke heller ändrat åsigter... vid trettiofem års ålder!...
    Det kan minsann icke hvar och en säga om sig sjelf.

--- Sätt er, sade Alexandra Pavlovna, --- hvarför går ni af och an i
    rummet som en pendel?

--- Det är mig bättre så, svarade Leschnjef. --- Nåväl, jag säger er,
    Alexandra Pavlovna, då jag kommit in i Pokovskis lilla
    umgängeskrets, var det som om jag fått ett nytt lif, jag ödmjukade
    mig sjelf, frågade ifrigt, lade med glädje hvar lärdom på hjertat
    och kände mig uppfyllas af en nästan andaktsfull vördnad...  med
    ett ord, det var, som jag hade kommit in i ett tempel.  Och i
    sanning, då jag tänker på våra sammankomster, det fans i dem, vid
    Gud, så mycket skönt, ja till och med gripande.  Föreställ er ett
    litet sällskap af fem eller sex unga män, ett enda talgljus
    brinner, och mycket dåligt te serveras med gamla, mycket gamla
    skorpor, men ni skulle sett våra ansigten och hört våra tal!
    Hvarje öga glänser af hänförelse, kinderna glöda, hjertat klappar,
    vi tala om Gud, om sanning, om mensklighetens framtid, om
    poesien... stundom prata vi all möjlig galenskap och låta oss
    ryckas bort af idel barnsligheter, men hvad är det för ondt
    deri?...  Pokovski sitter på korslagda ben och stöder sin bleka
    kind mot handen, men hur hans ögon lysa!  Rudin står midt i rummet
    och talar, talar härligt som den unge Demostenes framför det
    brusande hafvet.  Subotin, poeten med det vildt oordnade håret,
    låter då och då, liksom i sömnen, höra några afbrutna jublande
    utrop.  En fyrtioårig student, Scheller, son af en tysk pastor,
    som bland oss, tack vare sin ständiga af ingenting afbrutna
    tystnad, förvärfvat sig namn af att vara den djupaste tänkare,
    tiger på ett särskildt högtidligt sätt.  Sjelfve den glade
    Schtschitof, våra samqväms Aristofanes, blir alldeles stilla och
    inskränker sig till att småle... två eller tre nyupptagna i vår
    krets lyssna i entusiastisk njutning...  Och natten flyr, stilla
    och jämnt, som flydde den bort på vingar.  Redan ljusnar det till
    morgon, vi åtskiljas, rörda, glada, hederliga, nyktra (då för
    tiden kom vin aldrig i fråga bland oss) och med en viss angenäm
    trötthet öfver hela vårt inre.  Jag minnes, hur man gick genom de
    tomma gatorna, full af den innerligaste rörelse, och hur man
    blickade upp mot stjernorna så tillitsfullt, som om de blifvit en
    närmare och fattligare ...  Ack, härlig var denna tid, och jag
    vill icke tro, att den fruktlöst förspilts.  Nej, den har icke
    förspilts... icke ens för {s.~98} dem, hvilkas lif sedermera
    fullkomligt uppgått i den faddaste vardaglighet.  Hur många gånger
    har det ej händt mig att träffa tillsammans med sådana menniskor
    af mina forna kamrater.  Man skulle tro det vore en alldeles
    förfäad varelse, men man behöfde blott nämna för honom Pokovskis
    namn, för att åter kalla till lif alt det ädla, som ännu fans qvar
    på botten af hans själ, på samma sätt som om man i ett mörkt och
    smutsigt rum öppnat en liten bortglömd flaska med vällukt...

Leschnjef tystnade, hans färglösa ansigte hade fått en svag rodnad.

--- Men hvarför, och när, har ni blifvit ovän med Rudin? frågade
    Alexandra Pavlovna med en blick af förundran på Leschnjef.

--- Jag har icke blifvit ovän med honom, jag skilde mig ifrån honom,
    då jag närmare lärt känna honom i utlandet.  Men redan i Moskva
    hade vi kunnat bli ovänner.  Han spelte mig redan då ett fult
    streck.

--- Hvad då?

--- Jag vill berätta er det.  Jag var... jag vet knappt, hur jag skall
    säga det... det passar just inte till mitt utseende, men jag hade
    alltid mycket lätt att bli kär.

--- Ni!

--- Ja, just jag.  Det låter underligt, icke sant?  Emellertid var det
    så.  Nåväl, jag hade då förälskat mig i en ganska söt flicka...
    Men hvarför ser ni så på mig?  Jag kunde i det afseendet berätta
    er om mig en ännu underligare historia.

--- {s.~99} Hvad då för historia?...  O, låt mig höra
    den!

--- Hvarför icke?  Så här låter den: Jag brukade under denna tid i
    Moskva gå på nattliga möten... med hvem, tror ni?  Med en ung lind
    vid ändan af min trädgård.  Jag omfamnar hennes raka, smärta stam,
    och det förekommer mig, som omfamnade jag hela naturen, hjertat
    vidgas och känner sig så berusadt, som om verkligen hela naturen
    hade utgjutit sig deri...  Se der hurudan jag var...  Än mer!  Ni
    tror det kanske icke, men den tiden skref jag vers!  Jag
    författade till och med en hel dram, imiterad efter Byrons
    Manfred.  Bland de handlande personerna var äfven ett spöke med
    blod på bröstet, icke sitt eget blod, förstår ni, utan hela
    mensklighetens blod...  Ja, ja, se inte så förvånad ut...  Men jag
    började att berätta min kärlekshistoria.  Jag blef altså bekant
    med en ung flicka ...

--- Och upphörde att gå på rendez-vous med er lind?

--- Ja.  Den unga flickan var en liten älsklig, hjertegod varelse, med
    klingande stämma och ögon som lyste så klara af oskyldig glädje.

--- Ni beskrifver inte illa, anmärkte Alexandra Pavlovna med ett
    leende.

--- Och ni är en sträng kritiker, genmälte Leschnjef.  --- Nåväl,
    denna unga flicka bodde hos sin gamle far ...jag skall dock icke
    ingå i några detaljer.  Jag vill blott säga er, att denna flicka
    verkligen var hjertegod... brukade hon inte ständigt slå i åt en
    teglaset nästan fullt, när man blott bad om ett halft!  Tredje
    dagen {s.~100} efter vårt första sammanträffande var jag redan i
    full låga, och på sjunde dagen härdade jag inte ut längre, utan
    förtrodde alt åt Rudin.  För en ung förälskad menniska är det
    omöjligt att icke gifva sitt hjerta luft, jag biktade mig således
    öppet för Rudin.  Då för tiden stod jag helt och hållet under hans
    inflytande, och detta inflytande var, jag tillstår det öppet, i
    flera afseenden välgörande.  Han var den förste, som icke med
    afsmak vände sig bort ifrån mig, den förste, som bjöd till att
    afslipa mina kantigheter.  Pokovski älskade jag lidelsefullt, men
    kände på samma gång en viss bäfvan inför hans andliga renhet.
    Rudin stod mig närmare.  Då han fått höra bekännelsen om min
    kärlek, råkade han i en obeskriflig entusiasm: han lyckönskade
    mig, omfamnade mig och började genast att undervisa mig och
    förklara för mig hela vigten af min nya belägenhet.  Jag lyssnade
    med hela min själ...  Nå, ni vet ju, hur han kan tala.  Hans ord
    hade på mig en högst ovanlig verkan.  Jag fick plötsligt en
    underbar aktning för mig sjelf, antog ett allvarligt utseende och
    upphörde att skratta.  Jag mins, hur jag till och med började gå
    mera varsamt, som om i mitt bröst befann sig ett käril fullt af
    kostlig vätska, den jag var rädd att spilla ut...  Jag kände mig i
    hög grad lycklig, så mycket mer som man gaf mig tydliga bevis på
    välvilja.  Rudin uttryckte sin önskan att bli bekant med föremålet
    för min kärlek...  ja, kanske var det jag sjelf, som yrkade på att
    få presentera honom.

--- {s.~101} Ah, jag ser nu hvart det syftar, afbröt Alexandra
    Pavlovna.  --- Rudin lockade ert föremål ifrån er, och ni har ännu
    i dag icke kunnat förlåta honom det...  Jag vill slå vad, att jag
    inte misstager mig.

--- Och ni skulle förlora vadet, Alexandra Pavlovna, ty ni misstager
    er fullkomligt.  Rudin lockade icke ifrån mig mitt föremål, och
    han ville det heller icke, men icke desto mindre förstörde han min
    lycka... ehuruväl jag nu, om jag kallblodigt bedömer saken, vore
    beredd att tacka honom derför.  Men då var jag nära att förlora
    förståndet.  Rudin ville icke på något sätt skada mig --- tvärtom!
    Men följande sin olycksaliga vana att vid alla lifsrörelser, han
    förnam hos sig sjelf eller andra, sticka upp dem på ord, som
    fjärilar på nålar, företog han sig att för oss begge förklara oss
    sjelfva, våra ömsesidiga förhållanden, huru vi borde uppföra
    oss... ja, inlät sig till och med i brefvexling med oss om alt
    detta...nå, resultatet blef, att vi rakt inte förstodo hvarken oss
    sjelfva eller hvarandra.  Jag skulle väl då knappt ändå hafva gift
    mig med den unga damen (så mycket sundt förstånd hade jag dock
    qvar), men vi hade dock åtminstone kunnat, likt Paul och Virginie,
    tillbringa några lyckliga månader med hvarandra.  Nu inträdde
    missförstånd, spända förhållanden, med ett ord, alt blef ett
    virrvarr af dumheter.  Det slutade så, att Rudin en vacker morgon
    i ett långt och vackert tal bragte sig sjelf till den
    öfvertygelsen att honom, såsom vän, ålåge det som en den heligaste
    pligt {s.~102} att underrätta den gamle fadern om alt, och det
    gjorde han också.

--- Är det möjligt! utropade Alexandra Pavlovna.

--- Ja, visst, och märk väl, han gjorde det med mitt samtycke, det är
    det underligaste af altsammans!...  Jag minnes ännu, hvilket kaos
    det den tiden var i mitt hufvud...  Alt dansade omkring för mig
    som i ett kaleidoskop... det som varit hvitt blef svart, det
    svarta hvitt, lögn blef sanning, inbillningsfostren blefvo
    pligter...  O, jag blyges ännu, när jag tänker derpå!
    Rudin... han blef icke nedslagen... hvarför skulle han det?  Som
    vanligt for han öfver alla slags missförstånd och förvexlingar
    lika lätt som en svala öfver en dam.

--- Och så skildes ni då från er flicka, frågade Alexandra Pavlovna,
    lutande hufvudet litet på sned och höjande ögonbrynen med ett
    litet naift tycke.

--- Ja, jag skildes från henne... på ett mindre vackert sätt,
    kränkande, oskickligt, men en alldeles onödig, öppen skilsmessa...
    Sjelf grät jag, hon grät, och f-n vet, hur det gick till... en
    gordisk knut hade uppstått...  den måste afhuggas, men ondt gjorde
    det!  För öfrigt ordnar sig ju allting i denna verld till det
    bästa.  Hon blef gift med en bra man och lefver nu lycklig med
    honom.

--- Men, tillstå det, ni har ändå icke kunnat förlåta Rudin, började
    Alexandra Pavlovna.

--- Huru! afbröt henne Leschnjef, --- har jag icke förlåtit honom!
    Jag grät som ett barn, då jag följde {s.~103} honom ett stycke på
    väg vid hans afresa till utlandet.  Men, sanningen att säga, ett
    litet frö hade dock stannat qvar på botten af min själ.  Och då
    jag sedan träffade honom utomlands... nå, jag var då också litet
    äldre... framstod Rudin för mig i sitt rätta ljus.

--- Hvad är det då, ni har upptäckt hos honom?

--- Alt det jag berättade er för en timme sedan...  Dock, nu kan det
    vara nog taladt om honom.  Kanhända alt aflöper på det bästa.  Jag
    ville blott visa er, att, om jag dömer strängt om honom, så är det
    icke derför, att jag icke känner honom...  Hvad nu emellertid
    Natalia Alexejevna beträffar, så vill jag inte spilla många ord på
    den saken... men jag ber er blott gifva akt på er bror.

--- Min bror!  Hvad är det med honom?

--- Se bara på honom.  Märker ni kanske ingenting?

Alexandra Pavlovna sänkte hufvudet.

--- Ni har rätt, sade hon, --- det är verkligen så, sedan någon tid
    känner jag inte igen honom...  Men tror ni då verkligen?...

--- Tyst, jag tycker han kommer, sade Leschnjef med sänkt röst.  ---
    Men Natalia är icke något barn, tro mig, ehuruväl hon olyckligtvis
    är oerfaren som ett barn.  Ni skall få se, denna lilla flicka
    skall göra oss alla häpna.

--- På hvad sätt då?

--- Se här på hvad sätt...  Vet ni, att det är just sådana unga
    flickor som bruka dränka sig, ta in gift {s.~104} och dylikt.  Ni
    märker ingenting, derför att hon är så stilla, men hos henne ligga
    starka lidelser dolda, och en karakter sådan, att...

--- Nej, nu synes ni mig komma in på den diktande fantasiens område.
    För en sådan flegmatiker som ni, med förlof, är, kunde till och
    med jag synas som en vulkan.

--- Åh nej, svarade Leschnjef leende.  --- Men hvad karakter
    beträffar, så har ni då, Gud ske lof, rakt ingen.

--- Hvad är nu det för en djerf ohöflighet igen?

--- Det?  Min nådigaste, det är den allra största komplimang.

Volintsef inträdde och såg misstroget på Leschnjef och sin syster.
Han hade fallit af på sista tiden.  Begge började tala med honom, men
han hade knappt ett leende till svar på deras skämt och såg ut (som
Pigasof en gång yttrade om honom) »som en melankolisk hare«.  För
öfrigt har det förmodligen ännu icke funnits någon menniska i verlden,
som icke någon gång i sitt lif haft en ännu ömkligare uppsyn än så.
Volintsef kände med sig, att Natalia dragit sig ifrån honom, och med
henne tyckte han jorden vika undan sina fötter.

VII.
{s.~105}

Den följande dagen var en söndag, och Natalia stod sent upp.  Dagen
förut hade hon varit mer än vanligt tyst ända till aftonen, i
hemlighet skämts för sina tårar och sofvit illa om natten.  Sittande
halfklädd framför sitt lilla piano, slog hon än några knappt hörbara
ackord, för att ej väcka m:lle Boncourt, än böjde hon ned sitt hufvud
mot de kalla tangenterna och förblef länge orörlig.  Hon tänkte
ständigt icke egentligen på Rudin sjelf, utan på det eller det
yttrandet af honom, och öfverlemnade sig helt och hållet åt sin egen
känsloverld.  Då och då trädde Volintsef fram för hennes tankar.  Hon
visste, att han älskade henne, men hennes själ jagade bort tanken på
honom... hon erfor en besynnerlig känsla af upprördhet.  Då morgonen
kom, klädde hon sig raskt, gick ned, och, sedan hon helsat på sin mor,
begagnade hon tiden för att ensam gå ut i trädgården.  Det var en
varm, strålande klar dag, oaktadt några hastiga regnskurar föllo.
Låga, mörka molnfläckar drogo sakta fram öfver den klara himlen, utan
att dölja solen, och skickade då och då en liten häftig, men
ögonblicklig skur öfver fälten.  Stora, glänsande droppar föllo
hastigt med ett torrt, klingande ljud likt ädelstenar, solstrålarna
dansade lekande fram genom deras skimrande nät, gräset, som nyss
vaggade för vinden, rörde sig icke mer och insög regnet begärligt, på
de fuktiga träden dallrade bladen sakta, foglarna {s.~106} upphörde
icke att sjunga, och det var en fröjd att höra deras muntra qvitter
under den förbiilande regnskurens friska sorl.  Vägarna sände upp små
hvirflar af dam och strimmades brokiga af det snabba regnets
inskärningar.  Men i ett ögonblick har regnmolnet dragit bort, små
fläktar dallra i luften, gräset börjar skimra i guld och
smaragd... det lättar och ljusnar mellan de tätt sammanfallna
bladen... en stark, frisk doft höjer sig från alla håll ...

Himlen hade ännu icke blifvit helt och hållet klar, då Natalia kom ut
i trädgården.  Den mötte henne med friskhet och stillhet, denna
kyrkliga, innerliga stillhet, som framkallar i menniskohjertat den
ljufva lidelsen af hemlig sympati och obestämd längtan...

Natalia gick längs efter dammen i den långa allén af silfverpopplar,
då Rudin stod framför henne, så plötsligt, som om han skjutit upp ur
jorden.

Hon blef förvirrad.  Han såg henne rätt i ansigtet.

--- Ni är ensam? frågade han.

--- Ja, jag är ensam, svarade Natalia, --- för öfrigt har jag blott
    gått ut för ett ögonblick... jag måste nu vända om.

--- Jag skall följa er.

Han gick vid hennes sida.

--- Ni ser nästan sorgsen ut, sade han.

--- Jag?...  Och jag ville just göra den anmärkningen om er, att ni
    icke ser riktigt glad ut.

--- Det är möjligt... det händer mig ibland.  Men hos mig är det mer
    förlåtligt än hos er.

--- {s.~107} Hvarför det?  Ni tror kanske, att jag inte kan ha någon
    orsak att vara sorgsen.

--- I edra år måste man njuta af lifvet.

Natalia gick några steg tigande.

--- Dmitrij Nikolaitsch! började hon.

--- Hvad vill ni säga?

--- Kommer ni ihåg... den jämförelse ni gjorde i går...  mins
    ni... med eken?

--- Ja, det mins jag.  Men hvarför denna fråga?

Natalia kastade en skygg blick på Rudin.

--- Hvarför?... hvad ville ni säga med denna bild?

Rudin vände bort hufvudet och lät blicken irra ut i fjärran.

--- Natalia Alexejevna, började han med det för honom egendomliga,
    återhållna och betydelsefulla uttrycket i rösten, som alltid kom
    hans åhörare att tro, att han icke talade ut i tiondelen af det,
    som trängdes inom hans själ.  --- Natalia Alexejevna, ni har
    kunnat märka, att jag talar mycket litet om mitt eget förflutna
    lif.  Det ges vissa strängar, dem jag aldrig vidrör.  Mitt
    hjerta... hvem behöfver väl veta, hvad som försiggått derinom?
    Att utställa detta till allmänt beskådande har alltid förefallit
    mig som ett helgerån.  Men med er vill jag vara öppen, ni ingifver
    mig förtroende...  Jag kan icke dölja för er, att jag, som alla,
    älskat och lidit... när och hur? derom lönar ej mödan att
    tal... men mitt hjerta har erfarit mycken glädje och mycken
    bitterhet.

Rudin teg några ögonblick.

--- {s.~108} Hvad jag sade er i går, fortfor han, --- vore kanske i
    viss grad tillämpligt på mig sjelf, på mitt nuvarande läge.  Men
    äfven om detta är det ej värdt att tala.  Den sidan af mitt lif är
    redan för mig förgången.  Det återstår mig numera blott att släpa
    mig fram på den heta, dammiga landsvägen, från station till
    station i en eländig vagn... När jag kommer fram, och om jag
    kommer fram... det vet Gud allena...  Låtom oss hellre tala om er.

--- Är det möjligt, Dmitrij Nikolaitsch? afbröt honom Natalia, --- ni
    väntar ingenting mer af lifvet?

--- Ack jo, jag väntar mycket, men icke för mig sjelf...
    Verksamheten, glädjen af arbetet afstår jag aldrig ifrån...  men
    jag har afstått från lifvets njutning.  Mina förhoppningar, mina
    svärmerier och min egen lycka hafva ingenting gemensamt med
    hvarandra.  Kärlek --- vid detta ord ryckte han på axlarna ---
    kärlek är icke för mig... jag ... är icke värd att ega den.  En
    qvinna, som älskar, har rätt att fordra mannens hela hängifvenhet,
    men jag kan icke mera gifva mig helt.  Dessutom... att
    behaga... det är ungdomens sak, jag är för gammal dertill.  Hur
    skulle jag kunna förvrida andras hufvuden?  Gud gifve jag kunde
    bära mitt eget rätt på axlarna.

--- Jag förstår, sade Natalia, --- den, som sträfvar efter ett stort
    mål, får icke mer tänka på sig sjelf.  Men skulle kanske qvinnan
    icke vara i stånd att uppskatta en sådan man?  Hon borde tvärtom,
    synes det mig, vända sig ifrån en egoist...  Unga män, af den
    ungdom ni syftade på, äro alla egoister, alla upptagna blott
    {s.~109} af och med sig sjelfva, till och med när de älska.  Tro
    mig, qvinnan är icke blott i stånd att förstå
    sjelfuppoffring... hon förstår att offra sig sjelf.

Natalias kinder hade färgats af en lätt rodnad, och hennes ögon
glänste.  Ända till sin bekantskap med Rudin skulle hon aldrig varit i
stånd att gifva sina tankar ett så fullständigt utfördt uttryck eller
tala med en sådan värma.

--- Ni har mer än en gång hört min mening om qvinnans kallelse,
    återtog Rudin, med ett lätt nedlåtande leende.  --- Ni vet, att
    efter min uppfattning var Jeanne d'Arc den enda, som kunde rädda
    Frankrike... men derom är icke fråga nu.  Jag vill tala om er.  Ni
    står på lifvets tröskel.  Att kasta en blick på er framtid är både
    angenämt och icke alldeles utan sin nytta.  Hör mig!  Ni vet, att
    jag är er vän, jag hyser deltagande för er nästan på samma sätt
    som för en nära anförvandt... och derför hoppas jag, att ni ej
    skall finna min fråga närgången: säg mig, har ert hjerta altjämt
    varit fullkomligt lugnt?

Natalia flammade till, men sade intet.  Rudin hade stannat, och äfven
hon stannade.

--- Ni är icke ond på mig? frågade han.

--- Nej, svarade hon, --- men jag hade verkligen icke väntat...

--- För öfrigt, fortfor han, --- behöfver ni icke svara mig.  Er
    hemlighet är mig bekant.

Natalia såg på honom nästan med förfäran.

--- Ja... ja, jag vet hvem ni håller af.  Och jag måste säga: ett
    bättre val kunde ni icke göra.  Han är {s.~110} är en förträfflig
    menniska, han förstår att uppskatta er, han är icke krossad af
    lifvet... han är enkel och öppen till själen... han skall göra er
    lycklig.

