free web hosting | website hosting | Business Hosting Services | Free Website Submission | shopping cart | php hosting


Förändrad inställning till finska språket.

Flera orsaker kan sökas till, att inställningen till finska språket i Sverige förändras efter 1800-talets mitt. Av dem, som upplevt rikets delning, och som i många fall själva haft sina rötter i den östra rikshalvan, är nu många döda. Inställningen till Ryssland, som förut bestämts av 1812 års politik, förändras i och med Krimkriget och den av Sverige-Norge undertecknade novembertraktaten. Inom den mot kung Karl Johan riktade liberala oppositionen börjar man vädra rysshat redan på 1840-talet. Det är då, den liberale författaren C.V.A. Strandberg utbrister: »Se, österns vilddjur vädrar efter rov.«[Not]

Den politiskt och ekonomiskt starka borgarklass, inklusive den jordägande delen av bondeklassen, som börjat formeras redan i gustaviansk tid, tar nu efterhand över makten både i stat och kommun. I tvåkammarriksdagen, som ersätter ståndsriksdagen från 1866, dominerar lantmannapartiet. Genom kommunallagarna 1862 tar jordägarna över makten i kommunerna. Utvecklingen i Finland är parallell till utvecklingen i Sverige. Borgerskap och jordägare får också i Finland växande politiskt inflytande genom att lantdagen från 1863 åter inkallas och genom förordning om kommunal självstyrelse 1865. Både i Sverige och Finland tillägnar sig borgarklassen, där också jordägarna ingår, nationalismen som sin ideologi. I Finland leder det till, att finskan får officiell ställning och till språkstrid, i Sverige motsvaras denna utveckling av, att finska språket inte längre erkänns som ett inhemskt språk, och att staten börjar bedriva en energisk försvenskningspolitik i Norrbotten. Vad som tidigare i Sveriges riksdag hade betecknats som »det grymmaste förtryck, som den mest barbariska despotism kunnat uppfinna«, blev nu utmärkande för den statliga språkpolitiken.

Ännu så sent som 1874 hade ett finskspråkigt lärarseminarium inrättats i Haparanda. Men beslutet därom i riksdagen kunde inte fattas utan opposition. I en debatt i Andra kammaren framförde lantmannapartisten Emil Key den tanken, att ett finskspråkigt seminarium skulle innebära detsamma som att »befordra inflyttningen av finsk nationalitet i vårt land«[Not].

1878 diskuterades i riksdagen ett förslag om anslag till en finskspråkig lärartjänst vid Haparanda läroverk. Också bland sådana, som förordade anslaget, anfördes nu faran från öster. Den liberale Sven Adolf Hedin menade, att det kunde vara en risk, att den finsktalande befolkningen började sända sina söner att få undervisning på andra sidan Bottenhavet, där läroverken »icke blott äro finska utan möjligen även fennomanska«.

En annan av talarna i debatten, en kommendör Adlersparre, exemplifierade sin framställning genom att omnämna grundandet av Lunds universitet: »Jag tillåter mig att i herrarnes minne återkalla, hurusom en av de första åtgärder, som av Karl X Gustav vidtogs efter avslutandet av freden i Roskilde, var anläggandet av en svensk högskola i Lund.« Adlersparre menade, att ett läroverk i Haparanda, »som spridde svenskt språk, svensk odling och svensk frihetskänsla, vore den bästa gränsfästning vi åt detta håll kunde anlägga«.

Ytterligare en talare i debatten, lantbrukaren O.B. Olsson från Kristianstads län, erinrade också om försvenskningen av skånelandskapen -- som ett efterföljansvärt exempel: »På den tiden Skåne, Halland och Blekinge togos från Danmark, talade befolkningen därstädes danska språket, men, om jag förutsätter, att en dylik framställning till riksdagen då gjorts, att där skulle anställas särskilda lärare för att undervisa denna befolkning i danska språket, hemställer jag, huruvida det kunnat vara nyttigt, om en sådan begäran då blivit bifallen. För min del tror jag, att det för dessa provinsers innebyggare är bäst, att de lärt sig tala svenska, ty om vi fortfarande talat danska, tror jag icke det skulle hava varit särdeles lämpligt … «[Not]

I en riksdagsdebatt 1881 -- det gällde nu ett förslag om anslag till det tvåspråkiga Haparandabladet -- deltog Adolf Nordenskiöld, själv född finne och mest känd som upptäcktsresande. Han tillför debatten en beståndsdel, som sedan skulle följa språkdebatten långt in på detta århundrade, nämligen rastänkandet. Han talade om ett av de »många hedrande och lysande bladen i vår historia« på vilket står skrivet, att vi »uppfostrat ett folk av en icke-kaukasisk ras till en bildad nation«. Föreställningen, att svenskar och finnar utgör olika raser med olika rasegenskaper, låg väl bakom ett yttrande av den liberale S.A. Hedlund, som ansåg, att det skulle vara svårt att få finnarna att lära sig svenska, »ty det hör just till egendomligheten i den finska naturen, att den håller så hårt på det fäderneärvda«.

En annan ledamot, som ställde sig välvillig till det föreslagna anslaget, och som hade deltagit i riksdagsmännens resa till Norrland året innan, hade därvid, tydligen med viss häpnad, funnit, att t.o.m. den finskspråkiga befolkningen kunde visa prov på »en viss grad av intelligens«.

En annan talare framhöll finska språket som en säkerhetsrisk under hänvisning till Danmarks nederlag i kriget mot Preussen-Österrike. Han förde fram tanken »ett språk -- en nation«: »Vår nationella styrka ligger …  däri, att vi utgöra ett enigt folk, men denna enhet har dock sin Achilleshäl -- den kan bliva vårt Slesvig-Holstein.« Achilleshälen var alltså finska språket i Norrbotten[Not] .


[Nästa] [Oppåt] [Bakåt] [Innehåll] [Index]
Nästa: Finska blir ett främmande Opp: Svensk överhet och finska Bakåt: Finska språket i Sverige

Denna text är hämtad ur Per Jonssons föreläsning »Svensk överhet och finska undersåtar«., vilken tidigare offentliggjorts av Finsk-ugriska institutionen, Lunds universitet, i skriftserien »Finsk-ugriska småskrifter«., häfte 8 (1991).
Copyright © 1991 Per Jonsson.
Copyright © 1999 Erik Jonsson.
Fullkomlig överensstämmelse med den tryckta texten garanteras icke.
Det är icke tillåtet att visa denna sida inom ram (s.k. frame) på annan WWW-sida.

Tue Jul 11 22:32:48 CEST 2000


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats.

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).