… „Genom att skapa en polsk republik med en nationell armé, som avskär de röda vägen emot Väst. Lettland och Estland ges »självständighet« och tillsammans med Polen och Rumänien skall de utgöra en väpnad buffert emellan Ryssland och Väst, under Frankrikes protektorat. England kommer ju att ta Murmanområdet och Archangelsk. Allierade landstigningstrupper kommer att tränga bort de röda från norr, deras flotta från Östersjön. Den andra engelska zonen blir Norra Kaukasus, Baku, Mellersta Asien. Franska flottan skall ju vid första möjlighet gå in i Svarta Havet och inta Odessa med övriga hamnstäder. Japanerna har intagit Vladivostok och rycker redan fram emot Sibirien. I samma riktning verkar den ryska vita armén och den tjeckoslovakiska kåren. Vid denna tid skall Polen försöka ta resten av Ukraina på högra stranden, Litauen samt Vitryssland men, ifall detta icke lyckas, där skapa stater, som är fientliga mot sovjeterna. Inklämt i denna ring kväves Moskva. Men vi polacker måste skynda oss, innan vårt land gripes av kaos. Vi måste förbereda väpnade styrkor, som kan ge alla dem, som efter tyskarnas uttåg tänker sig att skapa sovjeter i Polen eller något i den stilen, en näsbränna. Vi måste besegra tiden, samla ihop styrkor, beväpna dem, skapa maktorgan, ett gendarmeri. Frankrike skall ge oss ammunition och vapen på kredit; de skall skicka halvannat tusende officerare. Då skall det bli annat ljud i skällan. Men nu är det nödvändigt att handla, och det med bestämdhet. Desto mer som detta ju inte bara är en fråga om politik i allmänhet, utan det kan även bli vårt öde; om vi inte utrotar de polska bolsjevikerna, så skall de utrota oss!“
free web hosting | free website | Business WebSite Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting

Födda av stormen.

roman av Nikolaj Ostrovskij.

Denna översättning är utförd av Erik Jonsson 1999—2004. Här förhandsvisas än så länge endast första kapitlet. Se i anslutning till denna text även:

                                 Första boken.

                               Första kapitlet.

   En lätt knackning på dörren. Ludwika såg opp
   ifrån boken och lyssnade.  Den mjuka men enträgna
   knackningen upprepades. Det var bara gubben Józef, som brukade
   knacka så — försiktigt och förstulet,
   såsom både han i förväg om ursäkt,
   för att han störde. Ludwika kastade ofrivilligt en blick
   på det ålderdomliga urets visare.

   »Klockan ett … Vad kan föranleda gubben att
   komma så sent?«

   Boken av Żeromski gled över täcket ner på mattan;
   och sedan den hade hamnat i stålampans ljuskrets,
   glänste det till i pärmarnas gyllene bokstäver. En
   nätt och jämnt förnimbar köldilning, som
   härrörde endera ur beröringen med sidentyget i den
   kimono, Ludwika hade kastat över de bara skuldrorna, eller
   också ur den plötsliga sinnesrörelsen, fick henne
   att rysta till.

   „Är det du, Józef?“

   „Ja, nådiga pani.“

   Redan därför, att gubben hade kommit in i sovrummet men
   glömt att först buga sig djupt, och på hans
   förvirrade uppsyn, förstod Ludwika: någonting
   ovanligt hade inträffat.

   „Pan greven Edward har kommit, hennes
   nåd …“

   „Vad sade du … Edward? … Men var är
   han då?“ nästan viskande frågade Ludwika,
   fastän hon själv tyckte sig ropa högt.

   Ludwika väntade sig vad som helst, blott icke makens
   återkomst. Under en följd av ögonblick
   försökte hon betvinga sin stämma men utan
   framgång. Hon förlorade fattningen och rusade ut ur
   rummet. I den enorma salongen lyste där ett skumt sken
   ifrån ett ljus, som stod på pianot. En man i
   grå soldatkappa var i färd med att lyfta ner
   persedelsäcken ifrån axlarna. Han snurrade hastigt runt
   vid knackningen på den öppna dörren. Ludwika svepte
   instinktivt kimonon om sig; framför henne stod där en
   okänd karl med en oformlig pälsmössa nerdragen till
   ögonen och skymde ljuset. Ludwikas blick hejdade sig undrande
   på den obekantes stora, yviga skägg. Soldaten grep
   Ludwika i armen och drog henne intill sig. Hon försökte
   slita sig loss, men de manliga armarna höll henne i ett fast
   grepp.

   När det främmade, skäggiga ansiktet kom närmare
   hennes ögon, försvann förskräckelsen lika hastigt,
   som den hade uppstått. Nu kunde varken pälsmössan
   eller det förfärliga skägget vilseleda henne
   längre. Hon skulle ha känt igen Edwards ögon ibland
   tusen andra ögon: hans nästan kisande ögon och de
   fina, krökta ögonbrynen ovanom dem. Likväl var detta
   icke hennes Eddi, den städse så elegante med
   gardesöverstens guldglänsande epåletter.

   Nu avgav hans mustascher och skägg, hans smutsiga kläder
   en skarp os av machorka blandad med de motbjudande utdunstningarna
   ur den fuktiga soldatkappan. Mogielnicki insåg hustruns
   belägenhet. Sedan han hade kysst en fjunig lock vid hennes
   tinning men ej de skälvande, fylliga läpparna,
   släppte han henne. Józef hade kommit fram och ställt sig
   vid sidan om.

