»Nåväl, men rödskinnen ägde hela landet; vi ha tagit det ifrån dem, och om de försvara sig, vartill de ha mer rätt än du, så dömer du dem.«
Skatten i Silversjön

indianbok för ungdom av Karl May
Översättning av A. Berg
Karl MAY (1842-1912):
Skatten i Silversjön (1890-1891).
Översättning av A. Berg
Stockholm
Holmquists Boktryckeri, 1932
Hela texten finns även i PDF-filen sis.pdf, som kan öppnas i Acrobat Reader eller motsvarande PDF-läsare. PDF-filen lämpar sig bättre än HTML-filerna för utskrift på papper. Förlagans sidbrytningar äro markerade med sidnummer i marginalerna.
En del uppenbara tryckfel i förlagan äro rättade (möjligen ha även några nya fel oavsiktligen införts i avskriften). Ordet cannon står dock här liksom i förlagan i stället för tyska originaltextens Cañon (på svenska kanjon, på engelska canyon).
Vid jämförelse med tyska texten har främst använts band 4 »Der Schatz im Silbersee« i den s.k. Züricher Ausgabe av »KARL MAYs HAUPTWERKE« i 33 band (Haffmanns Verlag, Zürich 1992, ISBN 3-88059-690-5), vilken följer den av Hermann Wiedenroth och Hans Wollschläger utgivna historiskt-kritiska utgåvan »KARL MAYs WERKE« i 99 band.
Förlagans anföringstecken », vilket i pappersboken står både före och efter citat (replik), har i avskriften bibehållits för inledande av anföring men ersatts med tecknet « efter anföring. Vid citat inuti citat har tecknet ' använts före såväl som efter.
Skatten i Silversjön

indianbok för ungdom av Karl May
Översättning av A. Berg

Första kapitlet.

Det {s.~7} var vid middagstiden en varm junidag, som »Dogfish«, en av
Arkansasflodens största ångare, piskade flodens vågor med sina väldiga
skovelhjul.  Den hade lämnat Little Rock tidigt på morgonen och skulle
snart nå Lewisburg.

Den tryckande värmen hade drivit första klassens passagerare in i
hytter och salonger, och de flesta däckspassagerarna hade lagt sig
bakom fat, kistor och annat fraktgods, som lämnade en smula skugga.
För dessa passagerare hade kaptenen under en tältduk låtit inrätta en
bar, på vilken stodo allehanda slags flaskor, vilkas rafflande
innehåll ingalunda lämpade sig för bortskämda gommar.  Bakom disken
satt bartändern med slutna ögon, loj av hettan, nickande med huvudet.
När han någon gång lyfte på ögonlocken, gick ett sakta kraftuttryck
över hans läppar.  Detta hans misshag gällde en klunga av tjugu män,
vilka sutto i en krets på däcket och läto tärningsbägaren gå ur hand i
hand.  Man spelade om den s.k. »drinken«; det vill säga, den
förlorande hade att betala en drink för varje medspelande.  I följd
härav hindrades bartändern från den slummer, han så gärna åstundade.

Dessa {s.~8} män hade tydligen icke träffats för första gången här på
ångbåten, ty de tycktes noga känna varandras affärer, efter vad man
kunde döma av deras yttranden.  Men som ett undantag från denna
förtrolighet fanns det en, som man bevisade ett slags respekt.  Man
kallade honom Cornel, en sedvanlig förvrängning av ordet Colonel,
överste.

Denne man var lång och mager; hans skarpa och spetsiga ansikte
omramades av ett rött borstigt skägg; rött var också det kortstubbade
håret, vilket man mycket väl kunde se, eftersom han skjutit den gamla
och slitna filthatten långt tillbaka i nacken.  Hans dräkt bestod av
grova spikbeslagna läderskor, nankinbyxor och en kort tröja av samma
tyg.  Om höfterna hade han virat en röd fransad duk, ur vilken ett
knivskaft och tvenne pistolkolvar stucko upp.  Bakom honom lågo ett
tämligen nytt gevär och en rensel.

De andra männen voro lika vårdslöst klädda, men alla väl beväpnade.
Det fanns ej en enda bland dem, som man skulle velat skänka sitt
förtroende.  De spelade med verklig lidelse och använde så råa
uttryck, att en anständig människa icke skulle velat stanna hos dem.

Kaptenen hade lämnat kommandobryggan och gått akterut till styrmannen
för att ge denne några befallningar.  Då detta var gjort, sade den
sistnämnde: »Vad säger ni om de där gossarna, som spela tärning,
kapten?  De äro sådana passagerare, man inte gärna ser komma om bord.«

»Well, sir.  Jag för min del håller dem för riktiga tramps.  Jag vill
hoppas, att de hålla sig lugna så länge de befinna sig här ombord!«

»Jag vill inte råda dem att göra oss omak.  Vi ha armar nog ombord för
att kasta dem över bord.  Gör för övrigt klart till landläggning; inom
tio minuter ha vi Lewisburg i sikte.«

Kaptenen återvände till kommandobryggan för att ge nödiga order om
landningen.  Snart såg man husen i Lewisburg, vilka fartyget hälsade
med ett långdraget tjut från ångvisslan.  Från bryggan gavs tecken,
att passagerare och gods funnos att hämta.

Denna ort var då för tiden ej alls av samma betydelse som i våra
dagar.  Vid tilläggsplatsen stodo endast några få människor; det var
blott några kolli att taga ombord, och endast tre passagerare, som
stego ombord.

En av dessa var en vit med högrest, ovanligt kraftfull gestalt och
tjockt, svart helskägg.  På huvudet satt en gammal bäverskinnsmössa,
som under årens lopp blivit nästan hårlös.  Hans dräkt bestod av byxor
och jacka av tjockt grått linne.  Ur det breda läderbältet framstucko
två revolvrar och en kniv.  Dessutom hade han en tung dubbelbössa, vid
vars kolv en lång yxa var fastbunden för att lättare kunna bäras.

Då {s.~9} han betalt biljetten, kastade han en forskande blick över
däck.  De välklädda salongspassagerarna syntes inte intressera honom.
Hans ögon föllo på de andra, som nu rest sig från spelet för att
betrakta de nykomna.  Han såg Cornel; men hans blick lämnade honom
genast, som om han alls inte märkt honom; men i det han drog upp de
nedhasade skaften på sina vattenstövlar över sina väldiga knän,
mumlade han för sig själv: »Behold! Om inte det är den röde Brinkley,
så vill jag rökas och ätas med skalet!  Det är säkert inte för något
gott ändamål, han trummat ihop en sådan skara boys.  Jag hoppas, att
han inte känner igen mig.«

Den, som han åsyftade, hade också sett honom och studsat.  »Ser ni den
svarte där?  Känner någon honom?« Han vände sig halvviskande till sina
kamrater.  Frågan blev med nej besvarad.

»Jag måste ha sett honom förr och det under omständigheter, som för
mig inte voro angenäma.   Något dunkelt minne därom föresvävar mig.«

»Då måste han också känna dig,« menade en.  »Han har sett oss, men
inte alls fäst sig vid dig.«

»Hm!  Kanske kommer jag på tråden!  Eller ännu bättre, jag skall fråga
honom om hans namn.  När jag får höra det, bör jag snart veta, var jag
mött honom.  Ansikten kan jag nog glömma, men inte namn.  Låt oss
spela om en drink med honom!«

»Om han går in på det!«

»Gör han icke det, vore det en blodig kränkning.  Den, som nekar att
låta bjuda sig på en drink, har man här i landet rätt att svara med
kniven eller pistolen, och om man sticker ned den förfördelande, gal
inte en tupp för den saken.«

»Men han ser just inte ut, som om man skulle kunna tvinga honom till
något, som ej behagar honom.«

»Pshaw!  Vad håller du om?«

»Ja, slå vad, slå vad!« ljöd det i kretsen.  »Den, som förlorar,
betalar tre glas till var och en.«

»Gärna för mig,« svarade Cornel.

»Mig också,« svarade den andre.  »Men det måste ges tillfälle till
revanche.  Tre vad och tre drinks.«

»Med vem?«

»Jo, först med den svarte, som du påstår dig känna, utan att veta, vem
han är.  Så med en av de där gentlemännen, som ännu stå där och gapa
efter stranden.  Vi ta den stora karlen, som står bakom en jätte bland
dvärgarna.  Och till sist den röde indianen, som kom ombord
tillsammans med sin son.  Eller är du rädd för honom?«

Ett allmänt skratt skallade som svar på denna fråga, och Cornel sade i
föraktfull ton:

»Jag {s.~10} skulle vara rädd för den där röda räkeln?  Pshaw! Mycket
förr då för jätten, som du vill skicka mig på.  All devils, {Även i
tyska texten på »engelska« här.  (Anm. vid avskrift år 2002.)} den
karlen måste vara stark!  Men just sådana där giganter bruka vara
minst morska, och han är just så klädd, att han helt säkert bara
förstår att umgås i salonger, och inte med sådant folk som vi.
Alltså, jag går in på vadet.  En drink på tre glas för var och en av
de tre.  Och nu till verket!«

Han hade ropat de sista tre satserna så högt, att de måste ha hörts av
passagerarna.  Därför riktades också allas ögon på Cornel.  Man såg,
att såväl han som hans kamrater redan voro halvdruckna.

Cornel lät fylla glasen, tog sitt i handen, gick lös på den store
svartskäggige, som ännu befann sig i närheten, och sade: »Good day,
sir!  Får jag lov att bjuda er detta glas.  Jag anser er naturligtvis
för en gentleman, ty jag dricker bara med verkligt nobelt folk och
hoppas, att ni vill tömma det till min välgång!«

Den tilltalades helskägg blev brett och drog sig åter tillsammans,
varav man kunde sluta, att ett leende drog över hans ansikte.  »Well,«
svarade han; »jag har ingenting emot att göra er till viljes, men
önskar gärna veta, vem som bevisar mig denna ära.«

»Alldeles rätt, sir!  Man måste veta, med vem man dricker.  Jag heter
Brinkley, Cornel Brinkley, om ni behagar.  Och ni?«

»Mitt namn är Grosser, {I tyska texten Großer. (Anm. vid avskrift år
2002.)}  Thomas Grosser, om ni ej har något däremot.  Till er välgång,
alltså, Cornel!«

Han tömde glaset, varvid de andra också drucko ur.  Cornel kände sig
som segrare, betraktade honom nästan förolämpande från huvud till fot
och sade: »Det förefaller mig som ett tyskt namn.  Ni är alltså en
fördömd dumancht, {I tyska texten Dutchman. (Anm. år 2002.)}  he?«

»Nej, men en tysk, {I tyska texten German. (Anm. vid avskrift år
2002.)}  sir,« svarade den andre i den vänligaste ton, utan att låta
påverka sig av den andres grovhet.  »Er 'fördömda dumancht' får ni
skicka till en annan adress.  På mig passar den inte in.  Tack alltså
för drinken och därmed basta!«

Han vände sig tvärtom och gick hastigt därifrån, i det han sakta sade
för sig själv: »Alltså verkligen den där Brinkley!  Och nu kallar han
sig Cornel!  Den karlen har inte något gott i sinnet.  Vem vet, hur
länge man kommer att färdas tillsammans med honom.  Jag skall ha
ögonen öppna!«

Brinkley hade visserligen vunnit första delen av vadet, men såg inte
vidare segerstolt ut.  Hans min hade blivit en annan; den antydde, att
han kände sig förargad över något.  Han hade hoppats, att Grosser
skulle vägra att dricka och först genom hotelser förmå sig därtill,
men denne hade varit klokare än så.  Detta retade Cornel.  Därför
närmade han sig sitt andra offer, indianen, sedan han låtit fylla sitt
glas på nytt.

Med {s.~11} Grosser hade nämligen två indianer kommit ombord, en äldre
och en yngre, vilken kunde räkna omkring femton år.  Den omisskännliga
likheten av deras anletsdrag lät förmoda att de voro far och son.  Som
om de skydde andra människor, hade de dragit sig åt sidan och stödde
sig nu mot en manshög bastant trälåda, som var lika lång som bred.
Där tycktes de ej ägna sin omgivning minsta uppmärksamhet, och till
och med nu, när Cornel kom mot dem, lyfte de icke ögonen, förrän han
stod alldeles framför dem och tilltalade dem:

»Svettigt väder i dag, eller hur, ni röda pojkar!  Då smakar en drink
bra.  Se här, min gubbe, tag detta och skölj dig i munnen!«

Indianen rörde ej en lem och svarade på bruten engelska: »Not to drink
--- inte dricka.«

»Vad, du vill inte,« röt ägaren till det röda skägget.  »Det är en
drink, förstår du, en drink!  Att få en sådan tillbakavisad är för
varje sann gentleman en blodig skymf, som måste vedergällas med
kniven.  Alltså, vill du dricka eller inte?  Dock måste jag först
veta, vem du är.  Hur heter du?«

»Nitropan-hauey,« svarade den tillfrågade lugnt.

»Till vilken stam hör du?«

»Tonkawa.«

»Alltså till dessa tama rödskinn, som frukta för varenda katt, till
och med för den minsta lilla kattunge!  För dig tänker jag inte krusa.
Alltså, vill du dricka?«

»Jag dricker inte eldvatten.«

Trots den hotelse, som Cornel utslungat, sade han detta lika lugnt som
förut.  Men Cornel gav honom i samma ögonblick en vinande örfil: »Här
din lön, din röda stackare,« ropade han.  »jag vill inte hämnas på
annat sätt, eftersom en sådan kanalje står alltför lågt under mig.«

Knappt var slaget utdelat, förrän indiangossens hand for in under hans
mantel, tydligen efter något vapen, och på samma gång flög hans blick
till faderns ansikte för att se, vad denne skulle säga eller företa
sig.

Den rödes ansikte hade till den grad förändrats, att man nu icke
skulle kunnat känna igen det.  Hans gestalt tycktes växa, hans ögon
blixtrade, och över hans drag flög ett uttryck av vild energi.  Men
lika hastigt sänktes åter hans ögonlock, hans kropp föll ihop, och
hans ansikte antog sitt förra ödmjuka uttryck.

»Nå, vad säger du om det?« frågade Cornel hånfullt.

»Nitropan-hauey tacka.«

»Smakade örfilen dig så bra, att du tackar för den?  Nå, då kan du få
en till!«

Han höjde åter sin hand, men då indianen blixtsnabbt sänkte huvudet
träffade han med handen lådan, mot vilken indianerna stödde sig, så
att det {s.~12} gav ett dovt genljud.  Då ljöd från dennas inre ett
kort skarpt fräsande, som hastigt svällde ut till ett vilt, åsklikt
rytande.

Cornel sprang några steg tillbaka, släppte sitt glas och ropade med
förskräckt röst: »Heavens!  Vad är det?  Vad döljes för odjur i denna
låda?  Är det tillåtet?  Det kan ju skrämma döden på en, eller
åtminstone ett slaganfall!«

Förskräckelsen hade icke gripit honom allena utan ock de andra
passagerarna.  Männen på däcket hade liksom Cornel uppgivit höga rop
av fasa.  Endast fyra av dem hade icke blinkat, nämligen den
svartskäggige, som nu satt längst fram i fören, den jättelike herrn,
som Cornel ämnade inbjuda till den tredje drinken, och de båda
indianerna.  Rytandet hade även hörts i hytterna under däck, varifrån
damer under högljudda skrik kommo uppspringande för att göra sig
underrättade om huruvida någon fara hotade.

»Det är ingenting, ladies and messieurs,« svarade en välklädd herre,
som också just kommit upp ur sin hytt.  »Bara en liten panter, en
liten panter, ingenting annat!  En den som allra sötaste Felis
panthera, bara en liten svart en, en liten svart en, messieurs!«

»Huru, en svart panter,« ropade en liten glasögonprydd herre, på
vilken man lätt kunde se, att han var mera förtrogen i zoologiska
arbeten än i praktiskt umgänge med vilda djur.  »Den svarta pantern är
ju ett det allra farligaste odjur!  Han är större och längre än
lejonet och tigern.  Han mördar av ren blodtörst och icke blott av
hunger.  Hur gammal är han?«

»Bara tre år, sir, inte äldre.«

»Bara?  Det kallar ni bara!  Då är han ju fullvuxen!  Min gud!  Och
ett sådant odjur befinner sig här ombord!  Hur kan det försvaras?«

»Av mig, sir, av mig,« svarade den elegante främlingen, i det han
bugade sig för damerna och herrarna.  »Tillåt att jag presenterar mig,
myladies och gentlemän!  Jag är den berömde menageriägaren Jonathan
Boyler och befinner mig sedan någon tid med mina djur i Van Büren.  Då
denna svarta panter för min räkning anlände till New Orleans, begav
jag mig dit med mina erfarnaste djurtämjare för att hämta honom.
Kaptenen på denna båt gav mig tillåtelse att inskeppa honom, under
villkor likväl att passagerarna om möjligt ej skulle få reda på, i
vilket sällskap de befunno sig.  Därför utfordrade jag honom nattetid,
och har givit honom en hel kalv, för att han skall äta sig så
proppmätt, att han sover hela dagen och knappt kan röra sig.  Jag
hoppas bara, att de ärade herrarna och damerna inte vidare taga någon
notis om den lilla panterns närvaro, vilken ju inte behöver störa det
allra minsta.«

»Huru,« svarade herrn med glasögonen, »behöver det inte störa!  Inte
ta någon notis!  Vid alla milda makter!  Skall jag verkligen nödgas bo
på detta {s.~13} fartyg tillsammans med en svart panter!  Jag vill bli
hängd, om jag går in på det!  För honom genast i land!«

»Men, sir, det är verkligen inte den minsta fara för handen,«
försäkrade menageriägaren, »Se bara på den starka lådan och --- --- «

»Bah,« avbröt den lille mannen, »den lådan kan jag sparka sönder, hur
mycket lättare då pantern?«

»Tillåt mig säga, att ini lådan befinner sig den egentliga järnburen,
som tio lejon eller pantrar inte skulle förmå genombryta.«

»Är det sant?  Visa oss buren!  Vi måste veta, hur vi ha det,« ropade
flera röster.

