»Där är blott ett problem— ett enda i världen
— att återgiva människorna andligt innehåll, andliga omsorger … «

ANTOINE DE SAINT-EXUPéRY
(i »La lettre au général X«)

Tidsålderns rovgiriga ting.
(Хищные вещи века.)

Fantastisk berättelse av
ARKADIJ STRUGATSKIJ och BORIS STRUGATSKIJ.

Denna översättning ifrån ryskan till mer eller mindre skånsk svenska är utförd av Erik Jonsson efter berättelsen «Хищные вещи века» av A. Strugatskij och B. Strugatskij.
En annan textversion på mer eller mindre oskånsk svenska finns i http://generaldepoten.bravepages.com/trt/trt.html och en på mer eller mindre skånsk svenska finns på http://www.geocities.com/generaldepoten/. Textversionerna förgrenades den 30.1.2005 och ingen av HTML-versionerna överensstämmer fullkomligt med texten i PDF-filen tiro.pdf, vilken är bäst lämpad för utskrift.

»Där är blott ett problem— ett enda i världen
— att återgiva människorna andligt innehåll, andliga omsorger … «

ANTOINE DE SAINT-EXUPéRY
(i »La lettre au général X«)

Första kapitlet.

Tulltjänstemannen hade ett slätt, runt ansikte, som uttryckte de allra godmodigaste känslor. Han var vördsamt tillmötesgående och förbindlig.

»Välkommen,« sade han lågmält. »Vad tycker ni om vår sol?« Han kastade en blick på passet i min hand. »En härlig morgon, inte sant?«

Jag räckte honom passet och ställde resväskan på det vita skranket. Tullaren bläddrade hastigt igenom sidorna med långa, varsamma fingrar. Han var iklädd vit uniform med silverknappar och med silversnoddar på axlarna. Han lade ifrån sig passet och kände på resväskan med fingertopparna.

»Det var lustigt,« sade han, »Överdraget har inte torkat än. Det är svårt att föreställa sig, att det nånstans kan vara dåligt väder.«

»Ja, hos oss har vi redan höst,« suckade jag, när jag öppnade väskan.

Tulltjänstemannen log deltagande och tittade förstrött i den.

»Under vår sol är det omöjligt att föreställa sig hösten,« sade han. »Tackar, det är som det ska … Regn, våta tak, blåst … «

»Men tänk, om jag skulle ha gömt nåt i underkläderna?« frågade jag. Jag tycker inte om att tala om vädret.

Han skrattade hjärtligt.

»En tom formalitet,« sade han, »En tradition. En betingad reflex för alla tullare, om man så vill.« Han räckte mig ett tjockt pappersark. »Och här är en betingad reflex till. Läs igenom detta, det är rätt ovanligt. Och så får jag besvära om er underskrift.«

Jag läste igenom det. Det var lagen om invandring, tryckt i fin kursivstil på fyra språk. Invandring var kategoriskt förbjuden. Tullaren såg på mig.

»Intressant, eller hur?« sade han.

»Det väcker i alla händelser nyfikenhet,« svarade jag, mens jag tog fram reservoarpennan. »Var skriver man på?«

»Var och hur som helst,« sade tulltjänstemannen, »gärna för mig på tvären.«

Jag undertecknade den ryska texten tvärsöver „Jag har tagit del av lagen om invandring“.

»Tackar,« sade tullaren och stoppade undan papperet i bordet. »Nu känner ni till praktiskt taget alla våra lagar. Och under hela tiden … Hur länge ska ni vistas här?«

Jag ryckte på axlarna.

»Svårt att säga på förhand. Det beror på, hur det går med arbetet.«

»Ska vi säga en månad?«

»Ja, kanske. Låt gå för en månad.«

»Och hela månaden … « Han böjde sig och gjorde någon anteckning i passet. »Under hela månaden behöver ni inga fler lagar.« Han räckte mig passet. »Jag har inte talat om än, att ni kan förlänga er vistelse hos oss hur länge som helst, inom rimliga gränser. Men må det bli tretti dagar till dess. Vill ni stanna längre, så får ni gå till polisen den sextonde maj och betala en dollar … ni har ju dollar?«

»Ja.«

»Det är utmärkt. Vi tar inte ovillkorligen emot enbart dollar. Här tar man emot vilken valuta som helst. Rubel, pund, cruzeiros … «

»Jag har inga cruzeiros,« sade jag. »Jag har bara dollar, rubler och några engelska pund. Går det bra?«

»Utan tvivel. Förresten, det var en sak, jag inte ska glömma. Var så vänlig att betala nitti dollar och sjuttitvå cent.«

»Med nöje,« sade jag. »Men vad då för?«

»Det är brukligt. För att trygga minimibehoven. Det har hittills inte kommit hit nån utan några behov.«

Jag räknade opp nittioen dollar, och utan att sätta sig ner tog han itu med att skriva ut ett kvitto. Till följd av den obekväma ställningen strömmade blodet till halsen på honom, så att den fick en hallonröd ton. Jag såg mig omkring. Det vita skranket sträckte sig igenom hela paviljongen. På andra sidan disken log de vitklädda tulltjänstemännen hjärtligt, skrattade och förklarade förtroligt någonting. På min sida stod där en brokig skara otåliga passagerare och trampade vatten, knäppte med resväskornas lås och såg sig upprymt omkring. Under hela vägen hade de febrilt bläddrat i reklamblad, högröstat gjort opp alla möjliga planer, såväl hemligen som öppet smakat på nöjena i förskott och nu brann de av längtan att snarast komma över på andra sidan det vita skranket — slappa londonkontorister och deras sportiga fästmör; framfusiga lantbrukare från Oklahoma på semester i grälla utanpåskjortor och vida, knälånga byxor samt sandaler på de bara fötterna; arbetare från Turin med rosenkindade fruar och talrika barnaskaror; katolska småpampar ifrån Spanien; finska skogshuggare med hänsynsfullt släckta pipor emellan tänderna; italienska basketbollspelare; iranska studenter; fackföreningsfunktionärer ifrån Zambia …

Tullaren räckte mig kvittot och gav mig tjugoåtta cent tillbaka.

»Det var alla formaliteter. Förhoppningsvis har jag inte sinkat er alltför mycket. Låt mig tillönska er en angenäm vistelse.«

»Tackar,« sade jag och grep resväskan.

Tullaren betraktade mig och lade det släta, leende ansiktet lätt på sned.

