free web hosting | free hosting | Business Hosting Services | Free Website Submission | shopping cart | php hosting


Försvenskningspolitik och tvåspråkighet.

Det har dock tidigt förväntats, att finnarna i Bergslagen också skulle lära sig svenska. Redan i protokollet vid biskopsvisitation i Grythyttan 1653 heter det: »De finske familjer, som boendes äre i församlingen, blevo av H. Högvördighet Biskopen förmanade att lära sina kristendomsstycken uppå svenska och icke förvänta här efter någon gudstjänst på finska språket.« Omsvängningen ifråga om myndigheternas inställning till finska språket markeras tydligt genom Karl XI:s brev 1682, där det heter, att de finnar, som inte ville lära sig svenska »sig tädan och till Finland, tädan de komne äro, måge förfoga«[Not].

Detta uttalande bör ses i samband med den försvenskningspolitik, som samtidigt bedrevs i Skåneland. Där hade 1680 hållits en allmän biskopsvisitation, varvid socknarnes klockare förpliktigades att lära barnen läsa på svenska[Not]. Karl XI:s språkpolitik, både i Skåne och i Bergslagen, kan betraktas som ett led i uppbyggandet av en stark centralmakt. Det är under denna tid, som den civila förvaltningen, krigsmakten och kyrkan uniformeras. Det tar sig bl.a. uttryck i inrättandet av det militära indelningsverket och i tillkomsten av 1686 års kyrkolag.

Skillnaden mellan Skåneland och de mellansvenska finnbygderna är, att det i Skåneland främst var politiska skäl till strävan efter enhetligt språk. Det gällde att fastare infoga dessa gränsområdens befolkning i riket. Något sådant behövdes inte i finnbygderna. Finnarna var redan svenskar och de visste inte av någon annan överhet än den svenske kungen. Här var motivet till språkpolitiken snarare nationalekonomiskt. Bergslagen stod för en betydande del av det ekonomiska underlaget för det svenska stormaktsväldet, och finnarnas näringsliv med dess behov av svedjemarker kom i konflikt med bergsbrukets behov av skog för sin energiförsörjning. Därför kom den typiskt finska kulturen att betraktas som ett hot mot skogsbeståndet. Karl XI:s språkpolitik föregicks också av förbud mot svedjande. 1587 hade hertig Karl ålagt bönderna att årligen svedja. 1639 däremot förbjöds allt svedjande i Bergslagen, och förbudet upprepades i en rad författningar. Förbudet visade sig emellertid omöjligt att upprätthålla. Dispenser kunde ges -- det var ju faktiskt från arbetskraftssynpunkt ett intresse för bergshanteringen, att befolkningen inte led svältdöden -- och dessutom vittnar rättsprotokollen om ett mycket omfattande illegalt svedjande under hela 1700-talet.

Lika litet som överhetens språkpolitik i Skåne kunde få befolkningen att upphöra med att tala skånska, lika litet kunde den få folket i finnbygderna att upphöra med att tala finska. Det, som till sist skulle utplåna finskspråkigheten i Bergslagens finnbygder, var inte överhetens påbud utan näringslivets struktur. Svenskt bruksfolk flyttade in i finnmarken, och finnar blev bruksarbetare. Smeders och masmästares barn gifte sig med finntorparnas. Denna utveckling började i Hällefors finnmark genom anläggandet av Hällefors silververk efter 1639, i Nås finnmark i Dalarna efter anläggandet av Säfsnäsbruken på 1720-talet, men det tog tid, innan finska språket helt försvann. När den finske studenten C.A. Gottlund 1817 besöker Säfsnäs finnmark, träffar han åtskilliga personer, som talar finska, t.o.m. en äldre man, som konsekvent vägrat att tala svenska, alltsedan han läst för prästen. Denne hade nämligen hånat honom för hans uttal[Not]. Frantz D. Craelius uppger i sin beskrivning av Säfs socken 1830, att det då var sällsynt, att man hörde finska talas. Finnarna använde sitt språk sinsemellan men ogärna så, att utomstående hörde det. Det var för dem, säger han, »en helig kvarleva från förfäderna, för helig att profaneras genom dagligt bruk«[Not].

Finnmarkerna har tidigt fått en fungerande tvåspråkighet. I domböckerna kan det någon gång uppges, att en finne haft svårt att uttrycka sig på svenska. Men sådana relativt sällsynta fall understryker snarast, att detta inte hörde till det normala utan var undantag. En finne från Hällefors finnmark stod 1685 anklagad för trolldom inför Grythytte häradsrätt. När han skulle förklara, hur han gick till väga, »föregav han sig det intet kunna uttyda på svenska utan på finska«. En annan finne i grannskapet uppträdde då som tolk. Om en dräng, som 1710 var instämd för inbrott och stöld, heter det, att han »allenast kunde tala finska«. Angående en hustru, som man 1718 önskade instämma som vittne, intygade häradsnämnden, att hon inte kunde ett enda svenskt ord, endast finska. Mantalskommissarien P. Mozelius uppger i en skrift från 1791, att på 1720-talet kunde finngummorna i en del byar i Hällefors finnmark ännu så dålig svenska, att de hade svårt att göra sig förstådda på uppbördsstämmorna, och deras barn måste tolka åt dem. Men han tillägger, att nu, d.v.s. 1791, är finskan nästan helt bortlagd »tillika med mycken vidskepelse«. Finska har alltså under de första årtiondena av 1700-talet ännu talats i hemmen, men den yngre generationen talade också svenska. De flesta individer har förmodligen någorlunda behärskat båda språken. Från mitten av 1700-talet föreligger husförhörslängder, som vittnar om att de allra flesta åtminstone kunnat lära sig katekesen på svenska.

Det tidiga bortläggandet av finskan i Bergslagens finnbygder står i skarp kontrast till språkförhållandena i finnbygderna omkring norska gränsen, dit språkforskare kunde resa fram emot mitten av 1900-talet för att studera savolaxisk dialekt. Förklaringen till att dessa finnar så mycket längre behöll sitt språk kan sökas däri, att finnarna här levat mer isolerat. Här fanns inte så många järnbruk, och jorden, inte minst den värdefulla skogen, kunde bevaras i finnböndernas ägo.


[Nästa] [Oppåt] [Bakåt] [Innehåll] [Index]
Nästa: Från ståndssamhälle till klassamhälle. Opp: Svensk överhet och finska Bakåt: Finska språkområden i Mellansverige.

Denna text är hämtad ur Per Jonssons föreläsning »Svensk överhet och finska undersåtar«., vilken tidigare offentliggjorts av Finsk-ugriska institutionen, Lunds universitet, i skriftserien »Finsk-ugriska småskrifter«., häfte 8 (1991).
Copyright © 1991 Per Jonsson.
Copyright © 1999 Erik Jonsson.
Fullkomlig överensstämmelse med den tryckta texten garanteras icke.
Det är icke tillåtet att visa denna sida inom ram (s.k. frame) på annan WWW-sida.

Senast rättad 18.11.2002


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats.

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).