Menageriägaren var yankee och grep tillfället i flykten att göra en
god affär av denna allmänt uttryckta önskan.  »Mycket gärna, mycket
gärna,« svarade han.  »Men, myladies och gentlemän, det är dock lätt
att inse, att man inte kan få se buren, utan också se pantern.  Men
detta kan jag inte tillåta utan en liten ersättning.  Jag ber, myladis
och mylords, en dollar person!«

Han tog av sin hatt och inkasserade penningarna, under det hans
djurtämjare, som han tillkallat, träffade de nödiga förberedelserna.

Cornel begagnade tillfället att göra sina kamrater följande förslag:

»Hör, boys, jag har vunnit ett vad och förlorat det andra.  Det
kvittar.  Det tredje hålla vi inte om tre glas brandy, utan om en
dollar i entré, som vi måste betala.  Gå ni in därpå?«

Naturligtvis antogo kamraterna förslaget, ty jätten såg icke ut, som
om han skulle låta skrämma sig.

»Gott,« mumlade Cornel, som det myckna brännvinet gjorde segerviss.
»Giv nu akt på, hur beskedligt denne Goliath kommer att dricka med
mig?«

Han lät fylla glaset och närmade sig sedan mannen i fråga.  Dennes
kropp kunde verkligen kallas jättelik.  Han var längre och grövre än
den svartskäggige, som kallat sig Grosser.  Hans ansikte var brunstekt
av solen; hans manliga drag ägde djärva linjer, och hans blå ögon hade
denna egendomliga, obeskrivliga blick, som utmärker människor, vilka
leva på vida slätter, där horisonten ej är trångt begränsad.
Ytterliga må tilläggas, att hans ansikte var slätrakat, att han kunde
vara omkring fyrtio år, och att han bar en elegant resdräkt.  Vapen
såg man ej till hos honom.  Han stod och samtalade med passagerarna.
Även kaptenen befann sig i hans sällskap.

Då kom Cornel fram, ställde sig bredbent framför sitt tillämnade offer
nummer tre och sade: »Sir, jag bjuder er en drink.  Jag hoppas, att ni
inte nekar att säga mig, en veritabel gentleman, vem ni är.«

Den tilltalade kastade en förvånad blick på honom och vände sig bort
för att fortsätta det samtal, som avbrutits av den fräcke gynnaren.

»Pooh,« {s.~14} utropade denne.  »Är ni döv, eller är det med avsikt,
ni inte vill höra mig?  Det senare vill jag inte råda er till, ty jag
förstår inte skämt, om man avslår min drink. Jag råder er att ta
exempel av indianen.«

Den hotade ryckte lätt på axlarna och sade till kaptenen: »Ni har ju
hört, vad den där slyngeln säger?«

»Yes, sir, varje ord,« nickade den tillfrågade.

»Well, så är ni mitt vittne, att det inte är jag, som utmanat honom.«

»Huru,« brusade Cornel upp.  »Ni kallar mig slyngel?  Och ni
tillbakavisar min drink?  Vill ni det skall gå med er som med
indianen, som jag --- --- «

Han hann icke mer, ty i samma ögonblick erhöll han ett slag av den
jättelike, som förpassade honom ett långt stycke över däcket.  Där låg
han ett ögonblick som förlamad, men rusade i nästa ögonblick hastigt
upp, ryckte fram kniven, och störtade mot sin vederdeloman.

Denne hade stuckit båda händerna i byxfickorna och stod där så lugn,
som om icke minsta fara hotade honom, och som om Cornel alls inte
funnits tillstädes.  Men denne vrålade i vilt raseri: »Hund, du gav
mig en örfil!  Det skall kosta ditt blod!«

Flera av männen och även kaptenen ville springa emellan, men jätten
tillbakavisade deras hjälp med en energisk kastning på huvudet, och då
Cornel kommit honom två steg in på livet, lyfte han det högra benet
och gav honom en så eftertrycklig spark i magen, att den träffade åter
tumlade över ända.

»Nu kan det vara nog, ty annars --- --- --- ,« ropade Goliath hotfullt.

Men Cornel sprang åter upp, stack kniven i bältet och drog, skummande
av raseri, fram en av sina pistoler för att skjuta motståndaren.  Men
denne tog helt lugnt med högra handen en revolver ur fickan.

»Bort med pistolen,« ropade han med sitt lilla, men goda vapen riktat
mot Cornels högra hand.  En, två, tre, tunna, men skarpa smällar ---
och Cornel gav till ett tjut och lät pistolen falla.

»Se så, min gosse,« sade jätten.  »Du skall inte så snart kunna ge
flera örfilar, ifall man försmår att dricka ur samma glas, vari du
förut sköljt din stora trut.  Jag har plåstrat om handen på dig.  Och
om du ännu vill veta, vem jag är, så --- --- ---«

»Förbannat vare ditt namn,« skummade Cornel.  »Jag vill inte höra det.
Men dig själv vill och måste jag klämma till.  På honom, pojkar; go
on!«

Nu visade sig, att dessa karlar bildade ett verkligt band, i vilket
alla stodo för en.  De drogo sina knivar och störtade fram mot jätten,
som tycktes förlorad, om icke kaptenen skulle hinna ropa sitt folk
till hjälp.  Men den modige mannen sträckte fram en fot, höjde armen
och ropade:

»Så {s.~15} kom då, om ni verkligen våga en dust med Old Firehand!«

Ljudet av detta namn hade ögonblicklig verkan.  Cornel, som åter
gripit sin kniv med sin osårade vänstra hand, hejdade sig bestört och
ropade: »Old Firehand! All devils, {I tyska texten här Alle Teufel,
inte på engelska.  (Anm. vid avskrift år 2002.)}  vem kunde tro det!
Varför sade ni inte det förr?«

»Är det alltså bara namnet, som fredar en gentleman från edra
oförskämdheter?  Packa er i väg, håll er lugna i en vrå och kom inte
mera för mina ögon, annars skall jag peppra er allesammans!«

»Well, vi få talas vid sedan!« sade Cornel, i det han vände sig om och
med sin blödande hand gick förut.  Hans kamrater följde honom som
hundar, som fått stryk.  Där satte de sig ned, förbundo sin anförare,
talade tyst och ivrigt med varandra, under det att de allt emellan
kastade ondskefulla blickar på den berömde jägaren.

Men icke blott på dem hade det vittberömda namnet gjort intryck.  Det
fanns väl ingen bland passagerarna, som ej förut hört talas om denne
djärve man, vilkens hela liv utgjort en kedja av bragder och äventyr.
Kaptenen räckte honom handen och sade i den vänligaste ton, en yankee
gärna kan åstadkomma: »Men, sir, jag skulle bara ha vetat det!  Jag
skulle ha avstått min egen hytt åt er.  Det är en ära för 'Dogfish',
att edra fötter beträtt hennes plankor.  Varför har ni kallat er med
ett annat namn?«

»Jag har sagt er mitt rätta namn.  Old Firehand kallas jag emellertid
av männen i västern, emedan elden från mitt gevär, riktat av min hand,
alltid har en fördärvbringande verkan.«

»Jag har hört, att ni aldrig skjuter bom?«

»Pshaw!  Att skjuta bom är omöjligt!  Varenda bra karl i västern
skjuter lika bra som jag.  Men ni ser, vilken fördel ett bekant
krigarnamn har.  Vore mitt inte så vida bekant, skulle det nu utan
tvivel kommit till strid.«

»I vilken ni måst duka under för övermakten!«

»Tror ni det,« svarade Old Firehand, i det att ett självmedvetet, men
ingalunda stolt leende drog över hans ansikte.  »Så länge man bara
kommer med knivar, hyser jag ingen fruktan.  Jag hade nog stått mig,
tills edert folk hade hunnit till min hjälp.«

»Det skulle inte ha klickat!«

Nu lade Old Firehand märke till, att den svartskäggige närmade sig
honom.  »Tillåt mig att få trycka er hand, sir!« sade han.  Old
Firehand räckte honom sin högra hand och frågade: »Hur långt skall ni
resa?«

»Endast till Fort Gibson.«

»Det är långt nog!«

»Åh, sedan skall jag med båt mycket längre.  Jag fruktar, att ni, den
ryktbare mannen, som aldrig givit vika, anser mig för feg.«

»Varför {s.~16} det?«

»Därför att jag nyss antog den så kallade Cornels drink.«

»O, nej.  Jag kan endast ge er beröm för, att ni var så
besinningsfull.  Men när han slog indianen, föresatte jag mig att giva
honom en grundlig läxa, vilket nu också har skett.«

»Man må hoppas, att han tar varning därav.  För övrigt, om ni har
skjutit hans fingrar styva, så är det slut med honom som 'västman'.
Men om den röde vet jag inte, vad jag skall tro.«

»Hur så?«

»Han har burit sig åt som en riktig ynkrygg, men blev ändå inte alls
förskräckt, när pantern röt till.  Det får jag inte att stämma ihop.«

»Nej, jag skall 'stämma ihop' det åt er.  Det är inte svårt att komma
på det klara med honom.«

»Såå, känner ni indianen?«

»Sett honom har jag aldrig, men hört dess mera talas om honom.«

»Också jag hörde det namn, han uppgav.  Det var ett ord, som kunde
bringa tungan ur led.  Det var mig omöjligt att uppfatta det.«

»Emedan han begagnade sig av sitt modersmål, antagligen för att icke
låta Cornel förstå, med vem han hade att göra.  Hans namn är
Nintropan-hayey, och hans son heter Nintropan-homosch; det betyder:
den stora björnen och den lilla björnen.«

»Är det möjligt?  Om denne far och son har jag verkligen ofta hört
talas.  Tonkawas ha urartat.  Blott dessa båda Nitropan ha ärvt sina
förfäders krigslystnad och driva omkring bland bergen och prärierna.«

»Ja, de äro två duktiga karlar.  Och nu tror ni väl inte längre, att
det var av feghet, som de icke svarade Cornel så, som de egentligen
bort.«

»En annan indian hade genast förpassat karlen till sällare jaktmarker.«

»Kanske.  Men såg ni inte, hur sonen grep under sin mantel efter
kniven eller tomahawken?  Först när han fick se faderns orörliga
ansikte, avstod han ifrån ögonblicklig hämnd.  Men sannerligen de
skola släppa sin reskamrat ur sikte förrän de dödat honom.  Men ni
sade ju Cornel ert namn, vilket jag igenkände som tyskt.  Vi äro
alltså landsmän.«

»Huru, sir, är också ni tysk,« frågade Grosser förvånad.

»Ja visst!  Mitt egentliga namn är Winter.  Även jag skall fara
ytterligare ett gott stycke med denna båt, och då få vi nog tillfälle
att vidare talas vid.«

»Jag heter Thomas Grosser.  Familjenamnet kastar man här bort, av
Thomas gör man ett Tom, och emedan jag har ett så duktigt svart skägg,
kallar man mig Svarte Tom.«

»Huru?« utropade Old Firehand.  »Ni är Svarte Tom, den berömde
flottaren.«

»Tom {s.~17} heter jag, flottare är jag, men berömd --- det betvivlar
jag.«

»Det är ni!  Det är ni, sir!  Jag försäkrar er det med mitt handslag!«

»Icke för högt, jag ber er, sir,« varnade Tom.  »Cornel där borta får
inte höra mitt namn.«

»Och varför inte?«

»Emedan han av detsamma skulle känna igen mig.«

»Då har ni förut haft att göra med honom?«

»Något litet.  Ni känner honom inte?«

»Jag såg honom i dag för första gången.«

»Nå, se på hans skägg och röda hår och hör därtill, att hans namn är
Brinkley.«

»Vad säger ni!  Alltså är han den röde Brinkley, som begått
skurkstreck i hundratal, utan att man kan överbevisa honom om ett
enda?«

»Just han, sir.  Jag har känt igen honom.«

»Då skall jag ha honom i bättre uppsikt, om han stannar längre ombord.
Och er måste jag lära känna närmare.  Ni är en man, som passar mig.
Om ni inte bundit er på annat håll, skulle jag kunna ha användning för
er.«

»Åh,« menade Tom, i det han tankfullt stirrade i däcket, »äran att få
vara hos er är mig mera värd än allt annat.  Jag har just ingått ett
avtal med några andra flottare, som ha gjort mig till sin ledare, men
om ni kan ge mig tid att underrätta dem, låter det lätt ändra sig.«

»Gott!  Men ni måste till en början ta er en hyttplats, så att vi få
vara tillsammans.  Vad ni får betala i mellangift därför, vill jag
gärna ersätta.«

»Tack, sir.  Vi flottare förtjäna också bra med pengar.  Och just nu
har jag alla fickor fulla, ty jag kommer nerifrån Vicksburg, där jag
presenterat våra räkningar och förvandlat dem i valuta.  Jag kan själv
betala hyttplatsen.  Men se, det tycks, som om föreställningen nu
skulle ta sin början.«

Menageriägaren hade av lådor och balar anordnat flera rader
sittplatser och inbjöd nu i högtravande ordalag publiken att ta plats.
Detta skedde.  Cornel och hans karlar infunno sig ej, de hade förlorat
lusten.

De båda indianerna hade icke tillfrågats, om de också ville ta plats.
De höllo sig på avstånd och tycktes skänka varken åskådarna eller
buren, den ringaste uppmärksamhet, under det att dock ej det minsta,
av vad som förehades, undföll deras skarpa blickar.

Nu stodo åskådarna framför den ännu tillslutna lådan.  De flesta av
dem hade inte klart begrepp om svarta pantrar.  Huru förvånade blevo
de därför ej, när nu lådans framvägg togs bort, och de fingo syn på
djuret.

Detta hade allt ifrån New-Orleans legat i mörkret; lådan hade endast
nattetid öppnats.  Nu såg pantern för första gången åter dagsljuset,
vilket {s.~18} bländade hans ögon.  Han slöt dem och blev fortfarande
liggande utsträckt.  Så blinkade han, därvid märkte han de framför
sittande människorna.  I ett nu rusade han upp och upphävde ett
rytande, som kom flertalet av åskådarna att störta upp från sina
platser.

Det var ett fullvuxet, präktigt exemplar, säkerligen en meter högt och
utom svansen dubbelt så långt.  Han fattade järnburens stänger med
sina framtassar och ristade dem, så att buren skakade.  Därvid visade
han sina fruktansvärda tänder.

»Ja, myladies och gentlemän,« sade menageriägaren i förklarande ton,
»den svarta arten av pantern har visserligen sin hemort på Sundaöarna.
Men dessa djur äro små.  Den äkta svarta pantern, vilken är mycket
sällsynt, finnes i Nordafrika på gränsen av Sahara.  Han är lika stark
som, men mycket farligare än lejonet och kan släpa bort ett fullvuxet
nötkreatur mellan sina käkar.  Vad hans tänder duga till, skola ni
strax få se, då utfordringen börjar.«

Djurtämjaren bar nu fram hälften av ett får och lade ned det framför
buren.  Då pantern såg köttet, betedde han sig som vansinnig.

En i maskinrummet anställd neger hade ej kunnat motstå sin nyfikenhet,
utan smugit sig fram.  Kaptenen såg honom och befallde honom genast
återvända till sitt arbete.  Då den svarte icke genast lydde, grep
kaptenen en i närheten liggande tågstump och tilldelade honom några
slag.  Nu förpassade sig negern hastigt undan, men blev stående i
luckan till maskinrummet, gjorde bakom kaptenens rygg en ful grimas
och skakade knytnäven.  Som åskådarna endast gåvo akt på pantern, hade
de intet märkt.  Men Cornel såg det och sade till sina kamrater: »Den
där negern {I tyska texten Dieser Nigger.  (Anm. år 2002.)} förefaller
inte vidare förtjust i kaptenen.  Kanske kan han bli oss till nytta.
Vi skola hålla oss väl med honom.  Några dollars kunna göra underverk
med en svart.«

Nu sköt djurtämjaren köttet in i buren mellan järnstängerna, mönstrade
åskådarna med en forskande blick och viskade så några ord till sin
herre.  Denne skakade betänksamt på huvudet, den andre tilltalade
honom på nytt och tycktes söka skingra hans betänkligheter, ty ägaren
nickade äntligen och förklarade inför dem, som stodo och sutto kring
buren: »Myladies och gentlemän, jag må väl säga, att ni ha en ofantlig
tur.  En tämd svart panter har ännu aldrig blivit sedd, åtminstone
icke här i staterna.  Under sina tre veckors vistelse i New-Orleans
har min djurtämjare emellertid tagit pantern under dressyr och
förklarar sig nu vilja för första gången offentligen gå in till honom
i buren och slå sig ned bredvid honom, om ni vilja ge honom hundra
dollars?«

Djurtämjaren var en stark, utomordentligt muskulös man med en prägel
av ovanligt självmedvetande i sitt ansikte och tycktes fullständigt
säker om att lyckas i sitt förehavande.

Pantern {s.~19} hade kastat sig ned över sin måltid, vars benknotor
maldes sönder som knäckebröd mellan hans tänder, och tycktes helt och
hållet upptagen av sitt fråsseri.

Den begärda summan blev snart hopsamlad.  Hade man väl börjat en gång,
skulle man väl kosta på sig hela skådespelet.  Själva kaptenen blev så
upplivad, att han började ingå vad.