»Gå genom vändkorset. Adjö. Tillåt mig ännu en gång önska er lycka till.«

Jag gick ut på torget bakefter ett italienskt par med fyra barn och två mekaniska bärare.

Solen stod högt ovanom de gråblå bergen. På torget var allt blankt, grällt och brokigt. En smula för grällt och brokigt, såsom det är vanligt på kurorter. Skinande röda och brandgula bussar, varintill turisterna redan skockades. Blanka, glansigt gröna planteringar med vita, mörkblåa, gula och gyllene paviljonger, soltält och kiosker. Spegelblanka ytor, som var lodräta, vågräta och lutade, och som blixtrade av bländande, heta solkatter. Släta, matta sexhörningar — röda, svarta och gråa — under fötter och hjul fjädrade knappt märkbart och dämpade stegen … Jag ställde ifrån mig resväskan och tog på mörka glasögon.

Av alla soliga städer, jag har kommit att vistas i, var denna troligen den soligaste. Och det alldeles i onödan. Det hade varit långt lättare, om den hade visat sig vara mulen, om den hade varit smutsig och slaskig, om denna paviljong hade varit grå med cementväggar och där hade klottrats något snuskigt på den gråa, fuktiga cementen. Något dystert och meningslöst — utav leda. Då hade man troligen strax fått lust att arbeta. Säkerligen hade man fått lust till det, ty det är sådant, som retar och sporrar till verksamhet … Ändå var det svårt att vänja sig vid, att armodet kan vara rikt … Och därför inställde sig inte heller den sedvanliga ivern; därför ville jag inte strax gripa mig verket an utan hellre stiga på en av dessa bussar, till exempel den röd-och-blåa, och åka till stranden, dyka med grodmansdräkt, steka mig i solen, kasta boll med ungarna eller leta opp Pek, tillsammans med honom ligga på golvet i ett svalt rum och minnas allt gott; han skulle fråga mig om Bykov, om Transpluto, om de nya skeppen, som jag själv nu inte visste mycket om, men i alla fall mer än han; han skulle komma ihåg upproret och skryta om ärren och sin höga samhällsställning … Det hade varit mycket trevligt, om Pek hade beklätt en hög ställning i samhället. Det hade varit bra, om han hade råkat vara, skall vi säga, borgmästare …

En mörkhyad, fetlagd man i vitt med rund, vit mössa på sned kom släntrande mot mig, mens han torkade läpparna med näsduken. Mössan var försedd med genomskinlig skärm och ett grönt band med påskriften „Välkommen“. Vid hans högra öronsnibb blänkte en mottagarring.

»Lyckligt ankommen, hoppas jag,« sade mannen.

»Goddag,« sade jag.

»Välkommen. Jag heter Amad.«

»Och jag heter Ivan,« sade jag. »Trevligt att göra er bekantskap.«

Vi nickade åt varandra och började titta på, när turisterna tog plats i bussarna. De stojade glatt, och en varm vindpust rullade fimpar och hopknycklade gottisomslag emot dem över torget. Över Amads ansikte föll där en grön skugga från skärmen.

»Badgäster,« sade han. »Sorglösa och bullersamma. Nu forslar man bort dom till hotellen, och sen störtar de strax iväg till stranden.«

»Jag skulle gärna ta mig en tur på vattenskidor,« anmärkte jag.

»Verkligen? Det hade jag minsann aldrig trott. Ni liknar minst av allt en badgäst.«

»Det är som det ska vara,« sade jag. »Jag är hitkommen för att arbeta.«

»Arbeta? Jo, för det kan man ju också komma hit. För två år sen kom en Jonathan Kreis hit. Han skulle måla en tavla här.« Han skrattade. »Sen var det nåt påvligt sändebud i Rom, jag minns inte vad han hette, som pryglade honom.«

»På grund av tavlan?«

»Nej, knappast. Nej, här målade han ingenting färdigt. Här höll han till i kasinot både dag och natt … Ska vi inte gå och dricka nåt.«

»Ja, det gör vi,« sade jag. »Och ni ska få råda mig.«

»Den rådgivningen är mig en angenäm plikt,« sade Amad.

Vi böjde oss bägge två på en gång ner och grep efter resväskan.

»Det behövs inte, jag kan själv … «

»Nej,« invände Amad. »Det är ni, som är gäst, och jag, som är värd … Vi går in på baren där. Där är tomt nu.«

Vi gick in under ett blått soltält. Amad placerade mig vid ett litet bord, ställde resväskan på en tom stol och satte kurs emot bardisken. Härinne var det svalt och kylanläggningen sprakade. Amad återvände med en bricka. På brickan stod där två höga glas tillsammans med flata små tallrikar med några skivor, som lyste guldgult av smör.

»Inte särskilt kraftigt,« sade Amad, »men i gengäld riktigt kallt.«

»Jag vill heller inte ha nåt kraftigt om morgnarna.«

Jag grep ett glas och tog en klunk. Det var gott.

»En klunk, en skiva,« rådde mig Amad. »En klunk, en skiva. Så gör man.«

Skivorna knastrade och smalt på tungan. Enligt min mening var de överflödiga. Vi teg en stund och tittade ur tältet ut på torget. Den ena bussen efter den andra körde svagt burrande iväg igenom parkalléerna. De såg klumpiga ut, men där låg ett visst behag i deras klumpighet.

»Det är i alla fall för stimmigt där,« sade Amad. »Utmärkta villor, många kvinnor och en för var smak, nära till havet, men inget privatliv. Jag tror inte, det passar er.«

»Nej,« instämde jag, »Bullret blir störande. Och jag kan inte med badgäster, Amad. Jag står inte ut, när folk går in för att roa sig.«

Amad nickade och stoppade försiktigt nästa skiva i munnen. Jag såg på, hur han tuggade. Där var något yrkesmässigt och koncentrerat i hans underkäkes rörelser. När han hade svalt, sade han:

»Nej, det syntetiska kan ändå aldrig bli likvärdigt med en naturprodukt. De kan inte jämföras.« Han rörde på läpparna, smackade lätt och fortsatte: »Där är två förträffliga hotell i centrum, men jag tycker … «

»Nej, det duger inte heller,« sade jag. »Hotellen ålägger en vissa förpliktelser. Jag har heller aldrig hört, att man har kunnat skriva nåt användbart på hotell.«

»Nå, riktigt så är det inte,« invände Amad, och granskade kritiskt den återstående skivan. »Jag har läst en liten bok, där det stod, att den hade författats just på ett hotell. Hotell Florida.«

»Åhå,« sade jag. »Det har ni rätt i. Men er stad blir ju inte beskjuten med kanoner.«

»Med kanoner? Självfallet inte. I alla händelser inte som regel.«

»Det tänkte jag väl. Men man bör lägga märke till, att nåt gott bara kan skrivas på ett hotell under beskjutning.«

Amad tog skivan till sist.