--- Om hvem talar ni, Dmitrij Nikolaitsch?

--- Skulle ni icke förstå om hvem jag talar?  Om Volintsef
    naturligtvis... Huru?  Skulle jag kanske icke ha rätt?

Natalia vände sig litet bort från Rudin.  Hon var alldeles förvirrad.

--- Älskar han er kanske icke?  Förlåt mig, han tar aldrig sina ögon
    ifrån er, han följer alla edra rörelser.  Och för öfrigt, är det
    väl möjligt att dölja kärleken?  Och ni sjelf, visar ni honom
    kanske icke mycken vänlighet?  Och för så vidt jag kunnat se,
    behagar han äfven er mor...  Ert val...

--- Dmitrij Nikolaitsch, afbröt honom Natalia, under det att hon i sin
    förvirring sträckte ut handen efter en närstående buske, --- det
    är mig verkligen så oangenämt att tala om detta, men jag försäkrar
    er, ni misstar er.

--- Misstar jag mig, upprepade Rudin.  --- Jag tror icke det.  Det är
    icke länge sedan jag blef bekant med er, men jag känner er redan
    ganska väl.  Hvad betyder den förändring, jag ser hos er, ser så
    klart?  Är ni kanhända sådan, som jag fann er för sex veckor
    sedan?  Nej, Natalia Alexejevna, ert hjerta är icke mera lugnt.

--- Kanhända, svarade Natalia knappt hörbart, --- men i alla fall
    misstar ni er.

--- På hvad sätt skulle jag då misstagit mig? frågade Rudin sakta.

--- {s.~111} Lemna mig, fråga mig icke! flög det öfver
    Natalies läppar och med snabba steg ilade hon hem.

Hon blef rädd sjelf för alt det hon så plötsligt känt röra sig inom
hennes bröst.

Rudin skyndade efter henne och hejdade henne.

--- Natalia Alexejevna! började han, --- detta samtal kan icke sluta
    så, det är alt för vigtigt äfven för mig...  Huru skall jag
    förstå er?

--- Lemna mig! upprepade Natalia.

--- Natalia Alexejevna, för Guds skull!...

Rudins ansigte afspeglade en djup rörelse.  Han hade blifvit blek.

--- Ni förstår alt, ni måste då äfven förstå mig, sade Natalia, i det
    hon ryckte sin hand ur hans och gick bort utan att se sig om.

--- Ett enda ord blott! ropade Rudin efter henne.

Hon stannade men vände sig icke om.

--- Ni frågade mig, hvad jag menade med den bild, jag i går använde.
    Ni skall få veta det, jag vill icke bedraga er.  Jag talade om
    mig, om mitt förflutna lif... och om er.

--- Huru? om mig!

--- Ja, om er, jag upprepar det, jag vill icke bedraga er...  Ni vet
    nu om hvilken känsla, om hvilken ny känsla, jag då talade...  Ända
    till i dag skulle jag aldrig fattat mod att...

Natalia dolde hastigt ansigtet i händerna och sprang hemåt.

Hon var så uppskakad af den oväntade upplösningen på hennes samtal med
Rudin, att hon icke ens {s.~112} märkte Volintsef, som hon sprungit
förbi.  Han stod orörlig lutande sig med ryggen mot ett träd.  En
qvarts timme förut hade han kommit på besök till Darja Michajlovna och
funnit henne i salongen, sagt ett par ord, derefter oförmärkt
aflägsnat sig och begifvit sig ut att söka upp Natalia.  Vägledd af en
för älskande egendomlig instinkt, hade han gått direkte ut i
trädgården och stött på henne och Rudin just i det ögonblick, då hon
ryckte sin hand ur hans.  Det skymde för Volintsefs ögon.  Sedan han
följt Natalia med blicken, lemnade han trädet och tog ett par steg,
utan att veta hvart eller hvarför.  Rudin blef honom varse och närmade
sig honom.  Båda sågo hvarandra i ögat, helsade och skildes utan att
yttra ett ord.  »Det är ännu icke slut med detta«, var begges tanke.

Volintsef gick ända till slutet af trädgården.  Det kändes bittert och
blytungt i hjertat, då och då svallade blodet upp af en ond känsla.
Regnet började åter falla i tunga droppar.  Rudin hade återvändt till
sitt rum.  Äfven han var icke lugn, tankarna hvirflade omkring i hans
hufvud.  Hvem skulle icke känna sig förvirrad af den oväntade
beröringen med en ung, ren, hängifven själ?

Vid middagsbordet rådde en allmän förstämning.  Natalia, alldeles
blek, förmådde knappt hålla sig qvar på stolen, och ögonen voro
ständigt nedslagna.  Volintsef satt som vanligt bredvid henne och
tvang sig då och då att rikta ett ord till henne.  Det hände sig så,
att Pigasof den dagen spisade middag hos Darja Michajlovna.  Han
talade mest af alla vid bordet.  Bland annat {s.~113} sökte han
bevisa, att man kunde indela menniskorna, liksom hundarna, i kort- och
långsvansiga.  Kortsvansiga kunna menniskorna vara, sade han, dels af
födseln, dels genom eget åtgörande.  För kortsvansen står det illa
till, honom lyckas aldrig någonting, han har intet sjelfförtroende.
Men den, som har en lång yfvig svans, han är ett lyckans skötebarn.
Han kan vara både sämre och svagare än kortsvansen, men han eger
sjelfförtroende, han viftar med sin vackra svans, och alla bli intagna
i honom.  Och se här, hvad som är ganska märkvärdigt: en svans är ju
en fullkomligt onyttig kroppsdel, det medger ni... hvad skulle väl en
svans kunna duga till?  Och ändå döma alla ens förtjenster efter
svansen!

--- Jag, tillade han med en suck, --- tillhör kortsvansarnas antal,
    och, hvad som är det förargligaste af altsammans, jag har sjelf
    stubbat af svansen på mig.

--- Ni vill med alt det der, anmärkte Rudin vårdslöst, --- bara säga,
    hvad för öfrigt redan La Rochefoucauld sagt långt före er:
    »Lita på dig sjelf, så skall andra lita på dig.«  Men
    hvarför då blanda in hela den der svanshistorien, det fattar jag
    inte.

--- Så tillåt då hvar och en inföll Volintsef skarpt och med
    gnistrande ögon, --- att uttrycka sig så, som han finner för
    godt.  Man talar så mycket om despotism... efter min mening
    fins det ingen värre despotism än de så kallade snillenas.  Må fan
    ta dem allihop!

Alla häpnade och tystnade vid detta Volintsefs utfall.  Rudin hade
sett på honom, men uthärdade icke hans {s.~114} blick, utan
vände sig bort, smålog och öppnade icke vidare munnen.

»Åhå! jaså du är också en stubbsvans«, tänkte Pigasof, och Natalias
hjerta hade nästan stelnat af förskräckelse.  Darja Michajlovna
riktade på Volintsef en lång, förvånad blick och tog slutligen först
till ordet.  Hon började berätta om en ovanlig hund, som tillhörde en
af hennes vänner, minister N.N....

Volintsef reste strax efter middagen.  Då han tog afsked af Natalia,
kunde han ej längre lägga band på sig, utan sade till henne:

--- Hvarför är ni så förvirrad, som om ni vore medveten om en skuld?
    Ni kan icke för någon vara skyldig till något!...

Natalia förstod ingenting och såg blott efter honom.  Före téet
närmade Rudin sig till henne, och, lutande sig öfver bordet, liksom
för att söka en tidning, hviskade han:

--- Alt detta är som en dröm, icke sant?  Jag måste nödvändigt träffa
    er allena... om ock blott för en minut.

Han vände sig till m:lle Boncourt.

--- Se här den följetongen ni sökte, sade han, och i det han ånyo
    lutade sig ned till Natalia, tillade han hviskande:  --- försök
    att omkring kl. 10 infinna er i den der löfsalen af syrén, bredvid
    terrassen, jag skall vänta er der.

Aftonens hjelte var Pigasof, Rudin hade uppgifvit slagfältet.  Han
roade mycket Darja Michajlovna.  Först berättade han om en af sina
gifta grannar, som, efter att hafva stått under toffeln i 30 år, hade
blifvit så förqvinligad, {s.~115} att då han en gång i sällskap med
Pigasof klef öfver en liten vattpuss, förde han handen bak och drog åt
sig sitt rockskört, alldeles som fruntimmerna göra med sina kjolar.
Derefter drog han fram en annan godsegare, som i början varit
frimurare, sedan melankoliker och derefter ville bli bankir.

--- På hvad sätt blef ni frimurare, Filip Stepanitsch? hade Pigasof
    frågat honom.

--- Som bekant, helt enkelt så, att jag skaffade mig en mycket lång
    nagel på lillfingret.

Men ingenting roade Darja Michajlovna mer, än när Pigasof började tala
om kärleken och försäkra, att man äfven för honom lågat af ömma begär,
och att en eldig tyska hade till och med kallat honom »sin lilla
aptitliga, afrikanska gris«.  Darja Michajlovna skrattade, och dock
var det ingen dikt af Pigasof; han hade verkligen rätt att skryta med
sina framgångar.  Han försäkrade, att ingenting kunde vara lättare än
att göra hvilken qvinna som helst förälskad i sig.  Man behöfde bara
upprepa för henne tio dagar å rad att saligheten låge i hennes ögon,
paradiset på hennes läppar, och att alla andra qvinnor i jämförelse
med henne vore idel lump, på elfte dagen skulle hon sjelf säga, att
hon hade salighet i sina ögon och paradiset på sina läppar, och vara
förälskad.  Alt sker i denna verld.  Hvem vet, kanske hade Pigasof
också rätt.

---

Redan {s.~116} kl. half tio var Rudin i löfsalen.  Långt i fjärran på
den bleka himlen hade några små stjernor helt nyss trädt fram, i
vester lyste ännu aftonrodnaden, der borta var horisonten också
klarare och renare, halfmånens skifva skimrade genom hängbjörkarnas
mörka nät.  Andra träd liknade med sina af nattljuset genomskimrade
löfkronor dystra, tusenögda jättegestalter eller flöto tillsammans i
täta mörka massor.  Icke ett blad rörde sig, syrenernas och akasiernas
öfversta qvistar sträckte ut sina toppar i den ljumma luften, liksom
lyssnade de efter något.  Det nära intill liggande huset försvann i
ett dunkel, mot hvilket de aflånga upplysta fönstren aftecknade sig
som strimmor af rödaktigt ljus.  Natten var mild och stilla, men i
denna stillhet låg liksom drömmande en återhållen, lidelsefull suck.

Rudin stod med armarna korslagda öfver bröstet och lyssnade med spänd
uppmärksamhet.  Hans hjerta slog våldsamt, och ofrivilligt höll han
andan.  Slutligen hörde han lätta, hastiga steg, och ett ögonblick
derefter trädde Natalia in i löfsalen.

Rudin sprang emot henne och fattade hennes händer.  De voro kalla som
is.

--- Natalia Alexejevna! började han med en darrande hviskning.  ---
    Jag ville se er... jag kunde icke härda ut till morgondagen.  Jag
    måste säga er, hvad jag ännu för en dag sedan icke anade, icke
    ville tillstå för mig sjelf: jag älskar er.

Natalias händer darrade sakta i hans.

--- Jag älskar er, upprepade han, --- och hur kunde jag så länge
    bedraga mig sjelf, så länge dölja för mig, att jag älskar er...
    Men ni?...  Natalia Alexejevna, säg...  ni...

Natalia andades knappt.

--- Ni ser, jag har kommit hit, sade hon slutligen sakta.

--- Nej, säg mig, säg mig öppet... älskar ni mig?

--- Jag tror att... ja... hviskade hon knappt hörbart.

Rudin tryckte hennes händer ännu hårdare mellan sina och ville draga
henne till sig.

Natalia såg sig hastigt om.

--- Släpp mig... jag är rädd... det förekommer mig, som om någon
    lyssnade på oss... För Guds skull, var försiktig.  Volintsef anar
    något.

--- Må han göra det!  Ni såg det, jag svarade honom icke ett ord i
    dag...  Ack, Natalia Alexejevna, hvad jag är lycklig!  Nu skall
    intet mer skilja oss åt.

Natalia såg honom in i ögonen.

--- Släpp mig! hviskade hon, --- jag måste gå.

--- Så upprepa då åtminstone ännu en gång...

--- Ni säger, ni är lycklig? frågade Natalia.

--- Jag lycklig?  Det ges ingen menniska i verlden lyckligare än jag!
    Kan ni tvifla derpå?

Natalia höjde sitt sänkta hufvud upp emot honom.  Hur ädel och
oskuldsfull stod hon ej der i sin djupa rörelse, omgifven af löfsalens
hemlighetsfulla dunkel!  Hur fagert strålade icke hennes unga, bleka
ansigte i natthimlens svaga skimmer!

--- Vet då, sade hon sakta, --- jag skall blifva din.

--- O, min Gud! utropade Rudin.

Men Natalia gjorde sig lös och ilade bort.

Rudin stod en stund qvar, derefter gick han långsamt ur löfsalen.
Månen lyste klart på hans drag, ett leende lekte på hans läppar.

--- Jag är lycklig, yttrade han halfhögt.  --- Ja, jag är lycklig,
    upprepade han, liksom ville han öfvertyga sig sjelf.

Han rätade upp sin smarta väst, skakade undan sitt lockiga hår och
gjorde några raska slag i trädgården, muntert svängande med armarna.

Emellertid böjdes grenarna af löfsalens syrener sakta åt sidan, och
Pandalevski visade sig.  Han såg sig försiktigt omkring, skakade på
hufvudet, och tryckande läpparna hårdt tillsamman mumlade han: »Jaså,
det står så till!  Det måste man tala om för Darja Michajlovna« ---
och försvann.

---

VIII.

Då Volintsef återkom hem, var han så nedslagen och dyster --- han
ville knappt svara sin syster och stängde genast in sig i sitt
kabinett --- att Alexandra Pavlovna beslöt sig för att skicka ett
ilbud efter Leschnjef.  Hon var van att ta sin tillflykt till honom i
alla bekymmersamma fall.  Leschnjef lät säga henne, att han skulle
komma dagen derpå.

Volintsef var ännu följande morgon lika nedstämd.  Efter frukosten
hade han tänkt gå och se till sina arbeten, men stannade, lade sig på
soffan och tog en bok för att läsa, något som icke hände honom alt för
ofta.  Han hade icke något sinne för litteratur, och poesi var han
riktigt rädd för.

--- Det der är lika obegripligt som vers, brukade han säga och, för
    att styrka sina ord, anföra följande strof af diktaren Abulat:

       »Och ända till slutet af sorgliga dagar
       hvarken bittraste pröfning eller förstånd,
       ett med sina våldsamma händer upprycks
       lifvets blodiga ros skall vara i stånd.«

Alexandra Pavlovna blickade bekymrad på sin broder, men oroade honom
icke med några frågor.  En vagn körde fram till trappan.  »Nå,
Gud vare lof«, tänkte hon, »det är Leschnjef«  En
tjenare trädde in och anmälde Rudins ankomst.

Volintsef {s.~120} kastade boken på golfvet och lyfte upp
hufvudet.

--- Hvem var det som kom? frågade han.

--- Rudin, Dmitrij Nikolaitsch, upprepade tjenaren.

Volintsef reste sig.

---Bed honom stiga in, sade han, --- och du, syster, tillade han,
   vändande sig till Alexandra Pavlovna, --- lemna oss.

--- Ja, men hvarför? började hon... 

--- Jag vet hvarför, afbröt han henne häftigt.  --- Jag ber dig.

Rudin trädde in.  Volintsef bugade sig kallt för honom och blef
stående midt i rummet utan att räcka honom handen.

--- Ni väntade mig icke, tillstå det, började Rudin och stälde sin
    hatt i fönstret.  En lätt ryckning for öfver hans läppar.  Han
    kände sig litet orolig, men ansträngde sig att dölja sin
    förlägenhet.

--- Jag väntade er inte, det är alldeles riktigt, genmälte Volintsef.
    --- Efter hvad som hände i går hade jag snarare kunnat vänta
    hvilken annan som helst... med ett uppdrag från er.

--- Jag förstår hvad ni menar, sade Rudin, i det han satte sig --- och
    gläder mig åt er uppriktighet.  På det viset blir det mycket
    bättre.  Jag har kommit till er som till en man af ära...

--- Går det inte för sig utan komplimanger? anmärkte Volintsef.

--- Jag önskar förklara för er, hvarför jag kommit.

--- {s.~121} Vi äro ju bekanta, hvarför skulle ni då inte kunna komma
    till mig?  Och dessutom, det är inte första gången, som ni hedrar
    mig med ett besök.

--- Jag har kommit till er som en man af ära till en man af ära,
    upprepade Rudin --- och jag vill nu vädja till ert eget omdöme...
    Jag har fullt förtroende till er...

--- Men hvarom är det frågan? afbröt Volintsef, som ännu fortfarande
    stod i samma ställning och såg på Rudin med en mörk blick, då och
    då ryckande i spetsarna på sina mustascher.

--- Ursäkta mig... jag har visserligen kommit för att förklara
    mig, men det kan i alla fall inte ske med ens.

--- Hvarför inte det?

--- Det rör också en tredje person.

--- Hvem är den tredje personen?

--- Ni förstår mig nog, Sergej Pavlitsch.

--- Dmitrij Nikolaitsch, jag förstår er als icke.

--- Ni önskar...

--- Jag önskar, afbröt honom Volintsef, --- att ni talar utan omsvep.

Han började på allvar bli ond.

Rudin rynkade ögonbrynen.

--- Tillåt mig... vi äro ju ensamma...  Jag måste säga er... för
    öfrigt gissar ni det sannolikt redan sjelf...

Volintsef ryckte otåligt på axlarna.

--- Jag måste säga er, att jag älskar Natalia Alexejevna, och har rätt
    att antaga, att hon besvarar min kärlek.

Volintsef {s.~122} bleknade.  Utan att svara ett ord gick han till
fönstret och vände Rudin ryggen.

--- Ni förstår, Sergej Pavlitsch, fortfor Rudin, --- att om jag ej
    vore fullkomligt viss...

--- Åh för all del! afbröt Volintsef honom hastigt, --- jag tviflar
    inte als på edra ord...  Jaså...  Nå, jag gratulerar!...  Jag bara
    undrar, hvar f-n ni kunnat få den i idén ifrån, att i första hand
    hedra mig med denna nyhet...  Hvad har jag med det att göra?  Hvad
    rör det mig hvem ni älskar, och hvem som älskar er?  Jag kan rakt
    inte fatta...

Volintsef fortfor att se ut genom fönstret.  Hans röst klang dof.

Rudin reste sig.

--- Jag skall säga er, Sergej Pavlitsch, hvarför jag beslöt att fara
    till er, hvarför jag icke ansåg mig ega rätt att dölja för er
    vår... vårt ömsesidiga tycke.  Jag hyser alt för stor aktning för
    er... se der hvarför jag kom hit.  Jag ville icke... vi bägge
    ville icke spela komedi inför era ögon.  Er känsla för Natalia
    Alexejevna var mig bekant...  Tro mig, jag känner alt för väl mitt
    värde.  Jag vet, huru litet värdig jag är att intaga er plats i
    hennes hjerta, men när detta nu en gång måste ske, hade det då
    varit bättre att använda list, bedrägeri, förställning?  Hade det
    varit bättre att utsätta sig för missförstånd eller till och med
    för möjligheten af ännu en sådan scen som den i går vid middagen?
    Säg sjelf, Sergej Pavlitsch!

Volintsef lade armarna i kors öfver bröstet, som om han ansträngde
hela sin kraft att beherska sig.

--- {s.~123} Sergej Pavlitsch! fortfor Rudin.  --- Jag har kränkt er,
    jag känner det... men förstå oss rätt...  Ni måste inse, att vi
    icke hade något annat medel att visa er vår aktning... visa, att
    vi förstodo att uppskatta er rättframma högsinthet.  Uppriktighet,
    fullkomlig uppriktighet skulle med hvarje annan icke varit på sin
    plats, men med er blef det en pligt.  Det skulle vara oss kärt,
    att vår hemlighet i edra händer...

Volintsef skrattade tvunget.

--- Mycken tack för förtroendet! utropade han.  --- Ehuru, jag ber er
    lägga märke dertill, jag icke har önskat hvarken att få veta er
    hemlighet eller att meddela er min, så förfogar ni deröfver som
    öfver er egendom.  Men, ursäkta mig, ni talar, som om ni tillika
    representerade en annan person.  Jag får altså antaga, att ert
    besök och ändamålet dermed är bekant för Natalia Alexejevna?

Rudin råkade i en lätt förlägenhet.

--- Nej, jag har icke meddelat Natalia Alexejevna min afsigt, men jag
    vet, att hon delar min uppfattning.

--- Det är altsammans högst förträffligt, sade Volintsef efter en
    stunds tystnad och började trumma med fingrarna på rutan, --- men
    jag tillstår, att jag skulle hafva funnit det ännu bättre, om ni
    hade hyst... litet mindre aktning för mig.  Uppriktigt sagdt,
    frågar jag f-n efter er aktning... men hvad är det nu egentligen
    ni vill mig?

--- Jag vill ingenting... eller nej, jag vill en enda sak... jag vill,
    att ni icke anser mig för feg och bakslug, att ni vill förstå mig
    rätt... Jag hoppas, att ni nu {s.~124} icke kan tvifla på min
    uppriktighet...  Jag vill, Sergej Pavlitsch, att vi skiljas som
    vänner...  att ni för det första räcker mig er hand.

Och Rudin närmade sig Volintsef.

--- Ursäkta mig, min bästa herre, svarade Volintsef, i det han vände
    sig mot Rudin och tog några steg tillbaka, --- jag är beredd att
    göra full rättvisa åt era afsigter.  Alt detta är högst
    förträffligt... låtom oss antaga det, till och med upphöjdt... men
    vi enkla menniskor, som äta pepparkakor omålade, vi äro icke i
    stånd att följa så höga andars flykt som er...  Hvad ni kallar
    uppriktighet, kalla vi oförskämd närgångenhet...  Hvad som synes
    er enkelt och klart, det är för oss mörkt och inveckladt...  Ni
    berömmer er af hvad vi hålla hemligt, hur skulle då vi kunna
    förstå er?  Ursäkta mig, men hvarken kan jag anse er för en vän,
    ej heller kan jag räcka er min hand...  Det är möjligt, att detta
    är småaktigt, men jag är ju sjelf en så obetydlig varelse.