»Sir,« varnade honom Old Firehand, »ingen oförsiktighet!  Jag ber er
att ej tillåta vågstycket.  Just därför att mannen ännu ej är säker på
djuret, bör ni inlägga er protest.«

»Protest,« skrattade kaptenen.  »Pshaw!  Är jag djurtämjarens far
eller mor?  Äger jag att befalla över honom?  Blir han uppäten av
pantern, så är det hans och panterns sak och inte min.  Alltså
gentlemän, jag påstår, att mannen inte kommer ut lika hel, som han
stiger in, och sätter upp hundra dollar.«

Exemplet smittade.  Flera vad ingingos, och det framgick, att desamma
borde inbringa djurtämjaren inemot trehundra dollar, om hans vågstycke
lyckades.

Ingenting hade avtalats om, huruvida djurtämjaren skulle vara beväpnad
eller ej.  Han hämtade sin totschläger, en piska med en explosiv kula
i knoppen.  Om djuret angrep honom, behövdes blott ett kraftigt slag
för att ögonblickligen döda pantern.

»Jag litar till och med inte på en sådan där totschläger, sade Old
Firehand till Svarte Tom, »en fyrverkeripjäs vore lämpligare, då
odjuret genom en sådan skulle skrämmas tillbaka utan att dödas.  Må
dock var och en göra efter egen smak.  Jag vill berömma det först, när
det lyckats.«

Nu höll djurtämjaren ett kort tal till publiken och vände sig sedan
mot buren.  Han öppnade den solida regeln och sköt därpå åt sidan det
smala galler, som bildade den vid pass fem fot höga dörren.  För att
komma in måste han bocka sig.  Därvid behövde han båda händerna för
att hålla upp dörren och, när han kommit in i buren, åter stänga den,
han hade därför tagit totschlägern mellan tänderna och var alltså, om
också blott för detta korta ögonblick, vapenlös.  Visserligen hade han
många gånger förut varit inne i buren, men då under helt andra
omständigheter.  Då hade pantern icke under flera dagar befunnit sig i
mörkret; så många människor hade ej befunnit sig i närheten, och ej
heller hade maskinens buller därvid förekommit.  Dessa omständigheter
hade varken menageriägaren eller djurtämjaren tillräckligt övervägt,
och nu visade sig också följderna.

Då pantern hörde gallret gnissla, vände han sig om.  Djurtämjaren
stack just in sitt nedböjda huvud --- en blixtsnabb rörelse från
rovdjuret, och det hade huvudet mellan sina käftar och krossade det
med ett enda bett.

Det {s.~20} skri, som i detta ögonblick höjdes runt omkring buren,
trotsar all beskrivning.  Alla sprungo upp och rusade utom sig av fasa
därifrån, utom menageriägaren, Old Firehand och Svarte Tom.  Den
förstnämnde sökte skjuta till dörren på buren, men detta var omöjligt,
då liket låg till hälften ini, till hälften utanför.  Då försökte han
fatta den döde vid benen och draga ut honom.

»För Guds skull, inte på det viset,« ropade Old Firehand.  »Pantern
slipper ut!  Skjut in hela kroppen; mannen är ju ändå död.  Då går
dörren igen!«

Pantern låg framför det huvudlösa liket.  Med köttslamsorna mellan
sina bloddrypande tänder höll han sina lysande ögon på sin herre.  Han
tycktes fatta dennes avsikt, morrade ilsket och kröp fram över liket.
Hans huvud var nu endast några tum ifrån burens öppning.

»Fort, fort, han kommer ut,« ropade Old Firehand, »Tom, er bössa!  Er
bössa!  En revolver skulle endast förvärra saken.«

Svarte Tom sprang efter sin bössa.

Från det ögonblick, djurtämjaren beträtt buren och intill detta, hade
knappt mer än tio sekunder förflutit.  Hela däcket bildade ett
virrvarr av flyende och ångestfullt skrikande människor.  Man hukade
sig ned bakom lådor och fat och sprang åter upp, emedan man ej kände
sig säker.

Kaptenen hade sprungit upp på kommandobryggan.  Old Firehand följde
honom.  Menageriägaren flydde bakom burens bakvägg.  Svarte Tom sprang
efter sitt gevär.  På vägen kom han att tänka på, att han bundit det
tillsammans med sin yxa, och att han alltså icke genast hade det
skjutfärdigt.  Han stannade därför hos de båda indianerna, som han
tänkt rusa förbi, och ryckte flintbössan ur handen på Stora björnen.

»Jag själv skjuta,« sade denne och sträckte handen efter geväret.

»Nej, låt mig,« ropade den skäggige; »jag skjuter i alla fall bättre
än du.«

Han vände sig åter mot buren.  Pantern hade nyss lämnat denna, lyfte
sitt huvud och utstötte ett rytande.  Svarte Tom lade an och tryckte
av.  Skottet smällde, men träffade ej.  Hastigt ryckte han nu bössan
från den unga indianen och sände även skottet ur denna emot djuret,
men med samma dåliga resultat.

»Illa skjutet!  Ej känna geväret,« sade Stora björnen så lugnt, som om
han sutte vid steken i sin wigwam.

Tysken hörde ej på honom.  Han slängde bössan åt sidan och sprang
vidare mot fören, där de gevär, som tillhörde Cornels karlar, lågo.
Dessa gentlemän hade icke haft lust att inlåta sig i strid med djuret
utan skyndsamt gömt sig.

Då ljöd i närheten av kommandobryggan ett skri.  En dam sökte fly upp
på densamma.  Pantern fick i samma ögonblick syn på henne.  Han hukade
sig ned och störtade i långa, smidiga satser bort emot henne.  Hon
{s.~21} befann sig ännu nedanför, då Old Firehand var på femte eller
sjätte trappsteget.  I ett nu hade han gripit henne, svängde henne med
starka armar över sitt huvud, där kaptenen mottog henne.  Det hade
varit ett par ögonblicks verk, och nu befann sig pantern vid
kommandobryggan.  Han satte båda framtassarna mot ett av trappstegen
och drog redan tillsammans sin kropp för att göra språnget uppåt på
Old Firehand.  Denne gav honom emellertid med all kraft en spark på
nosen och avfyrade därpå de tre ännu kvarvarande kulorna i sin
revolver mot hans huvud.  Detta slags försvar var egentligen endast
löjligt.  Med en spark och några ärtstora revolverkulor skrämmer man
minsann inte en svart panter; men Old Firehand hade nu ej tillgång
till något verksammare försvarsvapen.  Han var övertygad, att djuret
nu skulle kasta sig över honom, men så skedde ej, utan pantern vände
huvudet åt sidan, liksom om han betänkt sig bättre.  Hade de på så
kort håll avskjutna kulorna, som knappt kunde ha inträngt en linje i
hans hårda skalle, i någon mån bedövat honom?  Eller hade sparken på
den känsliga nosen varit för smärtsam, noga av, han riktade ej längre
sina blickar på Old Firehand, utan emot fördäck, där en trettonårig
flicka stod, förlamad av skräck, med båda armarna sträckta mot
kommandobryggan.  Det var dottern till den dam, som Old Firehand nyss
räddat undan pantern.  Barnet hade sett moderns fara och av förfäran
blivit stående , där det ännu stod.  Pantern tog tassarna från
trappan, vände sig om, och störtade i långa språng mot flickan.

»Mitt barn, mitt barn!« jämrade sig modern.

Alla skreko eller jämrade sig; men ingen rörde hand eller fot till
räddning.  Jo, en och just den, som man väl minst hade tilltrott en
sådan djärvhet och sinnesnärvaro, nämligen den unge indianen.

Han hade med sin far stått ungefär tio steg från flickan.  Då han
märkte faran, hon svävade i, blixtrade det till i hans ögon.  Han såg
till vänster och höger, liksom sökte han en utväg till räddning; därpå
lät han sin mantel falla från axlarna och ropade till sin far på
tonkawaspråket: »Tiakaitat; schaí schoyana --- bli kvar, jag skall
simma!«

Med två språng stod han vid flickan, fattade henne i klädningsskärpet,
störtade med henne mot relingen och svingade sig upp på den.  Där blev
han stående ett ögonblick för att se sig om.  Pantern var honom tätt i
hälarna och beredde sig just till språng.  Knappt hade djurets tassar
släppt däcket, förrän den unge indianen störtade från relingen ned i
vågorna.  Vattnet slog ihop över honom och hans börda.  Samtidigt sköt
pantern, vilkens fart var för stor, för att han skulle kunna hejda
sig, ut över relingen och ned i floden.

»Stopp och back!« kommenderade kaptenen genom talröret ned till
maskinrummet.

Maskinisten {s.~22} slog back; ångbåten stoppade och hölls därefter
kvar på samma punkt, genom att hjulen endast togo så mycket vatten,
som var nödvändigt för att hindra båten att driva.

Som faran nu var över skyndade passagerarna fram från sina gömställen
till relingen.  Barnets moder hade fallit i vanmakt; dess fader ropade
nu med dånande stämma.  »Tusen dollars åt den, som räddar min dotter,
tvåtusen, tretusen, femtusen, ännu mer!«

Ingen hörde honom.  Alla stirrade över relingen ned i floden.  Där låg
pantern, en förträfflig simmare, med vitt utspärrade tassar på vattnet
och såg sig om efter sitt byte --- förgäves!  Den djärve gossen och
flickan stodo icke till att se.

»De ha drunknat, ha slagits fördärvade av hjulen!« jämrade sig fadern
och slet i sitt hår.  Då ljöd från andra sidan fartyget den gamle
indianens högljudda utrop: »Nintropan-homosch vara klok.  Simma under
skeppet, att pantern icke se.  Vara här nedanför.«

Alla störtade över mot styrbord, och kaptenen befallde, att en lina
skulle utkastas.  Ja, verkligen, tätt intill skeppets sida, simmade
långsamt »Lilla björnen« med den unga medvetslösa flickan.  Gossen
fäste en av de utkastade linorna under flickans armar, och medan hon
drogs upp, klättrade han åter ombord.

Han hälsades med skallande jubel, men gick stolt sin väg, utan att
säga ett ord.  Men då han kom framför Cornel, stannade han och sade så
högt, att alla hörde det: »Nå, äro tonkawas verkligen så rädda för små
katter?  Cornel flydde med alla sina tjugu hjältar; men tonkawas ha
utsatt sig för stor fara för att rädda passagerarna och flickan.
Cornel snart höra mera av tonkawas!«

Just som den räddade bars in i kajutan, pekade styrmannen mot babord
och ropade: »Se pantern!  Se flotten!«

Alla sprungo över till den angivna sidan, där ett nytt och icke mindre
oroväckande skådespel upprullade sig.  Medan man var upptagen av det
nyss berättade, hade man ej uppmärksammat en liten flotte av halm och
vassrör, på vilken två gestalter sutto, vilka från den höga
flodstranden försökte nå ångbåten, i det att de arbetade med
provisoriska åror av trädgrenar.  Den ena av dem var en gosse, den
andra tycktes vara en på besynnerligt sätt utklutad kvinna.  Man såg
en huvudbonad, lik en gammal kaskett, och därunder ett fylligt,
rödkindat ansikte med små ögon.  Den övriga gestalten var dold i en
vid säck eller något dylikt, vars snitt och fason ej voro lätt att
bestämma, när personen ej stod, utan satt.  Svarte Tom stod bredvid
Old Firehand och frågade: »Sir, känner ni denna kvinna?«

»Nej, är hon då så bekant, att jag bör känna henne?«

»Ja visserligen! 'Hon' är nämligen inte en kvinna, utan en man, en
präriejägare {s.~23} och trapper.  Och där ha vi pantern.  Nu skall ni
få se, vad en kvinna, som är karl, kan uträtta.«

Han lutade sig över relingen och ropade nedåt: »Hallå, tant Droll,
passupp!  Han vill spisa dig!«

Flotten var ännu vid pass femtio fot från ångbåten.  Pantern simmade
fortfarande fram och åter kring sidan av denna, spanande efter sitt
byte.  Nu fick han syn på flotten och styrde kurs på den.  Den så
kallade tant Droll kastade en blick upp mot däck, igenkände den, som
ropat henne, och svarade i gäll falsett: »Good lack, är det du, Tom?
Gläder mig högeligen att se dig.  Vad är det för ett djur?«

»En svart panter, som sprungit över bord.  Laga dig undan!  Fort,
fort!«

»Åhå, tant Droll går inte ur vägen för någonting, inte ens för en
panter, han må vara svart, blå eller grön!  Skall nog gå i land med
det, gamle Tom.  Var skall man emellertid skjuta ett sådant där
kreatur, om det är nödvändigt?«

»I ögat,« svarade Old Firehand.

»Well!  Så skola vi låta den där vattenråttan komma an.« Han drog in
årorna och fattade bössan, som låg bredvid honom.  Flotte och panter
närmade sig helt hastigt varandra.  Rovdjuret blickade med vidöppna,
skarpa ögon på fienden, som lade an med geväret, siktade snabbt och
sköt.  Att lägga bort bössan, gripa till årorna och driva tillbaka
flotten var ett ögonblicks verk.  Pantern var försvunnen.  Där man
sist sett honom, utmärkte en blodig virvel platsen för hans dödskamp;
så såg man honom åter dyka upp längre bort, orörlig, död; där drev han
några sekunder och drogs sedan åter ned i djupet.

»Ett mästerskott!« ropade Tom från däck, och passagerarna instämde
högljutt, endast menageriägaren teg; han hade förlorat både sin panter
och sin djurtämjare.

»Två skott var det,« svarade den besynnerlige gestalten från flotten.
»Ett i vart öga.  Vart går den här ångbåten?«

»Så långt vattnet räcker till,« svarade kaptenen.

»Vi vilja följa med och ha därför byggt oss den här flotten.  Vill ni
ta oss ombord?«

»Kan ni betala biljetten, madame eller sir?  Jag vet sannerligen inte,
om jag skall befordra er som man eller fruntimmer.«

»Som man, sir.  Jag är nämligen tant Droll, förstår ni, om det är
nödvändigt.  Vad biljetten angår, brukar jag betala med klingande
mynt.«

Först steg gossen upp, därpå kastade den andre sin bössa över
skuldran, fattade linan, stötte flotten ifrån sig och klättrade med en
ekorres vighet upp på däck, där han mottogs med häpna blickar.

Andra kapitlet.

Nordamerikas förenade {s.~24} stater äro, trots, eller snarare till
följd av, sina frisinnade institutioner, härden för högst sällsamma
sociala landsplågor, vilka i europeiska stater skulle vara fullkomligt
otänkbara.

Då vid en viss tid ett svårare betryck vilade över handel och vandel,
tusentals fabriker stodo stilla och tusentals arbetare blevo utan
arbete, begåvo sig de arbetslösa på vandring och närbelägna stater
blevo formligen översvämmade.  Snart inträdde emellertid en
sovringsprocess, så att de ärliga grepo sig an med arbete, var helst
de funno något, om det också ej var så särdeles lönande och till på
köpet ansträngande.  De togo mestadels anställning vid farmarna vid
skördetiden och kallades därför gemenligen harvesters, skördearbetare.

De arbetsskygga elementen däremot förenade sig till band, vilka under
mord, brand och plundring frestade livet.  Medlemmarna av dessa sjönko
snart till de lägsta graderna av sedligt fördärv och anfördes av män,
vilka måste fly civilisationen, emedans lagens arm höjdes hotande över
deras huvuden.  Dessa tramps (vagabonder) uppträdde vanligen i större
hopar, stundom ända till trehundra man starka och däröver.  De
överföllo {s.~25} ej blott ensamt liggande farmer, utan till och med
mindre städer och utplundrade dem fullständigt.

Som dylika tramps hade kaptenen och styrmannen på »Dogfish«, som vi
förut sett, ansett Cornel Brinkley och hans kamrater.  Denna förmodan
kunde dock, också om den var riktig, ej innebära något skäl till
fruktan.  Sällskapet var blott ungefär tjugu man stark och alltså
alldeles för svagt att uppträda emot fartygsbesättningen och de övriga
passagerarna, dock vore försiktighet och vaksamhet ingalunda
överflödiga.

Cornel hade naturligtvis också fäst sin uppmärksamhet vid den
sällsamma figur, som nalkades båten på den bräckliga flotten, och som
så där i förbigående nedlade det farliga rovdjuret.  Han hade
skrattat, då Tom nämnde det lustiga namnet tant Droll.  Men nu, då
främlingen besteg däcket, och han närmare betraktade dennes ansikte,
rynkade han sina ögonbryn och gjorde ett tecken åt sitt folk.  Han
förde dem längst fram på fördäck och svarade, då man frågade honom om
orsaken till detta återtåg: »Den där karlen är visst inte så löjlig,
som han ser ut.  Jag säger er alla, att vi måste ta oss till vara för
honom.  Han är i själva verket ett original, men också samtidigt en av
de farligaste polisspioner, man kan tänka sig.«

»Pshaw!  Tant Droll en polisspion!  Den mannen må gärna vara allt, vad
du behagar, och jag skall tro det --- blott icke detektiv!«

»Och ändå är han det.  Jag har hört talas om tant Droll; han skall
vara en halvförryckt trapper, som för sin lustighets skull står på den
bästa fot med alla indianstammarna.  Men nu, då jag sett honom, känner
jag honom bättre.  Denna tjocka människa är en detektiv, och det så
sant, som vore det tryckt.  Jag har råkat honom där uppe i Fort Sully
vid Missouri, där han knep en kamrat mitt ibland oss och
överantvardade honom åt repet, han ensam, trots att vi voro över
fyrtio man.«

»Det är otänkbart.  Ni kunde väl åtminstone ha borrat fyrtio hål i
kroppen på honom!«

»Nej, det kunde vi inte.  Han arbetar mer med list än våld.  Se bara
på hans små listiga mullvadsögon!  Ingen myra i tätaste gräset undgår
dem.  Han hänger sig med den största oemotståndligaste vänskap fast
vid sitt offer och smäller igen fällan, innan man ens har en tanke på
överrumpling.«

»Känner han då dig?«

»Det tror jag knappt.  Han hade den gången ingen anledning att fästa
någon uppmärksamhet vid mig; det är längesedan, och jag har nog
förändrat mig sedan dess.  Dock är det rådligt, att vi hålla oss i
skinnet, så att vi ej väcka hans uppmärksamhet.  Jag tänker, att vi
kunna göra en god kupp här, och jag skulle inte vilja, att han kom oss
i vägen.  Old Firehand är den ryktbaraste jägaren i västern.  Svarte
Tom har också {s.~26} visat sig som en karl, med vilken man måste
räkna, men tant Droll är ännu farligare än dessa båda.  Tag er i akt
för honom och låtsas helst, att ni alls inte märka honom.«

Så farlig, som Droll utmålades av Cornel, såg han sannerligen icke ut;
snarare måste man vid hans åsyn göra sig all möda att icke brista i
skratt.

