»Herzen skapade en fri rysk press utomlands — däri ligger hans stora förtjänst. Poljarnaja Zvezda tog upp dekabristernas tradition. Kolokol (1857-67) förfäktade av all kraft böndernas frigörelse. Den slaviska tystnaden var bruten.

Men Herzen stammade från en godsägar- och herremannamiljö. Han hade lämnat Ryssland 1847, han hade inte sett det revolutionära folket och kunde inte tro på det. Därav hans liberalistiska vädjan till »överheten«. Därav hans talrika sliskiga brev i Kolokol till Alexander II, bödeln, vilka man nu inte kan läsa utan avsmak. Tjernysjevsky, Dobroljubov och Serno-Solovjevitj, vilka representerade den nya generationen revolutionärer från medelklassen, hade tusen gånger rätt, då de förebrådde Herzen för dessa avvikelser ifrån demokratismen till liberalismen. Rättvisan fordrar dock, att man erkänner, att hur mycket Herzen än vacklade mellan demokratismen och liberalismen, så tog demokraten i honom likväl överhanden.«

free web hosting | free hosting | Business Hosting Services | Free Website Submission | shopping cart | php hosting

generaldepoten/thm/index.html


Till Herzens minne.

av V.I. Lenin

ur Sotsial-Demokrat nr. 26, 8 maj (25 april) 1912.

bild av Vladimir Iljitj Lenins staty på Leninplatz i Berlin den 22 augusti år 1991 Hundra år har förflutit sedan Herzens födelse. Hela det liberala Ryssland hyllar honom, varvid man omsorgsfullt kringgår socialismens allvarliga frågor och sorgfälligt döljer det, som skilde revolutionären Herzen ifrån en liberal. Herzenminnet uppmärksammas också av högerpressen, som förljuget påstår, att Herzen mot slutet av sitt liv tog avstånd ifrån revolutionen. Och i de tal om Herzen, som hålles av liberaler och narodniker utomlands, är frasen och bara frasen förhärskande.

Arbetarpartiet bör hedra minnet av Herzen inte för kälkborgerliga lovsångers skull utan för att klargöra sina egna uppgifter och fastställa den verkliga plats i historien, som tillkommer denne skriftställare, vilken spelade en stor roll vid den ryska revolutionens förberedande.

Herzen tillhörde den generation av revolutionärer ifrån adels- och godsägarkretsar, som framträdde under första hälften av förra århundradet. Adeln skänkte Ryssland Biron, Araktjejev och deras gelikar, ett otal »försupna officerare, bråkstakar, spelare, marknadshjältar, pikörer, slagskämpar, sabelhjältar, haremsriddare« och sentimentala manilovar. »Och bland dem,« skrev Herzen, »utvecklade sig männen av den 14 december, en falang av hjältar, som likt Romulus och Remus uppfötts med en varginnas mjölk …  Det var titaner, smidda av rent stål ifrån huvud till fot, stridskamrater, som medvetet gick till säker undergång för att väcka den unga generationen till nytt liv och luttra de barn, som fötts i en miljö av tyranni och servilitet.«

Till dessa barn hörde Herzen. Dekabristernas uppror väckte och »luttrade« honom. I det feodala Ryssland på 1840-talet förmådde han resa sig till en höjd, som ställde honom i nivå med sin tids största tänkare. Han tillägnade sig Hegels dialektik. Han förstod, att den var »revolutionens algebra«. Han gick längre än Hegel, till materialismen, tätt efter Feuerbach. Det första av hans »Brev om studiet av naturen«»Empirism och idealism« — skrivet år 1844, visar oss en tänkare, som än i dag är huvudet högre än uppsjön av moderna empiriska naturforskare och svärmarna av nutida filosofer, idealister och halvidealister. Herzen nådde ända fram till den dialektiska materialismen och gjorde halt inför — den historiska materialismen.

Det var denna »halt«, som var orsaken till Herzens andliga sammanbrott efter nederlaget för revolutionen 1848. Herzen hade då redan lämnat Ryssland och iakttog denna revolution på nära håll. Han var vid den tiden demokrat, revolutionär och socialist. Men hans »socialism« var en av de talrika formerna och varianterna av den borgerliga och småborgerliga socialism, vilka var kännetecknande för 1848 års epok och erhöll den definitiva dödsstöten under junidagarna. I själva verket var detta alls ingen socialism utan svärmiska fraser, ett välmenande drömmeri, som ännu inte frigjort sig från dennas inflytande, draperade sin dåvarande revolutionära stämning.