»Det är svårt att åstadkomma,« sade han. »Nuförtiden är det svårt att uppdriva en kanon. För övrigt är det dyrt; hotellet kan förlora sina gäster.«

»Hotell Florida förlorade också på sin tid gästerna. Hemingway bodde där ensam.«

»Vem?«

»Hemingway.«

»Nå … Men det var ju så länge sen, på fascisternas tid. Tiderna har ändå förändrats, Ivan.«

»Ja,« sade jag. »Och i vår tid kan man inte tänka sig att skriva på hotell.«

»Vi bryr oss inte om hotellen,« sade Amad. »Jag vet, vad ni behöver. Ni behöver ett pensionat.« Han tog fram en anteckningsbok. »Säg vad ni vill ha, så ska vi försöka välja ut nåt passande.«

»Ett pensionat,« sade jag. »Jag vet inte. Jag tror inte det, Amad. Ni förstår, jag vill inte bekanta mig med folk, som jag inte vill bli bekant med. Detta för det första. För det andra: vilka bor i privatpension? Just såna badgäster, som inte har pengar så det räcker till en enskild villa. De går också in för att roa sig. De ställer till utflykter, fester och sångövningar. Om nätterna spelar de banjo. Dessutom haffar de alla, de kan få tag i, och tvingar dom delta i nån kysstävling. Och det viktigaste: de är allesamman främmade här. Men jag är intresserad av ert land, Amad. Er stad. Era invånare. Jag ska säga er, vad jag behöver. Jag behöver ett trivsamt litet hus med trädgård. Lagom avstånd till centrum. En stillsam familj, en hederlig värdinna. Det vore ytterst önskvärt med en ung dotter. Kan ni föreställa er det, Amad?«

Amad tog de tomma glasen, gick bort till disken och kom tillbaka med fyllda. Nu var där en färglös vätska i glasen, och på faten låg där mikroskopiska, flerskiktiga smörgåsar.

»Jag vet ett sånt trivsamt litet hus,« förklarade Amad. »Änkan är fyrtifem, dottern tjuge, sonen elva. Vi dricker opp och åker dit. Jag tror, ni ska tycka om det. Hyran är som vanligt, fast dyrare naturligtvis, än på pensionat. Blir ni kvar här länge?«

»En månad.«

»Herregud! Inte mer?«

»Jag vet inte, hur saker och ting utvecklar sig. Jag kanske blir här längre.«

»Ni blir säkerligen kvar,« sade Amad. »Jag ser, att ni inte alls har nån föreställning om var, ni har kommit hän. Ni vet helt enkelt inte hur livat, det är här hos oss, och att man inte behöver tänka på nånting här.«

Vi drack opp, reste oss och begav oss under den heta solen över torget emot bilparkeringen. Amad hade dragit ner den gröna skärmen till ögonen och stegade med ett lätt vaggande åstad, vårdslöst svängande med resväskan. Ut ur tullpaviljongen vällde där en ny sats turister.

»Vill ni — ärligt talat?« sade plötsligt Amad.

»Det vill jag,« sade jag.

Vad mer kunde jag säga? Fyrtio år har jag framlevat i denna värld, men ännu inte lärt, hur man på ett hövligt sätt drar sig undan denna obehagliga fråga.

»Ni får ingenting skrivet här,« sade Amad. »Det är svårt att skriva nånting här.«

»Det är alltid svårt att få nåt skrivet,« sade jag.

Det är i alla fall väl, att jag inte är författare.

»Det tror jag gärna. Men i så fall är det helt enkelt omöjligt här hos oss. Åtminstone för en främling.«

»Ni skrämmer mig.«

»Men bli inte rädd. Ni kommer helt enkelt inte att vilja arbeta här. Ni kommer inte att sitta vid skrivmaskinen. Ni kommer att lida av att sitta vid skrivmaskinen. Vet ni, vad livsglädje är?«

»Vad ska jag säga … «

»Ni vet ingenting, Ivan. Än så länge vet ni ingenting om detta. Ni står inför att genomgå paradisets tolv kretsar. Det är naturligtvis löjligt, men jag avundas er … «

Vi stannade vid en lång, öppen bil. Amad slängde resväskan i baksätet och öppnade bildörren på vid gavel framför mig.

»Var så god,« sade han.

»Och ni har alltså redan gått igenom dom?« frågade jag, mens jag satte mig i bilen.

Han satte sig bak ratten och startade motorn.

»Vilka då?«

»Paradisets tolv kretsar.«

»Ivan, jag har redan valt ut min älsklingskrets,« sade Amad.

Bilen rullade ljudlöst åstad över torget.

»De övriga finns inte längre till för mig. Tyvärr. Det är som med ålderdomen. Med alla dess privilegier och nackdelar … «

Bilen ilade genom parken och rusade fram på en rak, skuggig gata. Jag tittade intresserat åt sidorna men kände inte igen mig. Det var dumt att hoppas på, att jag skulle känna igen någonting. Man hade landsatt oss i natten, regnet flöt i strömmar, sjutusen utmattade badgäster stod på pirarna och blickade mot det slocknande linjefartyget. Vi såg ingenting av staden; i stället för staden var där ett svart, fuktigt tomrum, där röda flammor blossade opp. Det smattrade, det small och det gnisslade, så att det skar i öronen. „De slaktar oss som kaniner, i mörke“, sade Robert, och jag drev strax iväg honom tillbaka till färjan för att lossa pansarbilen. Fallrepstrappan bröts sönder, och pansarbilen föll i vattnet; när Pek hade fiskat opp Robert, kom den blåfrusne Robert fram till mig och sade med hackande tänder: „Jag sa ju till er, att det var för mörkt.“ …

Amad sade plötsligt:

»När jag var grabb, bodde jag vid hamnen, och vi brukade gå dit för att prygla fabriksungarna. Många av dom hade knogjärn, och de knäckte näsan på mig. Genom halva livet har jag gått med sned näsa, tills den blev lagad i fjor … Som ung tyckte jag om att slåss. Jag hade ett blyrör och en gång satt jag av sex månader, men det hjalp inte.«