Hans huvudbonad utgjordes varken av hatt eller mössa eller luva, och
likväl kunde man beteckna densamma med vart och ett av dessa namn.
Rocken var mycket lång och synnerligen vid och sammanfogad av idel
lappar och stycken av läder, det ena sytt på det andra.  På framsidan
voro rockens kanter försedda med korta remmar, vilka ersatte de
felande knapparna.  Som detta sällsamma klädesplaggs stora längd och
vidd försvårade gången, hade mannen skurit upp det ifrån underkanten
och upp till midjan och därpå bundit de båda hälfterna om benen, så
att de bildade vida säckbyxor.  Ett par läderskor bildade nedtill
avslutningen.  Ärmarna på denna rock voro också ovanligt vida och
alldeles för långa.  Han hade därför sytt ihop dem nedtill och längre
upp på undersidan skurit upp två hål, genom vilka han stack ut
händerna.  På detta sätt bildade ärmarna två nedhängande läderfickor,
i vilka allehanda ting kunde förvaras.

Genom detta plagg erhöll mannens figur ett oformligt utseende, och
ytterst skrattretande verkade dessutom det runda, rödkindade, ogement
vänliga ansiktet, vars små ögon voro i oavbruten rörelse, på det att
ingenting måtte undgå dem.  I handen bar han en dubbelbössa, vilken
tydligen besatt en vördnadsbjudande ålder.

Gossen i hans sällskap kunde vara omkring sexton år.  Han var blond,
grovbyggd och såg allvarsam och trotsig ut.  Hans dräkt bestod av
hatt, jaktskjorta, byxor, strumpor och skor, alltsammans av skinn.
Utom med en flintbössa var han beväpnad med en kniv och en revolver.

Då tant Droll beträdde däcket, räckte han handen åt Svarte Tom och
ropade med sin falcettstämma: »Welcome, gamle Tom!  Vilken
överraskning!  Vilken evighet, sedan vi sågo varandra!  Varifrån och
varthän?«

De skakade hand på det hjärtligaste, och Tom svarade: »Från
Mississippi.  Skall till Kansas, där jag har mina flottkarlar i
skogarna.«

»Well, all right.  Vi ha alltså samma väg.  Jag skall också dit och
längre ändå.  Få alltså vara tillsammans en smula.  Dock först och
främst biljetterna, sir.  Vad ha vi att betala, jag och den här lille
mannen, om det är nödvändigt?« Denna fråga var ställd till kaptenen.

»Det beror på hur långt ni skall, och på vilken plats ni far,« svarade
denne.

»Plats?  Tant Droll tar alltid första; alltså hytt, sir?  Och hur
långt?  Låt {s.~27} oss tills vidare säga Fort Gibson.  Kunna ju
alltid sedan göra lasson längre?  Ni tar väl emot nuggets? {Utvaskade
korn av rent guld.}«

»Ja, gärna.«

»Men hur står det till med guldvågen?  Är ni ärlig?«

Denna fråga kom så hastigt fram, och de små ögonen blinkade därvid så
klipskt, att den alls icke kunde upptas illa.  Emellertid låtsades
kaptenen, som om han blev ond, och svarade: »Fråga inte så där en gång
till, ty då kastar jag er genast över bord!«

»Oho, tror ni, att tant Droll är så lätt att förpassa i det våta?  Då
misstar ni er betydligt.  Försök bara en gång!«

»Nå,« sade kaptenen, »mot damer måste man vara artig, och som ni är en
tant, så hör ni ju till det täcka könet.  Jag vill därför inte uppta
er fråga så illa.  För övrigt har det ingen brådska med betalningen.
Vänd er vid tillfälle till styrman.«

»Nej, jag anlitar ingen kredit, inte ens för en minut; det är min
princip, om det är nödvändigt.«

»Well!  Så kom med till kontoret!«

De avlägsnade sig, och de övriga utbytte sina tankar om den konstiga
figuren.  Kaptenen kom fortare tillbaka än Droll.  Han sade i förvånad
ton: »Mina herrar, de där nuggets skulle ni ha sett!  Han for in med
ena handen i sin rockärm, och då han åter sträckte ut den ur hålet,
hade han den full av guldkorn, stora som ärter, som nötter, ja,
somliga ännu större.  Denne man måtte ha upptäckt en riktig guldgruva.«

Droll betalade under tiden sin avgift på kontoret och såg sig sedan
omkring.  Han fick först syn på Cornels karlar, så drev han långsamt
fram mot fördäck och tog dem i närmare skärskådande.  Hans blick kom
ett ögonblick på Cornel, och så frågade han: »Förlåt, sir, ha inte vi
sett varandra en gång förut?«

»Inte vad jag vet,« svarade den tillfrågade.

»O, jag tycker alldeles, att vi ha råkats förr.  Var ni inte en gång
uppe vid Missouri?«

»Nej.«

»Inte heller i Fort Sully?«

»Känner ej ens till det.«

»Hm!  Kanske jag kan få veta ert namn?«

»Varför det?«

»Emedan ert utseende tilltalar mig, sir.  Och så fort jag finner behag
i någon, ger jag mig inte till tåls, förrän jag fått veta, vad hon
heter!«

»Vad det angår, så behagar också ni mig,« sade Cornel i skarp ton;
»men {s.~28} trots detta skulle jag omöjligt vara så oartig att fråga
efter ert namn.«

»Varför inte?  Jag anser det ej för någon oartighet och skulle genast
besvara er fråga.  Jag har ingen anledning att förtiga mitt namn.
Endast den, som inte har riktigt klara papper, döljer sitt namn.«

»Skall detta vara en förolämpning, sir?«

»Faller mig icke in!  Jag förolämpar aldrig ett människobarn, om det
icke är nödvändigt.  Farväl, sir, och behåll ert namn för er själv.
Jag vill inte veta det.« Han vände sig om och gick därifrån.

»Detta till mig!« mumlade den röde.  »Och jag måste stå och ta emot
det!«

»Varför det?« skrattade en av hans män.  »Jag skulle ha svarat den där
lädersäcken med knytnäven!«

»Och dragit det kortaste strået!  En man, som låter en svart panter
komma sig på armslängds avstånd och så ger honom en laddning lika
kallblodigt, som hade han en präriehund framför sig, är inte att
förakta.  För övrigt är det inte fråga bara om honom.  Jag skulle
snart ha också andra emot mig, och vi måste undvika allt uppseende.«

Droll hade åter gått akterut och stötte på vägen på de båda
indianerna, som sutto på en tobaksbal.  Då de fingo syn på honom,
reste de sig som människor, vilka vänta att bli tilltalade.  Droll
hejdade sina steg, då han såg dem, gick raskt fram till dem och
utropade: »Mira, el oso viejo y el oso mozo --- se där, Den gamla
björnen och Den unga björnen!«

Det var spanska.  Han måtte alltså veta, att de båda röda icke
förstodo och talade engelska så väl, men spanska flytande.

»Qué sorprese, la tia Droll --- vilken överraskning, tant Droll,«
svarade den gamle indianen, ehuru han redan sett honom, då han var på
flotten.

»Vad gör ni här i östern och på denna båt?« frågade Droll och räckte
dem båda händerna.

»Vi voro med flera röda bröder i New-Orleans för vissa uppköp och
befinna oss nu på hemväg, medan de andra komma efter med sakerna.
Flera månader ha gått, sedan vi sågo tant Drolls anlete.«

»Ja, Den unge björnen har blivit dubbelt så stor under tiden.  Leva
mina röda bröder i fred med sina grannar?«

»De ha grävt ned krigsyxan och önska ej att åter gräva upp den.«

»När komma ni till era stamfränder?«

»Det veta vi ej.  Vi trodde, att vi skulle behöva en halv månad, men
nu kommer det att dröja längre.«

»Nu?  Vad vill det ordet betyda?«

»Att Den gamle björnen inte förr kan vända hem, än han doppat sin kniv
i den förolämpandes blod.«

»Vem {s.~29} är det?«

»Den vita hunden där borta med det röda håret.  Han har slagit Den
gamla björnen med handen i ansiktet.«

»All devils! {I tyska texten Alle Teufel!  (Anm. år 2002.)}  Är den
karlen vid sina sinnen!  Han måste väl veta, vad det betyder att slå
en indian och till på köpet Den gamle björnen!«

»Han tycks ej veta, vem jag är.  Jag sade mitt namn på min stams språk
och ber min vite broder att icke säga det på engelska för honom.«

»Om jag överhuvud taget någonsin kommer att översätta något för honom,
så blir det något annat än min broders namn.  Nu skall jag bort till
de andra, som gärna tala med mig; men jag skall ofta komma till er för
att lyssna till edra stämmor.«

Han fortsatte den avbrutna färden akter över.  Dit hade nu den räddade
flickans fader kommit för att berätta, att hans dotter vaknat ur sin
vanmakt och endast behövde lugn för att riktigt hämta sig.  Därpå
skyndade han till indianerna för att tacka den modige gossen för hans
hjältedåd.  Droll, som hört hans ord, gjorde sig underrättad om, vad
som passerat.  Då Tom berättat det för honom, sade han: »Ja, det tror
jag pojken om; han är inte barn längre, utan fullvuxen man.«

»Känner ni dem?  Vi sågo, att ni talade med dem.«

»Vi ha träffats några gånger.«

»Träffats?  Han kallade sig tonkawa, och denna nästan utdöda stam
befinner sig ej på vandring, utan är bofast på sina eländiga
reservationer i Riodalen.«

»Den store björnen har ej blivit bofast, utan strövar, trogen sina
förfäders vanor, omkring, alldeles som apachehövdingen Winnetou.  Det
är nog troligt, att han har en viss plats, då han vilar ut efter sina
vandringar, men han hemlighåller den.  Han talar emellanåt om 'de
sina', och så ofta vi råka träffas, gör jag mig underrättad, om de må
väl; men vilka och var de äro, har jag aldrig kunnat utforska.  Han
ämnade sig också nu till dem, men ser sig uppehållen av en hämnd, han
är skyldig Cornel.«

»Talade han därom?«

»Ja.  Han ville ej vila, förrän den blivit utkrävd.  Cornel kan därför
redan, enligt min åsikt, anses för död.«

»Det har också jag sagt,« inföll Old Firehand.  »Om jag känner
indianen, var det inte av feghet, han lät Cornel slå sig.«

»Så?« frågade Droll och såg forskande på jätten.  Också ni har lärt
känna indianerna, om det är nödvändigt?  Ni ser mig emellertid inte
sådan ut, ehuru ni är en verklig Goliath.  Jag föreställer mig, att ni
passar mycket bättre i salongen än på prärien.«

»O ve, tant,« skrattade Tom.  »Där högg ni ordentligt i sten.  Gissa
bara, vem denne herre är, som tillhör våra berömdaste västmän.«

»Av {s.~30} den sorten ges det enligt min åsikt endast två, ty ingen
tredje förtjänar som de, att man hugger till med superlativet om
honom.« Han gjorde en paus, knep ihop ena ögat, blinkade med det
andra, lät höra ett kort skratt, som lät icke olikt en klarinettdrill,
och fortsatte därpå: »Dessa båda äro nämligen Old Shatterhand och Old
Firehand.  Som jag känner den förre, om det är nödvändigt, så kan
denne sir icke gärna vara någon annan än Old Firehand.  Är det rätt?«

»Ja, det är jag,« nickade den ifrågavarande.

»Egad?« frågade Droll och tog två steg tillbaka, fortfarande
betraktande honom med det öppna ögat.  »Ni är verkligen denne man, för
vilken varje skälm darrar.  Gestalten är nog sådan, den beskrives, men
--- --- kanske ni likväl bara skämtar!«

»Nå, är detta också skämt?« frågade Old Firehand, i det han med högra
handen fattade Droll i kragen, lyfte honom, svängde honom tre gånger
runt i luften och därpå satte ned honom på en närstående packlår.

Den så hanterade blev mörkröd i ansiktet.  Han kippade efter andan och
flåsade fram i korta, avhuggna meningar: »Zounds, sir, tror ni mig
vara en perpendikel eller en centrifugalregulator?  Tror ni, att jag
är inrättad för att dansa runt omkring er i luften!  Verkligen lycka,
att min sleeping--gown är av durabelt skinn, annars hade den gått
sönder, och jag hade slungats i floden!  Old Firehand.  Har ofta
tänkt, hur mycket det skulle glädja mig att en gång få se er.  Jag är
bara en stackars trapper, men förstår mycket väl, vad en man av ert
slag betyder.  Här är min hand, och om ni inte vill djupt bedröva mig,
så visa inte bort den!«

»Visa bort den, det vore en stor synd.  Jag räcker gärna handen åt
varje bra karl och så mycket hellre då åt en, som på ett så utmärkt
sätt gjort sitt inträde bland oss.«

»Utmärkt?  På vad sätt?«

»Då ni sköt pantern.«

»Bah!  Det var väl ingenting att tala om!  Djuret hade inte alltför
trevligt i vattnet; han ville mig inte något ont, bara rädda sig på
min flotte.  Tyvärr var jag just inte gästvänlig.«

»Det var klokt av er, ty pantern hade sannerligen vissa avsikter på
er.  För vattnet fruktar han ej; han simmar utmärkt och hade kunnat nå
stranden utan ansträngning.  Genom att döda honom, har ni räddat många
människoliv.  Jag skakar er hand och önskar, att vi få lära känna
varandra närmare.«

»Alldeles min önskan, sir.  Men jag har inte kommit på den här
ångbåten för att törsta ihjäl.  Låt oss därför gå ned i salongen och
ta ett glas.«

Man följde denna uppmaning.  Tom måste betala mellanavgift till
hyttplats för att kunna göra sällskap, vilket han emellertid mycket
gärna gjorde.

Då gentlemännen försvunnit från däck, kom negern, som ej fått vara med
och se på pantern, upp ur maskinrummet.  Han hade blivit avlöst av en
annan eldare och sökte nu en skuggig plats {s.~31} för att sova
middag.  Då han långsamt och tydligen vid dåligt humör kom dinglande
fram, iakttogs han av Cornel, som vinkade honom till sig.

»Vad vill ni, sir?« frågade den svarte.  »Har ni något ärende, så vänd
er till stewarten.  Jag är inte för passagerarna.«

Han talade engelska som en vit.