Herzens andliga sammanbrott, hans djupa skepticism och pessimism efter 1848 var sammanbrottet för de borgerliga illusionerna inom socialismen. Herzens andliga drama var en produkt och en återspegling av den epok i världshistorien, då den borgerliga demokratins revolutionära stämning redan höll på att dö bort (i Europa), medan det socialistiska proletariatets revolutionära stämning ännu inte mognat. Detta är något, som det liberala ordvrängeriets riddare i Ryssland inte förstått och inte kunnat förstå, dessa herrar som nu maskerar sin kontrarevolutionära inställning med svulstiga fraser om Herzens skepticism. Hos dessa riddare, som förrådde den ryska revolutionen 1905, och som glömt att ens tänka på revolutionärens stora kall, är skepticismen en form för övergången från demokrati till liberalism — till den servila, nedriga, smutsiga och bestialiska liberalism, som 1848 sköt ner arbetare, som återupprättade kullvräkta troner, applåderade Napoleon III och förbannades av Herzen, som inte förstod dess klassnatur.

Hos Herzen var skepticismen en form för övergången från illusionerna om en »över klasserna stående« borgerlig demokratism till proletariatets hårda, oryggliga och obetvingliga klasskamp. Beviset: Brev till en gamma kamrat, till Bakunin, skrivna av Herzen 1869, ett år före hans död. I dem bryter Herzen med anarkisten Bakunin. Visserligen ser Herzen i denna brytning ännu endast taktiska meningsskiljaktigheter och inte den avgrund, som ligger mellan världsåskådningen hos proletären, vilken är övertygad om, att hans klass skall segra, och hos småborgaren, vilken har uppgivit allt hopp om räddning. Visserligen upprepar Herzen också här återigen de gamla borgerligt-demokratiska fraserna om att socialismen måste framföra »en förkunnelse, som i lika grad är riktad till arbetaren och företagaren, till jordbrukaren och småborgaren«. Men ändå: när Herzen bröt med Bakunin, så riktade han inte sina blickar mot liberalismen utan mot Internationalen, mot den international, som började »samla härarna«, proletariatets härar, och sammansluta »arbetarvärlden«, »som överger den värld, vilken tillhör dem, som njuter utan att arbeta«!

Eftersom Herzen inte hade förstått den borgerligt-demokratiska naturen hos hela rörelsen 1848 och hos den förmarxistiska socialismens alla former, kunde han än mindre förstå den ryska revolutionens borgerliga natur. Herzen är grundaren av den »ryska« socialismen, »narodnismen«. Han ansåg »socialismen« ligga i böndernas frigörelse med jord, i byalagets jordinnehav och i böndernas idé om »rätt till jorden«. Sina älsklingstankar i detta ämne har han utvecklat otaliga gånger.

I denna Herzens lära, liksom i hela den ryska narodnismen — ända till de nutida »socialistrevolutionärernas« urbleka narodnism — finns det i själva verket inte ett uns socialism. Likt de olika formerna av »1848 års socialism« i väster är detta samma slags svärmiska fraser, samma slags välmenta drömmeri, vari den borgerliga bondedemokratin i Ryssland draperar sin revolutionära stämning. Ju mer jord bönderna hade fått 1861 och ju billigare de hade fått den, desto starkare skulle de feodala godsägarnas makt ha undergrävts och desto snabbare, friare och bredare skulle kapitalismen i Ryssland ha utvecklat sig. Idén om »rätt till jorden« och om »en utjämnande jordfördelning« är ingenting annat än formuleringen av de revolutionära strävandena efter jämlikhet hos bönderna, vilka kämpar för att fullständigt störta godsägarmakten, för att helt avskaffa godsägarsystemet.

Revolutionen 1905 bevisade detta helt och fullt. Å ena sidan framträdde proletariatet helt självständigt i spetsen för den revolutionära kampen, sedan det skapat ett socialdemokratiskt arbetarparti, å andra sidan kämpade de revolutionära bönderna (»trudovikerna« och »bondeförbundet«) för alla möjliga former för godsägaresystemets avskaffande, ända till »upphävande av privatäganderätten till jorden«, kämpade just som ägare, som småföretagare.