Han tystnade mysande. Jag väntade litet och sade:

»Ett gott blyrör står inte att uppdriva nu. Nu är det gummibatonger, som är på modet — de köper dom av poliserna.«

»Just det,« sade Amad. »Eller så köper man hantlar, sågar av det ena klotet och använder resten. Men ungarna är inte såna längre. Numera blir man förvisad för sånt.«

»Ja,« sade jag. »Och vad höll ni mer på med som ung?«

»Och ni, då?«

»Jag tänkte bli interplanetarier och brukade träna överlastning. Och så lekte vi „vem dyker djupast“.«

»Vi med,« sade Amad. »På tio meters djup efter kulsprutepistoler och whisky. Då låg de lådvis bak pirarna. Jag fick näsblod … Men när Uppkoket bröt ut, då började vi hitta lik med skenor vid halsen och slutade med det.«

»En mycket obehaglig anblick är det, ett lik under vatten,« sade jag. »Särskilt när det är strömt.«

Amad smålog ironiskt.

»Det var inte heller sånt, jag brukade få se. Jag fick arbeta vid polisen.«

»Var det efter Uppkoket?«

»Långt senare. När gangsterlagen hade utfärdats.«

»Kallades de gangstrar hos er med?«

»Vad skulle de annars kallas? Inte rövare, väl … „Ett med eldkastare och gasgranater beväpnat rövarfölje belägrade stadshuset“,« framsade han med inlevelse. »Det låter inget vidare, det märker ni väl? Rövare, det betyder yxa, stridsklubba, mustascher, som räcker till halsen, värja … «

»Blyrör,« förmodade jag.

Amad brast i skratt.

»Vad ska ni göra i kväll?« frågade han.

»Gå ut.«

»Har ni bekanta här?«

»Ja. Varför det?«

»Då är det en annan sak.«

»Hur så?«

»Jag hade velat föreslå er nåt, men när ni nu har bekanta … «

»Förresten,« sade jag, »vem är det, som är borgmästare här?«

»Borgmästare? Fan vet, det minns jag inte. Man har valt nån … «

»Är det inte händelsevis Pek Zenaj?«

»Det vet jag inte,« sade Amad beklagande, »Jag vill inte ljuga.«

»Så ni känner över huvud taget inte till sånt?«

»Zenaj … Pek Zenaj … Nej, det vet jag inte. Det har jag inte hört. Vem är det, en vän till er?«

»Ja. En gammal vän. Jag har fler vänner här, men de är utifrån allesamman.«

»Kort sagt, då så,« sade Amad. »I fall ni får tråkigt eller börjar grubbla på nåt, kom då till mig. Var kväll ifrån klockan sju sitter jag på Läckergommen … Tycker ni om att äta gott?«

»Det vill jag lova,« sade jag.

»Är magen i ordning?«

»Som en struts.«

»Då ska ni komma med. Det blir livat, och man behöver inte tänka på nåt.«

Amad bromsade in och och svängde opp emot en gallergrind, som ljudlöst öppnades framför oss. Bilen rullade in på gården.

»Så var vi framme,« förkunnade Amad. »Där är ert hus.«

Det var ett tvåvåningshus i vitt och ljusblått. Bak fönstren var rullgardinerna nerdragna. Den prydliga, med stenplattor i olika färger belagda lilla gården var tom; den omgavs av en fruktträdgård; äppleträdens grenar skrapade mot murarna.

»Och var är änkan?« frågade jag.

»Vi går in i huset,« sade Amad.

Han stegade opp för yttertrappan bläddrande i anteckningsboken. Jag gick bakefter och såg mig omkring. Jag tyckte om trädgården. Amad hade hittat den sida, han behövde, slog en sifferföljd på fingerskivan vid sidan om dörrklockan, och dörren gick opp. Ur huset kom där en lukt av kylig, frisk luft. Här var mörkt, men knappt hade vi trätt över tröskeln, förrän ljuset tändes. Amad sade, mens han stack undan anteckningsboken:

»Till höger är det värdinnans halva, till vänster er. Var så god … Här är vardagsrummet. Där är baren, vi ska strax dricka nåt. Vi går vidare … Detta är ert arbetsrum. Har ni nån fonor?«

»Nej.«

»Det behövs inte heller. Här finns allt … Kom här. Detta är sovrummet. Här är styrenheten till det akustiska skyddet. Vet ni, hur man använder den?«

»Det sätter jag mig in i,« sade jag.

»Bra. Det är ett treskiktsskydd, ni kan inrätta en grav eller en bordell, vilket ni vill … Här är styrningen till luftbehandlingsanläggningen. Den är för övrigt obekvämt anordnad; det är bara från sovrummet, man kan styra den … «

»Det reder jag ut,« sade jag.

»Vasa? Nå … Där är badrummet och toaletten.«

»Jag är intresserad av änkan,« sade jag. »Och dottern.«

»Ni hinner. Ska jag rulla opp gardinerna?«

»Vad då för?«

»Just det, vad skulle det vara bra för … Vi går och dricker nåt.«

Vi återvände till vardagsrummet, och Amad dök ner i baren.

»Vill ni ha nåt starkt?« frågade han.

»Tvärtom.«

»Äggröra? Smörgåsar?«

»Nej tack, ingenting.«

»Jo,« sade Amad. »Äggröra. Med tomater.«

Han rotade i baren.

»Jag vet inte, hur det går till, men automaten lagar en fullkomligt underbar äggröra med tomater … Det passar bra, jag ska också ta och äta en bit.«

Han drog fram en bricka ur baren och ställde den på ett lågt bord framför den halvcirkelformiga soffan. Vi satte oss.

»Nå, hur blir det med änkan?« påminde jag. »Jag skulle gärna vilja föreställa mig.«

»Tycker ni om rummen?«

»Inget att anmärka på dem.«

»På änkan finns heller ingenting att anmärka. Eller på dottern, för den delen.«

Han drog ur sidofickan fram ett platt läderfodral. I fodralet satt där på rad likt patroner i en laddram några ampuller med olikfärgade vätskor. Amad petade bland dem med pekfingret, luktade koncentrerat på äggröran och tvekade litet, valde sedan ut en ampull med något grönt i, knäckte den försiktigt och droppade innehållet på tomaterna. Där spred sig en lukt i vardagsrummet. Lukten var inte obehaglig, men efter min smak hade den ingenting med mat att skaffa.