»Det förstår jag,« sade Cornel.  »Jag ville bara fråga er, om ni vill
dricka ett glas brandy med oss.«

»Är det så, så är jag med.  Där nere i eldarrummet torka hals och
tunga ur kroppen på en.  Men jag ser inte till minsta droppe här!«

»Här har ni en dollar!  Hämta, vad ni vill ha där borta vid baren och
slå er ned hos oss.«

Det inbundna uttrycket försvann genast från negerns ansikte och han
blev med ens betydligt rörligare på foten.  Han hämtade två fulla
flaskor jämte några glas och satte sig därpå bredvid Cornel.  Då det
första glaset halkat över hans tunga, slog han i ett andra åt sig,
tömde det och frågade därpå: »Det här är en förfriskning, sir, som jag
inte ofta kan bestå mig.  Hur kom ni på den tanken att inbjuda mig?
Ni vita äro inte annars så spendersamma mot oss svarta.«

»För mig och mina vänner smäller en neger lika högt som en vit.  Jag
har märkt, att ni är anställd som eldare.  Det är ett tungt och
törstbringande arbete, och då jag föreställer mig, att kaptenen inte
slösar hundradollarsedlar på er, så sade jag mig själv, att ett gott
glas skulle anstå er bra.«

»Ja, det var en ypperlig idé, ni fick.  Kaptenen betalar tyvärr
dåligt; man får inte till en ordentlig florshuva, helst som han inte
ger något förskott, åtminstone inte på mig, utan först vid resans slut
gör ett grepp i pungen --- damn!«

»Nå, i dag skall det bero på er själv, om ni vill skaffa er den där
huvan.«

»Hur så?«

»Jag är icke den, som knusslar med några dollar, om ni vill göra mig
en tjänst!«

»Några dollar? Huzza!  För det får jag ju flera flaskor!  Fram bara
med er önskan, sir.  Tjänsten skall jag gärna göra er!«

»Saken är inte så lätt.  Jag vet inte, om ni är rätte mannen.«

»Jag!  När det är fråga om att förtjäna till ett glas så är jag alltid
rätte mannen.«

»Möjligt! {s.~32} Men det måste uträttas slugt!«

»Slugt?  Det är väl ändå ingenting, som kan gå ut över min rygg?
Kaptenen tål inte några skälmstycken.«

»Var lugn!  Det är inte alls fråga om något sådant.  Ni skall bara
lyssna litet, höra upp litet.«

»Var?  På vem?«

»I salongen.«

»Så?  Hm?« brummade han eftertänksamt.  »Varför det, sir?«

»Därför att --- nå, jag vill vara uppriktig mot er.« --- Han sköt ett
fullt glas fram till negern och fortfor i förtrolig ton: »Där finns en
jättelik herre, som de kalla Old Firehand, vidare en svartskäggig
karl, som heter Tom, och slutligen en pajasfigur i en lång skinnrock,
som lystrar till namnet tant Droll.  Den där Old Firehand är en rik
farmare, och de båda andra äro hans gäster, som han tar med sig hem.
Händelsevis vilja nu också vi till denna farm för att där taga arbete.
Det förstås då av sig självt, att det här ges ett gott tillfälle att
utforska, vad det är för slags folk, vi få att göra med.  Jag gissar,
att de komma att språka om sina affärer, och om ni håller öronen
öppna, bör det inte alls falla sig svårt att uträtta saken.  Ni ser
och hör, att jag inte begär det minsta orätta av er.«

»Alldeles rätt, sir!  Ingen människa har förbjudit mig att höra, om
andra tala.  De närmaste sex timmarna tillhöra mig.  Jag är ledig från
arbete och kan göra vad som behagar mig.«

»Men hur tänker ni gå till väga?  Får ni gå in i salongen?«

»Förbjudet är det nog inte; men jag har ingenting att uträtta där.«

»Så hitta på en förevändning.  Finns det inte något arbete, med vilket
ni kunde sysselsätta er en längre stund där inne?«

»Nej --- --- men vänta!  Jag fick en idé.  Fönsterna behöva tvättas,
jag kunde göra det.«

»Men är det ni, som skall bestyra om den saken?«

»Det är egentligen stewartens sak, men han ser gärna, att jag åtar mig
det.«

»Men kan han inte fatta misstankar?«

»Nej.  Han vet, att jag gärna tar mig en sup.  Jag säger, att jag är
törstig och vill putsa fönstren i hans ställe för en sup.  Jag vet nog
hur jag skall ställa mig.  Alltså, hur många dollar lovar ni mig?«

»Jag betalar allt efter värdet av de upplysningar, ni skaffar mig, men
minst tre dollars.«

»All right; det är överenskommet.  Slå i ett glas till, sedan måste
jag gå.«

Då han avlägsnat sig, utfrågade man Cornel, vad han egentligen
åsyftade med detta uppdrag.  Han svarade:  »Vi äro fattiga tramps och
{s.~33} ha här måst betala biljetter, och därför vill jag försöka
komma underfund med, om vi inte på något vis kunna få våra pengar
tillbaka.  Den långa marsch, som förestår oss, kostar också mycket
pengar.  Och som ni veta, är vår pung ganska mager.«

»Vi skola ju fylla den i järnvägskassan.«

»Vet ni då så noga, att denna plan verkligen skall lyckas?  Om vi
kunde mynta redan här, så vore det den största dårskap att lämna
tillfället obegagnat.«

»Alltså, rakt på sak:  stöld här ombord?  Det är farligt.  Man kan
inte ögonblickligen ge sig i väg, och om vederbörande upptäcker sin
förlust, så blir det ett fasligt hallå med visitation av hela fartyget
och alla människor ombord.  Och vi bli de första, på vilka
misstankarna falla.«

»Du är den största fårskalle, jag någonsin träffat på.  En sådan affär
är farlig eller inte, allt efter som den skötes.  Och jag är
sannerligen inte den, som tar den på något bakvänt vis.  Om ni följa
mig, så skall alltsammans och även den sista stora kuppen lyckas oss.«

»Där uppe vid Silversjön?  Bara man nu inte dragit dig vid näsan?«

»Pshaw!  Jag vet, vad jag vet.  Det kan inte falla mig in att redan nu
ge er en utförlig redogörelse.  Det skall jag göra, först då vi äro på
ort och ställe.  Till dess måste ni tro mig, när jag säger, att det
finns rikedomar där uppe, som räcka för oss alla, så länge vi leva.
Nu må vi undvika allt onödigt prat och avvakta, vad den dumme negern
{I tyska texten der dumme Nigger. (Anm. år 2002.)} kan bringa för
underrättelser.« Härmed lutade han sig bakåt och slöt ögonen till
tecken, att han nu inte ville höra eller säga något mera.  Även de
andra lade sig till ro.

Den dumme negern {I tyska texten på detta ställe »der dumme Nigger«
inom anföringstecken.  (Anm. vid avskrift år 2002.)}  föreföll
emellertid vara vuxen sin uppgift.  Hade han mött något oöverstigligt
hinder hade han säkert kommit åter för att tillkännage det.  Nu hade
han först gått till betjäningens hytt för att tala med stewarten och
sedan försvunnit genom salongsdörren, utan att åter bli synlig.  Men
än en timme förflöt, innan han syntes på däck.  Han hade flera
disktrasor i handen, lade bort dessa och kom så fram till det i hast
åter muntra sällskapet, hos vilket han slog sig ned, utan att lägga
märke till de fyra ögon, av vilka han och tramps skarpt betraktades.
Dessa fyra ögon tillhörde de två indianerna, Den gamle och Den unga
björnen.

»Nå?« frågade Cornel ivrigt.  »Hur har ni uträttat mitt uppdrag?«

Den tillfrågade svarade misslynt: »Jag har gjort mig all möda, men
torr inte, att jag får mer än de tre dollarna för vad jag hört.«

»Och varför inte?«

»Därför att jag lyssnat förgäves.  Ni har nämligen misstagit er, sir.
Jätten heter nog Old Firehand, men han är inte alls farmare och kan
således ej heller ha inbjudit den där Tom och tant Droll till sig.«

»Det {s.~34} var förargligt!« utbrast Cornel och låtsades en ton av
missräkning.

»Ja, så förhåller det sig,« bekräftade negern.  »Jätten är en berömd
jägare och skall långt bort upp i bergen.«

»Vart?«

»Det sade han inte.  Jag lyssnade till allt, och icke ett enda ord
undgick mig.  De tre männen sutto avskilt från de övriga med fadern
till flickan, som pantern ville sluka.«

»Skall han ensam dit bort?«

»Nej.  Den där fadern heter Butler och är ingenjör.  Också han skall
med.«

»En ingenjör?  Vad kunna dessa två ha att göra bland bergen?«

»Kanske ha de upptäckt en malmfyndighet, som Butler skall undersöka.«

»Nej, det förstår Old Firehand bättre än någon ingenjör.«

»De ämna först söka upp Butlers bror, som har en väldig farm i Kansas.
Denne bror måtte vara en mycket rik man.  Han har levererat boskap och
spannmål ned till New-Orleans, och ingenjören har nu inkasserat
pengarna där för att föra dem med till honom.«

Cornels ögon glänste.  Men varken han eller kamraterna förrådde med en
min eller rörelse, huru viktiga dessa underrättelser voro.  »Ja, i
Kansas ges det stenrika farmare,« anmärkte han i likgiltig ton.  »Men
den där ingenjören är bra oförsiktig.  Är summan stor?«

»Han viskade om niotusen dollar i sedlar.  Men jag vet inte, om jag
förstod honom rätt.«

»En sådan summa för man inte med sig.  Vartill skulle då bankerna
tjäna.  Om han faller i händerna på tramps, äro pengarna förlorade.«

»Nej.  De skulle inte finna dem.  Där han har dem, skulle de nog inte
söka.«

»Känner ni då till gömstället?«

»Ja.  Han visade det för de andra, fastän mycket hemlighetsfullt,
eftersom jag var närvarande.  Jag vände ryggen till, och därför trodde
de, att jag inte skulle se deras fingertecken; men de tänkte inte på
spegeln, som jag såg alltsammans i.  Ingenjören har nämligen en gammal
bowiekniv med ett ihåligt skaft, i vilket sedlarna är dolda. Tramps
kunde visserligen plundra honom in på bara kroppen.  Men en sådan
gammal usel kniv tar inte den sniknaste rövare ifrån sitt offer,emedan
han inte själv behöver den och åtminstone vill lämna den plundrade ett
vapen, utan vilket han här i västern vore förlorad.«

»Det är sannerligen ganska sinnrikt.  Men var har han då kniven?  Han
bär inte jägardräkt.«

»Han har bältet under västen, och från detta hänger läderslidan, i
vilken kniven sitter, på vänstra sidan under rockskörtet.«

»Så, men det kan då inte intressera oss.  Vi äro inga tramps, utan
ärliga skördearbetare.  Det gör mig bara ledsen, att jag misstagit mig
om {s.~35} jätten.  Likheten med den farmare, jag avser, är mycket
stor, och han har också alldeles samma namn.«

»Kanske är han en bror till honom.  För övrigt är det inte bara
ingenjören, som bär så där mycket pengar på sig.  Den svartskäggige
talade också om en avsevärd summa, som han mottagit till fördelning
bland sina kamrater, som äro timmerflottare.«

»Var hålla då de till?«

»De hugga skog vid Blackbearfloden, som jag för övrigt inte alls
känner till.«

»Jag känner den jag.  Den mynnar ut nedanför Tuloi i Arkansas.  Är
sällskapet talrikt?«

»Bortåt tjugu man, idel duktiga pojkar, förklarade han.  Och den
löjliga karlen i den där skinn-nattrocken har en hel mängd nuggets på
sig.  Också han skall till västern.«

»Skulle gärna vilja ha reda på platsen, dit de ämna sig.«

»Den nämnde de tyvärr ingenting om.  Efter vad det föreföll, ämna de
göra sällskap, alla tre.  De ha funnit stort behag i varandra, och
sova i hytter intill varandra.«

»I vilka?  Vet ni det?«

»Ja, ty de talade högt därom.  I nummer ett sover ingenjören, Old
Firehand har nummer två, Tom nummer tre, nummer fyra tant Droll och
nummer fem lille Fred.«

»Vem är det?«

»Gossen i Drolls sällskap.«

»Är han Drolls son?«

»Nej. Inte försåvitt jag kunde förstå.«

»Vad heter han i tillnamn, och varför är han i sällskap med tant
Droll?«

»Därom yttrades ej ett ord.«

»Ligga hytterna ett till fem till höger eller vänster?«

»På styrbords sida alltså, härifrån räknat, till vänster.  Ingenjörens
flicka sover tillsammans med sin mor i en damhytt.  Dock behöver jag
ju inte prata om allt det här, som naturligtvis inte kan intressera er
det allra minsta.«

»Alldeles riktigt.  Som jag har misstagit mig om dessa människor, kan
det vara mig alldeles likgiltigt, var de bo och sova.  Jag avundas dem
för övrigt icke alls deras trånga hytter, i vilka de nästan måste
kvävas, då vi däremot på öppna däck ha så mycket frisk luft, som vi
kunna önska.«

»Well!  Men frisk luft ha också hyttpassagerarna, då fönstren tas ur
och gasjalousier sättas i stället.  Allra sämst ha naturligtvis vi
det.  Vi måste, om vi inte ha något arbete om natten, egentligen sova
där nere« --- han pekade på en lucka i närheten --- »och det är en
särskild ynnest, {s.~36} om styrmannen tillåter oss ligga här bland
passagerarna.  Genom den trånga luckan kommer ingen luft, och från
kölrummet stiger mögellukt upp.  På varma dagar är det, så att man kan
storkna.«

»Står ert sovrum i förbindelse med kölrummet?« frågade Cornel ivrigt.

»Ja.  Det går en trappa dit ned.«

»Kunna ni inte stänga den?«

»Nej.  Det vore för besvärligt.«

»Då äro ni sannerligen beklagansvärda.  Men nog nu med dessa
historier, vi ha ju ännu litet kvar i flaskan.«

»Rätt så, sir!  Också av att tala blir strupen torr.  Jag vill ta ännu
en klunk och sedan få mig en lur.  Då mina sex timmar äro förbi, måste
jag åter till fyren.  Men hur var det nu med mina dollars?«

»Jag håller mitt ord, ehuru jag ger ut dem alldeles förgäves.  Här har
ni alltså de tre dollarna.  Mer kan ni inte begära, då ni inte gjort
oss någon nytta.«

»Jag begär inte heller mer, sir.  För dessa tre dollars får jag
tillräckligt mycket brandy till ett rus.  Ni är en verklig gentleman.
Önskar ni något mera, så vänd er bara till mig.«  Han tömde
ytterligare ett fullt glas och gick sedan och lade sig i skuggan av en
stor bomullsbal.

De andra sågo nyfiket på sin anförare, ty de kunde inte fatta avsikten
med vissa av hans frågor.

»Här får jag lov att finna någon utväg,« sade han med ett självbelåtet
leende.  »Niotusen dollars i banksedlar, alltså kontanta pengar.  Det
är en duktig summa, som blir oss välkommen.«

»Om vi bara hade den« inföll en, som brukade uppträda som de andras
taleman.

»Vi ha den.«

»Inte än på långa vägar.«

»Oho!  Om jag säger det, så är det så!«

»Nå, hur skola vi komma åt den?  Hur skola vi få fatt i kniven?«

»Jag hämtar den ur sovhytten.  Ett så viktigt värv anförtror jag inte
åt någon annan.«

»Och om man överraskar dig?«

»Det är otänkbart.  Min plan är färdig, och den skall lyckas.«

Fram emot aftonen blev det åter rörelse på däck.  Värmen hade minskat,
och vinden fläktade lätt.  Damer och herrar kommo ur sina hytter för
att njuta av svalkan.  Även ingenjören befann sig bland dem.  Han hade
med sig sin fru och dotter, vilken senare nu fullständigt hämtat sig
från sin förskräckelse och det ofrivilliga badet.  Dessa tre personer
uppsökte indianerna, då de två damerna ej ännu tackat dem.

»He--el bakh schai--bach natelu makik --- nu ämna de ge oss pengar,«
sade fadern på tonkawaspråket till sin son, då han såg dem nalkas.

Hans ansikte mulnade, då detta slags sätt att visa sin tacksamhet
utgör en svår kränkning för en indian.  Sonen höll sin högra hand med
ryggsidan uppåt framför sig och sänkte den därpå hastigt, vilket
utgjorde ett tecken till, att han ej var av samma åsikt som fadern.
Hans blick vilade med välbehag på flickan, som han räddat.  Denna
trädde med raska steg fram till honom, tog hans hand mellan sina båda,
tryckte den hjärtligt och sade:  »Du är en god och modig gosse.  Så
synd att vi inte bor nära varandra, jag skulle vilja hålla av dig.«

Han såg allvarligt upp i hennes rosiga ansikte och svarade: »Mitt liv
skulle tillhöra dig.  Den store anden, som hör dessa ord, vet, att de
äro sanna.«

»Så vill jag åtminstone ge dig ett minne, att du ej må glömma mig.
Får jag?«

Han nickade blott.  Hon drog en tunn guldring av sitt finger och
trädde den på hans vänstra lillfinger, på vilket den passade
förträffligt.  Han såg på ringen och så på henne, grep under sin
zunimantel, lindade något från sin hals och gav henne det.  Det var
ett litet tjockt, fyrkantigt stycke läder, vitgarvat och läderprässat,
på vilket voro inristade några tecken.

»Jag också giva dig minne,« sade han.  »Det är ett totem från
Nitropan-homosch, vara läder, icke guld.  Men om du råkar i fara hos
indianerna och visar det, är faran strax över.  Alla indianerna känna
och älska Nitropan-homosch och lyda hans totem.«

Hon förstod ej, vad ett totem var, och vilket stort värde det i vissa
fall kan ha.  Hon förstod blott, att han i gengåva för ringen gav
henne ett stycke läder; men hon visade sig ej besviken.  Hon band hans
totem om sin hals, varvid den unge indianens ögon lyste av
tillfredsställelse, och svarade:  »Jag tackar dig!  Nu äger jag något
från dig och du något från mig.  Det gläder oss båda, ehuru vi nog
också utan dessa gåvor ej skulle ha glömt varandra.«  Nu tackade också
flickans moder, men endast genom en enkel handtryckning, och därpå
sade fadern:

»Hur skall jag nu belöna Den lilla björnens mod?  Jag är icke fattig;
men allt, vad jag äger, vore för litet, för vad han gjort mig.  Jag
måste alltså bli hans gäldenär, men också hans vän.  Blott ett minne
kan jag ge honom.  Vill han mottaga dessa vapen av mig?  Jag ber
därom.«  Han drog upp ur sin ficka två nya, särdeles vackert arbetade
revolvrar, vilkas kolvar voro inlagda med pärlemo och räckte honom dem.

Den unge indianen behövde icke ett ögonblick besinna sig på, vad han
hade att göra.  Han tog ett steg tillbaka och sade: »Den vite mannen
erbjuder mig vapen: en stor, stor ära för mig, ty endast män få vapen.
Jag mottar dem och skall endast använda dem för att försvara goda
människor mot dåliga. Howgh!« Han tog revolvrarna och stack dem i
bältet under manteln.

Nu {s.~38} kunde hans fader icke längre hålla sig.  Man såg på hans
ansikte, att han kämpade med sin rörelse.  Han sade till Butler:  »Jag
tackar den vite mannen, att han ej giva penningar som till slavar
eller människor, som ej ha någon ära.  Detta var större lön, vilken vi
ej glömma.  Vi vilja alltid vara vänner till den vite mannen, hans
squaw och hans dotter.  Han bevare väl den unge björnens totem; det är
också min.  Den store anden sände honom alltid sol och glädje!«

Tacksamhetens visit var slut.  Man tryckte ännu en gång varandras
händer och skildes sedan.  De båda indianerna satte sig på sin låda.

»Tita enokh --- goda människor!« sade fadern.

»Tua --- tua enokh --- mycket goda människor!« instämde sonen.  Detta
var de enda utgjutelser, deras indianska tystlåtenhet tillät dem.
Fadern kände sig särskilt hedrad av, att det icke var han, utan blott
sonen, hans stolthet, som fått mottaga gåvorna.