   „Det är hans fel, att jag möter dig så
   här. Józef borde inte ha talat om för dig, att jag hade
   kommit, förrän jag hade tvättat mig och klätt
   om“, sade Edward sakta och liksom ursäktande sig, mens
   han tog av sig pälsmössan. Trött drog han handen
   igenom det rufsiga håret. Denna välbekanta rörelse
   väckte i Ludwika den forna känslan av närhet till
   maken. Det smärtade henne, att de smutsiga kläderna och
   denne käre mans frånstötande yttre under en kort
   minut hade väckt motvilja och avsky inom henne. Glömsk av
   Józefs närvaro kysste hon de kära, oförändrade
   ögonen. Och nu sköt han henne redan ifrån sig
   försiktigt men bestämt:

   „Sedan, Ludwis, senare … Jag måste ta av mig
   all denna lump och framförallt tvätta mig ren. Det
   känns, som om smutsen hade trängt rätt igenom mig;
   de senaste två dagarna har jag åkt på ett
   lokomotiv och sovit på kolen, eller rättare sagt —
   inte sovit alls.“

   När Edward efter en timme kom in i hustruns sovrum,
   förundrade hon sig på nytt: skägget var
   försvunnet, men lika avrakat var även hans svallande
   hår. Huvudet med sina kraftiga, regelbundna former
   tillsammans med pannans skarpa hörn såg ut som vore det
   polerat. Han var åter inte lik sig, eftersom han aldrig
   tidigare hade rakat huvudet, emedan han visste, att detta inte
   klädde honom. Den gråa kostym, som Józef hade
   framskaffat ur den gamla grevliga garderoben, påminde Ludwika
   om deras äktenskaps första månader, vilka de hade
   tillbragt tillsammans i Nizza. Det var där, hon första
   gången hade fått se honom i civila kläder.

   „Nå, nu behöver du inte vara rädd för
   för mig, glädjen min, utan kan till och med kyssa
   mig“, sade han.

                                   * * *

   Morgonen smög sig in i sovrummet med en strimma ljus, som
   slank in igenom en springa mellan gardinerna. Ludwika vaknade, men
   då hon var rädd att väcka maken, rörde hon sig
   ej utan låg stilla och betraktade den sovande. Edward drog
   djupa andetag, och i takt med hans andhämtning höjde sig
   sidenskjortan på hans breda, håriga bröst.
   Sömnlösa nätter, ständigt väntande
   på fara — allt detta tog nu på en gång ut
   sin rätt. Trött, rusig av det starka vinet, den rikliga
   födan och hennes ömhet hade han fallit i sömn efter
   att nätt och jämnt ha hunnit berätta det allra
   viktigaste för henne.

   Han var här därför, att hon var
   här. Självfallet hade han aldrig glömt henne.  Denna
   långa och farliga väg ifrån Paris igenom två
   fronter hade han tillryggalagt för hennes skull. Visserligen
   hade man givit honom vissa uppdrag … Men skulle han
   då ha lämnat Paris och arbetet i krigsministeriet
   för att underkasta sig risken och umbärandena, om ej
   Polens vackraste kvinna hade väntat på honom här?
   De sista orden uttalade han gäspande. Av de brottstycken,
   hennes man hade hunnit berätta för henne, förstod
   Ludwika, att stora tilldragelser stod för dörren, och hon
   gissade redan själv, att någon fara var i
   antågande — en tillintetgörande,
   förfärlig en, som hotade krossa hela deras
   levnadssätt och själva grundvalen för deras liv!
   Likväl var hon lycklig. Vad som än skulle hända,
   så länge han var där, så funnes ingenting att
   frukta. Allt, som behövdes, skulle avgöras och
   utföras av honom, så som det alltid hade varit
   förut. Bakom hans breda skuldror skulle hon gömma sig
   undan nödvändigheten att själv avgöra
   några som helst allvarliga, praktiska frågor.

   Edward vaknade lika plötsligt och oväntat, som han hade
   somnat. Deras blickar möttes, och bägge log.

   „Hur tror du, det känns att vakna i samma ögonblick
   som man känner, hur de försöker skära i en med
   en slö kniv, och så plötsligt får man i
   stället för en bovfysionomi se ditt ansikte? …
   Men nu är det redan sent, dags att stiga upp.“

   „Blunda, Edward, jag skall strax klä på mig.“

   Han log överseende.

   Han tog opp den bok, som hade fallit till mattan, och
   låtsades läsa i den. Żeromski. »Den trogna
   floden« Upprorsromantik, självuppoffring,
   trofasthet … Hon har inte förändrats. Hon till
   och med ber mig blunda. Ett vuxet barn! Romantiska varelse!

                                   * * *

   I grevarna Mogielnickis gamla palats, i alla dess tjugosju rum, tog
   det sedvanliga morgonlivet sin början. På nedre
   våningen, varav tjänstefolket bebodde en del, hade man
   redan för länge sedan vaknat. I köket tillbereddes
   morgonmålet. Två kammarjungfrur och en ung lakej
   städade hallen och den stora salongen. En trappa opp sov man
   alltjämt.  Ludwikas kammarjungfru, den söta,
   sextonåriga Hella, barnbarn till den gamle Józef, skulle
   städa sin matmors budoar men fann dörren låst. Hon
   frågade farfadern varför. Gubben förbjöd henne
   att störa pani grevinnan och att städa rummen denna dag.

   Mens Edward väntade på Ludwikas återkomst,
   betraktade han de välbekanta, kära småsakerna
   på hustruns toalettbord. Hon kom snart tillbaka i
   sällskap med Józef. Gubbens gråa huvud bugade sig djupt.
   Under hans mörkblåa kosackrock avtecknade sig hans magra
   skulderblad tydligt. Józef hade tjänat Edward, sedan denne
   ännu hade varit barn.  Gubben var den grevliga familjen
   så tillgiven, som blott gamla gårdvarar plägar
   vara, redo att kasta sig över envar, som vågar sig in i
   husbondens hem. Man kunde inte föreställa sig palatset
   utan Józef. I familjen Mogielnicki var de vana vid honom på
   samma vis, som de var vana vid de två medeltida riddarfigurer
   i rustning, vilka stod vid ingången i hallen. Riddarfigurerna
   gick, liksom sådana som Józef, i arv ifrån
   släktled till släktled.