»Men nu sover de fortfarande,« fortsatte Amad.

Hans blick blev förströdd.

»De sover och drömmer … «

Jag kastade en blick på klockan.

»Nu?«

Amad åt.

»Hon är halv elva,« sade jag.

Amad åt. Mössan hade han skjutit bakåt nacken, och den gröna skärmen stack rätt opp likt kammen på en uppretad mimikrodon. Ögonen var halvslutna. Jag betraktade honom.

När han hade slukat den sista tomatskivan, bröt han skalken av ett franskbröd och torkade omsorgsfullt av stekjärnet. Hans blick klarnade.

»Vad var det, ni sa?« frågade han. »Halv elva? I morgon går ni också opp halv elva. Kanske till och med klockan tolv. Jag går till exempel opp klockan tolv.«

Han reste sig opp och sträckte belåtet på sig, så att det knakade i lederna.

»Puh,« sade han, »då kan man äntligen köra hem. Här har ni mitt kort, Ivan. Ställ det på skrivbordet och släng det inte förrän ni reser … «

Han gick fram till en platt liten låda vid sidan om baren och stack in ett annat litet kort i en springa. Där hördes en ljudlig knäppning.

»Och detta,« sade han och granskade kortet i motljus, »ska ni ge änkan med bästa hälsningar ifrån mig.«

»Och hur blir det sen?« frågade jag.

»Sen gäller det pengar. Jag hoppas, ni inte är glad för köpslående, Ivan? Änkan nämner ett belopp, och ni bör inte pruta. Det passar sig inte.«

»Jag ska bemöda mig om att inte pruta,« sade jag. »Fast det vore intressant att försöka.«

Amad höjde ögonbrynen.

»Tja, om ni nu så gärna vill, varför då inte försöka? Gör alltid bara det, ni känner för, så får ni en utmärkt matsmältning. Nu ska jag hämta er väska.«

»Jag behöver broschyrer,« sade jag. »Jag behöver en vägvisare. Jag är författare, Amad. Jag behöver broschyrer om massornas ekonomiska läge, statistiska handböcker. Var kan man få tag i allt detta? Och när?«

»Vägvisare ska jag ge er en,« sade Amad. »I vägvisaren är där statistik, adresser, telefonnummer och allt sånt. Och vad beträffar massorna, så ger man, såvitt jag vet, inte ut nåt sånt skräp här. Man kan förstås beställa sånt ifrån UNESCO, men vad ska ni med det till? ni får själv se … Vänta, jag ska strax hämta resväskan och vägvisaren.«

Han gick ut och kom strax tillbaka med resväskan i ena handen och en tjock, ljusblå bok i den andra. Jag ställde mig opp.

»Av ert ansiktsuttryck att döma,« log han, »funderar ni på, om ni bör ge mig dricks eller ej.«

»Ärligt talat, ja,« sade jag.

»Nå, hur blir det? Vill ni göra det eller ej?«

»Ärligt talat, nej,« sade jag.

»Ni är en sund och stark natur,« sade Amad gillande. »Gör det inte. Ge ingen några drickspengar. Ni kan få på truten, i synnerhet av flickor. Men pruta heller inte. Då kan ni också få smaka. Och sånt är över huvud taget dumheter. Men vad vet jag, om ni kanske tycker om att få prygel, som en viss Jonathan Kreis … Ha det så bra, Ivan. Roa er. Och kom till Läckergommen. Vilken kväll som helst ifrån klockan sju. Och framför allt — tänk inte på nåt.«

Han vinkade och gick sin väg. Jag satte mig, tog det immiga glaset med blandningen i och slog opp vägvisaren.

Andra kapitlet.

Vägvisaren var tryckt på kritpapper med guldsnitt. Den innehöll praktfulla fotografier och intressanta faktasammanställningar om vartannat. I staden vistades femtiotusen människor, femtonhundra katter, tjugotusen duvor och tvåtusen hundar (däribland sjuhundra medaljerade). I staden fanns femtontusen personbilar, femhundra helikoptrar, ettusen taxibilar (med chaufförer och utan), niohundra automatiska sopåkare, fyrahundra ständiga barer, kaféer och snabbserveringar, elva restauranger, fyra hotell av internationell klass och en kuranstalt, vilken årligen betjänade opp till hundratusen kurgäster. I staden var där sextiotusen televisionsmottagare, femtio biografteatrar, åtta nöjesparker, två stämningssalonger, sexton skönhetssalonger, fyrtio bibliotek och hundraåttio frisörautomater. Åttio procent av invånarna var sysselsatta i betjäningsyrken, mens återstoden arbetade på två privata kombinat för framställning av syntetiska konditorivaror samt vid ett statligt reparationsvarv. I staden fanns sex skolor och ett universitet, vilket var inrymt i korsfararen Ulrich de Cazas uråldriga borg. I staden verkade åtta allmännyttiga föreningar, däribland De nitiska Provsmakarnas Sällskap, Kännares och Finsmakares Sällskap, och För det Gamla Goda Fosterlandet, Emot Skadligt Inflytande. Dessutom deltog femtonhundra personer i sjuhundraen cirklar, där de sjöng, spelade sketcher, lärde sig möblera, amma barn och bota katter. I fråga om förbrukningen per capita av spritdrycker, naturligt kött och flytande syre intog stadens befolkning i nämnd ordning sjätte, tolfte och trettionde platsen i Europa. I staden fanns sju herr- och fem damklubbar samt idrottsklubbarna Tjurarna och Noshörningarna. Till stadens borgmästare hade valts (med ett flertal på fyrtiosex röster) en viss Flim Gao. Bland stadsfullmäktiges ledamöter fanns heller ingen Pek …

Jag lade ifrån mig vägvisaren, drog av mig kavajen och tog itu med en ingående besiktning av mina besittningar. Jag tyckte om vardagsrummet. Det gick helt och hållet i olika nyanser av ljusblått, och det är en färg, jag tycker om. Baren befanns fullproppad med buteljer och kyld skaffning, så att jag nästan genast hade kunnat ta emot ett dussin utsvultna gäster.