Att ingenjören visat sin tacksamhet med efter indianska begrepp så
stor finkänslighet berodde ej på honom själv, därtill var han för
litet förtrogen med rödskinnens tänkesätt och vanor.  Därför hade han
rådfrågat Old Firehand.  Nu återvände han till denne, som satt med Tom
och Droll framför kajutan, och berättade för honom, huru gåvorna
blivit mottagna.  Då han berättade om totem, hördes på hans ton, att
han ej riktigt förstod att uppskatta dess värde.  Därför frågade han
Old Firehand:  »Ni vet ju, vad ett totem är, sir?«

»Ja.  Det är en indians handtecken ungefär som hos oss ett sigill, och
kan bestå av de mest olika föremål och de mest olika ämnen.«

»Denna förklaring är nog riktig, men inte vidare uttömmande.  Varje
indian får inte bära ett totem; det är endast berömda hövdingar, som
ha rättighet därtill.  Att denne gosse redan äger det, och frånsett
att det samtidigt är faderns, utgör ett bevis på, att han redan har
handlingar bakom sig, som till och med av rödskinnen anses ovanliga.
Vidare äro totem olika, beroende på deras olika ändamål.  Ett visst
slag begagnas endast som legitimation och bekräftande, således liksom
hos oss sigillet eller underskriften.  Det slag, som är det viktigaste
för oss blekansikten, är likväl det, som gäller ett slags anbefallning
för den som fått det.  Låt mig se läderbiten!«

Flickan gav honom den, och han granskade den noga.

»Kan ni tyda dessa tecken, sir?« frågade Butler.

»Ja,« nickade Old Firehand.  »Jag har så ofta och så länge varit hos
de olika stammarna, att jag icke blott talar deras språk, utan också
förstår deras skrivtecken.  Detta totem är ett av de värdefullaste,
som någonsin bortgivits.  Det är avfattat på tonkawaspråket och lyder:
'Scha-khe i kauvan chlatan, he el ni ya?'  Dessa ord betyda i noggrann
översättning: 'Hans skugga är min skugga, och hans blod är mitt blod;
han är min äldre {s.~39} broder'.  Och därunder står den unge björnens
namnteckning.  Beteckningen äldre broder är hedersammare än endast
broder.  Ett totem kan ej innehålla en varmare anbefallning.  Den som
gör innehavaren av detta något ont, har att vänta den svåraste hämnd
av Stora och Lilla björnen och alla deras vänner.  Förvara detta totem
väl, sir, så att skriftens röda färg bibehålles.  Man vet icke, vilken
stor tjänst det kan göra er, helst som vi just ämna oss till den
trakt, där tonkawas bundsförvanter bo.  Många människoliv bero av
denna lilla läderbit.«

Ångaren hade under eftermiddagen passerat Ozark, Fort Smith och Van
Buren och nådde nu den vinkel, i vilken Arizonas flodbädd tager en
avgjord riktning mot norr.  Kaptenen hade tillkännagivit, att man
omkring två timmar efter midnatt skulle vara vid Fort Gibson, där han
måste ligga kvar till morgonen för att underrätta sig om vattenståndet
högre upp i floden.  För att vara utvilade vid ankomsten dit, gingo de
flesta passagerarna mycket tidigt till kojs, ty man hade att vänta,
att man i Fort Gibson finge vara vaken ända till fram på morgonen.
Däcket utrymdes helt och hållet av hyttpassagerarna och i salongen
sutto endast några få personer.  I röksalongen där bredvid höllo blott
tre personer till, nämligen Old Firehand, Tom och Droll, vilka ostörda
av andra berättade för varandra sina upplevelser.  Den förstnämnde
bemöttes av de båda andra med en nästan till vördnad gränsande
högaktning, som likväl icke hindrade, att han ännu ej kommit vidare
underfund med tant Drolls förhållande och närmaste avsikter.  Nu
frågade han, hur det kommit sig, att Droll fick i västern heta tant.

Den tillfrågade svarade:  »Ni känner ju till männens i västerns sed
att åt alla giva ett ök- eller krigarnamn, som har avseende på någon
egendomlighet hos den, det gäller.  I min nattrock ser jag ju ut som
en kvinna, och därtill passar också min gälla röst.  Förr talade jag i
basen, men en förkylning gjorde slut på de djupa tonerna.  Då jag nu
till på köpet har för vana att som en god moder eller tant ta mig an
varje bra karl, så har man givit mig namnet tant Droll.«

»Men Droll kan väl inte vara ert familjenamn?«

»Nej.  Jag är gärna munter, kanske ibland även litet tokrolig.  Därför
har jag fått namnet.«

»Får man kanske höra ert verkliga namn?  Jag heter Winter, och han Tom
Grosser.  Ni har redan hört, att vi egentligen äro tyskar.  Ni tycks
emellertid själv vilja insvepa er härkomst i djupt mörker.«

»Jag har visserligen anledning att inte tala därom, men visst inte
emedan jag skulle ha något att blygas för.  Dessa orsaker äro mera av
spekulativ art.«

»Spekulativ?  Hur skall jag fatta det?«

»Mera därom kanske senare.  Jag vet nog, att ni gärna önskar veta vad
{s.~40} jag nu skall göra i västern, och varför jag släpar min
sextonåriga pojke med mig.  Den tiden kommer nog, då jag skall säga er
det.  Vad mitt namn beträffar, skulle det skrämma en skald.  Det är
nämligen förskräckligt opoetiskt.  Jag heter --- --- Pampel.«

»Huru, Pampel?« skrattade Old Firehand.  »Poetiskt är det då visst
inte, och om jag skrattar, så är det inte åt namnet, utan åt den
grimas, ni gjorde därvid.  För övrigt är namnet visst inte ovanligt.
Jag har känt ett geheimeråd Pampel, som bar det med stor värdighet.
Men ordet är tyskt.  Ni är väl således av tysk härkomst?«

»Ja.«

»Alltså en infödd tysk, en landsman!« utbrast Old Firehand.  »Vem
kunde tänka det?«

Nu voro alla hytter upptagna, och i salongerna släcktes ljusen.  Uppe
på däck brunno endast lantärnorna.  Utkiken, styrmannen och officeren,
som vandrade fram och åter på däck, voro de enda, som tycktes vara
vakna, maskinisterna undantagna.

Också tramps lågo, som om de sovo, tämligen långt ifrån matroserna,
som till följd av den starka värmen voro på däck.  Cornel hade helt
slugt placerat sitt folk runtomkring skansluckan, så att ingen kunde
komma till den, utan att bli sedd.  Naturligtvis sov ingen av dem.

»En fördömd historia!« viskade han till den, som låg bredvid honom.
»Jag har inte tänkt på, att om natten en karl står här i fören för att
iakttaga farvattnet.  Han är oss i vägen.«

»Visst inte.  I ett sådant mörker kan han inte se ända hit.  Det är ju
kolmörkt.  Inte en stjärna på himlen.  När börja vi?«

»Genast.  Vi ha ingen tid att förlora, ty vi måste vara färdiga, innan
vi komma fram till Fort Gibson.«

»Naturligtvis hämtar du först pengarna.«

»Nej.  Det skulle vara en dumhet.  Om ingenjören vaknar och märker
stölden, innan båten lägger i land, kan allt slå fel.  Borren har jag
och nu går jag ned.  Skulle du behöva varna mig, så hosta högt.  Jag
hör det nog.«

Gynnad av mörkret, kröp han till skansluckan och satte fötterna på
trappan, som förde ned.  De tio trappstegen voro snart tillryggalagda.
Nu undersökte han golvet, trevade med händerna.  Han fann luckan, som
förde djupare ned, och steg ned för den andra trappan.  Nedkommen
strök han eld på en tändsticka och lyste sig omkring.  För att noga
orientera sig, måste han gå vidare och tända flera tändstickor.

Rummet, vari han befann sig, var mer än manshögt och förde nästan till
mitten av båten.  Ingen mellanvägg avdelade det undre skeppsrummet på
längden.  Några balar lågo här och där.

Nu gick Cornel åt babords sida och satte borren i båtens sida,
naturligtvis under vattenlinjen.  Under hans kraftiga tryck åt sig
borren hastigt {s.~41} in i träet.  Plötsligt blev ett häftigt
motstånd i plåten, varmed båten var beklädd.  Denna måste slås igenom
med borren.  Men för att rummet skulle fyllas fortare, voro åtminstone
två hål erforderliga.  Cornel borrade sålunda först så långt akterut
som möjligt ett andra hål, också det fram till plåten.  Därpå tog han
en av stenarna som utgjorde barlast, och slog därmed så länge på
borrens handtag, tills denna genomträngde plåten.  Genast trängde
vattnet in och fuktade hans hand, men då han dragit ut borren,
träffade honom en grov, kraftig vattenstråle, så att han hastigt måste
vika tillbaka.  Bruset kunde omöjligt höras till följd av det buller,
maskinen gjorde.  Nu slog han också igenom plåten i det första hålet
och skyndade upp.  Borren kastade han ifrån sig först framför den övre
trappan.  Då han kommit upp till de sina, tillfrågades han tyst, om
han lyckats.  Han svarade jakande och förklarade, att han nu genast
ämnade smyga sig in i hytten nummer ett.

Salongen och rökrummet lågo på akterdäck, och hytterna på båda sidor
om dessa.  Var och en av dessa hade en egen dörr ut till salongen.
Ytterväggarna av tunn träpanel voro försedda med tämligen stora
fönster, vilkas öppningar nu voro täckta endast med gas.  Sedan Cornel
först gått åt vänster, alltså åt styrbord, måste han vända.  Hytten
nummer ett var den första och låg sålunda i hörnet.  Han lade sig på
däcket och kröp försiktigt framåt hållande sig tätt intill båtkanten,
för att icke bli sedd av den patrullerande officeren.  Han nådde
lyckligt sitt mål.  Genom gasen i första fönstret föll ett svagt sken.
Det brann ljus i hytten.  Skulle Butler måhända ligga vaken och läsa?

Men Cornel övertygade sig om, att det var ljust också i de andra
hytterna, och detta lugnade honom.  Kanske skulle just denna
omständighet underlätta hans förehavande, som skulle bli tämligen
svårt att utföra i mörkret.  Han drog fram sin kniv och skar ljudlöst
gasen mitt itu uppeifrån och ned.  En gardin hindrade honom att se in
genom hyttfönstret.  Han sköt den sakta åt sidan, och han skulle ha
velat jubla högt av glädje över vad han såg.

På vänstra väggen hängde över bädden en brinnande nattlampa, som
undertill var försedd med skärm.  Ingenjören låg i djup sömn med
ansiktet vänt mot väggen.  Hans kläder lågo i en stol.  Vid högra
väggen fanns ett bord, på vilket lågo den sovandes klocka, börs och
kniv, som lätt kunde nås utifrån med handen.  Cornel tog kniven ur
fodralet och undersökte handtaget.  Detta kunde skruvas upp som ett
nålhus.  »Vid alla häxor, det gick lätt!« jublade tjuven.  »Jag kunde
ha blivit tvungen att gå in och i nödfall strypa honom.«

Ingen hade sett denna händelse.  Fönstret vette åt styrbord utåt
vattnet.  Cornel slängde fodralet över bord, gömde kniven i sitt bälte
och lade sig åter ned för att krypa tillbaka.  Han kom lyckligt förbi
löjtnanten.  Några {s.~42} alnar längre fram råkade hans blick falla
åt vänster.  Han tyckte sig se två svagt fosforlysande punkter, som
dock åter försvunno.  Det var ett par ögon; han visste det.  Med en
kraftig, men ljudlös rörelse flyttade han sig framåt och rullade sig
sedan lika hastigt åt sidan.  Mycket riktigt!  Från den plats, där han
sett ögonen, hördes ett ljud, som om någon ville kasta sig över en
annan.  Officeren hade hört det och skyndade fram.  »Vem där?« frågade
han.

»Jag, Nitropan-Haney,« ljöd svaret.

»Åh, indianen!  Sov dock bara!«

»Här har en man smugit sig; gjort något ont; jag sett honom, men han
fort bort.«

»Vart?«

»Åt fören till, där Cornel ligga; kunde vara han själv.«

»Pshaw! Varför skulle han eller någon annan smyga omkring här!  Sov du
bara och stör inte de andra.«

»Jag sova, men då heller ingen skuld, om ont skett.« Officeren
lyssnade framåt fören, men då ingenting hördes, lugnade han sig.  Han
var övertygad om, att rödskinnet misstagit sig.

En lång stund förgick.  Då kallades han av utkiken fram till bogen.
»Sir,« sade mannen, »jag vet inte, vad det kan bero på, men vattnet
stiger hastigt.  Båten sjunker.«

»Vansinne!« skrattade officeren.

»Kom själv och se.«

Han såg ned, sade ingenting och skyndade bort till kaptenens kajuta.
Om två minuter kom han upp igen, följd av denne.  De hade en lykta med
sig och lyste över bord.  En andra lykta hämtades.  Löjtnanten steg
ned i akter- och kaptenen i förluckan för att undersöka kölrummet.
Tramps hade avlägsnat sig från den.  Om en kort stund kom kaptenen upp
och skyndade akteröver till styrmannen.

»Han kommer inte att slå allarm,« viskade Cornel till de sina. »Men
båten kommer att gå till stranden!«

Han hade rätt.  Matroserna väcktes i tysthet, och båten ändrade
riktning.  Utan någon oro kunde det icke ske.  Däckpassagerarna
vaknade och några hyttpassagerare kommo ut ur sina hytter.

»Det är ingenting; det är inte den minsta fara å färde,« ropade
kaptenen till dem.  »Vi ha fått litet vatten i kölrummet och måste
pumpa ur det.  Vi styra mot stranden, och den som är rädd, kan under
tiden gå i land.«

Han ville ingiva lugn, men resultatet blev raka motsatsen.  Man ropade
och skrek efter räddningsbojar.  Hytterna blevo tomma.  Alla sprungo
om varandra.  Då föll lanternans sken på den höga stranden.  Båten
gjorde en gir, så att den kom att ligga parallellt med denna, och
ankaret föll.  De båda landgångarna visade sig vara tillräckligt
långa; de {s.~43} lades ut, och de ängsliga trängdes för att komma i
land.  Främst av alla voro naturligtvis tramps, som hastigt försvunno
i nattens mörker.

Utom fartygets besättning hade blott Old Firehand, Tom, Droll och Den
gamle björnen stannat ombord.  Den förstnämnde hade stigit ned i
lastrummet för att se på vattnet.  Med ljuset i den högra och borren i
den vänstra handen kom han åter och frågade kaptenen, som stod vid
pumparna:  »Sir, var har denna borr sin plats?«

»Där borta i verktygslådan,« svarade en matros.  »På eftermiddagen låg
den för resten där.«

»Nu låg den på mellandäck.  Jag slår vad, att fartyget blivit borrat.«

Man kan tänka sig, vilket intryck dessa ord framkallade.  Nu kom en ny
person tillstädes.  Ingenjören hade fört sin hustru och dotter i land;
han återvände ombord för att fullständiga sin dräkt, men kom i nästa
ögonblick ut ur sin hytt och ropade, så att alla hörde det: »Jag är
bestulen!  Niotusen dollars.  Gasfönstret är sönderskuret, och
pengarna ha tagits från bordet.«

Gamle björnen ropade då ännu högre:  »Jag vet, Cornel stulit och
borrat hål.  Jag se honom, men officeren icke tro.  Fråga svarta
eldaren!  Han dricka med Cornel; han gå bort i salong och torka
fönster, han komma igen och dricka mera; han kunna säga allt.«

Kaptenen, officeren, styrmannen och tyskarna samlades kring indianen
och ingenjören för att riktigt få höra tilldragelsen.  Då ljöd
plötsligt ett rop från land nedanför det ställe, där båten låg.  »Det
vara Unga björn,« utropade indianen.  »Jag skickade honom efter
Cornel, som ha mycket bråttom i land.  Han säga, var Cornel vara.«

Unga björn kom nu springande över landgången och ropade, i det han
pekade på floden, som vida omkring var upplyst av de många ljusen
ombord:  »Där ro bort!  Jag icke genast finna Cornel, men då se stor
båt, som ha firat ned bak för att fara över till andra strand.«

Nu var saken klar.  Man såg den bortilande båten.  Tramps jublade och
skränade hånfullt.  Besättningen och en stor del av passagerarna
besvarade ursinniga deras rop.  I den allmänna villervallan gav ingen
akt på, att indianerna försvunnit.  Slutligen lyckades det Old
Firehands mäktiga stämma att återställa lugnet, och då förnams
nedifrån vattnet en annan röst:  »Gamla björnen lånat liten båt.  Han
efter Cornel för att hämnas.  Lämna liten båt där borta och binda den.
Kapten skall finna den.  Tonkawas hövding icke låta Cornel undkomma.
Stora björn och lilla björn måste se hans blod.  Howgh!« --- De båda
hade tagit förbåten och rodde nu efter flyktingarna.  Kaptenen gormade
och svor, men förgäves.  Medan nu besättningen började pumpa ångaren
läns, förhördes den svarte eldaren.  Old Firehand snärjde så in honom
med sina frågor, att han tillstod allt och berättade varje ord, som
blivit sagt.  Därigenom blev allt klart.  Cornel var tjuven och hade
borrat båten för att komma i land med sitt folk, innan stölden
upptäcktes.  Negern blev bunden och hade på morgonen att vänta sig
prygel.