Rudin tog sin hatt ur fönstret.

--- Farväl, Sergej Pavlitsch! sade han bedröfvad, --- farväl...  jag
    har blifvit sviken i min förväntan.  Mitt besök var verkligen
    något ovanligt, men jag hoppades, att ni (Volintsef gjorde en
    rörelse af otålighet)...  Ursäkta mig, jag tänker inte mer tala
    derom.  När man tar alt i öfvervägande, ser jag verkligen, att ni
    har rätt och att ni inte kunnat handla annorlunda.  Lef väl, och
    tillåt mig åtminstone att försäkra er om renheten af mina
    afsigter... Om er grannlagenhet är jag fullkomligt öfvertygad...

--- {s.~125} Nej detta är då för mycket! utropade Volintsef, darrande
    af vrede.  --- Jag har aldrig begärt ert förtroende, och derför
    har ni alldeles ingen rätt att räkna på någon grannlagenhet.

Rudin ville säga något, men sträckte blott ut handen, bugade sig och
gick ut.  Volintsef kastade sig på soffan och vände sig mot väggen.

--- Kan jag få komma in till dig? hördes Alexandra Pavlovnas röst vid
    dörren.

Volintsef svarade icke strax och for hastigt med handen öfver
ansigtet.

--- Nej, Sascha, sade han med lätt förändrad röst.  --- Vänta ännu
    litet.

En half timme derefter kom Alexandra Pavlovna åter till dörren.

--- Michajlo Michajlitsch har kommit, sade hon.  --- Vill du ta emot
    honom?

--- Ja visst, sade Volintsef, --- låt honom komma hit.

Leschnjef steg in.

--- Hur är det med dig, mår du inte bra? frågade han, sättande sig på
    en stol bredvid soffan.

Volintsef reste sig litet, stödde sig på armbågen, såg länge sin vän
rakt i ansigtet och berättade derpå hela sitt samtal med Rudin, ord
för ord.  Han hade aldrig förr nämnt det ringaste till Leschnjef om
sina känslor för Natalia, ehuru han gissade, att de icke voro någon
hemlighet för honom.

--- Du har verkligen förvånat mig, min vän, yttrade Leschnjef, då
    Volintsef slutat sin berättelse. --- Mycket besynnerligt kunde jag
    vänta af honom, men detta {s.~126} var då...  För öfrigt känner
    jag så väl igen honom äfven i det här.

--- Men, säg mig, utropade Volintsef, som ännu var lika upprörd, ---
    det är ju rent af fräckt!  Jag var verkligen nära att kasta ut
    honom genom fönstret.  Skryta inför mig, var det det han ville
    eller var han rädd?...  Och för hvilket ändamål?  Hur är det
    möjligt att komma till en menniska och...

Volintsef tog sig om hufvudet med bägge händerna och teg.

--- Nej, min bror, det är det icke, genmälte Leschnjef lugnt.  --- Du
    tror mig nog inte, men han gjorde det dock af en god ingifvelse.
    Ser du, alt det der klingar ju verkligen ädelt och öppenhjertigt
    och erbjuder framför alt ett godt tillfälle att tala, att lemna
    vältaligheten fritt lopp, och det är ju det vi behöfva, det
    hvarförutan vi rakt inte kunna lefva...  O, hans tunga! ...det är
    hans fiende!...  Men så har den också å andra sidan hjelpt honom
    mången gång.

--- Med hvilken högtidlighet han trädde in och talade, det kan du inte
    föreställa dig.

--- Nå ja, utan det kan ju ingenting ske hos honom.  Knäpper han igen
    sin rock, så är det, som om han uppfylde en helig pligt.  Jag
    skulle vilja sätta honom på en obebodd ö och från någon gömd vrå
    se på, hur han der skulle uppträda.  Och ändå talar han ständigt
    om enkelhet.

--- Men säg mig, broder, hvad i all verlden skall nu detta vara för
    något, är det filosofi, eller hvad är det?

--- {s.~127} Ja, hur skall jag säga?  Från en sida sedt, är det
    verkligen filosofi, men från en annan, är det als inte det.  Det
    går dock icke an att lägga alla dumheter filosofien till last.

Volintsef såg på honom.

--- Ljög han verkligen inte, tror du?

--- Nej, min vän, han ljög icke.  Men för öfrigt, vet du, så ha vi
    verkligen talat nog om detta...  Se så, min bror, låt oss nu tända
    våra pipor och be Alexandra Pavlovna komma hit till oss...  När
    hon är med, så går det bättre både att prata och att tiga.  Hon
    skall servera oss te.

--- Som du vill, svarade Volintsef.  --- Sascha, kom in! ropade han.

Alexandra Pavlovna inträdde.  Han fattade hennes hand och tryckte den
hårdt till sina läppar.

---

I ett oroligt och besynnerligt sinnestillstånd återvände Rudin hem.
Han var missnöjd med sig sjelf och förebrådde sig sin oförlåtliga
öfverilning och sin barnslighet.  Det är icke utan skäl, som någon har
sagt: »Det fins ingenting mer tryckande än medvetandet att ha gjort en
dumhet.« »Hur kunde jag falla på den tanken«, mumlade han mellan
tänderna, »att bege mig till den der menniskan.  Det var också en idé!
Bara att tigga sig till förolämpningar!«

I Darja Michajlovnas hus hade emellertid ovanliga saker passerat.
Värdinnan sjelf visade sig icke på hela förmiddagen {s.~128} och kom
icke ut till middagen.  Efter hvad Pandalevski försäkrade --- han var
den ende, som fått komma in till henne --- hade hon hufvudvärk.  Äfven
af Natalia kunde Rudin knappt få se en skymt, hon satt i sitt rum med
m:lle Boncourt.  Då hon mötte honom i matsalen, såg hon så bedröfvad
på honom, att det skar honom i hjertat.  Hennes ansigte hade så
förändrats sedan gårdagen, som om en olycka fallit öfver henne.  Rudin
började plågas af obestämda, ängsliga aningar.  För att på något sätt
förströ sig sysselsatte han sig med Basistof, talade länge med honom
och fann i honom en eldig och liflig ung man, full af svärmiska
förhoppningar och ännu orubbad tro.  Mot aftonen visade sig Darja
Michajlovna ett par timmar i salongen.  Mot Rudin var hon visserligen
älskvärd som vanligt, men höll sig dock litet på afstånd från honom,
såg ömsom glad och ledsen ut, talade med en viss förnäm näston och
mera i förtäckta anspelningar än i direkta omdömen.  Det var som en
atmosfer af hofluft omkring henne.  På sista tiden hade hon liksom
visat sig litet kallare mot Rudin.  »Hvad är detta för en gåta?«
tänkte han, betraktande från sidan hennes bakåtböjda hufvud.

Han behöfde icke länge vänta på gåtans lösning.  Då han vid tolftiden
på natten, återvände till sitt rum, passerade han en mörk korridor.
Plötsligt stack någon honom ett bref i hand.  Han såg sig om, en ung
flicka skyndade sig bort, som det tycktes honom, Natalias
kammarjungfru.  Han gick in till sig, skickade {s.~129} bort sin
tjenare, öppnade brefvet och läste följande rader, skrifna med
Natalias hand:

   »Kom till Avdjuchindammen bakom ekskogen i morgon bittida kl. 7.
   Hvarje annan tid är omöjlig.  Det skall bli vårt sista möte, och
   alt skall bli slut, om icke...  Kom!  Ett beslut måste fattas...

   P. S.  Om jag icke kommer, så betyder det, att vi aldrig skola
   återse hvarandra, jag skall då låta er veta...«

Rudin föll i tankar, vände brefvet mellan händerna, stack det derpå
under hufvudkudden, klädde af sig och lade sig, men somnade icke förr
än sent, sof lätt och vaknade, innan ännu klockan var fem.

---

IX.
{s.~130}

Avdjuchindammen, hvilken Natalia bestämt till mötesplats med Rudin,
hade redan för länge sedan upphört att vara en dam.  För trettio år
sedan hade vattnet genombrutit en sidovall och runnit bort, och sedan
dess hade alt lemnats så som det var.  Blott på fördjupningens flata
och jemna botten, fordom öfverdragen med fet gyttja, och på
lemningarna af sidovallen kunde man gissa, att det en gång varit en
dam.  Der hade också funnits en lantgård, men äfven denna hade för
länge sedan försvunnit.  Två jättelika granar erinrade ännu derom.
Ständigt spelade och susade vinden dystert genom dess höga, glesa
kronor.  Bland folket gingo hemlighetsfulla sagor om ett brott, som
skulle vara begånget alldeles vid granarnas fot.  Man sade också att
ingen af dem skulle falla, utan att bringa någon döden; förut hade der
stått en tredje gran, som vid en storm hade fallit och slagit ihjäl en
ung flicka.  Hela trakten omkring den gamla dammen ansågs som hemsk
och osäker.  Öde och kal, men dyster och mörk äfven på solskensdagar,
syntes den ännu mörkare och dystrare genom närheten af den gamla redan
länge utdöda och förtorkade ekskogen.  Enstaka gråa stammar af
jättelika träd reste sig som sorgliga skepnader öfver de låga
busksnåren.  Det var hemskt att se på dem, man kunde tro dem vara
gamla elaka troll, som samlats att hopsmida ondskefulla dåd.  En smal,
knappt upptrampad {s.~131} stig slingrade sig fram vid sidan af
skogen.  Utan särskildt nödtvång passerade ingen förbi
Avdjuchindammen.  Natalia hade med afsigt valt detta ensliga ställe
som icke låg mer än en half verst från Darja Michajlovnas boning.

Solen hade redan länge varit uppe, då Rudin ankom till
Avdjuchindammen, men det var ingen klar morgon.  Täta mjölkfärgade
moln betäckte hela himlen, hvisslande och tjutande jagade vinden dem
framför sig.  Rudin begynte gå af och an på den med taggiga kardborrar
och svartnade nässlor beväxta vallen.  Han kände sig orolig.  Dessa
möten, dessa nya känslor sysselsatte honom, men upprörde honom icke, i
synnerhet efter gårdagens bref.  Han insåg, att upplösningen närmade
sig, och var i hemlighet förvirrad deröfver, ehuru ingen skulle hafva
trott det, som sett med hvilken koncentrerad beslutsamhet han lade
armarna i kors öfver bröstet och såg sig omkring.  Icke utan skäl hade
Pigasof en gång sagt om honom, att hufvudet vägde öfver på honom som
på en kinesisk porslinsgubbe.  Men det är svårt att med hufvudet
allena, hur kraftigt det än må vara, lära känna till och med det som
försiggår i ens eget inre... Rudin, den skarpsinnige, insigtsfulle
Rudin, var icke i stånd att med visshet säga, om han älskade Natalia,
om han lede, om han skulle lida af en skilsmessa från henne.  Hvarför
skulle han, utan att vilja vara någon Lovelace --- den rättvisan måste
man göra honom --- förvrida hufvudet på en stackars flicka?  Hvarför
väntade han på henne med hemlig darrning?  Härpå gifves det blott ett
svar: ingen {s.~132} låter sig så lätt ryckas med som en lidelsefri
menniska.

Han gick utmed vallen, under det att Natalia skyndade till honom tvärt
öfver fältets fuktiga gräs.

--- Fröken, fröken, ni blir alldeles våt om fötterna, ropade hennes
    kammarjungfru Mascha, som med möda följde efter henne.

Natalia hörde icke på henne och sprang vidare utan att se sig om.

--- Ack, bara man icke märkt oss! bara icke någon lurat på oss!
    upprepade Mascha ständigt.  --- Redan det är underligt, hur vi
    kommit ut ur huset.  Bara mamsell inte vaknat...  Lyckligtvis är
    det inte långt bort...  Men man väntar redan, tillade hon, då hon
    plötsligt fick se Rudins ståtliga gestalt i målerisk ställning på
    vallen, --- det är bara olämpligt, att man står så der på
    höjden... man borde hellre gått ner i fördjupningen.

Natalia stannade.

--- Vänta här vid granarna, Mascha, sade hon och gick vidare till
    dammen.

Rudin gick henne till mötes, men stannade öfverraskad.  Ett sådant
uttryck hade han ännu aldrig sett i hennes ansigte.  Ögonbrynen voro
sammandragna, läpparna hårdt pressade emot hvarandra, ögonen blickade
rakt och strängt framför sig.

--- Dmitrij Nikolaitsch, började hon, --- vi ha ingen tid att förlora.
    Jag har kommit hit för fem minuter.  Jag måste säga er, att min
    mor vet alt.  Herr Pandalevski {s.~133} lydde på oss i förrgår
    afton och har talt om vårt möte för henne.  Han har alltid varit
    hennes spion.  I går kallade hon mig till sig...

--- Min Gud! utropade Rudin, --- detta är förfärligt... hvad sade er
    mor?

--- Hon var inte ond på mig, hon bannade mig inte, hon blott
    förebrådde mig mitt lättsinne.

--- Ingenting vidare?

--- Jo, hon förklarade också för mig, att hon hellre vill se mig död
    än som er hustru.

--- Har hon verkligen kunnat säga så?

--- Ja, och hon tillade vidare, att ni sjelf als icke ville ha mig
    till hustru, utan att ni bara för ro skull gjorde mig er kur, och
    att hon icke hade väntat detta af er.  För öfrigt vore hon sjelf
    skulden dertill, sade hon.  Hvarför hade hon tillåtit mig att så
    ofta sammanträffa med er?...  Hon hade räknat på min fina
    urskiljning, och jag hade nu i hög grad förvånat henne...  ja, jag
    mins icke mer alt hvad hon sade mig.

Natalia yttrade alt detta med en entonig, nästan ljudlös röst.

--- Och ni, Natalia Alexejevna, hvad svarade ni henne? frågade Rudin.

--- Hvad jag svarade henne, upprepade Natalia, men tystnade ett
    ögonblick och frågade sedan långsamt: --- Hvad ämnar ni nu göra?

--- Min Gud, min Gud! återtog Rudin, --- detta är hårdt!... så
    hastigt!... ett så oväntadt slag!...  Och er mor var så missnöjd?

--- Ja, ja... hon vill icke höra talas om er.

--- {s.~134} Detta är förskräckligt!  Det fins således rakt intet
    hopp?

--- Intet.

--- Hvarför skola vi vara så olyckliga!  Den nedrige Pandalevski...
    Ni frågar mig, Natalia Alexejevna, hvad jag ämnar göra?  Det går
    omkring i hufvudet på mig, jag kan icke fatta en redig tanke...
    Jag känner blott min olycka...  och förundrar mig, hur ni förmår
    bibehålla all er kallblodighet...

--- Ni tror, att det är mig lätt, sade Natalia.

Rudin började gå fram och tillbaka.  Natalia vände icke sina ögon
ifrån honom.

--- Er mor har icke gjort er några vidare frågor yttrade han
    slutligen.

--- Hon frågade mig... om jag älskar er.

--- Nåväl... och ni?

Natalia teg ett ögonblick.

--- Jag har icke ljugit.

Rudin fattade hennes hand.

--- Alltid och i alt ädel och högsint!  O qvinnohjerta, du rena guld!
    Men är det då möjligt, att er mor har kunnat så bestämdt förklara
    sin vilja i afseende på omöjligheten af vår förening?

--- Ja, bestämdt.  Jag har ju redan sagt er, att hon är öfvertygad,
    att ni inte ens tänker på att ta mig till hustru.

--- Hon anser mig altså för en bedragare!  Hvarmed har jag förtjent
    detta?

Rudin tog sig med händerna om hufvudet.

--- Dmitrij Nikolaitsch, sade Natalia, --- vi förspilla tiden
    onödigtvis.  Kom ihåg, att jag ser er nu för {s.~135} sista
    gången.  Jag har kommit hit, icke för att gråta, icke för att
    klaga... ni ser, jag gråter icke... jag har kommit hit för att få
    råd.

--- Men hvad för råd kan jag väl ge er, Natalia Alexejevna?

--- Hvad för råd?  Ni är en man, jag har vant mig att sätta min tro
    till er... ända till slutet vill jag tro på er.  Säg mig, hvilka
    äro era afsigter?

--- Mina afsigter!  Er mor kommer sannolikt att visa mig ur huset.

--- Det är möjligt.  Hon förklarade för mig redan i går, att hon var
    tvungen att afbryta bekantskapen med er...  Men ni svarar icke på
    min fråga.

--- Hvilken fråga?

--- Hvad är er tanke, hvad skola vi nu göra?

--- Hvad vi skola göra? återtog Rudin, --- det säger sig sjelft,
    underkasta oss, foga oss i vårt öde!

--- Underkasta oss, upprepade Natalia långsamt och med bleknande
    läppar.

--- Ja, foga oss i vårt öde, fortfor Rudin.  --- Hvad annat är att
    göra?  Jag vet alt för väl, hur bittert, tungt och outhärdligt det
    är, men betänk sjelf, Natalia Alexejevna... jag är fattig...  Det
    är sant, jag kan arbeta, men om jag också vore en rik man, skulle
    väl ni vara i stånd att uthärda en våldsam skilsmessa från er
    familj, er mors vrede?...  Nej, Natalia Alexejevna!  Det är icke
    att tänka derpå.  Det är tydligt, att det icke var oss förunnadt
    att få lefva tillsammans, och denna lycka, hvarom jag drömde, är
    icke för mig!

Natalia {s.~136} dolde hastigt ansigtet i händerna och brast
ut i tårar.  Rudin närmade sig till henne.

--- Natalia Alexejevna, älskade Natalia! sade han varmt, --- för Guds
    skull, gråt icke, det gör mig så bittert ondt att se era tårar,
    lugna er...

Natalia höjde sitt hufvud.

--- Ni säger mig, att jag skall lugna mig, sade hon, och hennes ögon
    glänste genom tårarna.  --- Jag gråter icke öfver det, som ni
    tror... det är icke det, som gör mig ondt, utan det, att jag
    bedragit mig på er...  Jag kommer till er för att hos er finna råd
    och stöd... och i hvilket ögonblick!...  och ert första ord är:
    »Underkasta er!... foga er i ert öde!«... Det är på det sättet ni
    i handling tillämpar era förklaringar om frihet, om uppoffring,
    som...

Hennes röst stockades af rörelse.

--- Men, Natalia Alexejevna, började Rudin förvirrad, --- kom
    ihåg... jag tager visst icke mina ord tillbaka...
    men i alla fall...

--- Ni frågade mig, återtog hon med ny kraft, --- hvad jag svarade min
    mor, då hon förklarade mig, att hon hellre såge mig död än vid er
    sida; jag svarade henne, att jag hellre ville dö än blifva en
    annan mans hustru.  Men ni säger: »Foga er i ert öde!« Hon hade
    altså rätt, ni har verkligen för ro skull, i brist på annan
    sysselsättning, lekt med mig...

--- Jag svär er, Natalia Alexejevna... jag försäkrar er vid alt hvad
    heligt är... upprepade Rudin, men hon hörde icke på honom.

--- {s.~137} Hvarför höll ni mig inte tillbaka?  Hvarför skulle ni
    sjelf...  Eller trodde ni, att ni icke skulle möta något
    motstånd?...  Jag blyges för mig sjelf att tala om detta... men
    alt är ju redan slut.

--- Ni måste lugna er, Natalia Alexejevna, började Rudin åter, --- vi
    måste bägge två tänka efter, hvilka medel...

--- Ni talade så ofta om sjelfuppoffring, afbröt hon honom, --- men,
    vet ni väl... om ni skulle sagt mig i dag, i denna stund: »Jag
    älskar dig, men jag kan icke taga dig till min hustru, jag kan
    icke svara för framtiden, gif mig din hand och följ mig!« --- vet
    ni, att jag skulle hafva följt er, att jag skulle varit besluten
    till alt?  Men i sanning! det är långt från ord till handling, och
    nu är ni rädd, ja, ni är rädd, alldeles så, som ni i förrgår vid
    middagen var rädd för Volintsef!

En rodnad flög öfver Rudins drag.  Natalias oväntade hänförelse hade
träffat honom djupt, men de sista orden sårade hans sjelfkärlek.

--- Ni är alt för upprörd nu, Natalia Alexejevna, började han, --- ni
    kan icke fatta, hur grymt ni förolämpar mig.  Jag hoppas, att ni
    med tiden skall göra mig rättvisa... skall förstå hvad det kostat
    mig att afstå från en lycka, hvilken, som ni sjelf säger, icke
    ålade mig några förpligtelser.  Ert lugn är mig dyrbarare än alt
    annat i verlden, och jag skulle varit den eländigaste menniska på
    jorden, om jag hade beslutat mig för att draga nytta af ...


--- Kan hända, det må vara, afbröt Natalia, --- kanhända ni har
    rätt... jag vet icke, hvad jag säger. Men {s.~138} jag har ända
    tills nu trott på er så, trott på hvarje ert ord...  För framtiden
    ber jag er öfverväga era ord, och icke låta dem så der flyga ut
    öfver era läppar.  Då jag sade er, att jag älskar er, visste jag
    alt hvad det ordet betyder och innebär, jag var färdig till alt...
    Nu återstår det mig blott att tacka er för den lektion jag fått,
    och aflägsna mig.

--- Stanna, stanna för Guds skull!  Natalia Alexejevna, jag ber er.
    Jag förtjenar icke ert förakt, det svär jag er.  Se då sjelf, i
    hvilket läge jag befinner mig!  Jag har att svara för er och för
    mig sjelf.  Om jag icke älskade er med den mest hängifna
    kärlek... ja, vid Gud, jag skulle sjelf genast föreslagit er att
    fly med mig... förr eller senare skulle er mor förlåta... och
    då... men innan jag ville tänka på min egen lycka...

Han stannade.  Natalias blick, som var stadigt och fast riktad på
honom, förvirrade honom.

--- Ni bemödar er att visa mig, att ni är en hederlig man, Dmitrij
    Nikolaitsch, sade hon, --- jag tviflar inte derpå.  Ni är ej i
    stånd att handla af beräkning, men var det väl derom jag ville
    öfvertyga mig? var det väl derför jag kom hit...

