free web hosting | website hosting | Business Web Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting


Fäderneslandet och språket.

Det är under Gustav III:s regering, som man starkare än tidigare förknippar begreppet fädernesland med ett visst språk. Fäderneslandets språk är emellertid inte allmogens språk, vare sig någon finsk eller svensk dialekt, utan den bildade klassens svenska språk. Bl.a. för att vårda fosterlandets språk stiftades år 1786 Svenska Akademien. Enligt stadgarna skulle den »arbeta uppå svenska språkets renhet, styrka och höghet, särdeles i anseene till skaldekonsten och vältaligheten«.

Men den stora massan av rikets invånare talade inte det svenska språk, som akademien skulle vårda sig om, och den kände inte heller till vare sig skaldekonstens eller vältalighetens produkter -- utom möjligen från predikstolen. Endast ett tunt övre skikt i samhället läste den svenska vitterhetens alster. Enligt bouppteckningarna från Grythytte härad från 1760 och ett årtionde in på 1800-talet fanns inte så få böcker inom allmogehemmen, hos bönder och torpare, men jag har inte kunnat upptäcka ett enda exempel från skönlitteraturen. Det är den religiösa litteraturen, som så gott som helt dominerar. Genom de s.k. skillingtrycken har endast enstaka skaldestycken kunnat nå ut till allmogen.

Gustav III:s intresse för fosterlandets språk framhölls i ett hyllningstal, som en av Finlands av eftervärlden mest bemärkta personer under 1700-talet -- prästen, riksdagpolitikern, nationalekonomen och socialreformatorn Anders Chydenius -- höll i Gamla Karleby år 1778. Helt i tidens anda prisade han därvid kungen för hans fosterlandskärlek liksom för hans intresse för »det svenska modersmålet«[Not]. Det är alltså på finsk botten, som fosterlandskärlek här förknippas med det svenska modersmålet. Det är helt följdriktigt, ty modersmålet betecknar den bildade klassens språk, och begreppet fädernesland eller fosterland i betydelsen hela det svenska riket har knappast ännu hunnit bli ett begrepp för bönder.

Eric Hobsbawm har i sitt arbete Imperiernas tidsålder påpekat, att ordet patria på spanska ännu under 1700-talet endast betecknade den plats, där man var född[Not]. Detsamma bör ha varit fallet för svenska och finska bönder under samma tid, om man drar slutsatser utifrån den litteratur, som präglade deras föreställningsvärld. När de i Bibeln mötte ordet fädernesland och dess finska motsvarighet, var det inte i betydelsen hela landet eller hela riket. När det heter, att Jesus kom till sitt fädernesland, så betecknar det inte Judaland eller Galiléen utan endast »Nasaret, där han var uppfödd«. På liknande sätt bör uttrycket »fosterjord« för bonden ha betecknat det stycke jord, som han innehade genom bördsrätt, som han hade tagit emot av sina förfäder.

Även om fäderneslandet i gustaviansk tid mer än förut användes som en samlande benämning på hela riket, har det dock ännu inte konsekvent börjat användas som liktydigt med begreppet nation. Det förekommer alltjämt, att man skiljer på nation och fädernesland. När Henrik Gabriel Porthan 1788 höll sitt inträdestal i Kungliga Vitterhets-, Historie och Antiqvitetsakademien, talade han om finnarna som medborgare under Sveriges krona: »Ehuru med olika språk tolka de samma känslor emot Konung och Fädernesland«[Not].

Här användes alltså uttrycket fädernesland i betydelsen hela riket. Men ordet nation användes dock ännu av Porthan i en helt annan mening. Med det betecknar han inte hela riket och inte heller det folk, som bebor en del av riket, t.ex. Finland, utan olika språkgrupper inom eller utom rikets gränser. Han talar om »nationer, hörande till den finska folkstammen«, och dit räknar han lappar, bjarmer, egentliga finnar, karelare, ester o.s.v.[Not]. Detta kan vara en förklaring till, att Zacharias Topelius mer än ett halvt århundrade därefter kritiserar Porthan, för att han »förbisåg ordet nationalitet«[Not]. För Topelius hade begreppet nationalitet fått sin innebörd under påverkan av fr.a. Hegel. Topelius talar om »Hegels skarpa öga«[Not].