Det visade sig snart, att pumparna lätt togo herraväldet över vattnet,
och att båten inom kort skulle kunna fortsätta sin färd.  Passagerarna
återvände således ombord.  Tidsförlusten bekymrade dem ej, ja, många
gladde sig till och med över äventyret.  Minsta nöjet hade ingenjören,
han hade mistat en betydande penningsumma, som han måste ersätta.  Old
Firehand försökte trösta honom.

»Ännu kan man hoppas att återfå pengarna,« sade han.  »Fortsätt i Guds
namn resan med er hustru och dotter.  Jag skall träffa er åter hos er
bror.«

»Huru? Ni vill lämna mig?«

»Ja, jag vill förfölja denne Cornel för att frånrycka honom hans rov.«

»Men det är förenat med stor fara!«

»Pshaw!  Ni kan vara viss om, att Old Firehand icke är den man, som
brukar frukta dessa tramps.«

»Och ändå ber jag er att låta bli det.  Jag vill hellre förlora
summan.«

»Sir, det gäller här icke blott era niotusen dollar, utan mycket mera.
Tramps ha genom negern fått veta, att också Tom har pengar med sig
till sina kamrater vid Black-bear-floden.  Jag bedrar mig visst inte,
om jag tar för givet, att de vända sig dit för att begå en ny
förbrytelse, vid vilken det kan gälla människoliv.  De båda tonkawas
äro som goda spårhundar efter dem, och vid dagens inbrott följa jag,
Tom, Droll och dennes gosse Fred deras spår.  Inte sant, gott folk?«

»Jo,« svarade Tom enkelt och allvarligt.

»Jo visst,« instämde Droll.  »Cornel måste bliva vår, även för andras
skull.  Få vi honom i våra klor så Gud nåde honom, om det är
nödvändigt.«

Tredje kapitlet.

På {s.~45} Black-Bear-flodens högra strand brann en stor eld och runt
omkring densamma sutto ungefär tjugu karlar, på vilka man kunde se,
att de ej på länge kommit i beröring med civilisationen.  Deras
anletsdrag voro tärda och deras hud ej blott brynt av sol, väder och
vind, utan formligen garvad.  Utom knivarna hade de inga vapen på sig,
dessa måste finnas i blockhuset.

Över elden hängde på en grov trädstam en stor kittel, i vilken stora
köttstycken kokade.  Bredvid elden stodo två jättekurbitsar med jäst
honungsvatten, s.k. met.  Den, som hade lust, slog i åt sig av denna
dryck eller tog sig en fylld bägare av köttspadet ur grytan.

Därunder fördes livligt samspråk.  Sällskapet tycktes känna sig
tryggt, ty ingen bemödade sig om att tala sakta.  Hade dessa människor
fruktat närheten av någon fiende, så hade nog elden matats på
indianskt vis, d.v.s. så att den endast gav små, ej långt synliga
lågor.  Mot husväggen stodo uppresta yxor, bilor, stora sågar och
andra verktyg, av vilka framgick, att man hade ett sällskap rafters,
skogshuggare och flottare, framför sig.

Alla i sällskapet tycktes vara vid gott lynne, och skämtet flödade
efter {s.~46} det tunga dagsarbetet.  Var och en hade någon intressant
tilldragelse ur sitt liv att berätta.

»I Fort Niobrasa stötte jag på en underlig en, må ni tro,« sade en
gammal skäggig karl.  »Mannen var en karl och ändå kallades han för
tant.«

»Menar du kanske tant Droll?« frågade en annan.

»Ja, just honom och ingen annan.  Känner du honom?«

»Ja, jag råkade honom en gång i Desmoines, på värdshuset, där han
väckte stor uppmärksamhet och gav anledning till mycket skämt.  I
synnerhet var det en, som ej lät honom vara i fred, ända tills Droll
slängde ut honom genom fönstret.«

»Det kan jag tro honom om.  Droll har ingenting emot, att man skrattar
åt honom, men går man för långt, visar han tänderna.  För resten
skulle jag genast slå till var och en, som på allvar gjorde narr av
honom.«

»Du Blenter? Varför det?«

»Emedan jag har honom att tacka för mitt liv.  Jag blev en gång
tillika med honom tagen till fånga av sioux-indianerna.  Och den
gången väntade jag säkert att bli skickad till de sälla jaktmarkerna.
Jag tror icke, att jag är den, som tappar modet i första ögonblicket,
men denna gång fanns icke ett spår till hopp om räddning.  Men den där
Droll äger inte sin like i finurlighet.  Han tvålade till rödskinnen
så pass, att de ej mer öppnade ögonen.  Vi undkommo, trots att jag
redan stod bunden vid marterpålen.«

»Verkligen? Ja, den situationen brukar annars vara betänklig nog.  En
ryslig uppfinning, den där marterpålen.  Jag hatar de kanaljerna i
dubbel måtto, då jag tänker på det ordet.«

»Då vet du inte, vad du gör och säger.  Den, som hatar indianerna,
bedömer dem orätt och har icke tänkt på, vad allt rödskinnen fått
tåla.  Tänk, om någon skulle komma och försöka driva oss härifrån, vad
skulle du då göra?«

»Försvara mig på liv och död.«

»Och rår du kanske om denna trakt?«

»Jag vet verkligen inte, vem den tillhör, men inte har jag betalt
någon för den.«

»Nåväl, men rödskinnen ägde hela landet; vi ha tagit det ifrån dem,
och om de försvara sig, vartill de ha mer rätt än du, så dömer du dem.«

»Hm!  Du har nog rätt i, vad du säger; men rödskinnen måste dö ut, det
är deras öde.«

»Ja, de dö ut, emedan vi döda dem.  Det heter, att de icke äro
mottagliga för kultur och därför måste försvinna.  Men kulturen
tränger väl inte in på samma sätt som man skjuter en kula ur en bössa;
det behövs tid, lång tid; jag förstår det icke, men jag tror, att det
fordras århundraden {s.~47} därtill.  Men ger man rödskinnen någon
tid?  Skickar du en sexårig pojke i skolan och slår huvudet av honom,
då han icke blivit professor efter en kvart.  Jag har träffat lika
många goda människor bland dem som någonsin bland de vita.  Och, vilka
har jag --- de röda eller de vita --- att tacka för, att jag icke äger
mitt sköna hem och min familj, utan ännu som gammal, gråhårig man
måste irra omkring i vilda västern?«

»Det kan jag väl icke veta, då du ej nämnt något därom.«

»Emedan en verklig man hellre förtiger sådana saker.  Ännu återstår
endast en, som undkom mig, och just anföraren, den värste.  Alla de
andra äro döda.«

Den gamle uttalade detta långsamt, som om han ville understryka varje
ord.  Detta väckte de andras uppmärksamhet; de drogo sig närmare och
sågo uppfordrande på honom, dock utan att säga ett ord.  Han stirrade
en stund in i elden, sparkade till ett par brinnande trädgrenar och
fortfor så, liksom om han talade för sig själv:  »Jag hade kommit hit
över Missouri med det lagliga köpebrevet i min hand.  Min hustru och
mina söner voro med mig.  Vi förde hornboskap, några hästar, svin och
en stor vagn med husgeråd, varför jag var ganska välbärgad, skall jag
säga er.  Inom kort stod blockhuset färdigt; vi brände och röjde en
åker och började så.  En vacker dag saknade jag en ko och gick in i
skogen för att söka efter den.  Då hörde jag yxhugg och gick efter
ljudet.  Jag fann sex rafters, som höggo ned mina träd.  Hos dem låg
kon; de hade skjutit henne för att äta henne.  Nå, kamrater, vad hade
ni gjort i mitt ställe?«

»Skjutit ned sällarna,« svarade en.  »Och det med full rätt.  Efter
västerns lagar förtjänar en häst- eller kostöld döden.«

»Det är rätt; men jag gjorde icke så.  Jag talade i stället vänligt
till dem och fordrade blott, att de skulle lämna min lagliga egendom
och betala kon.  Var det väl för mycket?«

»Nej, nej,« ropade alla röster.

»Men de skrattade mig mitt i ansiktet.  --- Jag gick icke raka vägen
hem, ty jag ville skjuta något till kvällsvarden, då jag sedan kom hem
saknade jag ytterligare en ko.  Rafters hade tagit henne, medan jag
var borta, för att trotsa mig och visa, att de ej fäste avseende vid
mina ord.  Då jag morgonen därpå gick till dem, hade de styckat kon
och hängt upp de olika delarna att torka.  Då jag på nytt ytterligare
upprepade och naturligtvis stegrade min fordran, blev jag även denna
gång utskrattad.  Jag hotade då att göra bruk av min lagliga rätt och
fordrade pengar.  Därvid lade jag an med geväret.  En man, vilken
tycktes vara anförare, höjde då också sin bössa.  Då jag såg, att han
mente allvar, splittrade jag hans vapen med en kula.  Jag hade ej
velat såra honom, endast siktat på hans gevär.  Därpå skyndade jag hem
efter {s.~48} efter mina söner.  Blott vi voro tillsammans, fruktade
vi tre ej för dessa sex.  Då vi kommo åter, voro de borta.  Nu var
naturligtvis försiktighet av nöden, och vi lämnade icke på flera dagar
blockhusets närmaste grannskap.  På fjärde morgonen voro alla våra
födoämnen förtärda, och jag och en av mina söner gingo för att skaffa
kött.  Vi sågo oss uppmärksamt omkring, men intet spår stod att
upptäcka efter rafters.  Medan vi långsamt och ljudlöst smögo fram
genom skogen på ungefär tjugu stegs avstånd från varandra, fick jag
plötsligt syn på deras anförare, där han stod bakom ett träd.  Han
märkte icke mig, men lade däremot genast an på min son.  Hade jag nu
ögonblickligen skjutit ned karlen, vilket var min fulla rätt och
kanske rentav plikt, så vore jag icke i detta nu änkling och barnlös.
Men jag har aldrig kunnat döda en människa annat än i yttersta
nödfall, och jag sprang därför fram, ryckte bössan ur hans hand och
gav honom därpå ett slag i ansiktet, så att han störtade till marken.
Han förlorade ej ett ögonblick medvetandet, utan i ett nu hade han
sprungit upp och var försvunnen, innan jag ens hunnit sträcka handen
efter honom.«

»Aj, aj.  Den dumheten fick du allt sota för,« ropade någon.  »Det
faller av sig självt, att mannen senare hämnats slaget.«

»Ja, han har i sanning hämnats,« nickade den gamle, i det han reste
sig och gick några steg fram och tillbaka, upprörd av sina minnen.

Så satte han sig åter och fortfor: »Vi hade tur och fingo rikligt
byte.  Då vi kommo hem, gick jag bakom huset för att där lägga av
fångsten.  Jag tyckte mig höra ett förfärat utrop av min son, men
aktade tyvärr ej därpå.  Då jag efter en stund lugnt inträdde i
stugan, såg jag min familj bunden och med kavlar i munnen, och i samma
ögonblick blev jag själv gripen och kastad till golvet.  Rafters hade
under vår frånvaro kommit till farmen och övermannat min hustru och
yngre son för att sedan invänta oss.  Då min äldste son sedan kom in
före mig, hade de kastat sig över honom så hastigt, att han endast
hunnit uppgiva det varningsrop, jag nyss nämnt.  Det gick mig på samma
sätt som de övriga.  Det kom så överraskande och så hastigt, att jag
fann mig bunden, innan jag hunnit göra minsta motstånd, varpå en kavle
stoppades i munnen på mig för att hindra mig att skrika.«

»Det var ditt eget fel!  Varför var du ej försiktigare.  Den, som har
att göra med rafters och dessutom slagit en av dem i ansiktet, han må
se sig för!«

»Det är sant.  Men jag hade icke då samma erfarenhet som nu.  Men jag
vill fatta mig kort, ty vad nu hände, kan ej med ord skildras.  Dom
blev hållen.  Att jag skjutit, blev förklarat som en förbrytelse, värd
döden.  De skurkarna hade dessutom tillägnat sig mitt brännvin; de
drucko sig så rusiga, att de ej längre voro människor, utan vilddjur.
De beslöto att låta oss dö.  Som särskilt straff för det slag,
anföraren fått av {s.~49} mig, fordrade han, att även vi skulle bliva
slagna, det vill säga, piskade till döds.  Två höllo med honom; tre
satte sig däremot, men han drev sin vilja igenom.  Min hustru blev det
första offret.  De bundo henne och gingo så lös på henne med påkar.
En av dem fattades dock av en känsla av medlidande, och han gav henne
en kula genom huvudet.  För mina söner blev det värre; de blevo
bokstavligen pryglade till döds.  Jag låg bredvid och måste bevittna
allt detta, ty jag skulle bli den siste.  Kamrater, jag säger er, att
denna kvart föreföll mig som en evighet.  Det kan ej falla mig in att
för er försöka skildra mina tankar och känslor, ty därtill saknas
ord.  Jag var som från mina sinne och kunde dock icke röra ett finger.
Slutligen kom min tur.  Jag ställdes på fötterna och bands.  De slag,
jag erhöll, kände jag emellertid icke.  Min själ befann sig i ett
tillstånd, som gjorde den oemottaglig för varje kroppslig smärta.  Jag
vet blott, att plötsligt ett högt rop skallade, och då rafters icke
ögonblickligen gåvo akt därpå, small ett skott.  Jag hade fallit i
vanmakt.«

»Ack, det kom händelsevis människor, som räddade dig!«

»Människor?  Nej, det var blott en.  En indian.  Ja, kamrater, jag
säger er, att en röd räddade mig.  Det var Winnetou.«

»Winnetou, apachen?  Ja, då tror jag det visserligen.  Men hade han
väl redan då hunnit bli så beryktad?«

»Han stod visserligen endast vid början av sin bana, men den rafter,
som ropade hans namn, hade väl redan lärt känna honom på sådant sätt,
att han ej önskade ett andra sammanträffande.  Dessutom, den som sett
Winnetou en enda gång, han vet, vilket intryck hans blotta uppträdande
kan göra.«

»Men han lät skurkarna undkomma.«

»För tillfället, ja.  Skulle väl du ha handlat annorlunda?  Av deras
hastiga flykt förstod han, att de hade ont samvete, men de verkliga
förhållandena kände han dock ej.  Då fick han se mig och de livlösa
kropparna, som lågo på marken.  Nu förstod han, att ett verkligt brott
blivit begånget, men han kunde ej ge sig av efter flyktingarna, då han
först av allt måste taga hand om mig.  Därvid försummades intet, ty en
Winnetou vet att med säkerhet finna sitt folk, också om det dröjer
litet.  Då jag återfick sansen, knäböjde han bredvid mig såsom
samariten i den Heliga skrift.  Han hade redan befriat mig från
bojorna och munkavlen, men förbjöd mig att tala, vilket förbud jag
dock ej aktade på.  Jag kände verkligen inga smärtor och ville upp och
bort för att hämnas.  Han tillät det dock ej, utan skyndade till
närmaste granne efter hjälp.  Jag säger er, att denne granne bodde
över trettio (engelska) mil från mig, och att Winnetou ännu aldrig
besökt denna trakt.  Han fann honom dock, ehuru han ej kom dit förrän
på aftonen, och förde honom och hans dräng till mig på morgonen.
Därpå lämnade han oss för {s.~50} att följa mördarnas spår.  Jag måste
heligt lova honom att ej handla egenmäktigt, medan detta skulle vara
ändamålslöst.  Han blev borta över en vecka.  Jag hade under tiden
begravt mina döda och uppdragit åt grannen att sälja min egendom.
Mina sargade lemmar voro ännu icke helade, men jag väntade otåligt på
apachens återkomst.  Han hade följt rafters, hade på aftnarna lurat
sig inpå dem och hört, att de ämnade sig till Smokyhill.  Han hade
icke visat sig för dem eller gjort dem något, emedan han ansåg, att
hämnden tillhörde mig ensam.  Sedan han tagit avsked av mig, tog jag
min bössa, steg till häst och bröt upp.  Det övriga veta ni redan
eller kunna gissa det.«

»Nej, det göra vi icke.  Berätta vidare, berätta!  Varför följde icke
Winnetou med dig?«

»Troligen emedan han hade annat och viktigare att uträtta.  Hade han
för övrigt icke redan gjort nog?  Och vidare vill jag ej berätta.  Ni
förstår nog, att det ej kan vara glatt för mig.  De fem äro döda, den
ene efter den andre; den sjätte och värste har undgått mig.  Han var
rafter; därför har också jag blivit rafter, emedan jag tror, att jag
på detta sätt säkrast kan träffa honom en gång.  Och nu --- ---
behold!  Vad är det där för människor?«

Han sprang upp, och de andra följde hans exempel, ty just nu trädde
tvänne i brokiga mantlar höljde gestalter in i den ljuskrets, elden
spred.  De voro indianer, en gammal och en ung.  Den förre höjde
lugnande handen och sade:  »Hysen ingen oro, ty vi äro ej fiender!
Arbeta här rafters, vilka känna Svarte Tom?«

»Ja, honom känna vi,« svarade gamle Blenter.

»Han for bort för att hämta pengar?«

»Ja, han skulle inkassera en summa.  Han kan vara hos oss inom en
vecka.«

»Han komma tidigare.  Vi alltså hos rätta männen, hos rafters, vi
söka.  Göra elden liten eljest synas vida.  Tala sakta, eljest höras
vida.«

Han kastade av sig manteln, gick fram till elden, som han släckte så
när som på några få bränder.  Då detta var gjort, kastade han en blick
i kitteln, satte sig ned och sade:  »Giva oss ett stycke kött, ty vi
ridit långt och ätit intet; ha stor hunger.  Kommer från Nya Mexiko.
Är tonkawahövding, heter Stora Björnen och detta min son.«

»Huru Stora Björnen?« ropade flera rafters överraskade, och gamle
Blenter tillfogade:  »Denne gosse är alltså Lilla Björnen?«

»Riktigt!« nickade den röde.