   Gubben var lakej. Även hans söner och sonsöner hade,
   liksom genom arv, blivit lakejer hos grevarna Mogielnicki. Som
   femtonårig gosse hade Józef för första gången
   börjat tjäna Edwards farfar. Det var därför,
   som Edward i sina mellanhavanden med hovmästaren, för
   vilken han hade fullt förtroende, tillät en viss
   familjär närhet.

   „Har du gjort allt, Józef, som jag har sagt dig?“

   „Ja, ingen vet något om nådig herrns ankomst. Jag
   skall själv städa grevens rum. Här, var så
   god, är nyckeln till dörren emellan arbetsrummet och
   nådiga fruns sovrum. Sedan dagen för herr grevens
   avfärd har ingen — förutom jag och fru grevinnan
   — gått in där … När Hella skall
   städa rummen, så får nådig pan vistas i sitt
   arbetsrum. Självfallet skall mitt barnbarn ingenting säga
   till någon, men det blir ändå bäst
   så … “

   Józef talade med sakta och gammelmanshes röst. Nu först
   märkte Edward, när han betraktade det magra ansiktet med
   dess långa, gråa polisonger, hur Józef hade
   åldrats under de senaste tre åren.

   „Gott, Józef. Berätta nu för mig om den tyske
   majoren. Vad är det, han heter?“

   „Adolf Sonnenburg, nådig pan. Majoren bor i
   guvernörens rum. Han har en kalfaktor. Den slashasen
   ränner till köket i ett kör och övernattar
   tillsammans med Adam i lakejkammaren. Pan majoren är av adlig
   släkt och, med förlov sagt, en ordentlig
   människa. Han har förbjudit sina soldater att föra
   busliv i fågelgården, annars hade de ju slaktat alla
   våra gäss, höns … “

   „Hur många tyskar är här på
   godset?“ avbröt honom Edward.

   „En hel skvadron. Det är redan en hel månad, som
   deras hästar har hållit på och ätit av
   vår havre. Hans excellens tillät det först inte,
   men då arresterade tyskarna pan förvaltaren och de
   lyckades öppna ladorna. Nu, när vi har pan majoren boende
   här hos oss, så har tyskarna börjat skaffa sig
   hö i byarna, men det är ju vårt
   alltsammans … “

   „Var är soldaterna inkvarterade?“

   „På lantgården.“

   „Gott. När skall du åka till pater Hieronim?
   Jag vill träffa honom redan idag.“

   „Jag skall åka nu strax. Inga fler befallningar?“

   „Nej.“

   Józef hejdade sig vid dörren.

   „Pater Hieronim, får jag berätta för honom om
   att nådig herrn har kommit?“

   Edward tvekade några ögonblick, därpå nickade
   han bekräftande.

   Familjen Mogielnicki var lämnad ensam. Edward gick in till
   hustrun.

   „Förlåt mig, Eddi, men jag förstår inte,
   vad du skall med pater Hieronim? Jag kan faktiskt inte sätta
   någon tro till, att du skulle ha beslutat bikta dina synder
   för honom!“ Hon gav till ett klingande skratt.

   Edward omfamnade henne ömt.

   „Du har väl ingenting emot pater Hieronim?“

   „Nej, men det är lite konstigt. Varken din far, din bror
   eller Stefania vet om, att du har kommit hit.“

   „Pater Hieronim får en särskild inbjudan. Bli inte
   förvånad över det.  Jag kunde inte väcka alla
   om natten. Här är ju tyskar i huset, men jag …
   jag är ju fransk officer. Förstår du inte det,
   Ludwis?  I morgon måste jag åka till Warszawa, och ju
   färre som vet om min ankomst, desto bättre.“

   „Vad, skall du resa igen?“

   „Jag kommer snart tillbaka, Ludwis.“

   „Och så, i stället för att tillbringa dessa
   timmar med mig, så kallar du till dig den där ryslige
   jesuiten.“

   Edward log.

   „Jag behöver pater Hieronim till ett visst uppdrag. Det
   är en angelägenhet, som inte intresserar
   dig. Förlåt mig, men när pater Hieronim kommer,
   så måste han och jag talas vid emellan fyra
   ögon. Det är någonting, han har bett kardinalen
   om. Det är alltså kyrkliga
   angelägenheter … Det är en hemlighet, han har,
   och han vill inte gärna ha någon annan
   närvarande. Men låt mig ställa dig några
   frågor.“

   „Jag lyssnar, Eddi.“

   „Säg mig, äter denne major middag tillsammans med
   er?“

   „Ja, pappa och Stefania brukar bjuda honom till vårt
   bord. Han för sig oklanderligt. Han talar rätt god
   franska … Det är bara det, att ibland har han med
   sig en annan officer, en Oberleutnant Schmultke. En sådan
   ohyvlad bajrare! Du skulle bara höra hans vulgära,
   klumpiga komplimanger! Han låter hela tiden
   förstå, att det inte är vi, som är herrar
   här, utan de. Pappa säger, att Schmultke gör honom
   stora tjänster, men jag kan i alla fall inte med honom.“

   Edward anade bakom hennes ord någonting större än
   det, som hon sade, och hans ögonbryn höjde sig
   långsamt. Ludwika uppfattade makens sinnesstämning,
   kände med fingertopparna på hans ögonbryn och
   försökte släta ut det skarpa vecket tvärs
   över pannan. Denna tysta rörelse brukade alltid kunna
   lugna dem utan ord. När hennes fingrar sedan närmade sig
   hans läppar, gick hans blick ofrivilligt till ljusspelet i
   hennes fingerrings stenar.