Jag gick in i arbetsrummet. I arbetsrummet stod där framför fönstret ett stort bord med en bekväm fåtölj. Längs väggarna sträckte sig hyllor, där samlade verk stod och trängdes. Bokryggarna i rena, klara färger var konstfärdigt ordnade, så att de bildade en angenäm färgskala. UNESCOs encyklopediska ordbok i femtio band intog den översta hyllan, och på den nedersta prålade detektivromaner i glanspappersomslag.

På bordet fick jag först syn på telefonen. Jag tog luren och slog, sedan jag hade satt mig i fåtöljen, numret till Riemaier. Där genljöd långdragna tutanden i luren. Medan jag väntade, fingrade jag på en liten diktafon, som någon lämnat på bordet. Riemaier svarade inte. Jag lade på luren och granskade diktafonen. Bandet var till hälften inspelat; jag spolade tillbaka det och satte igång uppspelningen.

»Hej, hej och hej igen!« sade en glad mansröst. »Jag trycker kraftigt din hand eller kysser dig på kinden beroende på vilket kön du tillhör och din ålder. Jag har bott här i två månader och intygar, att jag har haft det bra. Låt mig ge några råd. Stans bästa lokal är Hojti-Tojti i Drömparken. Den bästa flickan i stan är Basia från Modellernas Hus. Den bäste grabben i stan är jag, men han har redan rest sin väg. Titta på kanal 9 i TV, resten är bara skräp. Undvik samröre med intellarna och håll dig borta från Noshörningarna. Ta ingenting på kredit, då råkar du ut för besvärligheter. Änkan är ett rejält fruntimmer, men hon är glad för att snacka och överhuvud … Vuzi har jag inte hittat, hon har rest till sin mormor i utlandet. Jag tycker, hon är en kär tös; i änkans fotoalbum var där ett fotografi, men det har jag tagit. Och så en sak till: jag ska resa hit nästa år i mars, så var så vänlig, om du tänker komma tillbaka, och välj en annan tid. Nå, må det … «

Det började skrälla av musik. Jag lyssnade på det en stund och stängde sedan av diktafonen. Det lyckades mig inte att dra ut ett enda av banden i de samlade verken; så trångt packade var de och kanske till och med fastklistrade; där var inte mer av intresse i arbetsrummet, så jag gick in i sovrummet.

I sovrummet var det särdeles svalt och trivsamt. Jag har alltid velat ha just ett sådant sovrum, men tiden har aldrig räckt till för att jag skulle kunna ägna mig åt det. Sängen var stor och låg. På nattduksbordet stod där en mycket elegant fonor tillsammans med TV-fjärren. Bildskärmen hängde över den höga gaveln vid sängens fotända. Över huvudgärden hade änkan hängt en tavla, som mycket naturtroget avbildade några friska ängsblommor i en kristallvas. Tavlan var målad med lysande färger, och daggdropparna på kronbladen glänste i sovrummets skumrask.

Jag slog på TV:n på måfå och slängde mig på sängen. Den var mjuk och på samma gång spänstig. TV:n vrålade igång. På skärmen hoppade en onykter karl omkring, knäckte ett räcke och ramlade högt uppifrån ner i ett jättelikt, rykande kar. Där avgavs ett ljudligt plaskande, och ur fonoren spreds där en lukt. Mannen försvann i den sjudande vätskan; sedan dök han opp med någonting i stil med en sönderkokt sko mellan tänderna. De osynliga åskådarna bröt ut i gnäggande. Nertoning. Lyrisk musik hördes svagt. Ur en grön skog kom där emot mig en vit häst spänd för en trilla. I trillan satt där en vacker flicka i baddräkt. Jag stängde av TV:n, steg opp och tittade in i badrummet.

I badrummet luktade det av barr, och där blinkade bakteriedödande lampor. Jag klädde av mig, slängde underkläderna i utilisatorn och ställde mig under duschen. Sedan klädde jag mig utan brådska framför spegeln, kammade mig och började raka mig. På toaletthyllan stod där en rad små flaskor, askar med hygieniska sugar och sterilisatorer, tuber med pastor och salvor. Men vid hyllans kant låg en hög flata askar, vars brokiga etiketter bar namnet Devon. Jag stängde av rakapparaten och tog opp en av askarna. I spegeln blinkade ett bakteriedödande rör precis så, som det hade blinkat den gången, när jag på samma vis hade stått framför en spegel och noga betraktat en likadan ask, därför att jag inte hade velat gå ut i sovrummet, där Rafka Reismann högljutt hade grälat om någonting med läkaren, och det gröna, oljiga vattnet hade ännu skvalpat i badkaret, och ur det hade där stigit opp ånga, och radion, som hade hängt i handdukskroken av porslin, den hade vrålat, tjutit, skallat dovt och snarkat, tills Rafka hade stängt av den i irritation … Detta hade varit i Wien, och där, precis så som här, hade det varit mycket märkligt att se Devon i badrummet; det är ett omtyckt insektsmedel, ett storartat medel för att jaga bort myggor, moskiter, knott och övriga blodsugare, som man såväl i Wien som här på kurorten vid havet för länge sedan glömt bort … Bara det att i Wien var det ännu kusligt.

Den lilla ask, jag höll i handen, var nästan tom; i den återstod allt som allt en endaste liten tablett. De övriga askarna var inte brutna. Jag avslutade rakningen och återvände till sovrummet. Jag fick på nytt lust att ringa Riemaier, men huset vaknade till liv. Med en lätt vissling flög rullgardinerna opp, fönsterrutorna gled isär i falsarna och in i sovrummet strömmade där plötsligt varm, äppledoftande luft ifrån trädgården. Någon började tala någonstans; över mitt huvud ljöd lätta steg och en sträng kvinnoröst sade: »Vuzi! Ät åtminstone en liten pirog, hör du? … « Då gav jag snabbt min klädedräkt en visst vårdslös anstrykning (i överensstämmelse med tidens mode), slätade till håret vid tinningarna och gick ut i hallen, sedan jag hade hämtat Amads kort i vardagsrummet.

Änkan visade sig vara en ungdomlig, fyllig kvinna, något slapp, men med ett friskt, tilltalande ansikte.

»Så trevligt!« sade hon, då hon fått syn på mig. »Redan uppe? Goddag. Jag heter Vajna Thoor, men ni kan helt enkelt kalla mig Vajna.«

»Mycket angenämt,« sade jag med en världsvan rysning. »Jag heter Ivan.«

»Så trevligt!« sade tant Vajna. »Ett sånt originellt, mjukt namn! Har ni ätit frukost, Ivan?«

»Med er tillåtelse hade jag tänkt äta frukost i stan,« sade jag och räckte henne kortet.