Hegels historiefilosofi kan dock Porthan knappast ha känt till, då han dog 1804, och de flesta av Hegels arbeten hade då ännu inte utkommit. För Topelius är »en medveten nationalitet sammanfattad i staten«[Not], och en finsk nationalitet i den meningen kunde ju inte existera innan det ännu fanns en finsk statsbildning.

I Fänrik Ståls sägner, där 1808-1809 års krig skildras i ljuset av den vid 1800-talets mitt rådande nationalromantiken, talas om det finska fosterlandet, och Runeberg är medveten om, att det är ett land med djupa sociala klyftor. Detta avspeglas i Fänrikens marknadsminne i kontrasten mellan två krigsveteraner: Generalen med sobelbrämad kappa och granadören, som måste sjunga för sitt uppehälle på marknaden. Detta hade sin historiska bakgrund i, att officerarna efter kriget fick sitta kvar på sina boställen, medan soldaterna avhystes från sina torp och tillhölls att skaffa sin bärgning bäst de kunde[Not]. Men Runeberg vet dock något, som också de fattiga, som saknar egen jord, kan trösta sig med: De äger en del i fosterlandet, som visserligen är fattigt men desto mer naturskönt: »Hur ödet kastar än vår lott, ett land, ett fosterland fått att hållas dyrt och kärt.« I dikten Den femte juli lägger Runeberg i den gamle knektens mun, sedan denne betraktat ängens blomsterprakt och den blåa sjön: »Säg, kan man dö för detta land?«

Detta är givetvis grovt anakronistiskt. Runeberg ger här uttryck för stämningar inom den bildade klassen, när dikten skrevs. Men finska knektar, bönder och torpare, som vågade livet i kriget 1808-1809, gjorde det givetvis inte, för att fosterlandet var så naturskönt. Det, de kämpade för, var det stycke fosterjord, som de livnärde sig av, och de motiverades i sin kamp av fruktan för att råka i rysk livegenskap[Not]. Den fosterländska retorik och nationalism, som odlas under senare hälften av 1800-talet, var vid 1800-talets början något helt främmande för den svenska och finska allmogen -- även om det givetvis i överhetens proklamationer redan då kunde talas om att våga livet för fäderneslandet. Men allmogen var inte inläst vare sig på franska revolutionens idéer eller tysk filosofi. Därför har den inte heller kunnat anlägga några nationella synpunkter på språkfrågan. När frihetstidens finska bönder börjar ställa krav, t.ex. på finska tolkar vid riksdagarna eller att finskan skall användas vid domstolarna eller i skriftliga handlingar, är det rent praktiska synpunkter, de anlägger[Not].


[Nästa] [Oppåt] [Bakåt] [Innehåll] [Index]
Nästa: Fädernesland och nationalism. Opp: Svensk överhet och finska Bakåt: Från ståndssamhälle till klassamhälle.

Denna text är hämtad ur Per Jonssons föreläsning »Svensk överhet och finska undersåtar«., vilken tidigare offentliggjorts av Finsk-ugriska institutionen, Lunds universitet, i skriftserien »Finsk-ugriska småskrifter«., häfte 8 (1991).
Copyright © 1991 Per Jonsson.
Copyright © 1999 Erik Jonsson.
Fullkomlig överensstämmelse med den tryckta texten garanteras icke.
Det är icke tillåtet att visa denna sida inom ram (s.k. frame) på annan WWW-sida.

Tue Jul 11 22:32:48 CEST 2000


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats.

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).