   „Ludwis, var förvarar du dina värdesaker?“

   Hennes täta ögonfransar fladdrade förvånat.

   „Så konstigt, Eddi! Du frågar inte, hur mitt liv
   har varit under dessa tre år, utan du intresserar
   dig …

   „Du är ett barn, Lu … Jag frågade dig
   därför, att jag behöver veta, hur stora
   tillgångar vi har i värdesaker. Jag skall tala om
   för dig sedan, varför jag behöver veta detta. Kommer
   du kanske ihåg, hur mycket dina briljanter kostade i
   guldrubler?“

   „Mamma har visst sagt till moster, att de värdesakerna,
   som jag fick i hemgift, de är värda omkring
   hundrasjuttitusen. Men hur mycket de där briljanterna, du har
   gett mig, är värda — det vet väl du
   själv.“

   Edward gjorde ett hastigt överslag i huvudet:
   »Hundrasjuttio plus hundratjugo, det blir
   tvåhundranittiotusen. Kaggen med tiorubels guldmynt, vilken
   är nergrävd i parken, det gör tvåhundratusen
   därtill.  Sexhundratusen francs på banken i
   Frankrike. Tolvtusen pund i Ludwikas namn på banken i
   London. Och så de sjuttontusen tyska mark, som jag har i
   fickan … Det är allt att räkna med ifråga
   om pengar. Närmare omkring en million i guldrubler. Härav
   är det blott hälften, som tillhör Ludwika och
   mig. Detta är således allt, som återstår
   utav min personliga förmögenhet på sju
   millioner! … Numera är det ju svårt att
   räkna tiotusen desiatiner jord med ekonomibyggnader och
   herrgård, ångkvarn, garveri och sextonhundra desiatiner
   skog såsom kapital, när allting knakar i fogarna och
   hotar att störta samman. För allt detta
   återstår det oss ännu att kämpa …
   Men än så länge förfogar vi över en halv
   million i guldrubler, och det är i värsta fall
   bättre än ingenting.«

   Från andra sidan dörren hördes någons
   röster och skratt.

   „Władek, kan du någon gång lära dig lite
   hyfs!“ tjatade en kvinnoröst.

   Till svar hördes fnitter.

   „Det är Stefa och Władysław“ viskade Ludwika
   oroligt. „Józef har meddelat dem, att jag inte mår bra,
   men de har kommit i alla fall.“

   Edward begav sig till hustruns sovrum och drog henne med
   sig. Hastigt öppnade han dörren till sitt arbetsrum.

   „Berätta tills vidare ingenting för dem och
   försök bli av med dem så snart som
   möjligt“, sade han, mens han stängde dörren.

   „Hur är det fatt, kära du? Det sägs, att du
   inte är riktigt kry?“ pladdrade Stefania på under
   sin väg in i rummet.

   I släptåg hade hon Władysław Mogielnicki, som
   vältrade in hack i häl efter henne.

   „Men hon är ju lika förtjusande som vanligt,
   svär jag på min ära!“ skorrade han, slingrade
   sig vigt förbi Stefania och ilade fram till Ludwika.

   När hans klibbiga läppar vidrörde hennes hand,
   kände Ludwika som vanligt äckel. Hon visste själv
   inte varför, men denne ljusblonde yngling blev henne alltmer
   motbjudande efter hand, som han växte från gosse till
   man.

   „Som du ser, Ludwis, så har det varit helt
   förgäves att förslösa en sådan ofantlig
   massa pengar på vår svågers uppfostran. Han
   är som en jockey på galoppbanan, alltid
   försöker han tränga sig före!“ sade
   Stefania med ett halvt föraktfullt leende.

   Władek rättade självbelåtet till sin fluga.

   „Snabbhet och stormangrepp — det är stora
   härförares valspråk!“

   Władysław ledde så över det obehagliga samtalet till ett
   annat ämne, i det han föreslog Stefania att visa Ludwika
   det nyligen ifrån maken emottagna brevet.

   „Vad skriver Stanisław?“ undrade Ludwika intresserat,
   lade armen om Stefanias axlar och satte sig hos henne i soffan.

   Władek slog sig ner mitt emot och betraktade med kännarmin
   Stefanias fylliga, med silkesstrumpor tätt omslutna vader samt
   Ludwikas välbyggda ben.