--- Jag hade icke väntat, Natalia Alexejevna, att...

--- Ah, der har ni sagt det!  Ja, ni väntade er inte alt detta ...  Ni
    kände mig inte...  Oroa er inte... ni älskar mig ej, och jag vill
    ej tränga mig på någon.

--- Jag älskar er! utropade Rudin.

--- Kanhända, men hur älskar ni mig!  Jag minnes alla edra ord,
    Dmitrij Nikolaitsch.  Kommer ni ihåg, {s.~139} ni sade mig en
    gång, att det gifves ingen kärlek utan jemlikhet...  Ni står alt
    för högt för mig...  Jag har blifvit straffad efter förtjenst.  Er
    väntar värdigare sysselsättningar...  Jag skall icke glömma denna
    dag...  Farväl!

--- Ni går, Natalia Alexejevna!  Är det möjligt, att vi så skola
    skiljas från hvarandra?...

Han räckte ut händerna emot henne.  Hon stannade.  Hans bedjande röst
tycktes komma henne att vackla.

--- Nej, sade hon slutligen, --- jag känner att något brustit i mitt
    inre...  Jag kom hit, jag talade med er i en verklig feberyrsel,
    jag måste besinna mig.  Det kan ju icke ske...  ni sjelf har sagt,
    det får icke ske.  Ack, min Gud, då jag gick hit, tog jag i
    tankarna afsked af mitt hem... och hvad är det nu? hvem mötte jag
    här? en klenmodig man...  Och hur visste han, att jag ej skulle
    vara i stånd att uthärda skilsmessan från min familj?...  »Er mor
    vill icke ge sitt samtycke... det är förskräckligt!« Det är alt
    hvad jag fick höra af er.  Är detta ni? är detta ni, Rudin?  Nej,
    farväl...  Ack, om ni verkligen hade älskat mig, jag skulle ha
    känt det i mitt hjerta nu i detta ögonblick...  Nej,
    nej... farväl!

Hon vände sig hastigt om och skyndade bort till Mascha, som redan för
länge sedan börjat bli orolig och göra tecken åt henne.

--- Det är ni, som är rädd, och icke jag, ropade Rudin efter henne.

Hon gaf icke mer akt på honom och skyndade hem öfver fältet.  Hon kom
lyckligt in i sin sängkammare, {s.~140} men knappt hade hon stigit
öfver tröskeln, förrän krafterna sveko henne, och medvetslös föll hon
i Maschas armar.

Rudin blef länge stående qvar på vallen.  Slutligen rätade han upp
sig, gick med långsamma steg till den lilla stigen och följde den
stilla framåt.  Han var full af blygsel och bitterhet.  »Hvad för en
flicka?« tänkte han...  »Vid 18 års ålder!  Nej, jag kände henne
verkligen inte... en ovanlig flicka!  Hvilken viljekraft!...  Hon hade
rätt, hon är värd en annan kärlek än den jag kände för henne«...
»Kände?« frågade han sig sjelf.  »Känner jag då ingen kärlek mer för
henne?  Det var då så, alt detta skulle sluta!  Hur liten och ömklig
var jag ej i jemförelse med henne!«

Det lätta rasslet af en liten vagn kom Rudin att lyfta upp hufvudet.
Det var Leschnjef, som kom åkande från motsatt håll.  Tigande helsade
Rudin på honom, men liksom slagen af en plötslig tanke tog han af från
vägen, och gick hastigt i riktning mot Darja Michajlovnas hus.

Leschnjef lät honom gå, såg efter honom, och, efter en stunds
öfverläggning, vände han också om sin häst och for tillbaka till
Volintsef, hos hvilken han tillbragt natten.  Han fann honom ännu
sofvande, men ville icke väcka honom, och i afvaktan på morgonteet
satte han sig på verandan och tände sin pipa.

---

X.
{s.~141}

Först klockan 10 steg Volintsef upp.  Då han fick veta, att Leschnjef
satt på hans veranda, blef han mycket förvånad och lät bedja honom
stiga in till sig.

--- Hvad har händt?  Du ville ju fara hem till dig.

--- Ja, jag tänkte det, men så mötte jag Rudin... vandrande
    ensam på fältet och med ett så förstördt ansigtsuttryck.  Jag
    tvekade icke länge, utan vände om.

--- Du vände om, derför att du mötte Rudin?

--- För att säga sanningen, vet jag inte sjelf rätt, hvarför jag
    gjorde det... sannolikt derför att han påminde mig om dig.
    Jag fick lust att sitta ännu en stund hos dig, och hem till mig
    hinner jag tids nog.

Volintsef log bittert.

--- Ja, på Rudin kan man nu icke tänka utan att på samma gång också
    tänka på mig...  Karl! röt han häftigt till, --- ge oss te!

De begge vännerna satte sig ned vid sitt te.  Leschnjef började tala
om landbruk, om en ny metod att taktäcka med papp...

Plötsligt sprang Volintsef upp från stolen och slog så häftigt i
bordet, att koppar och fat skallrade.

--- Nej, ropade han, --- jag är inte i stånd att uthärda detta
    längre.  Jag vill mana ut den der snillrike vältalaren, må han
    skjuta ned mig, eller må jag jaga en kula genom hans lärda panna!

--- {s.~142} Seså, seså för all del, brummade Leschnjef, ---
    hur kan man skrika så!  Jag tappade pipan... men hvad är
    det åt dig?

--- Det är det, att jag inte förmår att lugnt höra hans namn nämnas,
    utan att blodet stiger mig åt hufvudet.

--- Nej, seså, min vän, du borde skämmas för din svaghet, sade
    Leschnjef, i det han tog upp sin pipa från golfvet.  --- Låt det
    vara!  Må han dra så långt...

--- Han har förolämpat mig, fortfor Volintsef, gående fram och
    tillbaka i rummet, --- ja han har förolämpat mig.  Du måste sjelf
    medgifva det.  I första ögonblicket fann jag mig inte tillrätta,
    han satte mig i förlägenhet, och hvem kunde väl också vänta sig
    något sådant?  Men jag skall visa honom, att det inte går an att
    drifva gäck med mig...  Jag skall skjuta ned honom som ett
    åkerhöns, den förbannade filosofen.

--- Och det vinner du mycket på naturligtvis!  Jag talar nu inte als
    om din syster.  Det är ju en bekant sak, att du alltid ryckes bort
    af lidelsen... hur skulle du kunna tänka på din
    syster?... men... i afseenden på en annan person, tror du, att du
    mycket förbättrat dina utsigter, sedan du dödat den der
    »filosofen«?

Volintsef kastade sig ned på en stol.

--- Så reser jag min väg, hvart som helst!  Här kan qval och harm
    pressa hjertat ur bröstet på mig, jag kan helt enkelt inte finna
    en enda lugn vrå.

--- Du far din väg... nå, det är en annan sak!  Det kan jag vara med
    om.  Och vet du hvad jag vill föreslå dig.  Låtom oss resa
    tillsammans... till Kaukasus, eller helt enkelt bara in i
    Lillryssland {s.~143} och äta klimp!  Det är något präktigt det,
    skall du tro!

--- Ja... men hvem skall då hålla min syster sällskap?

--- Och hvarför skulle inte Alexandra Pavlovna fara med oss?  Vid alla
    gudar, det blefve förträffligt!  Att ta vård om henne, skall jag
    åtaga mig, det skall inte fattas henne någonting... om hon bara
    önskar, skall jag ställa om en serenad hvar afton utanför hennes
    fönster, jag skall parfymera kuskarne med eau-de-cologne och kanta
    vägarne med blommor.  Och vi, min bror, vi skola helt enkelt lefva
    upp på nytt igen, vi skola njuta så, och komma tillbaka med så
    runda magar, att ingen kärlek mer i verlden skall ta på oss!

--- Du skämtar alltid, Mischa.

--- Jag skämtar alldeles inte.  Det var du, som fick i ditt hufvud den
    briljanta idén att resa.

--- Nej, dumheter! ropade Volintsef åter, --- slåss, slåss med honom
    vill jag!

--- Åter igen!  Nå, i dag är du alldeles kollrig!

En tjenare trädde in med ett bref i hand.

--- Från hvem? frågade Volintsef.

--- Från Dmitrij Nikolaitsch Rudin.  En af familjen Lasunskis tjenare
    har varit här med det.

--- Från Rudin! upprepade Volintsef, --- till hvem?

--- Till er.

--- Till mig... gif hit!

Volintsef tog brefvet, ref hastigt upp det och började läsa.
Leschnjef såg uppmärksamt på honom, en besynnerlig, {s.~144}
nästan glad förvåning afspeglade sig på Volintsefs ansigte.  Han lät
handen sjunka ned.

--- Hvad är det? frågade Leschnjef.

--- Läs, sade Volintsef och räckte honom brefvet.

Leschnjef började läsa.  Se här hvad Rudin skref:

   »Min bäste herr Sergej Pavlovitsch!


   Jag lemnar i dag Darja Michajlovnas hus, och lemnar det för alltid.
   Detta skall sannolikt förvåna er, särskildt efter hvad som tilldrog
   sig i går.  Jag kan icke förklara för er hvad som särskildt
   föranleder mig att handla så, men det förekommer mig på visst sätt,
   som om jag borde underrätta er om min afresa.  Ni hyser ingen
   vänskap för mig och anser mig till och med för en dålig menniska.
   Jag ärnar inte rättfärdiga mig, tiden skall göra det.  Efter min
   mening är det en man ovärdigt, liksom det är fullkomligt lönlöst,
   att visa en af fördom intagen menniska det oriktiga i hans förut
   fattade mening.  Den som vill förstå mig, den skall också finna mig
   utan skuld, men den som icke vill eller kan förstå mig, hans
   beskyllningar skola icke röra mig.  Jag har misstagit mig på er.  I
   mina ögon skall ni fortfarande vara en ädel och rättskaffens man,
   men jag antog att ni skulle förstå att höja er öfver den krets, i
   hvilken ni utvecklat er...  Jag misstog mig...  Hvad mer!  Det var
   icke första och blir icke heller sista gången.  Jag upprepar för
   er: jag reser min väg.  Jag önskar er all lycka.  Ni skall medgiva,
   att denna önskan är fullkomligt oegennyttig, och jag hoppas att ni
   nu skall blifva lycklig.  Kanhända skall ni med tiden ändra er
   tanke om mig.  Om vi någonsin skola återse hvarandra, vet jag icke,
   men i hvarje fall förblir jag

                                            med uppriktig högaktning
                                                            er D. R.

   P. S.  De 200 rubel, jag är er skyldig, skall jag skicka er, så
   snart jag kommit hem till min egendom i T...ska guvernementet.  Jag
   ber er också att icke hos Darja Michajlovna nämna någonting om
   detta bref.

   P. S. S.  Ännu en sista, vigtig anhållan: eftersom jag nu reser min
   väg, så hoppas jag, att ni icke skall nämna något för Natalia
   Alexejevna om mitt besök hos er.«

--- Nå hvad säger du? frågade Volintsef, så snart Leschnjef slutat
    brefvet.

--- Hvad är det att säga om det? svarade Leschnjef.  --- Alt hvad man
    kan göra, är att efter österländingarnes sed utropa:
    »Allah, Allah!« och sticka förundrans finger i
    munnen.  Han reser sin väg.  Nåväl, lycklig resa!  Men se här hvad
    som är intressant; äfven detta bref har han ansett som en
    pligt att skrifva, på samma sätt som han uppträdde här
    hos dig i går i känslan af sin pligt.  Med dess herrar är det vid
    hvarje steg fråga om en pligt, och ständigt pligt... ja
    skuld, tillade Leschnjef, i det han med ett leende visade
    på brefvets första postscriptum.

--- Och hvilka fraser han nystar ur sig! utropade Volintsef.  --- Han
    har misstagit sig på mig, han hade väntat att jag skulle stå öfver
    den krets...  O himmel, så'n smörja! det är värre än vers!

Leschnjef {s.~146} svarade icke, men det låg ett leende i
ögat.

Volintsef reste sig.

--- Jag vill fara till Darja Michajlovna, sade han, --- jag vill veta,
    hvad alt detta betyder...

--- Vänta, min vän, låt honom ge sig af först.  Hvad skulle det tjena
    till att åter stöta ihop med honom?  Han försvinner ju, hvad kan
    du väl mer begära?  Det är bättre du går och lägger dig och
    sofver.  Du har nog legat hela natten och vändt dig från den ena
    sidan till den andra.  Och nu kommer ju dina utsigter att bli
    mycket bättre...

--- Hvaraf sluter du det?

--- Ja, det förekommer mig så.  Men gå du nu och lägg dig, jag skall
    gå in till din syster och hålla henne sällskap en stund.

--- Jag vill inte sofva als.  Hvarför skulle jag sofva?  Jag vill
    hellre rida ut och se på fälten, sade Volintsef, i det han drog
    sina rockskört till rätta.

--- Nå ja, det är också bra!  Rid ut, min bror, rid ut, bese dina
    åkerfält...  Och Leschnjef begaf sig till den andra delen
    af huset, der Alexandra Pavlovna residerade.

---

Han fann henne i salongen.  Hon helsade honom vänligt välkommen.  Hon
gladde sig nu som alltid åt hans besök, men hennes ansigte bibehöll
sitt sorgsna uttryck.  Rudins besök dagen förut oroade henne ännu.

--- {s.~147} Ni kommer från min bror? frågade hon Leschnjef,
    --- hur befinner han sig i dag?

--- Åh det är ingenting farligt med honom, han har farit ut att se
    till sitt åkerbruk.

Alexandra Pavlovna teg.

--- Vill ni vara god och säga mig, började hon, uppmärksamt
    betraktande bården på sin näsduk, --- vet ni icke hvarför ...


--- Rudin kom hit? fylde Leschnjef i.  --- Jo, det vet jag; han for
    hit för att taga afsked.

Alexandra Pavlovna lyfte upp hufvudet.

--- Huru?... för att taga afsked?

--- Ja.  Har ni kanske inte hört, att han lemnar Darja Michajlovna?

--- Far han sin väg?

--- För alltid... åtminstone säger han så.

--- Men hur i all verlden är det att förstå... efter alt
    det...

--- Ah! det är en annan sak!  Att förstå det är omöjligt, men det är
    så.  Det måste ha förefallit något derborta hos dem.  Han har
    kanske spänt strängen altför hårdt... och den har brustit.

--- Michajlo Michajlitsch! började Alexandra Pavlovna, --- jag förstår
    ingenting... jag tror, ni bara vill skämta med mig ...


--- Nej, visst icke.  Man säger er att han reser sina färde, och till
    och med skriftligen underrättar sina bekanta derom.  Det är ju, om
    ni så vill, inte så tokigt från en viss synpunkt sedt, men hans
    afresa har emellertid hindrat förverkligandet af ett det
    märkvärdigaste {s.~148} företag, hvarom jag och er bror hade
    börjat att tala med hvarandra.

--- Hvad för något?  Hvad är det för ett företag?

--- Det låter så här.  Jag har föreslagit er bror att för
    förströelses skull bege sig ut på resor och taga er med sig.  Att
    sköta om det hela, och särskilt om er, åtog jag mig...

--- Det var förtjusande! utropade Alexandra Pavlovna, --- jag
    föreställer mig just, hur ni skulle ta vård om mig.  Ni skulle
    låta mig dö af hunger.

--- Ni säger så, Alexandra Pavlovna, derför att ni inte känner mig.
    Ni tycker att jag är en stock, en riktig stock, en träkloss, men
    vet ni, att jag är i stånd till att smälta som socker och i hela
    dagar ligga på knä?

--- Det skulle jag gerna vilja se, det tillstår jag.

Leschnjef reste sig hastigt.

--- Så blif min hustru, Alexandra Pavlovna, och ni skall ständigt få
    se det.

Alexandra Pavlovna rodnade ända upp till öronen.

--- Hvad är det ni säger, Michajlo Michajlitsch, sade hon med synbar
    förvirring.

--- Jag säger er, svarade Leschnjef --- hvad jag för länge sedan och
    tusen gånger haft på läpparna.  Jag har nu uttalat det, och ni kan
    handla efter godtfinnande.  För att inte störa er, går jag nu
    ut... om ni inte vill bli min hustru... nåväl, så
    aflägsnar jag mig.  Om det åter inte är er emot, så behöfver ni
    bara låta kalla mig, jag skall nog förstå...

Alexandra Pavlovna hade velat hålla Leschnjef qvar, men han aflägsnade
sig hastigt, och utan hatt gick han ut {s.~149} i trädgården, stödde
sig mot grinden och såg ut i rymden framför sig.

--- Michajlo Michajlitsch! ljöd kammarjungfruns röst bakom honom, ---
    var god och stig in till nådig frun.  Hon låter kalla er.

Michajlo Michajlitsch vände sig hastigt om, och till kammarjungfruns
ytterliga förvåning tog han henne med begge händerna om hufvudet,
kysste henne på pannan och gick in till Alexandra Pavlovna.

---

XI.
{s.~150}

Då Rudin återkommit hem, strax efter sitt möte med Leschnjef, stängde
han in sig i sitt rum och skref två bref, det ena till Volintsef (som
läsaren redan känner) och det andra till Natalia.  Han höll ganska
länge på med detta andra bref, strök öfver och ändrade mycket, och
sedan han omsorgsfullt renskrifvit det på ett fint postpappersark, vek
han det tillsammans i så litet format som möjligt och stack det i
fickan.  Med ett uttryck af bitter sorg i sitt ansigte gick han några
slag af och an i rummet, satte sig på en stol framför fönstret,
stödjande hufvudet mot handen... några tårar runno stilla fram under
hans ögonlock...  Han stod upp, knäppte alla knapparna i sin rock,
kallade på tjenaren och befalde honom att efterfråga hos Darja
Michajlovna, om han kunde få träffa henne.  Tjenaren kom genast
tillbaka och anmälde, att Darja Michajlovna väntade honom.  Rudin
begaf sig till henne.

Hon tog emot honom i kabinettet, såsom första gången, för två månader
sedan.  Men nu var hon icke ensam.  Pandalevski satt hos henne,
ödmjuk, frisk, ren och salvelsefull som alltid.

Darja Michajlovna tog vänligt emot Rudin, och Rudin helsade henne med
sin vanliga otvungna artighet, men vid första blicken på begges leende
ansigten skulle hvarje blott aldrig så litet verldserfaren menniska
hafva {s.~151} förstått, att mellan dem hade något obehagligt
passerat, äfven om det icke på något sätt uttalats.  Rudin visste, att
Darja Michajlovna var i hög grad missnöjd med honom, och hon anade,
att han redan visste alt.

Pandalevskis berättelse hade nästan alldeles bragt henne ur
fattningen.  Ståndshögfärden hade rest sig upp i hennes själ.  Rudin,
en fattig och ännu alldeles obekant menniska, utan rang, hade vågat
stämma möten med hennes dotter --- Darja Michajlovna Lasunskis dotter!

--- Låt oss antaga, att han är en begåfvad man, ett snille, hade hon
    sagt, --- hvad bevisar det?  Efter detta kan hvar och en hoppas på
    att bli min måg.

--- Jag trodde länge icke mina ögon, hade Pandalevski tillfogat.  ---
    Huru är det möjligt att inte veta sin plats i verlden, det
    förundrar mig!

Darja Michajlovna hade blifvit mycket uppbragt, och det var Natalia
som fick lida deraf.

Hon bad Rudin taga plats.  Han satte sig, men icke mer som den forna
Rudin, som nästan varit husets herre, ja icke heller som en gammal god
vän i huset, utan som en gäst och en mycket främmande gäst.  Alt detta
var ett ögonblicks verk.  Så öfvergår vattnet plötsligt i fast is.

--- Jag kommer, började Rudin, --- för att tacka er, Darja
    Michajlovna, för all er gästvänlighet emot mig.  Jag har i dag
    erhållit underrättelser från mitt lilla gods och är ovilkorligen
    tvungen att afresa dit redan i dag.

Darja Michajlovna såg oafvändt på Rudin.

»Han {s.~152} har förekommit mig, han måste ha någon misstanke«,
tänkte hon.  »Emellertid befriar han mig från en obehaglig förklaring,
så mycket bättre.  Lefve de goda hufvudena!«

--- Är det möjligt! sade hon högt.  --- Ack, hur ledsamt var inte det!
    Men hvad är att göra?  Jag hoppas vi råkas nästa vinter i Moskva.
    Vi skola också snart resa härifrån.

--- Jag vet icke, Darja Michajlovna, om det blir mig möjligt att komma
    till Moskva, men om jag kan anskaffa medel dertill, skall jag anse
    det för en pligt att göra er min uppvaktning.

»Aha! min vän«, tänkte Pandalevski i sin ordning,
»länge nog har du här uppträdt som en förnäm herre, men nu låter
det annorlunda!«

--- Ni har altså erhållit mindre tillfredsställande underrättelser
    från ert gods? yttrade han, med sina vanliga tillgjorda pauser
    mellan orden.

--- Ja, svarade Rudin torrt.

--- Missväxt kanske?

--- Nej... något helt annat...  Tro mig, Darja
    Michajlovna, tillade Rudin, --- jag skall aldrig glömma den tid,
    jag tillbragt i ert hus.

--- Och jag, Dmitrij Nikolaitsch, skall alltid med nöje erinra mig vår
    bekantskap...  När reser ni?

--- I dag, efter middagen.

--- Så snart!...  Nåväl, jag önskar er en lycklig resa.  För
    öfrigt, om era affärer icke uppehålla er alt för länge, skall ni
    kanske ännu finna oss här.

--- {s.~153} Det lär jag väl knappt hinna, genmälde Rudin
    och steg upp.  --- Ursäkta mig, tillade han, --- jag kan icke nu
    genast betala min skuld till er, men så snart jag kommer
    hem...

--- Åh, för all del, tala inte derom, Dmitrij Nikolaitsch, afbröt
    honom Darja Michajlovna, --- hur kan ni ens sätta i fråga ...
  Men hur mycket kan klockan vara? frågade hon.

Pandalevski tog upp ur fickan sitt lilla fina, emaljerade guldur och
betraktade det noga, under det han med en mjuk och varsam rörelse
lutade sin rosiga kind mot den hvita, välstärkta skjortkragen.