Dispyterna om huruvida rätten till jord etc. »står i samklang med socialismen« tjänar för närvarande endast till att mörklägga och skymma undan en verkligt viktig och allvarlig historisk fråga: skillnaden mellan den liberala bourgeoisins och de revolutionära böndernas intressen i den ryska borgerliga revolutionen; med andra ord, frågan om den liberala och den demokratiska, om den »kompromissande« (monarkistiska) och den republikanska tendensen i denna revolution. Det var just denna fråga, som Herzens Kolokol tog upp, om man ser till sakens kärna och inte till orden, om man undersöker klasskampen som grundval för »teorierna« och lärorna, och inte omvänt.

Herzen skapade en fri rysk press utomlands — däri ligger hans stora förtjänst. Poljarnaja Zvezda tog upp dekabristernas tradition. Kolokol (1857-67) förfäktade av all kraft böndernas frigörelse. Den slaviska tystnaden var bruten.

Men Herzen stammade från en godsägar- och herremannamiljö. Han hade lämnat Ryssland 1847, han hade inte sett det revolutionära folket och kunde inte tro på det. Därav hans liberalistiska vädjan till »överheten«. Därav hans talrika sliskiga brev i Kolokol till Alexander II, bödeln, vilka man nu inte kan läsa utan avsmak. Tjernysjevsky, Dobroljubov och Serno-Solovjevitj, vilka representerade den nya generationen revolutionärer från medelklassen, hade tusen gånger rätt, då de förebrådde Herzen för dessa avvikelser ifrån demokratismen till liberalismen. Rättvisan fordrar dock, att man erkänner, att hur mycket Herzen än vacklade mellan demokratismen och liberalismen, så tog demokraten i honom likväl överhanden.

När Kavelin, en av de vedervärdigaste typerna från det liberala patrasket, som tidigare varit eld och lågor för Kolokol just för dess liberala tendenser, uppträdde mot kravet på författning, angrep den revolutionära agitationen, fördömde »våldet« och uppmaningarna att tillgripa våld samt började predika tolerans, då bröt Herzen med denna liberala stjärna. Herzen kritiserade skarpt Kavelins »ömkliga, absurda, skadliga pamflett«, skriven som »inofficiell vägledning för den föregivet liberala regeringen«, och hans »sentimentala politiska sentenser«, vilka framställde »det ryska folket som fänad och regeringen som klokheten själv«. Kolokol publicerade en artikel under rubriken »Parentation«, i vilken den gisslade »professorer, som väver ett ruttet spindelnät av sina bombastiska och ynkliga idéer, exprofessorer, en gång harmlösa men sedan förgrymmade, då de ser att den sunda ungdomen inte kan sympatisera med deras skrofulösa tankar«. Kavelin kände genast igen sig själv i detta porträtt.

Då Tjernysjevskij häktades, skrev den nedrige liberalen Kavelin: »Häktningarna förefaller mig inte upprörande …  det revolutionära partiet anser alla medel goda, då det gäller att störta regeringen, och denna försvarar sig med sina egna medel.« Och det var, som om Herzen hade svarat denne kadett, då han i anledning av domen över Tjernysjevskij skrev: »Och så finns det ynkliga figurer, nollor, lismare, som säger, att vi inte skall okväda detta band av rövare och skurkar, som regerar oss.«

Då liberalen Turgenjev skrev ett privat brev till Alexander II med försäkran om sina lojala och underdåniga känslor samt skänkte två guldmynt till förmån för de soldater, som sårats vid undertryckandet av det polska upproret, skrev Kolokol om »den gråhårige Magdalena (av mankön), som skrivit till tsaren, att hon inte kunde få en blund i ögonen, då hon plågades av tanken på, att tsaren inte visste av den ånger, som gripit henne«. Och Turgenjev kände genast igen sig själv.

När hela kopplet av ryska liberaler tog avstånd ifrån Herzen, för att han försvarade Polen, när hela »den bildade societeten« vände Kolokol ryggen, lät Herzen inte bringa sig ur jämvikt. Han fortsatte att förfäkta Polens frihet och att gissla Alexander II:s kreatur, bödlar och skarprättare. Herzen räddade den ryska demokratins ära. »Vi har räddat det ryska namnets ära«, skrev han till Turgenjev, »och för det har den servila majoriteten låtit oss plikta.«