»Ack,« sade tant Vajna och höll det emot ljuset. »Den käre Amad … Om ni bara visste, vilken förekommande och älskvärd människa han är! Men jag ser, att ni inte har ätit frukost … ni kan äta lunch i stan, men nu ska jag bjuda er på mitt rostade bröd. Generalöverste Thoor brukade säga, att ingenstans i världen får man smaka rostat bröd som detta.«

»Gärna,« sade jag och rös igen.

Dörren bak tant Vajnas rygg öppnades, och ljudligt klapprande med klackarna kom där en mycket snygg flicka utrusande i hallen; hon var iklädd en kort, mörkblå kjol och en öppen, vit blus. I handen höll hon en halväten pirog; hon tuggade och nynnade genom näsan en låt på modet. När hon fick syn på mig, hejdade hon sig, slängde käckt en handväska med lång rem över axeln, böjde på nacken och svalde.

»Vuzi,« sade tant Vajna och pressade ihop läpparna. »Vuzi, det här är Ivan.«

»Inte illa!« utropade Vuzi. »Hej!«

»Vuzi!« sade tant Vajna förebrående.

»Är ni här med frun?« frågade Vuzi, när hon räckte fram handen.

»Nej,« sade jag.

Hennes fingrar var svala och mjuka.

»Jag är ensam.«

»Då ska jag visa er allt,« sade hon. »Vi ses i kväll. Nu måste jag rusa. Men i kväll går vi ut.«

»Vuzi!« sade tant Vajna förebrående.

»Säkert,« sade jag.

Vuzi stoppade återstoden av pirogen i munnen, pussade sin mor på kinden och sköt iväg emot utgången. Hon hade släta, solbrända ben, långa och välformade, och var kortklippt i nacken.

»Ack, Ivan,« sade tant Vajna, som också såg efter henne, »nuförtiden är det så besvärligt med unga flickor! Så tidigt de utvecklas, så snabbt de överger oss … Sen hon började på salongen … «

»Är hon sömmerska här?« undrade jag.

»Åh, nej! Hon arbetar på stämningssalongen, på avdelningen för åldriga damer. Och vet ni vad, de värdesätter henne där. Men i fjor kom hon för sent en gång, och nu får hon vara noga med att komma i tid. Ni ser själv, att hon inte ens kunde tala anständigt med er, men det är fullt möjligt, att en kund redan väntar på henne … ni kanske inte tror det, men hon har redan fasta kunder … Förresten, varför står vi här? Det rostade brödet kallnar … «

Vi gick över till värdinnans sida. Jag ansträngde mig av alla krafter att uppföra mig artigt, om än jag hade en rätt vag föreställning om vad, som var artigt uppträdande. Tant Vajna placerade mig vid ett litet bord, ursäktade sig och gick ut. Jag såg mig omkring. Detta var maken till mitt vardagsrum, bara det att väggarna inte var ljusblåa utan ljusröda, och utanför verandan var där inget hav utan ett lågt stängsel, som skilde gården ifrån gatan. Tant Vajna återvände med en bricka och ställde framför mig en kopp kokt grädde samt ett fat rostat bröd.

»Vet ni vad, jag ska också äta litet frukost,« sade hon. »Min läkare har rekommenderat mig att överhuvudtaget inte äta frukost och i varje fall inte kokt grädde, men vi är så vana vid det … Det var alltid generalöverstens älsklingsfrukost. Och ni vet, jag går in för att bara ta emot män som inneboende, den käre Amad förstår mig så väl. Han förstår, att jag behöver det — åtminstone sitta så här emellanåt, som ni och jag nu sitter med en kopp kokt grädde … «

»Er grädde är utomordentligt god,« anmärkte jag tämligen uppriktigt.

»Ack, Ivan!«

Tant Vajna ställde ifrån sig koppen och slog ihop händerna.

»Det sa ni nästan så, som generalöversten … Och så märkvärdigt, ni till och med liknar honom. Det var bara det, att hans ansikte var lite smalare, och han åt alltid frukost i uniform … «

»Nej,« sade jag beklagande, »uniform har jag ingen.«

»Men en gång hade ni visst!« sade hon och hötte skälmaktigt med fingret. »Det ser jag minsann. Ack, så meningslöst! Nuförtiden tvingas folk vara besvärade för sitt militära förflutna. Så dumt det är, inte sant? Men hållningen förråder dom, helt och hållet den säregna, manliga hållningen. Den kan man inte dölja, Ivan.«

Jag gjorde en snirklad, obestämd handrörelse och sade »Hm, ja«, mens jag tog en skiva rostat bröd.

»Så absurt allt detta är, inte sant?« fortsatte tant Vajna livligt. »Hur kan man blanda ihop så olikartade begrepp som krig och armé? Vi avskyr alla kriget. Kriget är nåt förfärligt. Min mor brukade berätta om det för mig; hon var bara en liten flicka då, men mindes allt: plötsligt kommer det soldater, grova, främmande, de talar ett främmande språk, de rapar, officerarna beter sig så ohyvlat och okultiverat, skrattar högt, förnärmar husorna, de luktar — ursäkta — och så det absurda utegångsförbudet … Men det där är ju kriget! Det förtjänar att fördömas på alla sätt! Men med armén är det en helt annan sak. Ni vet, Ivan, ni kommer säkert ihåg den tavlan: trupper, bataljonsvis uppställda, linjernas stränghet, de manliga ansiktena nedanom hjälmarna, vapnen glänser, axelklaffarna glimmar, och sen åker befälhavaren i en särskild militärbil längs fronten, hälsar, och bataljonerna svarar hörsamt och korthugget som en man!«

»Utan tvivel,« sade jag. »Utan tvivel har det imponerat på många.«

»Ja, och så många! Här har vi alltid brukat säga, att vi absolut måste avrusta, men får man verkligen tillintetgöra armén? Denna manlighetens sista tillflykt i vår tid av allmän moralisk upplösning. Det är vanvettigt, det är löjligt — en stat utan armé … «

»Ja, löjligt,« instämde jag. »Ni tror det inte, men ända sen pakten undertecknades har jag inte upphört med att le.«

»Ja, jag förstår er,« sade tant Vajna. »Vi kan inget mer göra. Det återstår oss bara att le sarkastiskt. Generalöverste Thoor,« hon tog fram en liten näsduk, »han dog också med ett sarkastiskt leende på läpparna … «

Hon förde näsduken till ögonen.