--- Trettiofyra minuter öfver tre, sade han mildt.

--- Då är det tid för mig att klä' mig, anmärkte Darja Michajlovna.
    --- Vi se hvarandra åter, Dmitrij Nikolaitsch!

Rudin steg upp.  Hela samtalet mellan honom och Darja Michajlovna hade
haft en egendomlig prägel... så, som när aktörer repetera sina roler,
eller när diplomater på konferenser vexla sina förut aftalade fraser.

Rudin lemnade rummet. Han visste nu af erfarenhet, hur de fina
verldsmenniskorna visst icke kasta undan, utan helt enkelt släppa en
menniska, som blifvit dem obrukbar... som papperet kring en karamell,
som en lottsedel, på hvilken man ingenting vunnit.

Han packade in sina saker så fort som möjligt och afvaktade med
otålighet afresans stund.  Alla i huset blefvo ganska förvånade, då de
fingo veta hans afsigt, till och med husets tjenstepersonal kastade
tvifvelsamma {s.~154} blickar på honom.  Basistof dolde icke sin
ledsnad.  Natalia undvek Rudin tydligt.  Hon bemödade sig till och med
att icke möta hans blick; han lyckades dock att sticka henne sitt bref
i handen.  Vid middagen upprepade Darja Michajlovna ännu en gång, att
hon hoppades få återse honom före sin afresa till Moskva, men Rudin
svarade henne icke.  Pandalevski var den, som oftast stälde sitt tal
till honom.  Mer än en gång kände Rudin en stark lust att kasta sig
öfver honom och örfila upp hans rosenröda, blomstrande ansigte.  M:lle
Boncourt kastade då och då en blick på Rudin, med ett egendomligt
listigt uttryck i ögonen... sådant som man ibland kan få se hos gamla
kloka hönshundar...  »Åhå«, tycktes hon säga för sig sjelf, »är det så
man behandlar dig nu, min gosse!«

Ändtligen slog klockan 6, och Rudins vagn körde fram.  Han började
hastigt att ta farväl af alla, under en känsla af ytterligt obehag. Så
hade han icke trott han skulle lemna detta hus, det var nästan som man
jagade bort honom.  »Huru har alt detta skett?  och hvarför behöfde
jag brådska så?  Dock, slutet blefve i alla fall enahanda«, sådana
voro hans tankar, under det han med ett tvunget leende bugade sig åt
alla sidor.  För sista gången vände han sin blick mot Natalia, och
hans hjerta darrade af rörelse, hennes ögon voro riktade på honom med
ett sorgligt förebrående uttryck till sista afsked...

Han skyndade hastigt utför trappan och sprang upp i vagnen.  Basistof,
som erbjudit sig att följa honom till första hästombytet, satte sig
bredvid honom.

--- {s.~155} Kommer ni ihåg, började Rudin, så snart vagnen
    kommit ut från gården på den breda med granar kantade vägen, ---
    kommer ni ihåg hvad don Quixote säger till sin vapendragare, då
    han lemnar hertiginnans slott?  »Friheten, min gode
    Sancho«, säger han, »är menniskans kostbaraste
    arfvedel, och lycklig den, som himlen skänkt ett stycke bröd, och
    som icke behöfver ha andra att tacka derför!«  Hvad don
    Quixote kände, det känner jag nu...  Gifve Gud, min gode
    Basistof, att ni en gång må få erfara denna känsla af lycka.

Basistof tryckte hårdt Rudins hand, och den redlige ynglingens hjerta
klappade starkt i hans rörda bröst.  Hela vägen till skjutsombytet
talade Rudin om menniskovärdet, om betydelsen af den sanna friheten,
talade varmt, ädelt och sant, och då skilsmessans stund kom, kunde
Basistof icke längre lägga band på sig, kastade sig om sin väns hals
och utbröt i snyftningar.  Äfven Rudins tårar flöto, men han grät icke
deröfver, att han skulle skiljas från Basistof, hans tårar voro
sjelfkärlekens tårar.

---

Natalia gick in till sig för att läsa Rudins bref.  »Chère
Natalia Alexejevna« skref han,

   »jag har beslutat att resa.  Jag har ingen annan utväg.  Jag har
   beslutat att resa, innan man säger mig rent ut, att jag får
   aflägsna mig.  Med min afresa upphör alt missförstånd, och sakna
   mig lär väl knappt någon göra.  Hvarför då dröja?... {s.~156} Alt
   detta är fullkomligt riktigt, men hvarför då skrifva till er?«

   »Jag skiljes från er, sannolikt för alltid, och att lemna efter mig
   hos er ett minne ännu sämre än jag förtjenar, vore alltför bittert.
   Se der hvarför jag skrifver till er.  Jag vill hvarken rättfärdiga
   mig eller skjuta skulden på någon hvem det vara må, utom mig
   sjelf... jag vill, så vidt det är möjligt, förklara mig...  De
   sista dagarnas tilldragelser voro så plötsliga, så oväntade...«

   »Vårt sammanträffande denna morgon skall tjena mig till en
   minneslexa.  Ja, ni har rätt, jag kände er icke, och jag trodde att
   jag kände er.  Under loppet af mitt lif har jag haft att göra med
   alla slags menniskor, med många qvinnor och unga flickor har jag
   kommit i beröring i beröring, men då jag mötte er på min stig,
   mötte jag för första gången i mitt lif en fullkomligt ren
   och rättskaffens själ.  Jag var icke van dervid, och förstod icke
   att uppskatta er.  Jag kände mig dragen till er ända från första
   dagen af vår bekantskap... ni måste hafva märkt det.  Jag
   tillbragte timme efter timme vid er sida, och jag lärde icke att
   känna er, ja, jag bemödade mig knappt att lära känna er... och jag
   har kunnat inbilla mig, att jag älskade er!  För denna synd
   straffas jag nu.«

   »Jag har en gång älskat en qvinna och varit af henne älskad
   tillbaka...  Min känsla för henne var blandad, och likaså hennes
   för mig, men som hon sjelf icke var något enkelt naturbarn, så gick
   det mycket väl ihop.  Sanningen trädde då icke fram för mig; jag
   har också icke känt igen henne, då hon stod för mina ögon...
   Slutligen lärde jag att känna henne, men för sent... {s.~157} Det
   förflutna kan man icke återkalla...  Våra lif hade kunnat
   sammansmälta till ett och...  aldrig skola de nu göra det.  Huru
   skulle jag kunna bevisa er, att jag kunde hafva älskat er med en
   verklig kärlek... hjertats kärlek, icke fantasiens... då jag sjelf
   icke vet, om jag är i stånd att känna en sådan kärlek!«

   »Naturen har gifvit mig mycket, jag vet det och vill icke inför er
   hyckla en falsk blygsamhet, framför alt icke nu, i detta för mig så
   bittra, så skamfulla ögonblick...  Ja, naturen har gifvit mig
   mycket, och dock skall jag dö, utan att hafva gjort något värdigt
   mina krafter, utan att lemna något fruktbringande spår efter mig.
   All min rikedom skall gagnlöst förspillas, jag skall icke få se
   någon frukt af mitt utsäde.  Det fattas mig... ja, jag kan sjelf
   icke säga, hvad som egentligen fattas mig, sannolikt fattas mig
   det, hvarförutan det är lika så omöjligt att röra menniskors
   hjertan som att åt sig sjelf vinna ett qvinnohjerta, och ett
   herravälde allenast öfver menniskornas förstånd är både ovaraktigt
   och gagnlöst.  Mitt öde är egendomligt, nästan komiskt: jag ger mig
   fullständigt, hel och hållen, med all min diktan och traktan... men
   jag kan dock icke hängifva mig.  Jag slutar alltid med att offra
   mig för något tomt sken, som jag icke ens tror på sjelf...  Min
   Gud! att vid trettiofem års ålder ännu altjämt samla sig för att
   göra något!«

   »Ännu aldrig har jag till någon så uttalat mitt innersta som till
   er... detta är min bikt.«

   »Men nog om mig.  Jag skulle vilja tala om er, gifva er några råd,
   till något vidare duger jag icke...  Ni {s.~158} är ännu ung, men
   hur länge ni än må lefva, följ alltid ert hjertas ingifvelser, låt
   aldrig beherska er af ert eget eller en annans förstånd.  Tro mig,
   ju enklare, ju trängre den krets är, hvarinom lifvet förflyter,
   dess bättre; det kommer icke an på att uppsöka nya sidor deri, utan
   derpå, att hvarje dess öfvergång försiggår i rättan tid.  »Lycklig
   den, som alt sedan sin ungdom varit ung!« {Puschkin.}...  Men jag
   märker, att dessa råd mycket mer röra mig än er.«

   »Jag tillstår för er, Natalia Alexejevna, att det käns tungt och
   bittert.  Jag har aldrig bedragit mig på arten af den känsla, jag
   ingaf Darja Michajlovna, men jag hoppades hafva funnit en
   tillflyktsort om ock blott för stunden... nu måste jag åter irra
   omkring i verlden.  Hvad skall ersätta mig ert umgänge, er närvaro,
   er uppmärksamma, tankfulla blick?...  Det är min egen skuld, men
   medgif, att ödet liksom afsigtligt drifvit gäck med oss.  För en
   vecka sedan anade jag sjelf knappt, att jag älskade er.  I förrgår
   afton, i trädgården, hörde jag för första gången från era
   läppar... men hvartill påminna er om det ni då sade mig ...  och
   redan i dag reser jag bort, reser med skam, utan att efter den
   bittra förklaringen med er kunna taga med mig det ringaste hopp...
   Och ni vet ännu icke, till hvilken grad jag felat emot er.  Jag är
   nu en gång så tanklöst öppenhjärtig och bär hela mitt inre på mina
   läppar... men hvarför tala derom? jag reser ju bort för alltid!«

(Här {s.~159} hade Rudin talat om för Natalia sitt besök hos
Volintsef, men kommen på andra tankar strukit ut hela stället, och i
brefvet till Volintsef tillagt sitt andra postscriptum.)

   »Jag står ensam qvar i verlden för att, som ni sade mig i dag på
   morgonen med ett grymt leende, egna mig åt andra, mig mera värdiga
   sysselsättningar.  Ack, om jag verkligen kunde egna mig helt åt
   dessa sysselsättningar och kunde en gång öfvervinna min slapphet...
   Men nej!  Jag kommer ett förblifva samma ofulländade varelse, som
   jag hittills varit; vid första hinder faller jag sönder.  Hvad som
   förefallit oss emellan har bevisat mig det.  Om jag åtminstone
   kunnat bringa min kärlek som offer åt min kommande verksamhet, åt
   min kallelse, men jag blef helt enkelt förskräckt öfver det ansvar
   som skulle falla på mig, och just derför är jag er icke värd.  Jag
   är icke värd, att ni för min skull lösryckes ur er sfär...  För
   öfrigt, kanske alt detta länder mig till det bästa.  Ur denna
   pröfning skall jag måhända utgå renare och starkare.«

   »Jag önskar er all lycka.  Farväl!  Tänk någon gång på mig.  Jag
   hoppas, att ni ännu en gång skall få höra af mig.«

                                                     Rudin

Natalia lät Rudins bref sjunka ned på sina knän och satt länge orörlig
med blicken riktad mot golfvet.  Detta bref hade visat henne tydligare
än alla möjliga bevis, hur rätt hon haft, då hon vid morgonens
afskedsstund ofrivilligt utropat, att han icke älskade henne, men
derför blef det henne icke lättare att bära.  Hon satt stilla, nästan
känslolös... det förekom henne, som om {s.~160} mörka vågor sakta
slogo samman öfver hennes hufvud, och kallnande och stelnande sjönk
hon till botten.  För hvarje menniska är det en bitter stund, då hon
för första gången svikes i sitt innersta hopp, men för ett trofast och
uppriktigt sinne, som ej vill bedåra sig sjelft, som är främmande för
all öfverdrift och tanklöst lättsinne, blir detta uppvaknande ur en
illusion nästan outhärdligt.  Natalia kom att tänka på sin barndom,
huru hon vid sina aftonpromenader alltid brukade vilja gå mot himlens
ljusa rand, åt det håll, der aftonrodnaden glödde, och icke åt den
mörka sidan.  Nu låg hela lifvet mörkt framför henne, hon hade vändt
ryggen åt ljuset...

Tårar fylde Natalias ögon.  Men icke alltid äro tårar välgörande.
Tröstande och vederqvickande äro de, då de, efter att länge samlats i
bröstet, slutligen bryta fram, i början häftigt, derefter alt lättare,
alt ljufvare; smärtans tysta ångest upplöser sig i dem...  Men det ges
också kalla tårar, sparsamt flytande tårar... droppvis pressas de fram
ur hjertat af dess tunga, orörliga, tryckande qval... de vederqvicka
icke, de bringa ingen lättnad.  Det är sådana tårar nöden gjuter, och
den har ännu icke varit olycklig, som icke lärt känna dem.  Denna dag
lärde Natalia känna dem.

Två timmar förflöto.  Natalia samlade sig, steg upp, torkade sina
tårar, tände ett ljus, vid hvars låga hon uppbrände Rudins bref ända
till slutet, och kastade askan ut genom fönstret.  Derpå öppnade hon,
så som det föll sig, Puschkins dikter och läste de första rader, som
föllo henne i ögonen... (hon brukade ofta på {s.~161} det viset låta
spå sig af honom).  Det var följande strof:

   Kto tjuvstvoval, togo trevozjit
   prizrak nevozvratimych dnjej...
   tomu uzj njet otjarovanij,
   togo zmeja vospominanij,
   togo raskajanje gryzet...

   Den en gång djupt har känt, han rädes
   för skuggan af försvunna dar,
   för honom illusion ej finnes,
   han gnages ständigt af sitt minnes
   och af sin ångers dolda mask.

Hon stod en stund stilla, såg sig i spegeln med ett kallt leende,
gjorde en liten böjning på hufvudet, liksom ville hon ta farväl af
hela sitt förflutna lif, och gick ned i salongen.

Så snart Darja Michajlovna fick se henne, tog hon henne med sig in i
sitt kabinett, satte henne bredvid sig, strök smekande hennes kind och
såg henne derunder uppmärksamt, nästan nyfiket in i ögonen.  Darja
Michajlovna hyste i hemlighet sina tvifvelsmål, det hade för första
gången fallit henne in, att hon i grunden icke kände sin dotters
väsen.  Då hon af Pandalevski fick höra om hennes möte med Rudin, blef
hon icke så mycket ond som icke snarare förvånad öfver att den så
förståndiga Natalia hade kunnat besluta sig till ett sådant steg.  Men
då hon kallade henne till sig och började förebrå henne, alldeles icke
så, som man {s.~162} skulle väntat af en verldsdam med vesterländsk
bildning, utan tämligen skrikande och oskönt, hade Darja Michajlovna
blifvit både förvirrad och förskräckt af Natalias fasta svar, af
beslutsamheten i hennes blick och hållning.  Rudins hastiga afresa,
som hon ändå icke fullt förstod, hade lyft den tyngsta bördan från
hennes sinne, men hon hade dock väntat sig tårar, hysteriska anfall...
Återigen gjorde Natalias yttre lugn, att hon ej visste hvad hon skulle
tro.

--- Nåväl, mitt barn, började Darja Michajlovna, --- hur är det med
    dig i dag?

Natalia såg på sin mor.

--- Han är ju rest... den der herrn, som du...  Du vet
    icke hvarför han så hastigt gaf sig af?

--- Min mor! sade Natalia med sakta röst, --- jag ger er mitt ord på,
    att om ni sjelf icke erinrar om honom, skall ni aldrig från mig
    höra ett ord mer om honom.

--- Du tillstår altså, att du felat emot mig?

Natalia sänkte hufvudet och upprepade:

--- Aldrig skall ni af mig höra ett ord om honom.

--- Nå ja, glöm inte bort det! svarade Darja Michajlovna leende.  ---
    Jag vill tro dig.  Men du mins i förgår, hur... nå ja, jag vill
    inte tala mer derom.  Må det vara slut, dödt och begrafvet... icke
    sant?  Nu känner jag åter igen dig, men jag var verkligen nära att
    bli konfys öfver alt detta.  Nå, ge mig nu en kyss, min lilla
    förståndiga flicka!

Natalia förde sin mors hand till sina läppar, medan Darja Michajlovna
kysste hennes nedböjda hufvud.

--- {s.~163} Lyss alltid till mina råd, glöm icke, att du är en
    Lasunski och min dotter, tillade hon, --- och du skall bli
    lycklig.  Men lemna mig nu.

Tigande gick Natalia ut.  Darja Michajlovna såg efter henne och
tänkte: »Hon brås på mig... hon kommer också att låta sig ryckas med
af... mais elle aura moins d'abandon.« Och Darja Michajlovna försjönk
i minnen från förflutna dagar...  längesen förflutna dagar...

Derefter lät hon kalla m:lle Boncourt och satt länge allena med henne.
Sedan hon afskedat henne, kallade hon Pandalevski till sig.  Hon ville
nödvändigt veta den verkliga orsaken till Rudins afresa... och
Pandalevski visste fullkomligt att lugna henne.  Sådant hörde just
till hans fack.

---

Följande dag kom Volintsef med sin syster till middagen.  Darja
Michajlovna var alltid mycket älskvärd mot dem begge, men denna gång
mottog hon dem med alldeles särskild vänlighet.  Natalia var tyst och
nedstämd, men Volintsef var så vördnadsfull, talade med henne så
skyggt och saktmodigt, att hon i sitt sinne icke kunde annat än tacka
honom derför.

Dagen förflöt stilla, tämligen tråkigt, men vid afskedet kände alla,
att man åter kommit in i de forna hjulspåren, och det vill säga
mycket, ganska mycket.

Ja, alla hade åter kommit tillbaka i sina forna förhållanden, alla
utom Natalia.  Då hon slutligen blef allena, {s.~164} släpade hon sig
med möda till sin bädd och föll ned med ansigtet mot kudden, kraftlös
och förkrossad.  Lifvet syntes henne så bittert, vidrigt och
alldagligt, hon blygdes så för sig sjelf, sin kärlek, sin sorg, att
hon i detta ögonblick visst gerna skulle sett döden nalkas...  Många
tunga dagar väntade henne ännu, många sömnlösa nätter, många stunder
af qvalfull oro, men hon var ung, lifvet hade för henne nyss börjat,
och förr eller senare tar lifvet ut sin rätt.  En menniska må träffas
af hvilket slag som helst, redan samma dag, men ändå mer nästa, skall
hon --- om jag törs använda ett litet groft uttryck --- se sin mage
till godo, och deri ligger re'n en första tröst...

Natalia led bittert, hon led för första gången...  Men de första
lidandena liksom den första kärleken komma aldrig åter...  Gud vare
lof!

XII.
{s.~165}

Omkring två år hade förflutit.  Det var i början på maj.  Alexandra
Pavlovna satt på sin veranda, nu icke längre en Lipin, utan en
Leschnjef.  Sedan mer än ett år var hon Michajlo Michajlitsch's
hustru.  Hon var täck och söt som förr, men hade på sista tiden
blifvit litet fet.  Framför verandan, från hvilken några trappsteg
förde ut till trädgården, gick en amma fram och tillbaka, bärande på
sina armar en liten rödkindad gosse i en liten hvit mantel och med en
hvit pompon i mössan.  Alexandra Pavlovna höll sina ögon beständigt
fästa på honom.  Pojken skrek icke, sög på ett finger med vigtig min
och såg sig lugnt omkring.  Han visade sig redan vara en värdig son af
Michajlo Michajlitsch.

Bredvid Alexandra Pavlovna på verandan satt vår gamle bekante Pigasof.
Hans hår hade märkbart grånat, sedan vi träffade honom sist, han hade
blifvit litet krokig och mager.  I följd af att en framtand fallit ut,
hvisslade han ständigt då han talade, och detta hvisslande gaf en ännu
skarpare gadd åt hans ord.  Elakheten hade icke minskats med åren, men
den bitande qvickheten hade blifvit litet slöare, och det hände honom
oftare än förr att upprepa sina gamla qvickheter.  Michajlo
Michajlitsch var icke hemma, man väntade honom till teet.  Solen hade
nyss gått ned.  Der hon försvunnit, syntes en blek strimma af guld-
och citronfärgat ljus utmed {s.~166} horisontens rand, på motsatta
sidan syntes tvenne, en lägre ned mörkblå, en högre upp rödt
lilafärgad.  Högt upp på himlen summo små täta moln.  Alt lofvade
vackert och stadigt väder.

Plötsligt bröt Pigasof ut i skratt.

--- Hvad skrattar ni åt, Afrikan Semenitsch? frågade Alexandra
    Pavlovna.

--- Nu så... ingenting...  I går afton hörde jag en bonde säga åt sin
    hustru... hon pladdrade och pratade jämt, förstås... »Knarra
    inte!«...  Det uttrycket föll mig riktigt i smaken...  »Knarra
    inte!« Och i sjelfva verket, hvaröfver kan väl en qvinna tala
    eller dömma?  Ja, ni vet, jag talar aldrig om de närvarande.  Våra
    förfäder voro klokare än vi.  I deras sagor sitter den sköna vid
    fönstret med en stjerna i pannan, men sjelf yttrar hon inte ett
    ljud.  Så bör det vara också.  Ja, döm sjelf: i förrgår säger fru
    adelsmarskalkinnan till mig på ett sätt, som om hon sköte mig för
    pannan med en pistol: »Er tendens behagar mig inte!« Tendens!  Nå,
    skulle det nu inte varit bättre för henne och för alla, om hon
    genom någon välgörande naturens anordning plötsligt förlorat
    tungans bruk?

--- Ni är er ständigt lik, Afrikan Semenitsch, alltid faller ni öfver
    oss stackare...  Vet ni, det är verkligen i sitt slag en olycka.
    Det gör mig riktigt ondt om er.

--- En olycka?  Hur kan ni säga något sådant?  För det första så fins
    det efter min mening blott tre olyckor i verlden: att om vintern
    bo i ett kallt rum, att om sommaren gå med trånga skodon, och att
    ligga {s.~167} om natten i ett rum, der ett barn skriker, som man
    inte får strö persiskt insektpulver på, och för det andra så har
    jag, med er tillåtelse, blifvit den fredligaste menniska på
    jorden.  Man skulle af mig kunna göra moraliska sentenser till en
    förskrift!  Så sedesamt skickar jag mig.