   » Min kära Stefoczka,« läste Ludwika med
   avsiktligt hög röst, för att Edward i sitt arbetsrum
   skulle kunna höra på, »vår stab befinner sig
   nu i Kiev. Det är en stor och tämligen kultiverad stad;
   här finns en opera, som inte är så illa. I
   går afton, till exempel, åhörde vi >Faust<, och
   vår överste, gubben Behlendorf, förundrade sig:
   >Alldeles som i München! Men detta är dock ett barbariskt
   land, som myllrar av banditer!< Jag har redan skrivit till dig och
   berättat om, hur vi intog staden Ostrog. Jag fick två
   veckors permission och begav mig till vårt volynska gods vid
   Borowitz. Du kan inte föreställa dig min vrede över
   allt, jag där fick se. Huset var plundrat — rummen tomma,
   fönsterrutorna utslagna. Till och med järnet var
   bortrivet ifrån taken. Alla maskiner var
   försnillade. På lantgården hade bönderna lagt
   beslag på hästar och boskap, sädesmagasinen var
   uppbrutna. Där fanns ingenting, förutom de kala
   byggnaderna.  Runtomkring härskade smuts och
   förödelse. Förvaltaren var dödad,
   tjänstefolket hade skingrats. Med hjälp av den pluton
   frankfurtare, som intagit Borowitz, genomförde jag rannsakan
   och husundersökning. Fader Paisij, den ryske präst, jag
   bodde hos, berättade för mig, hur plundringen av godset
   gått till och vilka, som var skyldiga till den.  Det var
   på hans inrådan, vi gjorde allmän
   husundersökning i byn. Det, vi fann, var förstås
   bara de ynkliga lämningarna. Allt fick plats i tre rum. Jag
   erbjöd frankfurtarna inkvartering i vårt hus. Chefen
   för hetmansvakten (kommer du ihåg krögaren
   Mazurenkos son?) med sin familj har också flyttat över
   till vårt hus. Jag har utnämnt honom till
   förvaltare för godset tills vidare. Han har svurit mig
   att återställa godset, alltsammans ända till sista
   smula. Bättre förvaltare kan jag inte få för
   trettio mark nu. I kyrkbyn känner han alla, och allt, som kan
   hämtas åter, skaffar han också tillbaka. För
   honom och frankfurtarna är det bekvämast att bo litet
   avsides ifrån byn; här är de tillsammans, så
   om de blir överfallna, kan de lättare försvara sig.
   Apropå det, så myllrar det av partisanband
   häromkring. Tyvärr hade alla de, som prästen
   utpekade för mig, inför vår ankomst begivit sig
   till skogs. För att vänja de kvarvarande av med att
   plundra, så befallde jag Mazurenko att prygla de skadligaste
   av dem. Jag var förstås inte själv närvarande
   vid orderns verkställande … «

   „Så förskräckligt!“ framviskade Ludwika
   och lät handen med brevet falla ner i knäet.

   „Ja, det har fullkomligt ruinerat Stanisław och Stefa. I
   Borowitz är knappt bara byggnaderna kvar, och det galiziska
   godset är nerbränt till grunden. Jag kan bara inte
   begripa, hur han har kunnat vara så skonsam där? Jag
   skulle ha hängt halva kyrkbyn, tagit ifrån dessa bestar
   all boskap, alla hästar och allt spannmål“, tillade
   Władysław.

   „Jag säger, det är förskräckligt, när
   man piskar folk, och några av dem kanske inte är
   skyldiga. Och det är det, Stanisław har gjort! Jag vet
   inte … Men det är ovärdigt en sann
   aristokrat“, avbröt honom Ludwika upprört.

   „Det är lätt för dig att döma! Du och
   Edward har allt ert i behåll, men Stanisław och jag är
   nästan utfattiga nu“, suckade Stefania.

   „Det vore intressant att få veta, vad du menade med
   orden »sann aristokrat«!“ brusade Władysław
   opp. „Skulle det bara vara ni, Czernecki, som är
   värdiga denna ära … “

   „Nog, Władek, nog!“ höjde Stefania handen
   avvärjande. „Jag ser, att ni inte vill höra på
   brevet.“

   Hon var dotter till en skogsindustriägare, för vilken
   millionerna inte så illa uppvägde avsaknaden av adlig
   vapensköld, och Władysławs tuppaktiga högfärd, som
   alltid syntes henne löjlig, retade henne nu.

   Władysław skulle säga ytterligare någonting, men det
   knackade på dörren; den inträdande storvuxne
   tjänaren förkunnade, att hans nåd önskade
   träffa hennes nåd; han trädde vördsamt till
   sidan och släppte förbi en fet, pussig gubbe, vilken
   långsamt och med möda asade fötterna efter sig
   på sin väg in i rummet.

   »Nu kommer Józef snart med pater Hieronim, men så
   kommer alla hit på en gång och skingras antagligen inte
   så snart igen. Måste varna Józef, så att han
   ledsagar pater Hieronim direkt till Eddis arbetsrum. Men det
   är över huvud taget underligt, allt detta: Eddi har
   kommit, men ingen vet om det! Kan det verkligen vara så
   farligt för honom? Och så till råga på allt
   denne ryslige gosse!« tänkte Ludwika uppretat.

   „Förbannade höst! Det gör ont överallt,
   och så, blir jag till pĺ köpet förkyld.  
   Adam, täck över mina ben och så kan
   du gå. Gör sängen färdig“, tryckte den
   gamle gubben hest och mödosamt fram orden. Astman kvävde
   honom; han andades tungt och visslande.

   Adam gick ut.

   „Vi höll just på att läsa ett brev ifrån
   Stas, pappa“, sade Stefania, när hon satte sig ner vid
   sidan om gubben.

   Grevens färglösa ögon levde opp.

   „Nå, vad nytt därifrån? Berätta!“

   Man fick upprepa brevets första hälft för
   gubben. Därpå fortsatte Stefania läsningen:

   »Jag kan inte skriva om allt, även om brevet skickas med
   fältpost.  Tyvärr kan jag inte säga någonting
   till tröst. Ukraina har blivit som en bikupa, vari man har
   stuckit in några käppar. En av dessa käppar är
   vår tyska armé. Bina har börjat stickas allt
   oftare. Utan stålbrynja är det farligt att gå
   utanför porten. Vem vet, jag kanske snart får
   träffa er. Låt oss hoppas, att ödet inte har oss
   någon tragedi i beredskap och att vi får ses igen
   levande och oskadda. Har ni hört något om Edward?
   Är ni alla friska? En hälsning till er alla, mina
   kära Ludwika, far och Władek. Och dig, Stefoczka, kysser jag
   och … « „Å, så glad jag är,
   för att Stanisław skall komma. Annars är här
   dödligt tråkigt. Detta oändliga krig börjar
   redan tråka ut en, särskilt de senaste
   åren. Här har bara varit en eller två baler
   på hela säsongen. De allra intressantaste
   människorna är vid fronterna.  Vart man går,
   så träffar man på dessa soldater. Särskilt
   här, på ukrainska bondvisjan. Jag tror, att i Berlin och
   i Paris lever man ett riktig liv, men här kan man bli galen av
   leda.“

   „Jag kan inte se något att glädjas över“,
   sade gubben vresigt.