När underrättelse ingick om, att en livegen bonde dödat en godsägare, för att denne försökt våldföra sig på hans fästmö, kommenterade Herzen detta i Kolokol med orden: »Bra gjort!« När det meddelades, att militära befälspersoner skulle sättas in för att genomföra en »lugn« »befrielse«, skrev Herzen: »Den förste kloke överste, som med sin avdelning ansluter sig till bönderna i stället för att slå ner dem, kommer att bestiga romanovarnas tron.« Då överste Reitern sköt sig i Warszawa (1860) för att inte behöva bli medhjälpare åt bödlarna, skrev Herzen: »Skall det skjutas, så bör man skjuta de generaler, som ger order att skjuta på vapenlösa människor.« Då 50 bönder dödades i Bezdna, och deras ledare Anton Petrov blev avrättad (12 april 1861), skrev Herzen i Kolokol:

»Ah, om mina ord dock kunde nå fram till dig, den ryska jordens arbetsträl och martyr!  …  Jag skulle lära dig att förakta dina själaherdar, som Petersburgssynoden och den tyske tsaren har satt över dig  …  Du hatar godsägaren, du hatar skrivaren, du fruktar dem — och du har alldeles rätt; men du tror ännu på tsaren och biskopen …  tro dem inte. Tsaren är med dem och de är med tsaren. Det är honom, du ser nu, du, fader till den i Bezdna mördade sonen, du, son till den i Penza mördade fadern …  Dina själaherdar är okunniga som du, fattiga som du …  Sådan var också den Antonius (inte biskop Antonius utan Anton från Bezdna), som led för din skull i Kazan …  Liken av dina helgon kommer inte att göra fyrtioåtta underverk, en bön till dem hjälper inte mot tandvärk; men det levande minnet av dem kan utföra ett underverk — din befrielse.«

bild av Vladimir Iljitj Lenins staty på Leninplatz i Berlin den 22 augusti år 1991 Härav framgår, hur skändligt och nedrigt Herzen smutskastas av våra liberaler, som förskansat sig i den underdåniga »legala« pressen, där de lovprisar Herzens svaga sidor och tiger ihjäl hans starka sidor. Det var inte Herzens fel utan hans olycka, att han inte kunde se något revolutionärt folk i Ryssland självt på 40-talet. Då han fick se det på 60-talet, tog han oförskräckt parti för den revolutionära demokratin mot liberalismen. Han kämpade för folkets seger över tsarismen, inte för en kohandel mellan den liberala bourgeoisin och godsägartsaren. Han höjde revolutionens banér.

Då vi hyllar Herzen, ser vi klart de tre generationer, de tre klasser, som verkade i den ryska revolutionen. Först — adelsmän och godsägare, dekabristerna och Herzen. Kretsen av dessa revolutionärer var trång. De stod skrämmande fjärran från folket. Men deras verk var inte förgäves. Dekabristerna väckte Herzen. Herzen utvecklade den revolutionära agitationen.

Denna agitation togs upp av revolutionärerna från medelklassen, börjande med Tjernysjevskij och slutande med hjältarna från Narodnaja Volja, vilka utvidgade, stärkte och stålsatte den. Kämparnas krets vidgades och deras förbindelser med folket blev fastare. »Unga rorgängare i den kommande stormen« kallade Herzen dem. Men det var ännu inte den verkliga stormen.

Stormen, det är massornas egen rörelse. Proletariatet, den enda konsekvent revolutionära klassen, framträdde i spetsen för massorna och reste för första gången böndernas miljoner till öppen revolutionär kamp. Den första stormbyn satte in 1905. Den nästa börjar växa inför våra blickar.

Då proletariatet hyllar Herzen, lär det sig av hans exempel förstå den revolutionära teorins stora betydelse. Det lär sig förstå, att den obrottsliga troheten mot revolutionen och den revolutionära appellen till folket inte är förgäves ens om hela årtionden skiljer sådden från skörden. Det lär sig fastställa de olika klassernas roll i den ryska och den internationella revolutionen. Berikat genom dessa lärdomar kommer proletariatet att bryta sig väg till ett fritt förbund med de socialistiska arbetarna i alla länder genom att krossa den reptil, tsarmonarkin, mot vilken Herzen först höjde kampens stora banér genom att vända sig till massorna med det fria ryska ordet.




[Nästa] [Opp] [Bakåt]
Nästa: Om detta dokument … Opp: Rysk realism Bakåt: Ryssar och negrer


V.I. Lenin (1870–1924):
»Till Herzens minne« (1912).


Emil Tusen <generaldepoten@rambler.ru> Fri Apr 21 17:07:50 CEST 2000


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats. Grundadt 1997.

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).