»Båda tonkawabjörnarna äro välkomna över allt.  Tag föda efter behag,
stanna hos oss, så länge er lyster.  Vad har fört er till dessa
trakter?«

»Vi komma för att varna rafters.  Svarte Tom har mycket pengar.
Tramps lura honom och taga dem från honom.«

»Tramps?  Här vid Svarta Björnfloden?  Däri måste du misstaga dig.«

»Tonkawa {s.~51} icke misstaga sig; veta allt noga och säga er det.«
Han berättade därpå på sin brutna engelska tilldragelserna på
ångbåten, dock utan att nämna ett ord om sin sons hjältebragd.  Man
åhörde honom naturligtvis med den största spänning.  Han berättade
också, vad som hänt efter tramps' flykt.  Han hade kort efter dem med
sin son i en liten båt nått Arkansas strand och blivit liggande där
till första dagbräckningen, eftersom han icke kunde följa deras kosa
under natten.  Denna hade sedan varit lätt att utforska, och hade, med
undvikande av Fort Gibson, riktats förbi Canadian och Red Fork mot
västern och hade därpå ånyo vikit av mot norden.  Under en av de
närmast förflutna nätterna hade tramps överfallit en creekindianby,
för att skaffa sig hästar.  Följande dags middag hade de båda tonkawas
mött vandrande choctowkrigare, av vilka de köpt två hästar.  De vid
hästhandeln brukliga ceremonierna hade dock tagit deras tid så länge i
anspråk, att tramps fått en hel dags försprång.  De hade då tagit
vägen över Red Fork och sedan ridit över den öppna prärien till Svarta
Björnfloden.  Det hade här lyckats tonkawas att åter komma dem nära.
Nu hade tramps lägrat sig på en plats vid flodstranden, och tonkawas
hade ansett det nödvändigt att redan före natten uppsöka rafters och
varna dem.

Verkan av denna redogörelse för indianernas äventyr lät ej vänta på
sig.  Man talade nu blott helt sakta och släckte elden helt och hållet.

»Hur långt härifrån ligger dessa tramps' lägerplats?« frågade den
gamle missouriern.

»Vad blekansiktena kalla en halvtimmes väg härifrån.«

»Blixt och dunder!  Då ha de säkert märkt oss.  Vet du intet därom?«

»Tonkawa icke kunna iakttaga tramps vid full dager.  Men... Han höll
upp och lyssnade.  Därpå fortsatte han i sakta viskning:  »Stora
Björnen se något, en rörelse vid husets gavel.  Sitta stilla och icke
tala.  Tonkawa krypa fram och se efter.«  Han lade sig ned på marken
och kröp fram till huset.  Rafters spetsade öronen.  Ungefär tio
minuter förgingo, därpå ljöd ett gällt, kort skri --- ett skri, som
varje västman känner till --- en människas dödsskri.

Strax därefter återkom hövdingen.  »En spion från tramps,« sade han.
»Tonkawa har dödat honom, träffat honom med kniven i hjärtat.  Han
icke kunna säga, vad han hört och sett här.  Men kanske ännu en.
Skall vända tillbaka och se efter.  Sedan skynda, om vite män vilja
spionera på tramps.«

»Rätt talat,« instämde missouriern viskande.  »Jag vill gå med, och du
får visa vägen, eftersom du känner platsen.  Låt oss genast ge oss i
väg.«

»Ja, men vara mycket tysta, så att, om här vara ytterligare en spion,
han icke se, att vi gå.  Och icke taga bössor med oss, endast knivar.
Gevär vara oss i vägen.«

»Och vad skola de övriga göra?«

»Ge {s.~52} sig in i huset och vänta där, tills vi komma tillbaka.«
Rådet blev följt.  Rafters drogo sig tillbaka in i blockhuset;
missouriern och hövdingen kröpo framåt längs marken, och först då de
hunnit ett gott stycke, reste de sig och fortsatte mot tramps' läger.

Då något över en kvart förflutit, stego de ned i en dalsänka, som
korsade flodens lopp.  Denna sänka var bevuxen med några buskar.  Där
hade tramps slagit läger och tänt en eld, som lyste de båda männen
till mötes, medan de ännu befunno sig under skogens grenverk.  De
kröpo nu emot elden i skydd av buskarna, som växte på sluttningen.
Tramps sutto nära bäcken, vars stränder voro tätt bevuxna med vass
ända in mot lägret.  Den krypande indianen styrde kosan mot vassen,
vilken erbjöd det bästa skyddet.  Han utvecklade en nästan otrolig
skicklighet.  De närmade sig elden och stannade ej, förrän de befunno
sig så nära tramps, att de kunde uppfatta deras samtal.  Blenter hade
hunnit fram till hövdingens plats.  Han överfor med ögonen de framför
honom sittande gestalterna och frågade sakta: »Vem av dem är Cornel,
om vilken du berättat?«

»Cornel icke där; han borta,« viskade indianen.

»Troligen för att spionera på oss?«

»Ja, helt säkert.«

»Då var det kanske honom, du stötte ned?«

»Nej, det icke vara han.«

»Det kunde du väl icke se.«

»Blekansiktet endast se med ögonen, men indianer också se med
händerna.  Mina fingrar säkert känna igen Cornel.«

»Då var han icke ensam, utan i sällskap med en annan, och det var
honom, du dödade.«

»Troligen.  Nu vänta här, tills Cornel kommer åter.«

Tramps språkade helt livligt; men nämnde ingenting om det, som de båda
lyssnande helst velat höra, tills slutligen en av dem sade: »Undrar
just, om Cornel gissat rätt.  Det vore förargligt, om rafters icke
längre funnos här.«

»De äro nog här och nära ändå,« svarade en annan.  »De träspånor,
vattnet kastat upp här, äro helt färska.«

»Om det är sant, måste vi draga oss tillbaka, emedan vi här äro dem så
nära, att de kunna märka oss.  Vi ha ju egentligen ingenting med dem
att skaffa, blott vi kunna snappa Svarte Toms pengar.«

»Det lyckas oss nog inte,« inföll en tredje.

»Och varför inte?«

»Emedan vi börjat så dumt, att det omöjligt kan lyckas.  Tror ni
kanske, att rafters inte skola märka oss, också om vi dra oss litet
tillbaka?  De äro väl inte blinda heller!«

Han {s.~53} avbröt sig, ty i samma ögonblick kom Cornel ut ur skogen
och fram till elden.  Han såg sina kamraters blickar nyfiket riktas på
sig, kastade hatten på marken och sade: »Inga goda underrättelser,
kamrater; haft otur.«

»Hur så?« ljöd det runt om.  »Var är Bruns?  Varför är icke han med?«

»Bruns!« sade Cornel, i det han satte sig.  »Han kommer aldrig
tillbaka.  Han är död.  Man har stött en kniv mitt i hjärtat på honom.«

Denna underrättelse väckte allmän bestörtning.  Alla talade i munnen
på varandra, så att Cornel knappt kunde komma fram med ett svar.  Han
befallde tystnad.  Då denna inträtt, berättade han:  »Jag tog just med
mig Bruns och ingen annan, emedan han var den bäste av er alla i att
söka.  Vi slogo in i den riktning, där vi förmodade sällskapet hålla
till.  Vi rörde oss mycket försiktigt för att ej märkas.  Därför gick
det också långsamt för oss, och till slut började det mörkna.  Vi hade
sett flera spår, av vilka vi slöto oss till, att vi voro nära
flottstället.  Bruns trodde, att vi lätt skulle hitta det, då de nog
redan gjort upp eld.  Detta antagande bekräftades, ty snart kände han
lukten av rök, och strax därpå fingo vi på en höjd vid floden se ett
svagt eldsken tränga fram mellan träd och buskar.  Vi klättrade då upp
och fingo nu elden klart i sikte.  Den brann framför ett blockhus, och
omkring den sutto en skara rafters.  Vi smögo oss närmare för att
kunna lyssna.  Jag stannade under ett träd, Bruns kröp bakom huset.
Vi hade ej hunnit höra något av samtalet, då plötsligt två män kommo
fram till elden, dock icke rafters, utan --- ja, ni kunna omöjligt
gissa --- indianer, Stora och Lilla Björnen, från Dogfish!«

Tramps visade sig så ytterligt förvånade vid denna underrättelse, att
de knappt ville sätta tro därtill.  Men Cornel fortfor: »Jag såg, hur
den röde släckte elden, och därpå fördes samtalet så sakta, att jag
omöjligt kunde uppfatta något.  Jag ville nu därför ge mig av, men
måste naturligtvis vänta på Bruns.  Plötsligt hörde jag ett skri, så
fasansfullt, att det trängde mig genom märg och ben.  Det kom från
blockhuset, bakom vilket Bruns gömt sig.  Jag befarade, att något hänt
honom, och kröp sakta dit.  Det var så mörkt, att jag endast kunde
treva mig fram, och jag stötte därvid med handen till en mänsklig
kropp, som låg i en blodpöl.  Jag kände på dräkten, att det var Bruns.
Han hade fått ett styng i ryggen, vilket måste ha trängt in mitt i
hjärtat, och han var alltså död.  Vad kunde jag göra?  Jag tömde hans
fickor, tog hans kniv och revolver och lät honom ligga.  Därpå smög
jag mig bort, så fort jag kunde.  Vi måste bort härifrån.«

»Varför?« frågade någon.

»Varför?  Har ni då icke hört, att dessa röda känna till vårt
lägerställe.  Naturligtvis skola de överfalla oss, kanske redan i
morgon.  Men som de förstå, att vi skola sakna den döde och draga
misstankar därigenom, {s.~54} är det möjligt, att de komma redan förr.
Låta vi överraska oss, äro vi förlorade.  Alltså fort härifrån!«

»Men vart?«

»Till Eagle-tail.«

»Aha!  För att hämta järnvägskassan!  Vi skola alltså avstå från
rafters' guld?«

»Tyvärr!  Det är det klokaste, och ---«  Han avbröt sig och gjorde med
handen en rörelse av överraskning, vilken de andra ej förstodo.

Cornel sprang upp utan att svara.  Han hade suttit nära den plats, där
de båda lyssnarna lågo.  Dessa befunno sig ej längre bredvid varandra.
Då nämligen den gamle missourierns öga träffat Cornel, hade han
överväldigats av ett raseri, vilket blott ännu mer stegrats vid ljudet
av denna stämma.  Han förblev ej längre stilla, utan kröp allt längre
och längre fram i vassbädden.  Hans ögon glödde, och det såg nästan
ut, som om de ville tränga ur sina hålor.  I denna upprörda
sinnesstämning glömde han all försiktighet; han aktade icke på, att
hans huvud nästan helt och hållet höjde sig över vassen.  »Icke låta
se sig,« viskade hövdingen ivrigt, i det han sökte draga honom
tillbaka.

Men det var redan för sent.  Cornel hade märkt hans huvud.  Det var
därför, han avbröt sitt tal och hastigt sprang upp för att
oskadliggöra lyssnaren.  Han utvecklade stor slughet därvid, i det han
sade:  »Det föll mig just in, att jag där borta hos hästarna
ännu... se så, kommen med, ni båda!«  Han vinkade åt tvenne män, vilka
suttit på höger och vänster sida om honom.  De reste sig genast, och
han vinkade till dem:  »Jag gör mig endast till, ty där bakom oss i
vassen ligger en karl, troligen en rafter.  Om han ser, att jag märkt
honom, springer han därifrån.  Så fort jag kastar mig över honom,
skola också ni gripa tag i honom.  På detta sätt skall han ej hinna
försvara sig eller såra någon av oss.  Alltså... framåt!«  Vid dessa
sista ord, vilket han högt ropade ut, vände han sig blixtsnabbt om och
nådde med ett språng fram till den plats, där han sett huvudet sticka
upp.

Tonkawahövdingen var en ytterst försiktig, erfaren och skarpsinnig
man.  Han såg, hur Cornel reste sig och viskade till de båda männen;
han såg, att den ene av dem gjorde en omedveten rörelse bakåt.  Hur
liten och omärklig denna rörelse än var, förstod dock Stora Björnen,
varom det var fråga.  Han vidrörde gubben med handen och viskade:
»Bort, bort!  Cornel sett dig och fånga dig.  Fort, härifrån!«

I detsamma vände han sig om och gled, utan att resa sig från marken,
bort och bakom närmaste buske.  Det var högst två sekunders verk; men
redan ljöd bakom honom Cornels »framåt«, och då han såg sig om, fick
han se, huru de tre männen störtade sig över missouriern.

Den gamle Blenter blev trots sin berömda sinnesnärvaro fullkomligt
överrumplad.  Männen satte sina knän på honom och höllo fast hans
armar {s.~55} och ben, och även de övriga tramps sprungo nu upp från
elden och kommo hastigt fram.  Indianen hade dragit sin kniv för att
bistå gubben, men han insåg genast, att han intet kunde uträtta mot
denna övermakt.  Han kunde ej göra annat än se efter, hur det gick med
Blenter och därpå underrätta rafters.  För att icke själv bli
upptäckt, kröp han ett stycke åt sidan, och gömde sig bakom en buske.

Då de fingo se den fångne, blevo tramps helt högljudda, men Cornel
bjöd tystnad och sade:  »Tyst! Vi veta icke, om det icke är ännu en.
Håll honom fast.  Jag skall se efter.«

Han gick omkring eldens närmaste omgivning, utan att finna någon.
Lugnad befallde han, att mannen skulle föras fram till elden.

Under det att fyra män fasthöllo fången vid marken, böjde Cornel sig
ned för att se honom i ansiktet.  Det var en lång, genomträngande och
forskande blick, varmed han gjorde detta.  Därpå sade han: »Karl, dig
måtte jag känna!  Var har jag egentligen sett dig förut?«

Den gamle aktade sig noga att säga honom det, då han i sådant fall
skulle ha varit förlorad.  Hatet sjöd inom honom, men han ansträngde
sig till det yttersta för att visa en likgiltig uppsyn.

»Ja, jag måste ha sett dig,« upprepade Cornel.  »Vem är du?  Tillhör
du rafters, som arbeta där borta?«

»Ja!«

»Varför smyger du dig omkring här?  Varför lyssnar du på oss?«

»Besynnerlig fråga!  Är det väl här i västern förbjudet att ta reda på
folk.  Jag anser, att det är nödvändigt att göra det.  Det finns då
fullt upp med människor, för vilka man måste ta sig i akt.«

»Räknar du kanske oss till dem?«

»Till vilken sorts människor ni höra, det måste först visa sig.  Jag
känner er ju icke.«

»Det var lögn!  Du har hört, vad vi talat om, och måste alltså veta,
vilka och vad vi äro.«

»Jag har ingenting hört.  Jag var där nere vid floden och ämnade mig
hem till vårt läger, då jag såg er eld och smög mig naturligtvis hit
för att se, vilka ni voro.  Jag fick ingen tid att höra, vad ni sade,
ty jag var för oförsiktig och blev upptäckt, innan jag hunnit lyssna.«

»Vad heter du?«

»Adams,« ljög missouriern.

»Adams,« upprepade Cornel eftertänksamt.  »Har aldrig känt någon med
det namnet, som liknade dig.  Och dock förefaller det mig, som jag
sett dig förr.  Vet icke du, vem jag är?«

»Nej, bedyrade den gamle.  »Men släpp mig nu lös!  Jag har ej gjort er
något och hoppas, att ni äro hederliga västmän, som lämna annat
hederligt folk i fred.«

»Ja, {s.~56} vi äro hederliga män, mycket hederliga män,« skrattade
den röde.  »Men ni ha redan stuckit ned en av de våra, och efter
västerns lagar ropar detta på hämnd.  Blod för blod, liv för liv.  Det
är ute med dig!«

»Huru?  Tänka ni döda mig?«

»Ja, just så, liksom ni dödat vår kamrat.  Det är nu endast fråga om,
huruvida du skall dö för kniven som han, eller om vi skola sänka dig i
floden.  Vi ha ingen tid att förlora.  Bind för munnen på honom, så
att han icke kan skrika.  Alla, som rösta för, att vi kasta honom i
vattnet, räcka upp armen.«  Dessa sista ord voro riktade till tramps,
som enhälligt gåvo det önskade tecknet.  »Alltså dränkas!  Bind hans
armar och ben, och därpå fort till vattnet, innan hans kamrater hinna
hit.«

Den gamle missouriern hade under förhöret hållits fast av flera
karlar.  Nu skulle hans mun strax bli tilltäppt.  Han visste, att
indianen omöjligt ännu hunnit nå rafters; på hjälp var alltså ej att
tänka; likväl gjorde han, vad varje annan skulle ha gjort i hans
ställe: han värjde sig av alla krafter ropande på hjälp.  Ropen ljödo
vida omkring i den tysta natten.

»All lightnings!« gormade den röde.  »Låt honom icke skrika så.  Om ni
icke fort bli färdiga med honom, så skall jag själv göra honom lugn.
Pass på!«  Han grep sitt gevär och höjde det för att ge den gamle ett
slag i huvudet med kolven, men han fick aldrig tid att utföra sin
avsikt, ty --- --- ---

Kort före solnedgången redo fyra ryttare, noga följande tramps' kosa,
uppåt längs flodstranden, nämligen Old Firehand, Svarte Tom och tant
Droll med sin gosse.  Det tilltagande mörkret gjorde sig dock allt
svårare att urskilja spåren efter hästhovarna.  Old Firehand steg
därför av hästen för att undersöka dem.  »Vi ha hunnit ett bra stycke
på väg,« sade han efter en stund, »men tyvärr ha tramps också raskat
på bra.  Vi vilja dock försöka hinna fatt dem.  Stigen emellertid nu
av; vi måste fortsätta vägen till fots och leda hästarna.«

Old Firehand gi