   „Hur så? Stas kommer ju.“

   Kazimierz Mogielnicki kastade en missnöjd blick på
   Stefania.

   „Man kan anlända hit på olika sätt. Brevet
   säger klart, att tyskarnas belägenhet är ytterst
   instabil. Det är heller inte svårt att
   föreställa sig, vad som kan inträffa, om de
   lämnar Ukraina. Efter dem kommer ju bolsjevikerna hit.“

   Władysław höll det för nödvändigt att fnysa
   föraktfullt.

   „Vad menar du, pappa! I Ukraina står trehundratusen
   tyska soldater.  Det är världens bästa armé, medan
   bolsjevikerna är en hop bondlurkar beväpnade med
   räffelbössor, en hjord, som skall skingras inför
   första anblicken av en pansarautomobil. Schmultke har
   berättat för mig, att de har jagat denna boskap
   ifrån Brest-Litovsk till Rostov.  Löjtnanten är
   övertygad om, att tyskarna snart skall inta Baku samt
   därefter även Moskva.“

   Gubben viftade bort det.

   „Ack, var så god och tig med dig, du och din Schmultke!
   Han lyckas inte ens komma till rätta med de bondlurkar, han
   har rakt framför näsan! När bönderna hos
   Zajonczkowski stal hö på ängarna, vad gjorde
   då dina Schmultke och Sonnenburg? De sa, att med en enda
   skvadron vore det farligt att komma dit. Eller hur var det på
   Barankiewicz' sockerfabrik? Löjligt! En flock pojkspolingar
   med kulspruta hindrade dem under tre timmar ifrån att komma
   in på fabriken. Och för dig är detta
   småsaker! Vilken dag som helst kan vi vänta oss att
   vakna vid skottlossning. Jag kan inte sova lugnt. Jag vet, vad
   dessa vilddjur är mäktiga, de har redan lärt sig att
   döda. Det är bara kraft, som kan hålla dem
   tillbaka. Jag fasar för att tänka på, vad som skall
   hända, om denna kraft inte framträder. Tyskarna är
   vårt enda stöd. Om de lämnar oss, så skall vi
   gå under!“

   Gubben flämtade. Vid tinningarna svällde ådrorna till en
   likhet med mörkblåa maskar. Han hostade med tydlig
   smärta, så att han skakade i hela kroppen.

   Alla teg.

   Ludwika gick fram till fönstret.

   Vid uppfarten stod där en kalesch.

   „Förlåt, jag skall bara lämna er en kort
   minut“, sade Ludwika och begav sig emot dörren.

                                   * * *

   „Jag står helt och hållet till er tjänst, pan
   Edward!“ framsade pater Hieronim med låg röst,
   sedan Ludwika hade lämnat dem ensamma.

   De satt vid skrivbordet i djupa fåtöljer mitt emot
   varandra. Pater Hieronims små, svarta och glänsande
   ögon granskade försiktigt Mogielnicki, gömda bakom
   halvslutna ögonlock. Edward kände detta, fastän det
   föreföll, som vore pater Hieronim helt enkelt trött
   och satt där halvsovande.

   „Ni är en smula förundrad över min ankomst,
   pater Hieronim?“ Edwards blick följde den andres krokiga
   fingrar, mens de ryckte i tofsen på det tvinnade band, han
   bar om livet.

   „Förundrad? Hm … Kanhända det!“

   Deras blickar möttes. Detta var en tyst konfrontation, som
   varade några ögonblick; det kändes för Edward,
   liksom vidrörde han en skarp rakkniv.

   „Jag tror, att ni och jag skall vara uppriktiga och strax
   gå in på det väsentliga i saken“, avbröt
   Edward tigandet.

   Pater Hieronim betraktade honom frågande.

   „Hans helighet kardinal Camarini har bett mig överbringa
   hans hälsning och överlämna er ett litet brev. Var
   så god.“

   Pater Hieronim genomläste några gånger
   papperslappen, där det på latin stod skrivet något
   i stil med ett recept.

   »Av honom skulle man ju ha kunnat göra en god
   boxare«, kom Edward att tänka, mens han iakttog pater
   Hieronim. Pater Hieronim hade verkligen ett stort huvud med
   kraftig, fyrkantig käke och tjock nacke. Under den svarta
   sutanen kunde man ana en välfödd, kraftig kropp.

   „Såvitt jag har förstått, så
   önskar hans helighet, att jag hjälper er, till och med mer
   än så — fullgör allt, som ni håller
   för nödvändigt att ge mig i uppdrag“, yttrade
   pater Hieronim slutligen.

   „Ni har förstått det rätt. Men såvitt
   jag vet, så är inte Vatikanens nya orientering helt klar
   för er. Ni skall få mer ingående förklaringar
   vad den saken angår, men tills vidare skall jag berätta
   för er, hur saken förhåller sig“, svarade
   Edward.

   „Ja, det intresserar mig synnerligen.“

   „Nå, så här är det, pater
   Hieronim“, började Edward nästan viskande.  „Ni
   känner förstås till tyska arméns läge?“

   „Ja, i allmänna drag … “

   Edward drog ur innerfickan fram en karta och bredde ut den på
   bordet.  De lutade sig bägge över den. Edwards finger
   kröp långsamt ifrån Svarta Havet till
   Östersjön.