--- Jo, ni uppför er just skönt, det måste man säga!  Inte längre se'n
    än i går har Helena Antonovna beklagat sig för mig öfver er!

--- Så, verkligen!  Och hvad sa' hon er för något, det skulle vara
    roligt att höra!

--- Hon sade mig, att ni hela morgonen på alla hennes frågor bara
    svarade:  »hva' falls«? »hva' falls«? och
    det med en sådan pipande röst.

Pigasof skrattade.

--- Men det var verkligen en god idé, medge det, Alexandra
    Pavlovna... eh?

--- Utomordentligt!  Hur kan man vara så ohöflig mot ett fruntimmer,
    Afrikan Semenitsch?

--- Huru?  Helena Antonovna skulle efter er mening vara ett
    fruntimmer?

--- Och hvad är hon då, efter er mening?

--- En trumma, min nådiga, en så'n der vanlig trumma, som man slår med
    pinnar på...

--- Ack ja, afbröt honom Alexandra Pavlovna, för att ge samtalet en
    annan vändning, --- man får gratulera er, hör jag...

--- Till hvad då?

--- Till processens afslutning.  Glinovskis äng tillfaller ju er.

--- {s.~168} Ja, det gör den, sade Pigasof buttert.

--- Ni har traktat efter den i så många år, och nu tycks ni inte vara
    nöjd ändå?

--- Jag skall säga er en sak, Alexandra Pavlovna, sade Pigasof
    långsamt, --- det fins ingenting värre och mera kränkande än en
    lycka som kommer för sent.  Någon tillfredsställelse kan den ju då
    i alla fall inte ge en, men i dess stället beröfvar den en
    rättigheten, den oersättligt dyrbara rättigheten, att knota på och
    förbanna sitt öde.  Ja, min fru, en för sent kommen lycka är
    ingenting annat än ett elakt, förolämpande skämt.

Alexandra Pavlovna blott ryckte på axlarna.

--- Hör du, min flicka, sade hon, --- jag tror det är tid för Mischa
    att komma i säng.  Ta hit honom!

Alexandra Pavlovna började sysselsätta sig med sin son, medan Pigasof
drog sig bort till ett annat hörn af verandan.

Plötsligt visade sig på afstånd på den väg, som gick längs utefter
trädgården, Michajlo Michajlitsch i sin lilla kappkörningsdroska.
Framför hästen sprungo två enorma gårdshundar, den ena gul, den andra
grå.  Han hade helt nyligen skaffat sig dem.  Beständigt naggade de på
hvarandra och lefde i en oupplöslig vänskap.  En gammal taxhund kom ut
ur porten för att möta dem, öppnade munnen, som om han gjorde sig i
ordning att börja skälla, men slutade med att gäspa och vände tillbaka
till trädgården vänligt viftande på svansen.

--- {s.~169} Se bara, Sascha! ropade Leschnjef till sin hustru redan
    på långt håll.  --- Se bara, hvem jag för med mig hem till dig.

Alexandra kunde icke genast känna igen den herre, som satt bakom
hennes man.

--- Ah, herr Basistof, utropade hon slutligen.

--- Han sjelf, svarade Leschnjef, --- och hvilka präktiga nyheter han
    för med sig.  Vänta, du skall strax få höra altsammans.

Han for in på gården, och några minuter derefter var han med Basistof
på verandan.

--- Hurra! ropade han och omfamnade sin hustru.  --- Serescha
    {Förtrolig benämning på Sergej.} gifter sig!

--- Med hvem? frågade Alexandra Pavlovna häftigt upprörd.

--- Med Natalia, förstås...  Vår vän för med sig denna underrättelse
    från Moskva, jämte ett bref till dig.  Hör du, liten Mischa,
    tillade han, fattande sin son i händerna, --- din morbror gifter
    sig!...  Åh, en så'n elakartad flegma!  Han bara blinkar med
    ögonen.

--- Den unge herrn vill sofva, anmärkte amman.

--- Ja, sade Basistof, i det han närmade sig till Alexandra Pavlovna,
    --- jag har i dag kommit från Moskva, för att på uppdrag af Darja
    Michajlovna revidera egendomens räkenskapsböcker.  Se här är ert
    bref.

Alexandra Pavlovna öppnade hastigt sin brors bref.  Det innehöll blott
några rader.  I första glädjeutbrottet meddelade han sin syster, att
han friat till Natalia, fått {s.~170} hennes ja och Darja Michajlovnas
samtycke, lofvade att skrifva mer med första post och omfamnade och
kysste alla i tankarna.  Det var tydligt, att han skrifvit liksom
omtöcknad af rusiga ångor.

Man bad Basistof taga plats.  Te kom in.  Frågor haglade öfver honom
från alla håll.  Alla, till och med Pigasof, gladde sig öfver den
underrättelse han medfört.

--- Nå, berätta oss, sade Leschnjef bland annat, --- vi hade fått höra
    rykten om en viss herr Kartschagin.  Det var altså bara prat?

Kartschagin var en ung vacker man, ett salongslejon, öfver all höfva
dryg och uppblåst; han hade en ovanligt majestätisk hållning och
uppsyn, alldeles som om han icke varit en lefvande menniska, utan sin
egen staty, uppförd med allmän subskription.

--- Nej, inte så alldeles bara prat, svarade Basistof leende.  Darja
    Michajlovna var honom mycket bevågen, men Natalia ville inte ens
    höra talas om honom.

--- Ja, honom känner jag ju, tog Pigasof till ordet, --- så, som sköna
    blommor äro dubbla, är han en dubbel perukstock, en perukstock, om
    ni tillåter, så oklippt som en nyfödd fårbock!  Ja, om alla
    liknade honom, så borde man ha bra betalt för att beqväma sig att
    lefva.

--- Det är möjligt, svarade Basistof, --- men i stora verlden spelar
    han icke en af de minsta rolerna.

--- Nå, alt det der gör oss nu detsamma, ropade Alexandra Pavlovna.
    --- Må han fara i frid!  Ack, hvad jag är glad öfver min brors
    lycka!  Och Natalia, är hon glad, är hon lycklig?

--- {s.~171} Åh ja... hon är lugn och stilla som alltid... ni känner
    henne ju... men hon synes vara nöjd och lycklig.

Aftonen förflöt under angenämt och lifligt samspråk.  Man satte sig
till bords.

--- Apropos, frågade Leschnjef Basistof, i det han slog i åt honom ett
    glas utsökt rödt vin, --- vet ni hvar Rudin fins nu för tiden?

--- Nu vet jag det icke med säkerhet.  Förliden vinter kom han till
    Moskva för en kort tid, derpå begaf han sig i sällskap med en
    familj till Simbirsk.  Vi brefvexlade någon tid med hvarandra, i
    sitt sista bref underrättade han mig att han skulle fara från
    Simbirsk... utan att säga hvart... och sedan dess har jag icke
    hört något vidare af honom.

--- Åh, han håller sig nog uppe, tog Pigasof åter till ordet, --- han
    sitter nog någonstans och predikar.  Den der herrn skall alltid
    finna två eller tre blinda beundrare, som skola lyssna på honom
    med vidöppen mun och... låna honom pengar.  Ni skall få se, han
    slutar med att dö i en liten landsortsstad, i armarna på en fet
    bedagad mö i löshår, som sedan skall minnas honom som verldens
    största snille...

--- Ni utlåter er ganska skarpt om honom, anmärkte Basistof halfhögt
    och misslynt.

--- Alldeles inte skarpt, genmälte Pigasof, --- men fullkomligt
    rättvist.  Efter min mening är han helt enkelt ingenting annat än
    en snyltgäst.  Jag har glömt att tala om för er, fortfor han,
    vändande sig till Leschnjef, --- jag gjorde bekantskap med den der
    Terlachof, med hvilken {s.~172} reste utomlands.  Ja visst ja!  Ni
    kan inte föreställa er hvad han berättade mig om honom... det är
    så man kan skratta sig till döds.  Anmärkningsvärdt är det också,
    att alla Rudins vänner och efterföljare med tiden bli hans
    fiender.

--- Jag anhåller att icke få bli innesluten i sådana vänners antal!
    afbröt honom Basistof med värme.

--- Nå, ni... det är ju en annan sak.  Om er är det ju als inte fråga.

--- Men hvad var det då Terlachof berättade er? frågade Alexandra
    Pavlovna.

--- Jo, han berättade mycket, jag kan inte minnas alt.  Men det bästa
    var följande lilla historia, som passerat Rudin.  Oafbrutet
    utvecklande sig och utvecklande sig... dessa herrar äro ständigt
    inbegripna i utveckling... när andra menniskor, till exempel, helt
    enkelt äta och sofva, befinna sig dessa i ätandets och sofvandets
    utvecklingsmoment... är det icke så, herr Basistof?... (Basistof
    svarade icke).  Altså, utvecklande sig beständigt, kom Rudin på
    filosofisk väg till det förnuftsslutet, att han borde förälska
    sig.  Han började söka ett föremål värdigt en så underbar
    slutledning.  Lyckans gudinna smålog emot honom.  Han gjorde
    bekantskap med en liten förtjusande fransk modist.  Händelsen
    tilldrager sig, jag ber er lägga märke dertill, i en liten tysk
    stad vid Rhen.  Han började göra henne besök, gaf henne en mängd
    böcker, talade med henne om naturen och Hegel.  Ni kan tänka er
    modistens belägenhet, hon tog honom för en astronom!  Men, som ni
    vet, han hade en rätt vacker figur, var utlänning, {s.~173}
    ryss... med ett ord, hon tyckte om honom.  Slutligen utsätter han
    ett möte och ett ganska poetiskt möte, i en gondol på floden.  Den
    lilla fransyskan samtycker, klär sig så fint och elegant hon kan,
    och far af med honom i gondolen.  Promenaden i båt räckte i två
    timmar.  Hvad tror ni, han gjorde under hela denna tid?  han strök
    den lilla fransyskans pomaderade lockar, blickade tankfullt upp
    mot himlen och upprepade flera gånger, att han kände en faderlig
    ömhet för henne.  Den lilla fransyskan återvände hem ursinnig och
    berättade sedan sjelf altsammans för Terlachof.  Se, en sådan
    herre är han!

Och Pigasof började skratta.

--- Ni är en gammal cyniker! sade Alexandra Pavlovna harmset, --- och
    jag för min del blir alt mer och mer öfvertygad derom, att till
    och med de, som vilja tala illa om Rudin, icke kunna anföra något
    dåligt om honom.

--- Ingenting dåligt!  Men, förlåt mig, hans ständiga vana att lefva
    på andras bekostnad, att låna pengar af alla sina bekanta ...
    Michajlo Michajlitsch, han har ju lånt pengar af er också?

--- Hör på, Afrikan Semenitsch, började Leschnjef, och hans ansigte
    antog ett allvarsamt uttryck, --- ni vet, och min fru vet det
    också, att jag på sista tiden inte haft någon särskild
    tillgifvenhet för Rudin, och att jag ofta bedömt honom strängt.
    Det oaktadt --- Leschnjef slog champagne i glasen --- vill jag nu
    föreslå er något, vi hafva nyss druckit en skål för vår bror och
    hans fästmö, jag föreslår er nu att dricka en skål för Dmitrij
    Rudin!

Alexandra {s.~174} Pavlovna och Pigasof blickade med
förundran på Leschnjef, under det att Basistof spärrade upp ögonen och
darrade af glädje i hela sin varelse.

--- Jag känner honom väl, fortfor Leschnjef, --- hans fel och brister
    äro mig fullkomligt bekanta.  De falla så mycket mer i ögonen, som
    han sjelf icke är någon vanlig, obetydlig menniska.

--- Rudin är en genialisk natur! föll Basistof in.

--- Han har genialitet, det är sant, genmälde Leschnjef, --- men
    natur... deri ligger just hela hans olycka, att det egentligen
    inte fins i honom någon natur als...  Men icke derom vill jag tala
    nu, utan om det goda och sällsynta hos honom.  Han har entusiasm,
    och tro mig, som är en flegmatisk man, detta är den allra
    kostbaraste egenskap i vår tid.  Vi alla andra ha blifvit
    odrägligt eftertänksamma, lugna och tröga, vi ha kallnat, lurat af
    i sömnaktig dåsighet och borde vara tacksamma emot dem, som, vore
    det också blott för ett ögonblick, rycker upp oss och värmer oss.
    Det är minsann hög tid.  Mins du, Sascha, jag talade en gång med
    dig om honom och beskylde honom att vara kall.  Jag hade då både
    rätt och orätt.  Hans köld ligger i blodet...  det rår han inte
    för... men icke i hufvudet.  Han är ingen aktör, som jag då
    kallade honom, och ingen skurk heller.  Han lefver på andras
    bekostnad, men icke som en listig bedragare, utan som ett barn...
    Ja, helt säkert skall han dö någonstans i fattigdom och elände,
    men skall man derför kasta sten på honom?  Han skall sjelf aldrig
    uträtta någonting, just derför att han inte har någon natur, intet
    blod i sig.  Men hvem har {s.~175} derför rätt att säga, att han
    inte gör och inte har gjort någon nytta, att hans ord ej utkastat
    många goda frön i unga sinnen, hvilka naturen ej förvägrat, så som
    den förvägrat honom, handlingskraft och förstånd att utföra sina
    tankar.  Ja, jag sjelf har framför alla andra erfarit detta på mig
    själv...  Sascha vet, hvad Rudin var för mig i min ungdom.  Jag
    erinrar mig, att jag också sökte visa, att Rudins ord icke kunde
    verka på menniskor, men jag talade då om menniskor, som redan
    pröfvat på lifvet, och som blifvit mer eller mindre illa åtgångna
    af lifvet.  Ett enda falskt ljud i talet, och hela dess harmoni
    försvinner för oss, men i ungdomen är örat lyckligtvis ännu icke
    så utbildadt, icke så nogräknadt.  Om blott innehållet i det han
    hör synes honom skönt och anslående, hvad bryr han sig då om
    tonen?  Den rätta tonen och genklangen finner han då nog inom sig
    sjelf.

--- Bravo! utropade Basistof.  --- hur sant och träffande!  Och hvad
    beträffar Rudins inflytande, så svär jag er, denne man förstod
    icke blott att gripa en menniska, han satte honom i rörelse, dref
    honom framåt, tillät honom icke att stanna, vände ut och in på
    hans innersta väsen, satte honom i eld och lågor!

--- Ni hör sjelf, fortfor Leschnjef, vändande sig till Pigasof, ---
    hvad bevis behöfver ni mer?  Ni angriper filosofien; då ni talar
    om den, kan ni inte finna nog föraktliga uttryck.  Sjelf har jag
    ingen synnerlig förkärlek för den och begriper inte så mycket af
    den, men icke är det från filosofien, som våra förnämsta
    missförhållanden {s.~176} härröra.  Filosofiska spetsfundigheter
    och orimligheter skola aldrig slå rot i ryska sinnen, dertill har
    vårt folk alt för mycket sundt förnuft, men man bör ej gå ända
    derhän, att med filosofiens namn som förevändning angripa hvarje
    ärligt sträfvande efter sanning och vetande.  Rudins olycka ligger
    deri, att han icke känner Ryssland, och detta är verkligen en stor
    olycka.  Fosterlandet kan umbära hvar och en af oss, men ingen af
    oss kan umbära fosterlandet.  Ve den, som tror att han kan umbära
    det; trefaldt ve den som verkligen gör det!  Kosmopolitism är ett
    oting, en nolla, nej sämre än noll: utanför nationaliteten fin det
    hvarken konst, sanning eller lif, det fins ingenting.  Utan
    bestämda linier och konturer är inte ens det idealiska ansigtet,
    blott det allra alldagligaste ansigte kan sakna dem.  Men jag
    måste upprepa, att detta icke är Rudins fel, det är hans öde, hans
    bittra, tunga öde, för hvilket vi väl inte skola gifva honom
    skulden.  Det skulle föra oss för långt, om vi ville undersöka,
    hvaraf det kommer sig, att sådana män som Rudin kunna framträda
    hos oss.  Men för det goda, som finnes hos honom, skola vi vara
    honom tacksamma.  Det är lättare än att vara orättvis emot honom,
    och vi hafva varit orättvisa emot honom.  Att straffa honom kommer
    icke oss till, och det behöfs heller icke, han har straffat sig
    sjelf långt strängare än han förtjente... Och gifve Gud, att
    olyckan hade frätt bort alt det dåliga och blott lemnat qvar det
    goda hos honom!  Jag dricker en skål för Rudin!  Jag dricker en
    skål för kamraten från mina bästa år, en skål för ungdomen, dess
    {s.~177} förhoppningar, dess sträfvanden, dess trofasthet och
    hederskänsla, en skål för alt det, hvarför våra hjertan klappade
    vid tjugu år, och något bättre än det hafva vi icke känt och skola
    aldrig känna!  En skål för dig, ungdomens gyllene tid, en skål för
    ungdomens man, för Rudin!

Alla klingade med Leschnjef.  Basistof hade i sin varma glöd så när
slagit sönder glaset, nu tömde han det i ett enda drag, medan
Alexandra Pavlovna tryckte Leschnjefs hand.

--- Och jag, som inte hade någon aning om att ni var en sådan
    vältalare, Michajlo Michajlitsch, yttrade Pigasof, --- ni skulle
    kunna täfla med sjelfva herr Rudin!  Ja, det tog till och med på
    mig!

--- Jag är als ingen vältalare, genmälte Leschnjef, med en viss harm,
    --- men att göra verkan på er, det tänker jag alt är svårt.  För
    resten må det vara nog om Rudin, låt oss tala om något annat...
    Hur är det med... hvad heter han nu?... Pandalevski!  Bor han
    fortfarande hos Darja Michajlovna? tillade han, vändande sig till
    Basistof.

--- Ja visst, han är jemt och ständigt med henne!  Hon har genom sitt
    inflytande skaffat honom en ganska indrägtig plats.

Leschnjef log.

--- Se der en, som inte kommer att dö i fattigdom, det kan man gå i
    god för!

Supén var slut.  Gästerna drogo sig tillbaka.  Då Alexandra blef ensam
med sin man, såg hon på honom med ett leende fullt af ömhet.

--- {s.~178} Hur vacker du var i dag, Mischa! sade hon, under det
    hennes hand sakta strök hans panna, --- hur sant och ädelt du
    talade!  Men tillstå, att du i dag gick litet för långt till hans
    fördel, liksom du förr gjorde till hans skada.

--- Man slår ej på den som ligger {Ryskt ordspråk.}...  och kanske var
    jag den gången rädd för att han skulle förvrida hufvudet på dig
    också.

--- Nej, svarade Alexandra Pavlovna enkelt, --- mig förekom han alltid
    för lärd, jag var rädd för honom och visste icke hvad jag skulle
    säga i hans närvaro.  Men Pigasof förlöjligade honom i afton på
    ett ganska elakt sätt, medgif det.

--- Pigasof! sade Leschnjef.  --- Just derför att han var här, trädde
    jag så varmt upp till Rudins försvar.  Han vågar att kalla Rudin
    en snyltgäst!  Men i min tanke är den rol han, Pigasof, spelar
    hundra gånger sämre.  Han har en oberoende ställning, gör sig
    lustig öfver allting, men hur det är, så hänger han sig fast vid
    de förnäma och rika!  Vet du, att denne Pigasof, som med sådan
    elakhet häcklar alt och alla, både filosofin och qvinnorna ...
    vet du att han under sin tjenstetid som embetsman var allmänt illa
    känd för att ta mutor!  Ja, en sådan är han!

--- Är det möjligt! utropade Alexandra Pavlovna,  --- Det hade jag då
    aldrig kunnat tro!  Hör, Mischa, tillade hon efter en stund, ---
    hvad jag ville fråga dig om...

--- {s.~179} Nå, hvad?

--- Hvad tror du?...  Skall min bror bli lycklig med Natalia?

--- Ja, hvad skall jag säga... all möjlig sannolikhet är det
    derför... men nog blir hon den styrande.  Hon är...  vi behöfva ju
    oss emellan icke göra en hemlighet deraf...  hon är vida mer
    begåfvad än han, men han är en präktig menniska och älskar henne
    af alt sitt hjerta.  Hvad vill du mer?  Vi älska ju hvarandra och
    äro lyckliga, icke sant?

Alexandra Pavlovna log och tryckte varmt hans hand.

---

På stora landsvägen i ett af de aflägsnaste guvernementen i Ryssland
framsläpade sig en qvalmig sommardag --- samma dag som de nyss
tecknade scenerna spelades på Alexandra Pavlovnas veranda --- en
gammal dålig, af korgvide flätad kibitka, förspänd med tre bondhästar.
På kusksätet satt en liten gråhårig bonde i trasig kamlotsrock.  Med
fötterna stödda mot fimmelstängerna, ryckte han med den ena handen
ständigt i de tåg, som skulle föreställa tömmar, medan den andra
oupphörligt svängde med den lilla piskan.  I sjelfva kibitkan satt på
en mager kappsäck en högväxt man i uniformsmössa och en gammal dammig
kappa.  Det var Rudin.  Han satt med nedsänkt hufvud och mösskärmen
djupt neddragen öfver ögonen.  Kibitkans jemna {s.~180} stötar kastade
honom från den ena sidan till den andra, men han syntes fullkomligt
känslolös, som om han slumrat till.  Slutligen rätade han upp sig.

--- När komma vi då fram till skjutsstationen? frågade han den framför
    sittande bonden.

--- Se, lille-far, började bonden och ryckte ännu häftigare i
    tömmarna, --- när vi knogat oss opp för de här backarna, så ha vi
    inte mer än två verst qvar...  Nå, hvad går du och funderar efter?
    Jag skall lära dig fundera jag, tillade han med en tunn, pipig
    röst och började slå på den högra sidohästen.

--- Du kör ganska illa, tycker jag, anmärkte Rudin, --- alt sedan
    morgonen släpa vi oss framåt, och kunna inte komma fram.  Du kunde
    åtminstone sjunga en bit för mig.

--- Ja, hvad skall en göra, lille-far!  Du ser sjelf, hästarna ä'
    alldeles uthungrade... och så hettan till.  Och sjunga... det kan
    inte vi, vi ä' inga postiljoner...  Hä, ditt lilla nöt, ropade
    bonden plötsligt, vändande sig till en fotvandrare i brun, trasig
    långrock och stora, uttrampade bastskor, --- maka dig åt sidan,
    ditt lilla nöt!