   „Här går till exempel gränsen för den
   tyska ockupationen: Rostov-vid-Don, Charkov, över huvud taget
   hela Ukraina … och hit, till Polen, därefter
   Vitryssland, Litauen, Lettland och den slutar med Estland. Detta
   är nästan tre gånger så stort som själva
   Tysklands eget territorium. Jag talar bara om Tyskland“,
   fortsatte Edward.  „Österrike-Ungern spelar här en
   andraplansroll. Enligt uppgifter ifrån franska generalstaben,
   fullkomligt exakta, så förfogar den
   österrikisk-tyska ledningen på denna yta över inte
   mindre än tjugonio infanteri- och tre
   kavalleridivisioner. Deras armé räknar sammanlagt
   trehundratjugotusen man.“

   Pater Hieronim log knappt märkbart.

   „Jag förstår, varför ni ler, pater Hieronim:
   ni tror, att det inte lönar mödan att lämna Paris
   för att räkna, hur många hundratusen soldater
   Tyskland har på ett territorium, där Frankrike inte har
   en enda. Jag säger — än så länge,
   eftersom kriget fortsätter. Men kriget, pater Hieronim, skapar
   inte enbart nya gränser utan även nya stater. Nu skall
   jag avslöja för er något, som är en
   krigshemlighet och som har föranlett min ankomst hit. För
   det första, så har Tyskland redan förlorat
   kriget.“

   „Förlorat kriget?“ Pater Hieronim dolde inte sin
   förundran. „Har verkligen Ententen krossat Tyskland
   på västfronten?“

   „Nej, fronten håller sig än, men det är ju
   dödsryckningarna. Deras undergång kommer
   inifrån. Vår militära
   underrättelsetjänst rapporterar om en hel rad arbetar-
   och soldatmanifestationer i Österrike såväl som i
   Berlin och Hamburg. På ett av pansarskeppen har uppror brutit
   ut.  För var dag, som går, blir det tätare mellan
   myterierna, och kaiserns regering är redan ur stånd att
   ta itu med dem. Det kan inte råda något tvivel
   därom, att de närmaste dagarna kommer att bringa
   vittnesbörd om revolutioner i Österrike och
   Tyskland. Tyskarna är slagna. Ingenting skulle kunna
   hjälpa dem: varken erövring av Rysslands fruktbaraste
   områden eller transporter av spannmål och boskap
   ifrån Ukraina till det utsvultna Tyskland; nationen är
   ur stånd att längre fortsätta kriget, eftersom dess
   bakland står i brand och Österrike överhuvudtaget
   inte kan hålla ut annat än med Tysklands hjälp. Som
   ni ser, så sker detsamma med Tyskland som med Ryssland. Det
   vore oförnuftigt att tro, att den revolutionära smittan
   ifrån Ryssland inte skulle tränga in i Europa. Den har
   redan trängt in. Ludendorff själv har erkänt, att
   tyska förband, som har förflyttats ifrån Ukraina
   till franska fronten, är anstuckna med bolsjevism och odugliga
   till strid, till och med farliga, eftersom de desorganiserar de
   övriga … “

   „Säg mig, pan Edward, gäller detta endast
   Tyskland?“ avbröt honom pater Hieronim.

   Flera sekunders tigande. Edward märkte först nu, att
   där var kallt i det oeldade arbetsrummet. Det hördes, hur
   Ludwika spelade piano i salongen. Han flyttade sig tungt i
   fåtöljen och mörknade; förjagande allt varmt,
   ömt och livande i musiken framsade han dovt och hårt:

   „Bolsjevismen kan komma att uppsluka hela den civiliserade
   världen, om den inte utrotas redan i fosterstadiet.“ I
   Edwards röst klang en hård beslutsamhet och något,
   som den framför honom sittande jesuiten blott med sitt skarpa
   sinne kunde uppfatta — fruktan. Edward reste sig, tog
   några steg, ställde sig framför pater Hieronim och
   fortsatte: „Hela det tyska kejsarrikets byggnad rasar
   ihop … Vad här vidare skall bli, det är
   svårt att säga. Om Berlin tar efter Moskva och bildar
   råd, så kommer det att utgöra ett
   fruktansvärt hot. Att införa allierade trupper i ett
   land, som behärskas av revolutionen — det innebär
   att upprepa tyskarnas öde i Ukraina. Ifall ändå
   socialdemokraterna — nu talar jag om
   högersocialdemokraterna — lyckas behålla makten i
   sina händer, då avlöser den demokratiska hönan
   de kejserliga örnarna, så att Tyskland under en rad
   år skall upphöra med att spela någon roll som
   stormakt.“

   I pater Hieronims ögon anade Edward en stum fråga.

   „Ni frågar, varför jag har kommit hit, där
   tyskarna kan arkebusera mig som fransk spion?“

   „Det har jag nog inte sagt något om. Men jag får
   tillstå, att det intresserar mig.“

   „Förträffligt. Förlåt mig min långa
   inledning. Således, varför är jag
   här? … Så snart eldsvådan bryter ut i
   Berlin, så upplöses den tyska armén i Ukraina och
   Polen. Detta står utom tvivel. Tyskarna avtågar, och
   hela det av dem ockuperade territoriet övergår i
   Röda Arméns händer. Kan ni föreställa er vad,
   som då kommer att inträffa? Ett rött Moskva —
   ett rött Berlin! Detta är — slutet för
   Europa. Varken Frankrike eller England kan tillåta
   detta. Situationen förändrar sig skarpt. Tidigare gjorde
   den österrikisk-ungerska armén tjänst såsom en
   barriär, som skilde Europa från det kommunistiska
   Ryssland. Nu har denna barriär raserats. Om inte vi
   tillsammans bygger upp en annan, så överränner
   sovjeterna allt … “

   „Hur kan man då förhindra detta?“
   frågade den spänt lyssnande pater Hieronim.

   Edward tog kartan i händerna.

   „Genom att skapa en polsk republik med en nationell armé, som
   avskär de röda vägen emot Väst. Lettland och
   Estland ges »självständighet« och tillsammans
   med Polen och Rumänien skall de utgöra en väpnad
   buffert emellan Ryssland och Väst, under Frankrikes
   protektorat.  England kommer ju att ta Murmanområdet och
   Archangelsk. Allierade landstigningstrupper kommer att tränga
   bort de röda från norr, deras flotta från
   Östersjön. Den andra engelska zonen blir Norra Kaukasus,
   Baku, Mellersta Asien. Franska flottan skall ju vid första
   möjlighet gå in i Svarta Havet och inta Odessa med
   övriga hamnstäder. Japanerna har intagit Vladivostok och
   rycker redan fram emot Sibirien. I samma riktning verkar den ryska
   vita armén och den tjeckoslovakiska kåren.  Vid denna tid
   skall Polen försöka ta resten av Ukraina på
   högra stranden, Litauen samt Vitryssland men, ifall detta icke
   lyckas, där skapa stater, som är fientliga mot
   sovjeterna. Inklämt i denna ring kväves Moskva. Men vi
   polacker måste skynda oss, innan vårt land gripes av
   kaos. Vi måste förbereda väpnade styrkor, som kan
   ge alla dem, som efter tyskarnas uttåg tänker sig att
   skapa sovjeter i Polen eller något i den stilen, en
   näsbränna. Vi måste besegra tiden, samla ihop
   styrkor, beväpna dem, skapa maktorgan, ett
   gendarmeri. Frankrike skall ge oss ammunition och vapen på
   kredit; de skall skicka halvannat tusende officerare. Då
   skall det bli annat ljud i skällan. Men nu är det
   nödvändigt att handla, och det med bestämdhet. Desto
   mer som detta ju inte bara är en fråga om politik i
   allmänhet, utan det kan även bli vårt öde; om
   vi inte utrotar de polska bolsjevikerna, så skall de utrota
   oss!“

   Edward tystnade och kastade en blick på kartan. Därefter
   tillade han, liksom hade han dragit sig något till minnes:

   „Förresten, hans helighet kardinalen har gett mig i
   uppdrag att underrätta er därom, att ifall ert arbete
   visar sig framgångsrikt, så kan han inte finna
   någon, som vore bättre lämpad än ni för
   ämbetet som generalvikarie i Volynien.“

   Pater Hieronims små ögon bytte ut sitt sedvanliga uttryck.

   „Jag inväntar era befallningar, pan Edward.“

   „Förträffligt, pater Hieronim!“ Edward satte
   sig. „Således, till verket … Om en eller annan
   dag skall jag resa till Warszawa för att delta i
   överläggningar. Under tiden skall ni sätta era
   kollegor här i kretsen in i läget. Var försiktig,
   när ni gör detta.“ Då han märkte
   jesuitens otåliga fingerrörelse, förstod Edward,
   att de sista orden inte borde ha uttalats.

   „Säg än så länge ingenting om min ankomst
   och min mission. Om tre veckor infaller min frus
   födelsedag. Under denna förevändning skall vi
   här samla kretsens bästa familjer och sådana av de
   förmögnaste människorna, som intresserar sig
   för vår verksamhet. På samma gång skall ni
   samla prästerna till rådplägning hos er. Sedan
   skall ni anstränga er att få till stånd personliga
   sammanträffanden med ortens politikusar. Vad är det
   för en, som är hövding här?“

   „En PPS-are — advokaten Sładkiewicz.“

   „Är han redan socialist? Det gick snabbt! En
   förslagen kanalje! Var mycket försiktigt med honom, pater
   Hieronim! Innan situationen har klarnat, kan han tre gånger
   ha förrått oss till tyskarna. Jag tar ifrån
   Warszawa med mig några officerare, som jag måste
   placera i ordentliga familjer. Vi skall hitta några utvalda
   personer och i tysthet beväpna dem … Låt
   någon av era kollegor framträda med predikningar, som
   manar till kamp för fäderneslandet och ett stort
   Polen. Till och med om han blir arresterad, så gör det
   inte så mycket; vi löser ut honom! Jag skaffar
   pengar. Här är femtontusen mark så
   länge. Förresten, förvarna lämpliga personer
   om, att den tyska marken snart skall rasa. I Warszawa skall jag
   träffa en påvlig nuntie och be honom om råd
   beträffande hur, vi vidare skall handla. Men nu är den
   grundläggande uppgiften att samla krafter … Det
   är, såvitt jag kan se, allt, jag ville säga er. Nu
   ber jag er att åka till furst Zamojski och
   överlämna honom mitt brev.“

   Bägge reste sig.



Nikolaj OSTROVSKIJ: »Födda av stormen« (1934–1936).
Översatt under åren 1999–2004 (nittonhundranittionio till tvåtusenfyra) av
Erik Jonsson <generaldepoten@rambler.ru>.

Denna översättning Copyright © 2004 Erik Jonsson.

Uppgifterna om författarens och översättarens namn får ej avlägsnas, utplånas eller eljest göras oläsliga.
Förvaras åtkomligt.

Denna sida senast ändrad den 17.6.2005 (den sjuttonde juni år tvåtusenfem).


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)

Innehåll:


Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).