--- Nej, se på den kusken! muttrade vandraren efter honom och
    stannade.  --- Moskva-folk! tillade han, med en röst full af
    förebråelse, skakade på hufvudet och linkade vidare.

--- Nå du då!... hvart tänker du ta vägen? skrek bonden, i det han
    vände sig till midthästen och röck i tömmarna tag på tag, --- ack
    du listiga... du är då riktigt illistig du...

Hur {s.~181} det gick, så släpade sig de uttröttade hästkrakarna
ändtligen fram till poststationen.  Rudin hoppade ur kibitkan,
betalade bonden, som utan att bocka sig länge stod och vägde med
pengarna i hand (han hade tydligen fått för litet i drickspengar), och
bar sjelf in kappsäcken i stationsrummet.

En af mina bekanta, som under sin lifstid hade rest mycket omkring i
Ryssland, har gjort den iakttagelsen, att om på väggarna i ett
stationsrum hänga taflor, som föreställa scener ur Puschkins »Fången i
Kaukasus« eller ryska generaler, så kan man snart få hästar, men om
dessa taflor föreställa den beryktade spelaren Georges de Germany's
lif, så kan den resande icke hoppas på en snar affärd.  Han har då god
tid att riktigt njuta af den högt uppkammade tupé, den hvita öppna
väst, de ovanligt smala och korta pantalonger, i hvilka spelaren
alltid afbildas som ung, och af hans vilda utseende, då han, redan
blifven gubbe, i en hydda med brant sluttande tak, med en stol i
högsta hugg står i begrepp att slå ihjäl sin son.  I det rum, dit
Rudin inträdde, hängde just dessa taflor »Ur trettio år af en spelares
lefnad«.  På hans rop kom hållkarlen med sömnig blick (naturligtvis
--- har väl nånsin någon menniska sett en hållkarl, som icke sett
sömnig ut?) och, utan att afvakta Rudins fråga, förklarade han med
sömnig röst, att det inte fans några hästar.

--- Hur kan ni säga, att det inte fins hästar, frågade Rudin, --- då
    ni inte ens vet hvart jag skall resa?  Jag har kommit hit med
    enskild skjuts.

--- {s.~182} Vi ha inga hästar als, svarade hållkarlen.  --- Hvart
    reser ni?

--- Till ...sk.

--- Det fins inga hästar, upprepade hållkarlen och gick ut.

Förargad gick Rudin till fönstret och kastade mössan på ett bord.  Han
hade icke förändrats mycket under dessa två år, men ansigtshyn hade
gulnat litet, några silfvertrådar glänste här och der i hans lockar,
och de ännu ovanligt vackra ögonen tycktes ha blifvit litet mattare,
små rynkor, följder af bittra och oroliga känslor, hade lagt sig kring
läpparna, på kinderna och vid tinningarna.

Hans kläder voro gamla och nötta, något hvitt linne såg man
ingenstädes till.  Hans blomstringstid var tydligen förbi, han hade,
som trädgårdsmästare säga, gått i frö.

Han tog sig för att läsa inskriptionerna på väggarna...  en välbekant
förströelse för alla resande som leds... plötsligt knarrade dörren,
och hållkarlen trädde in.

--- Hästar till ...sk fins inte, och det dröjer länge innan det kan
    bli några, sade han, men till ...of fins det bakskjuts.

--- Till ...of? sade Rudin.  --- Men hvad tänker ni på!  Det ligger ju
    inte als i min väg.  Jag reser till Pensa och ...of ligger ju, om
    jag mins rätt, åt Tambof till.

--- Nå, än se'n?  Från Tambof kan ni sedan fara vidare, eller om ni
    inte vill det, så kan ni från ...of fara åt hvad håll ni
    vill.

Rudin {s.~183} funderade ett ögonblick på saken.

--- Nåväl, sade han slutligen, --- låt spänna för!  Det är mig
    alldeles detsamma, jag far till Tambof.

Hästarna voro snart framme.  Rudin bar ut sin lilla kappsäck, hoppade
upp i skjutskärran, satte sig och lät hufvudet sjunka ned mot bröstet
som förut.  Det låg något så hjelplöst och sorgligt undergifvet i hans
nedböjda gestalt...  Och trespannet släpade sig fram i sakta lunk
under bjellrornas enformiga pingel.

---

XIII.
{s.~184}

Åter hafva några år förflutit.  Det var en kall höstdag.  Framför det
förnämsta hotellet i guvernementsstaden S. stannade en reskalesch, och
en herre steg ur, hostande och sträckande på lederna.  Han var ännu
icke gammal, men hade redan lyckats förvärfva den fullhet kring
lifvet, som man vant sig att kalla vördnadsbjudande.  Långsamt steg
han uppför trappan till första våningen, stannade vid ingången till en
bred korridor, och då han icke såg till någon, frågade han med hög
röst efter ett rum.  Det smälde någonstädes i en dörr.  Bakom en låg
skärm framskyndade en lång hotelluppassare och gick före den resande
med snabba steg, lysande i korridorens halfmörker med sin flottigt
skinande rygg och sina nedtill uppvikna ärmar.  Då den resande kommit
in i sitt rum, kastade han från sig resskärp och kappa, satte sig på
soffan, med händerna stödda mot knäna, såg sig omkring, som om han
nyss vaknat, och lät genast kalla sin betjent.  Uppassaren gjorde en
smidig slingring på kroppen och försvann.  Denne resande var ingen
annan än Leschnjef.  Rekrytvärfningen hade kallat honom från sin
egendom in till S.

Leschnjefs betjent, en ung, lockhårig, rödkindad gosse, i grå kappa,
ombunden med ett blått skärp, och mjuka filtstöflor, trädde in i
rummet.

--- {s.~185} Nå ser du, min gosse, vi kommo fram ändå, sade
    Leschnjef, --- fast du jämt var rädd för att hjulskenan skulle
    hoppa af hjulet.

--- Ja, vi ha kommit fram, svarade betjentpojken, och försökte att le
    genom den uppslagna kappkragen, --- men hur det kom sig att den
    der hjulskenan inte hoppa' af, det...

--- Är det ingen här? ljöd en röst i korridoren.

Leschnjef spratt till och började lyssna.

--- Hej, hvem der? upprepade rösten.

Leschnjef steg upp, gick till dörren och öppnade den hastigt.

Framför honom stod en reslig man, men nästan alldeles gråhårig och
böjd, i en gammal plyschrock med metallknappar.  Leschnjef kände
genast igen honom.

--- Rudin! utropade han med rörelse.

Rudin vände sig om.  Då Leschnjef stod med ryggen mot ljuset, kunde
Rudin icke urskilja hans drag, utan såg på honom med tvekan.

--- Ni känner inte igen mig, sade Leschnjef.

--- Michajlo Michajlitsch! ropade Rudin och räckte fram sin hand, men
    blef förvirrad och ville draga den tillbaka, då Leschnjef fattade
    den med sina begge.

--- Kom in, kom in till mig, sade han till Rudin, och förde honom in i
    rummet.

--- Hur förändrad ni blifvit, sade han efter en stunds tystnad, och
    ofrivilligt sänkande rösten.  --- Ja, man säger det, svarade
    Rudin, i det hans blick irrade omkring i rummet, --- åren ...
  Men ni... inte {s.~186} als, ser jag.  Hur
    står det till med Alexandra Pavlovna... med er fru?

--- Jag tackar, mycket bra.  Men genom hvilken ödets skickelse kommer
    ni hit?

--- Jag?  Det blefve långt att berätta.  Hit till hotellet har jag
    egentligen kommit bara af en händelse.  Jag sökte en bekant.  För
    öfrigt är jag mycket glad att...

--- Hvar äter ni middag?

--- Jag?  Det vet jag inte.  Hvart som helst på på någon källare.  Redan
    i dag måste jag resa härifrån.

--- Måste ni?

Rudin log meningsfullt.

--- Ja, jag måste.  Jag beger mig hem till min gård för att inte lemna
    den mer.

--- Vill ni äta middag med mig?

Nu först såg Rudin Leschnjef rakt i ögonen.

--- Ni föreslår mig att äta middag med er? sade han.

--- Ja Rudin, på gammalt kamratvis, vill ni?  Jag väntade icke att
    träffa er, och Gud vet, när vi se hvarandra igen.  Vi kunna inte
    så skiljas från hvarandra.

--- Som ni önskar, jag samtycker.

Leschnjef tryckte Rudins hand, ropade på uppassaren, bestälde middagen
och sade särskildt till om att man skulle lägga en butelj champagne på
is.

---

Under {s.~187} middagens lopp talade Leschnjef och Rudin, liksom af en
tyst öfverenskommelse, blott om sin studenttid, och påminde hvarandra
om mycket och många, både lefvande och döda.  I början talade Rudin
ogerna, men sedan han druckit några glas vin, kände han blodet börja
flyta varmare i ådrorna.  Slutligen hade kyparen burit ut sista
rätten.  Leschnjef steg upp, stängde dörren, satte sig derefter åter
vid bordet midt emot Rudin, och stödde hakan mot begge händerna.

--- Nå, berätta mig nu alt, började han, --- alt hvad som händt, sedan
    jag såg er sist.

Rudin kastade en blick på Leschnjef.

»Min Gud«, tänkte Leschnjef ännu en gång, »hur
förändrad han är, den arme!«

Rudins drag hade ännu icke förändrat sig mycket efter den tid vi sist
träffade honom på skjutsstationen, ehuru den annalkande ålderdomen
redan hunnit trycka sin stämpel på dem, men ansigtsuttrycket hade
blifvit ett helt annat.  Blicken hade blifvit en helt annan, i hela
hans väsende, i alla hans rörelser, än långsamma, än hastiga och
afbrutna, i hans kalla liksom sönderbrutna tal afspeglade sig en
ytterlig trötthet, en stilla och hemlig grämelse, vidt skild från det
halft affekterade svårmod, hvarmed han förr brukat omgifva sig, liksom
i allmänhet den ungdom älskar att lysa med inbillade sorger, som i
sjelfva verket är full af hopp och sjelftillit.

--- Jag skulle berätta er alt, hvad som händt mig? började han.  ---
    Alt kan jag icke berätta, och det vore icke heller mödan värdt...
    Jag har slitit mycket ondt och irrat {s.~188} omkring, ej med
    kroppen allena, med själen har jag irrat omkring.  Hvarpå, och på
    hvem har icke mitt hopp blifvit sviket!  Min Gud, med hvem har jag
    icke umgåtts!  Ja...  Ja, med hvem! upprepade Rudin, då han märkte
    att Leschnjef såg på honom med särskildt deltagande.  --- Hur ofta
    hafva ej mina egna ord förekommit mig vidriga, ej blott i min egen
    mun, utan äfven i deras, som delade mina åsigter!  Hur många
    gånger har jag icke från ett barns otålighet och retlighet slagit
    öfver till den dofva känslolösheten hos en häst, som inte ens
    rycker på svansen längre, då piskan träffar honom!...  Hur många
    gånger har jag ej förgäfves fröjdats och hoppats, förgäfves kämpat
    och förödmjukat mig!  Hur mången gång flugit ut som en örn, och
    återvändt krypande som en snäcka, hvars skal man trampat
    sönder!...  Hvar har jag icke varit, på hvilka vägar har jag icke
    vandrat!...  Och vägarna bruka vara smutsiga, tillade Rudin och
    vände sig litet åt sidan.  --- Ni vet, återtog han, --- ni
    förstår...

--- Hör på, afbröt honom Leschnjef, --- förr i verlden kallade vi
    hvarandra »du«...  Vill du, så lifva vi upp det
    gamla?...  Skål för »du«!

Rudin ryckte till, reste sig upp och i hans ögon glimmade det till af
något, som ord ej förmå uttrycka.

--- Skål, sade han, --- tack, broder, skål!

Leschnjef och Rudin tömde sina glas.

--- Du vet, började Rudin åter med ett litet leende och en särskild
    tonvigt på »du«, att det sitter en mask i mitt innersta, som
    gnager och aldrig i tiden skall unna mig någon ro.  Den drifver
    mig på menniskor... {s.~189} I början röna de intryck af och gifva
    vika för mitt inflytande, men sedan...

Rudin slog med handen i luften.

--- Sedan jag sista gången skildes från er... från dig ...
 har jag pröfvat på mycket, gjort erfarenheter af helt annan art
    än förr...  Jag började om mitt lif, tog i hop med nya
    saker väl tjugu gånger... och du ser hvart det har fört
    mig.

--- Du hade ingen uthållighet, sade Leschnjef, liksom mer för sig
    sjelf.

--- Ja, som du säger, jag hade ingen uthållighet.  Jag har aldrig
    förstått att bygga upp något... men, min bror, det är heller inte
    lätt att bygga, då man inte ens har mark under fötterna.  Alla
    mina äfventyr, det vill säga, riktigare uttryckt, alla mina
    misslyckade försök vill jag inte bjuda till att beskrifva för dig.
    Jag skall berätta dig två eller tre tillfällen... de tillfällen i
    mitt lif, då lyckan tycktes börja le emot mig, eller rättare, då
    jag började hoppas på framgång, hvilket icke är alldeles samma
    sak...

Rudin kastade tillbaka sitt gråa och redan tunna hår med alldeles
samma handrörelse som då han förr brukade kasta undan sina täta, mörka
lockar.

--- Nå väl, hör på, började han.  --- I Moskva sammanträffade jag med
    en temligen besynnerlig herre.  Han var mycket rik och egde
    vidsträckta gods.  Han hade aldrig varit anstäld i statens tjenst.
    Hans förnämsta, hans enda passion var kärlek till vetenskapen,
    till vetenskapen i allmänhet.  Ännu i denna stund begriper jag
    inte, hur denna passion kunnat vakna hos honom. {s.~190} Den
    passade honom så, som sadeln en ko!  Sjelf höll han sig blott med
    möda uppe på begreppets höjd och förstod knappt att uttrycka sig,
    han blott rullade uttrycksfullt med ögonen och nickade
    meningsfullt på hufvudet.  En mindre begåfvad och mer andligt
    fattig natur än hans har jag aldrig mött på min väg...  I
    guvernementet Smolensk finnes det sådana ställen... bara sand, och
    ingenting vidare, utom här och der ett gräs, som intet djur vill
    äta.  Ingenting ville gå honom väl, allting liksom gled undan
    händerna på honom, och dertill hade han en fix idé att försvåra
    för sig allting som verkligen var lätt.  Om det hade berott på
    hans andordningar, skulle hans folk sannerligen kunnat få äta
    femkopekstycken.  Han arbetade, läste och skref outtröttligt.  Han
    bedref sina vetenskapliga sysselsättningar med ett slags rättfram
    ståndaktighet och gränslöst tålamod.  Hans egenkärlek var oerhörd
    och karakteren jernhård.  Han lefde alldeles allena för sig sjelf
    och gälde allmänt för ett original.  Jag blef bekant med honom,
    och... han fattade tycke för mig.  Jag tillstår att jag snart kom
    underfund med honom, men hans ifver rörde mig.  Dessutom egde han
    en sådan kolossal förmögenhet, man kunde med den uträtta så mycket
    godt, åvägabringa så mycket verkligt nyttigt...  Jag flyttade till
    honom och reste slutligen med honom på hans gods.  Jag hade
    vidtomfattande planer, min vän, jag svärmade för en mängd olika
    förbättringar, reformer...

--- Som hos Lasunskis, mins du, anmärkte Leschnjef med ett godmodigt
    leende.

--- {s.~191} Inte alldeles ändå.  Der visste jag, i mitt innersta, att
    intet resultat skulle framgå af mina ord, men här... här öppnade
    sig för mig ett nytt fält af helt annan art... jag förde med mig
    dit en mängd agronomiska böcker... det är sant, jag läste inte en
    enda till slut... och nu skred jag till verket.  I början gick det
    inte, såsom jag också hade väntat, men sedan tycktes det vilja gå.
    Min nye vän såg bara på, yttrade inte ett ord om någonting, störde
    mig icke, det vill säga till en viss grad störde han mig icke.
    Han antog mina förslag och utförde dem, men motsträfvigt,
    omedgörligt, med en hemlig misstro, och ledde slutligen alt efter
    sitt sinne.  Med en otrolig seghet höll han fast vid hvarje sin
    egen tanke.  Han kröp upp på den med ansträngning, så som en
    skalbagge på ändan af ett halmstrå, och nu sitter han der, sitter
    och noppar sina vingar och lagar sig i ordning att flyga upp... så
    faller han plötsligt ned och börjar återigen att långsamt krypa
    upp... Du får inte undra på alla dessa bilder... redan då kommo de
    mig i tankarna.  På det sättet höll jag ut i två år... Arbetet
    gick illa, oaktadt alla mina bemödanden.  Jag började tröttna, min
    vän tråkade ut mig, jag blef retsam och han tryckte mig som ett
    dunbolster.  Hans misstro öfvergick till ett doldt missnöje, en
    hatfull känsla hade fått insteg hos oss begge, vi kunde icke mer
    tala med hvarandra om någonting.  I förtäckta ordalag, men
    oupphörligt, bemödade han sig att visa mig, att han icke lät leda
    sig af mitt inflytande, mina anordningar blefvo antingen förstörda
    genom tanklösa förändringar eller helt och hållet {s.~192}
    upphäfda... Jag märkte slutligen, att jag befann mig hos herr
    godsegaren blott i egenskap af biträde, antaget för
    förståndsöfvningarnas fack.  Det blef mig bittert att fruktlöst
    förspilla tid och kraft, bittert att känna att jag åter och
    återigen hade blifvit sviken i mina förväntningar.  Å andra sidan
    visste jag ganska väl hvad jag förlorade med att fara min väg, och
    jag kunde inte bli enig med mig sjelf hvad beslut jag skulle
    fatta, då jag en dag blef vittne till en vidrig och upprörande
    scen, som visade mig min vän från en ny och altför ofördelaktig
    sida.  Det kom till en afgörande brytning oss emellan, jag reste
    och gaf för alltid på båten denne pedant till adelsjunker,
    utknådad ur en deg af ryskt steppmjöl med tillsats af tysk
    sirap...

--- Det vill säga, du gaf ditt dagliga brödstycke på båten, vidtog
    Leschnjef och lade sina begge händer på Rudins axlar.

--- Ja, och stod åter utblottad och ledig i lifvets tomma rymd.
    »Flyg nu, hvart du vill«, sade man...  Ah! låt
    oss dricka!

--- Din skål, ifylde Leschnjef, i det han steg upp och kysste Rudin på
    pannan.  --- Din skål! och för Pokorskis minne!...  Han
    förstod också att förbli fattig.

--- Det var numro ett af de äfventyr, jag tänkte berätta dig, sade
    Rudin efter en stunds tystnad.  --- Skall jag fortsätta?
    eller...

--- Åh, fortsätt, jag ber dig.

--- Ack, broder, att tala, det lyster mig föga nu.  Jag har tröttnat
    vid att tala...  Men nu... må så vara!  Sedan jag flackat omkring
    på olika ställen... jag skulle till {s.~193} exempel kunna berätta
    dig hur jag kom att bli handsekreterare hos en välvillig hög
    embetsman, och hvad som blef följden deraf, men det skulle föra
    oss altför långt...  Sedan jag altså flackat omkring på flera
    olika ställen, beslöt jag mig för... jag ber dig, skratta
    inte... att bli praktisk, att bli affärsman.  Ett sådant tillfälle
    erbjöd sig, jag sammanträffade med en viss... kanske har du hört
    hans namn förr... en viss Kurbejef.

--- Nej, det namnet är mig icke bekant.  Men, förlåt mig, Rudin, hur
    kunde du med ditt förstånd undgå att inse, att affärer verkligen
    inte... ursäkta ordleken... är din affär.

--- Jag vet mer än väl, min vän, att det inte är min sak, men för
    resten, hvad är väl min sak?  Och om du bara hade sett Kurbejef!
    Jag ber dig, föreställ dig honom icke som en vanlig, ytlig
    pratmakare.  Man säger, att jag den tiden var vältalig.  I
    jemförelse med honom var jag helt enkelt ingenting.  Han var
    förunderligt lärd och kunskapsrik... ett utomordentligt hufvud min
    bror, ett skapande hufvud inom industriens och handelsföretagens
    område.  De djerfvaste, de mest oväntade projekt runno ständigt
    upp i hans hjerna.  Vi sällade oss tillsammans och beslöto att
    använda vår krafter på ett allmännyttigt företag.

--- Hvad då, säg mig!

Rudin slog ned ögonen.

--- Du bara skrattar åt det.

--- Hvarför det?  Nej, jag skall inte skratta.

--- Vi beslöto att göra en flod i K---ska guvernementet segelbar, sade
    Rudin, med ett förläget leende.

--- {s.~194} Jaså, den der Kurbejef var altså kapitalist.

--- Han var mer fattig än jag, svarade Rudin och sänkte sakta sitt
    grånade hufvud.

Leschnjef brast ut i skratt, men hejdade sig hastigt och fattade
Rudins hand.

--- Förlåt mig, min bror, jag ber dig derom, sade han, --- men det
    väntade jag mig verkligen inte.  Nå än sedan, ert företag stannade
    altså på papperet.

--- Inte alldeles.  En början till dess utförande blef verkligen
    gjord.  Vi tingade arbetare och grepo verket an.  Men då stötte vi
    på många olika hinder.  För det första ville qvarnegarna als icke
    förstå våra planer, och dessutom kunde vi inte komma till rätta
    med vattnet utan maskiner, och till maskiner fattades oss pengar.
    Sex månader framlefde vi i jordkulor.  Kurbejef lefde bara af
    bröd, jag fick heller aldrig äta mig mätt.  För resten klagar jag
    inte deröfver, naturen derborta var underbar.  Vi sträfvade och
    stretade på alt sätt, sökte öfvertala köpmännen, skrefvo bref och
    cirkulärer.  Det slutade dermed, att jag förlorade mitt sista öre
    på detta projekt.

--- Nå nå, anmärkte Leschnjef, --- jag tror inte det var synnerligen
    svårt för dig att förlora ditt sista öre.

--- Nej, det gick ganska lätt.

Rudin såg ut genom fönstret.

--- Men förslaget var vid Gud inte dåligt och skulle ha kunnat
    inbringa en oerhörd vinst.

--- Hvart tog Kurbejef vägen se'n? frågade Leschnjef.

--- Han? han är nu i Sibirien och har blifvit guldgräfvare.  Och du
    skall få se, han kommer att skapa sig en förmögenhet
    derborta... han går inte under.

--- {s.~195} Det är möjligt, men du... det är då väl
    temligen säkert, det kommer inte att skapa dig någon förmögenhet.

--- Jag?  Ja, hvad är att göra?  För resten, vet jag ju, att du alltid
    ansett mig för en onyttig varelse.

--- Du?  Nej, min bror!...  Det var en tid då blott skuggsidorna
    hos dig föllo mig i ögonen, men nu, tro mig, har jag lärt att
    värdera dig.  Du skall aldrig komma att skapa dig en
    förmögenhet... just derför tycker jag om dig.

Rudin smålog svagt.

--- Verkligen?

--- Jag värderar dig för det, upprepade Leschnjef, --- förstår du mig?

Begge tego.

--- Nåväl, skola vi öfvergå till numro tre? frågade Rudin.

--- Ja, gör mig det nöjet.

--- Som du vill.  Altså det tredje och sista.  Detta nummer har
    alldeles nyss fått sitt slut.  Men jag tröttar ut dig?

--- Tala du bara.

--- Ser du, började Rudin, --- en gång under en ledig stund...
    jag har alltid haft många ledig stunder... kom mig följande
    tankar för: »kunskaper eger jag icke så litet, goda afsigter
    har jag«... hör, du vill ju inte förneka mig goda
    afsigter?

--- Det skulle då vara höjden!

--- I alla andra stycken var jag mer eller mindre klen...
    hvarför skulle jag inte bli pedagog eller helt enkelt
    {s.~196} sagdt skollärare... hellre än att föra
    ett gagnlöst lif.

Rudin stannade och drog andan.

--- Bättre än att lefva ett onyttigt lif vore det väl att söka
    bibringa andra, hvad jag vet.  Måhända skola de kunna hämta någon
    nytta af mina insigter.  Mina gåfvor äro dock icke alldeles
    vanliga, och uttryck för dem eger jag.  Jag beslöt altså att egna
    mig åt denna nya verksamhet.  Det blef mig ganska svårt att finna
    en plats, jag ville icke ge lektioner timvis, och i lägre skolor
    var för mig intet att göra.  Slutligen lyckades det mig att finna
    plats som lärare vid härvarande gymnasium.

--- Lärare, i hvad? frågade Leschnjef.

--- I ryska literaturen.  Jag kan säga dig, att jag icke egnat mig åt
    någon sak med sådan ifver som åt denna.  Tanken att inverka på
    ungdomen hänförde mig.  I tre veckor arbetade jag på min
    inträdesföreläsning.

--- Har du den hos dig? afbröt honom Leschnjef.

--- Nej, den har kommit bort för mig.  Den blef rätt bra och vann
    bifall.  Ännu ser jag för mig mina åhörares ansigten...  unga,
    goda ansigten med ett uttryck af trohjertad uppmärksamhet,
    deltagande, till och med förvåning.  Jag gick upp i katedern och
    höll min föreläsning som i en feber.  Jag hade trott den skulle ta
    altför lång tid, men jag slutade den på 25 minuter.  Läroverkets
    inspektor var också tillstädes, en liten torr gubbe med
    silfverglasögon och kortklippt peruk.  Då och då nickade han med
    hufvudet åt min sida.  Då jag slutat och steg ned från katedern,
    sade han till mig: {s.~197} »Mycket bra, blott litet för högt och
    dunkelt, och för litet sagdt om sjelfva ämnet.« Men gymnasisternas
    blickar följde mig med verklig aktning.  Se der, hvarför ungdomen
    är så dyrbar!  Min andra föreläsning hade jag också med mig
    skrifven, likaså den tredje... sedan började jag improvisera dem.

--- Och hade framgång? frågade Leschnjef.

--- Stor framgång.  Åhörare kommo i skaror.  Jag gaf dem alt hvad som
    fans i min själ.  Bland dem funnos tre, fyra verkligen utmärkta
    ynglingar, de öfriga förstodo mig inte riktigt.  För öfrigt måste
    jag tillstå, att äfven de, som förstodo mig, understundom
    förbryllade mig med sina frågor, men jag förlorade icke modet.
    Alla höllo af mig och vid repetitionerna gaf jag alla fulla betyg.
    Men då började en intrig mot mig... eller nej!  intrig var det
    icke, utan det förhöll sig helt enkelt så, att jag hade kommit in
    i en sfär som icke var för mig.  Jag läste för gymnasisterna så,
    som man inte ens läser för studenter...  mina åhörare hemtade
    blott ringa nytta af mina föreläsningar... fakta hade jag sjelf
    inte alltid riktigt reda på.  Dessutom var jag ej fullt nöjd med
    den verkningskrets, som var mig anvisad; du vet, det var ju alltid
    min svaghet.  Jag ville grundliga reformer, och jag försäkrar dig,
    dessa reformer voro både förståndiga och lätta att utföra.  Jag
    hoppades att drifva dem igenom med tillhjelp af rektorn, en god
    och hederlig man, öfver hvilken jag från början fått ett visst
    inflytande.  Hans fru understödde mig.  Jag har under mitt lif
    icke lärt känna {s.~198} många sådana qvinnor som hon.  Hon var
    redan nära 40 år, men hon trodde på det goda och älskade det sköna
    som en femtonårig flicka, och var icke rädd att tala ut sin
    öfvertygelse inför hvem som helst.  Aldrig skall jag glömma hennes
    ädla hänförelse, hennes renhet.  På hennes råd hade jag gjort ett
    skriftligt utkast till mina planer...  Men då började man
    undergräva min ställning, man förtalade mig inför henne.
    Särskildt sökte läraren i matematik att skada mig.  Det var en
    liten, skarp, gallsjuk karl, som icke trodde på någonting, en
    sådan som Pigasof, men mycket dugtigare än han...  Apropos, lefver
    Pigasof än?

--- Ja, bevars, och föreställ dig, han är gift! och med en flicka af
    lägre stånd, som, efter hvad man säger, slår honom.

--- Det gör hon rätt i!  Och... Natalia Alexejevna...
    befinner sig väl?

--- Ja.

--- Lycklig?

--- Ja.

Rudin teg.

--- Nå, hvad var det jag talade om? återtog han efter en kort paus,
    --- jo, om läraren i matematik.  Han hade fattat agg till mig,
    liknade mina föreläsningar vid fyrverkeri, uppfångade i flygten
    hvarje mindre klart uttryck och en gång till och med förvillade
    mig alldeles i afseende på något minnesmärke från 16:de
    århundradet.  Men det vigtigaste var, att han gjorde mina afsigter
    misstänkta, min sista såpbubbla stötte emot honom som emot en nål,
    och sprang sönder.  Gymnasieinspektorn, {s.~199} med hvilken jag
    från början icke riktigt kommit öfverens, uppeggade rektorn emot
    mig, det blef en scen, jag ville icke ge vika, blef häftig och
    förifrade mig, saken kom till styrelsens kunskap, och jag blef
    tvungen att taga afsked.  Jag inskränkte mig dock icke dertill,
    jag ville visa att man icke kunde handla så med mig... men man
    kunde verkligen handla med mig efter godtycke... Jag måste nu resa
    härifrån.

En tystnad inträdde.  Begge vännerna sutto med nedsänkt hufvud.

Rudin var den förste, som åter tog till ordet.

--- Ja, broder, började han, --- jag kan nu säga med Koltsof: »Dertill
    har du fört mig, min ungdom, derhän har du drifvit mig, att jag
    icke vet någon plats mer, der jag kan sätta min fot«...  Och dock,
    var jag då icke duglig till någonting? fans det icke också för mig
    ett verk på jorden?  Ofta har jag stält denna fråga till mig
    sjelf, och hur mycket jag än bemödade mig att tänka ringa om mig
    sjelf, kunde jag dock icke annat än känna, att jag egde krafter,
    som icke voro allom gifna.  Hvarför skola dessa krafter blifva
    utan frukt?  Och ännu ett: mins du, då vi voro tillsammans
    utomlands, hur full jag var af bedräglig sjelftillit!...
    Sannerligen jag då hade klart för mig sjelf hvad jag ville!  Jag
    berusade mig med ord och trodde på skuggbilder.  Men nu, det
    försäkrar jag dig, kan jag högt inför hela verlden tala ut alt
    hvad jag vill.  Jag har als ingenting att dölja, jag är i ordets
    fulla bemärkelse en välmenande man.  Jag vill ödmjuka mig, vill
    foga mig efter omständigheterna, vill vara nöjd med litet,
    sträfva, icke {s.~200} efter det höga utan efter det nära liggande
    målet, vill göra om än den allra ringaste nytta i verlden!  Men
    nej, jag kan det icke!  Hvad betyder detta?  Hvad hindrar mig att
    lefva och verka som andra?  Jag begär ju ingenting annat.  Men
    knappt har jag lyckats komma in i en bestämd ställning, att stanna
    på en bestämd punkt, så stöter mig ödet bort derifrån...  Jag
    börjar bli rädd för mitt öde...  Hvaraf kommer alt detta?
    Förklara mig denna gåta!

--- Gåta! upprepade Leschnjef.  --- Ja, det är sant.  Äfven för mig
    var du alltid en gåta.  Till och med i vår ungdom, då du, som det
    ofta hände, efter något småaktigt utfall, hastigt tog till ordet
    och talade så, att hjertat darrade i vårt bröst och derpå åter
    började... ja, du vet, hvad jag menar... till och med då förstod
    jag dig icke... och derför försvann också min tillgifvenhet för
    dig...  Det fans så mycken kraft hos dig, ett så outtröttligt
    sträfvande efter det ideala...

--- Ord, altsammans ord! det fans ingen handling! afbröt honom Rudin.

--- Fans det ingen handling?  Hvad slags handlingar skulle då ...


--- Hvad slags handlingar!  Att med sitt arbete föda en blind mormor
    och hela hennes familj så som Prjäschentsof, du mins...
    Det är handling!

--- Ja väl, men ett godt ord, det är också en handling.

Rudin såg tigande på Leschnjef och skakade sakta på hufvudet.

Leschnjef {s.~201} ville säga något och for med handen öfver
ansigtet.

--- Du far alltså till din egendom? frågade han slutligen.

--- Ja, det gör jag.

--- Du har då ännu din egendom qvar?

--- Ett och annat har jag der qvar.  Två och en half själ och en vrå
    der jag kan dö.  Du tänker kanske i detta ögonblick: »Äfven nu
    kunde han icke afstå från frasen!« Det är sant, det är frasen, som
    förstört mig, den har frätt på mig, och jag har aldrig kunnat bli
    den qvitt.  Men det jag nu sade, det var ingen fras.  Det gråa
    håret, broder, är ingen fras, dessa rynkor, dessa trasiga
    armbågar, det är heller inga fraser.  Du har alltid varit sträng
    mot mig, och du gjorde rätt deri, men nu finnes ingen plats för
    stränghet mer, nu då alt är slut, då det ej fins någon olja mer i
    lampan, sjelfva lampan är sönderbruten, och veken i hvart
    ögonblick hotar att slockna...  Döden, broder, måste till slut
    försona alt.

Leschnjef sprang upp.

--- Rudin, ropade han, --- hvarför säger du mig detta?  Hvarmed har
    jag förtjent detta?  Hvem har gjort mig till domare, och hvad
    skulle jag vara för en menniska, om, vid åsynen af dina rynkor och
    infallna kinder, det ordet »fras« kunde komma mig i sinnet?  Du
    vill veta, hvad jag tänker om dig?  Välan, jag tänker: denne
    man... hvad skulle han icke hafva kunnat ernå med sina talanger,
    af hvilka jordiska fördelar skulle han icke nu hafva varit i
    besittning, om han {s.~202} velat!...  och jag möter honom
    hungrande, utan tillflyktsort.

--- Jag uppväcker blott ditt medlidande, sade Rudin doft.

--- Nej, du misstar dig.  Det är aktning, du inger mig.  Hvad hade
    kunnat hindra dig att tillbringa år efter år hos den der
    godsegaren, som visat dig vänskap?  Jag är fullkomligt öfvertygad
    om att, hade du blott velat ställa dig in hos honom, skulle han
    hafva rikligen sörjt för din utkomst.  Hvarför kunde du icke
    stanna qvar på det der gymnasiet? hvarför, du besynnerliga
    menniska, skulle det alltid vara så, att med hvad tankar du än
    började ett företag, du oryggligen slutade det med att uppoffra
    din egen personliga fördel, och icke ville slå rot i någon enda
    dålig jord, hur fet den än vore?

--- Jag har kommit till verlden som en lekboll, sade Rudin med ett
    vemodigt leende, --- jag kan icke stå stilla.

--- Det är sant, du kan icke stå stilla, men icke derför, att det bor
    en mask i dig, som du sade i början.  Det är ingen mask som bor i
    dig, ingen anda af overksam oro, kärlek till sanningen glöder som
    en eld i din själ, och oaktadt alt ditt elände glöder denna eld
    synbarligen starkare hos dig än hos mången, som inte ens håller
    sig sjelf för egoist och kallar dig en intrigant.  Ja, jag för min
    del skulle i ditt ställe redan för länge sedan bragt denna mask i
    mig till tystnad och försonat mig med alt, men du har inte ens
    blifvit bitter deraf, och jag är öfvertygad om att du i {s.~203}
    dag, i denna stund, vore färdig att som en yngling gripa dig an
    med ett nytt arbete.

--- Nej, broder, jag är nu uttröttad, svarade Rudin, --- jag har fått
    nog.

--- Uttröttad!  En annan skulle för längesedan vara död.  Du säger att
    döden försonar alt, men lifvet, tror du då lifvet gör det icke?
    Den som lefvat och icke blifvit öfverseende mot andra, den
    förtjenar sjelf icke något öfverseende.  Och hvem kan säga, att
    han icke behöfver öfverseende?  Du har gjort hvad du kunnat,
    kämpat så länge du förmått...  Hvad vill du mer?  Våra vägar gingo
    åt olika håll...

--- Du, broder, har blifvit en helt annan man än jag, afbröt honom
    Rudin med en suck.

--- Våra vägar skildes, återtog Leschnjef, --- kanhända just derför
    att, tack vare min förmögenhet, min kallblodighet och andra
    lyckliga omständigheter, ingenting hindrade mig att sitta hemma i
    godan ro med händerna i kors och bara se på, medan du måste ut på
    fältet för att med uppkaflade ärmar streta och arbeta.  Våra vägar
    skildes... men märk, hur nära vi stå hvarandra!  Vi tala ju med
    hvarandra nästan i samma språk, vi förstå hvarandra vid minsta
    antydning, med samma känslor hafva vi närts och växt upp.  Blott
    få af vår krets återstå ju ännu; broder, vi begge äro »de siste
    mohikanerna«.  Vi kunde skiljas åt, till och med bli ovänner i
    tidigare år, då ännu så mycket af lifvet låg framför oss, men nu,
    då den lilla skaran glesnar omkring oss, då nya slägten draga
    förbi oss mot andra mål än dem vi sträfvade efter, då måste vi
    kraftigt {s.~204} sluta oss till hvarandra.  Låt oss klinga,
    broder, och stämma upp på gammalt vis med: »Gaudeamus igitur«.

Vännerna klingade och sjöngo med rörda och falska, äkta ryska stämmor
den gamla studentsången.

--- Du far altså till din egendom, tog Leschnjef åter till ordet.  ---
    Jag tror inte du kommer att stanna länge der, och jag kan icke
    heller göra mig någon föreställning om hvarmed, hvar och hur du en
    gång kommer att sluta...  Men kom ihåg att hvad som än må hafva
    händt dig, så har du alltid ett ställe, ett näste, der du kan
    finna skydd och ro.  Det är i mitt hem... hör du det, gamle
    kamrat!  Tankens tjenst har också sina invalider, det bör då också
    för dem finnas en asyl.

Rudin steg upp.

--- Tack, broder! sade han.  --- Tack!  Jag skall aldrig glömma detta ord
af dig!  Men jag är icke värd en asyl.  Jag har förspilt mitt lif och
icke arbetat i tankens tjenst så som man bör...

--- Tyst! återtog Leschnjef.  --- En hvar förblir hvad naturen har
    gjort honom till, och mer kan man ej fordra af honom.  Du kallade
    dig en gång »den eviga juden«... och hur kan du veta?... måhända
    är det just din pligt att så vandra omkring evigt, kanhända
    uppfyller du dermed en högre, dig sjelf omedveten kallelse.  Det
    är ej utan skäl som det hos folket heter att vi vandra alla under
    Guds hand.  --- Du går, tillade han efter en stunds tystnad, då
    han såg att Rudin tog sin hatt.  --- Stannar du icke här öfver
    natten?

--- Nej, jag reser nu.  Farväl... och tack!...  Men mitt
    slut blir sorgligt.

--- Det står i Guds hand...  Du reser altså bestämdt?

--- Ja.  Lef väl!... och tänk icke illa om mig, om du vill
    minnas mig.

--- Tänk icke heller du illa om mig, och glöm icke hvad jag sade
    dig...  Farväl!

De bägge vännerna omfamnade hvarandra, och Rudin lemnade hastigt
rummet.

Leschnjef gick länge fram och tillbaka i rummet, stannade tankfull
framför fönstret, och suckade halfhögt: »ack den arme!« Derefter satte
han sig till bordet och började ett bref till sin hustru.

Men ute på gården hade det börjat blåsa, och vinden tjöt liksom
olycksbådande, då den hårdt och nästan ilsket slog mot de skallrande
fönsterrutorna.  Den långa höstnatten hade inträdt.  Väl den, som
under sådana nätter får sitta under skyddande tak och der har sin egen
varma vrå!... och Gud hjelpe alla dem, som vandra omkring utan skydd,
utan hem!

---

Epilog.{s.~206}

Midt i hetaste middagsstunden den 26 Juni 1848, då arbetarupproret i
Paris redan var nästan helt och hållet undertryckt, stormade en
bataljon linietrupper en barrikad i en af förstaden S:t Antoines
trånga tvärgator.  Några kanonskott hade redan raserat den
fullständigt, och de få försvararne drogo sig hastigt undan, blott
betänkta på sin egen räddning, då på barrikadens högsta punkt, som
bildades af en kullvräkt omnibus, en högrest gestalt visade sig i en
gammal trasig rock med rödt skärp om lifvet och halmhatt på det hvita,
stripiga håret.  I den ena handen bar han en röd fana, i den andra en
slö kroksabel, och skrikande med skarp och klanglös röst, bemödade han
sig att göra tecken med fanan och sabeln...  En vincennerjägare fick
sigte på honom och lade an, skottet brann af, fanan gled ur hans hand,
och tungt som en säck föll han framstupa på ansigtet, som om han
kastat sig ned för någons fötter.  Kulan hade träffat honom rakt i
hjertat.

--- Tiens! sade en af de flyende insurgenterna till en annan, --- on a
    tué le vieux Polonais!

--- Bigre! svarade den andre, --- sauvons-nous!  och begge skyndade in
    i källarvåningen af ett hus, der alla luckor voro tillspärrade,
    och väggarna buro spår af kulor och kartescher.

»Le vieux Polonais« var Dmitrij Rudin.

---8<-------------(Här slutar filen rudin.txt)-------------------------

Midt i hetaste middagsstunden den 26 Juni 1848, då arbetarupproret i Paris redan var nästan helt och hållet undertryckt, stormade en bataljon linietrupper en barrikad i en af förstaden S:t Antoines trånga tvärgator. Några kanonskott hade redan raserat den fullständigt, och de få försvararne drogo sig hastigt undan, blott betänkta på sin egen räddning, då på barrikadens högsta punkt, som bildades af en kullvräkt omnibus, en högrest gestalt visade sig i en gammal trasig rock med rödt skärp om lifvet och halmhatt på det hvita, stripiga håret. I den ena handen bar han en röd fana, i den andra en slö kroksabel, och skrikande med skarp och klanglös röst, bemödade han sig att göra tecken med fanan och sabeln …  En vincennerjägare fick sigte på honom och lade an, skottet brann af, fanan gled ur hans hand, och tungt som en säck föll han framstupa på ansigtet, som om han kastat sig ned för någons fötter. Kulan hade träffat honom rakt i hjertat.

— Tiens! sade en af de flyende insurgenterna till en annan, — on a tué le vieux Polonais!

— Bigre! svarade den andre, — sauvons-nous! och begge skyndade in i källarvåningen af ett hus, der alla luckor voro tillspärrade, och väggarna buro spår af kulor och kartescher.

»Le vieux Polonais« var Dmitrij Rudin.


I.S. Turgenjev (1818–1883): Rudin (1855).
Från ryskan öfversatt af -K- (H.N. Almkvist, 1839–1904).

Uppgifterna om författarens och öfversättarens namn få ej aflägsnas, utplånas eller eljest göras oläsliga.
Förvaras åtkomligt.
Hela texten finnes äfven i PDF-filen rudin_sv.pdf, som kan öppnas i GV, Xpdf eller Acrobat Reader och bättre lämpar sig för utskrift än denna sida.

Denna bok kan finnas i somliga offentliga bibliotek, t.ex. folkbiblioteken i Båstad, Helsingborg, Malmö och Stockholm. Vill man ha reda på hvilka öfriga, kan man söka i Libris.


Senast ändrad Thu Aug 2 19:41:40 CEST 2001


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:

Generaldepotens Fotografiska Anstalt.

Ryska Litteraturdepoten.

Emil Tusens Uppfostringsanstalt.

Generaldepotens Typografiska Anstalt.

Generaldepotens Fantastiska Anstalt.

Hävder och anor.

Generaldepotens Bibliografiska Anstalt.

Några skrifter, vilka kan nerladdas på en gång i en
enda fil vardera.  HTML-filerna lämpar sig vanligen bäst
för läsning på skärm, mens PDF-filerna merendels
lämpar sig bäst för utskrift.

Undantag ifrån detta utgör sådana texter, vilka
innehåller frakturstil men enbart i PDF-filen och
därför kan se bäst ut i denna även vid
läsning på skärm.

Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).