»Han brukade säga till oss: Vänner, jag hoppas ännu på att få leva till den dag, då allt störtar samman. Han var bruten, sen tillvarons mening hade gått förlorad för honom … Han kunde inte uthärda tomheten i hjärtat … «

Plötsligt ryckte hon till.

»Ni ska få se, Ivan … «

Hon rusade ystert ut i rummet intill och hämtade ett tungt, gammalmodigt fotoalbum. Jag tittade strax på klockan, men tant Vajna skänkte inte detta någon uppmärksamhet, och sedan hon hade satt sig vid sidan om mig, slog hon opp första sidan i albumet.

»Här är generalöversten.«

Generalöversten var en örn. Han hade ett smalt, benigt ansikte och klara ögon. Hans långa kropp var översållad med ordnar. Den största utmärkelsen var en månguddig, lagerkransad stjärna, som gnistrade i blindtarmstrakten. I vänstra handen höll han handskar, och den högra vilade på dolkfästet. En hög krage med guldstickningar stöttade underkäken.

»Och det här är generalöversten på manöver.«

Även här var generalöversten en örn. Han lutade sig över en karta, som låg utbredd över frontpansaret på en gigantisk stridsvagn, mens han gav sina officerare anvisningar. På larvfötternas form och på observationstornets slickade konturer kände jag igen den tunga stormstridsvagnen Mammut, som var avsedd att betvinga atomstridszonen, men som numera framgångsrikt begagnades av djuphavsdykare.

»Och det här är generalöversten på sin femtiårsdag.«

Generalöversten var även här en örn. Han stod vid ett dukat bord med champagneglas i hand och åhörde ett skåltal till sin ära. Fotografiets nedre vänstra hörn intogs av en eroderad flintskalle med återsken av elektriskt ljus; vid generalens sida satt där en mycket ung och mycket söt tant Vajna och mönstrade honom hänryckt. Jag försökte förstulet trevande bedöma albumets tjocklek.

»Och det här är generalöversten på semester.«

Till och med på semester förblev generalöversten en örn. Han stod bredbent på stranden i tigerrandiga badbyxor och betraktade genom en fältkikare den disiga synranden. Vid hans fötter kravlade där i sanden ett naket tre- eller fyraårs barn. Generalen var senig och muskulös; det rostade brödet och grädden hade inte fördärvat hans figur. Jag tog mig för att ljudligt dra opp klockan.

»Och det här … « började tant Vajna, mens hon vände blad, men in i vardagsrummet trädde där utan att knacka en kortvuxen, kraftig man, vars ansikte och särskilt klädedräkten föreföll mig ovanligt bekanta.

»Godmorgon,« sade han och lade det släta, leende ansiktet på sned.

Det var tulltjänstemannen ifrån tidigare på dagen alltjämt i samma vita uniform med silverknappar och med silversnoddar på axlarna.

»Ack, Peti!« sade tant Vajna. »Har du redan kommit? Det här är Ivan … Ivan, det här är Peti, en vän till familjen.«

Tullaren vände sig emot mig utan att känna igen mig, lutade lätt på huvudet och smällde med klackarna. Tant Vajna lade över albumet i mitt knä och reste sig.

»Sätt dig, Peti,« sade hon, »jag ska hämta grädde åt dig.«

»Ni kanske är intresserad?« förfrågade jag mig strax och lade över fotoalbumet ifrån mitt eget knä till tulltjänstemannens. »Här är generalöverste Thoor. Där är han.«

(I tulltjänstemannens ögon framträdde där ett underligt uttryck.)

»Och här är generalöversten på manöver. Ser ni? Och detta … «

»Tack ska ni ha,« avbröt tullaren. »Ansträng er inte, för … «

Tant Vajna återvände med rostat bröd och grädde. Redan på tröskeln sade hon:

»Så trevligt att få se en man i uniform, inte sant, Ivan?«

Hon ställde brickan på det lilla bordet.

»Peti, du är tidig i dag. Har det hänt nåt? Härligt väder det är i dag, vilken sol … «

Petis grädde hälldes opp i en särskild kopp, varuppå prunkade monogrammet „T“ prytt med fyra små stjärnor.

»Det regnade i natt, och jag vaknade; det betyder, att det var molnigt,« fortfor tant Vajna. »Men nu, ser ni, inte ett moln … Påtår, Ivan?«

Jag reste mig.

»Tack ska ni ha, jag är mätt. Jag går nu, med er tillåtelse. Jag har ett sammanträffande i affärer.«

När jag varsamt stängde dörren om mig, fick jag höra änkan säga: »Tycker du inte, han är förvånansvärt lik stabsmajor Paul? … «

I sovrummet packade jag opp resväskan, lade in kläderna i väggskåpet och ringde på nytt Riemaier. Åter var där ingen, som svarade. Då satte jag mig vid skrivbordet i arbetsrummet och började undersöka lådorna. I en av lådorna upptäckte jag en reseskrivmaskin, i en annan brevpapper och en tom flaska, som hade innehållit smörjolja för arytmiska motorer. De övriga lådorna var tomma, såvida man inte räknar en bunt skrynkliga kvitton, några obrukbara reservoarpennor och några vårdslöst ihopvikta lappar, som var överklottrade med söta små ansikten. Jag vek ut en av lapparna. Synbarligen var det kladden till ett telegram. „Green dött hos fiskare mottag kroppen söndag beklagar sorgen Huger Martha pojkarna.“ Jag läste två gånger igenom det skrivna, vände på lappen, studerade ansiktena och läste en tredje gång igenom texten. Uppenbarligen föll det inte Huger och Martha in, att normala människor, som överbringar ett dödsbud, först och främst talar om av vad eller hur, människan har dött, och inte hos vem, hon har dött. Jag skulle ha skrivit: „Green drunknat på fisketur“. Troligen i drucket tillstånd. Förresten, vad hade jag nu för adress?

Jag återvände till hallen. Vid dörren till värdinnans sida satt där en liten gosse i kortbyxor på huk. Han höll ett långt, silverfärgat rör tryckt under armen; frustande och flåsande nystade han hastigt opp en snörhärva. Jag gick fram till honom och sade:

»Hej.«

Min reaktionsförmåga är inte vad den har varit, men likväl hann jag ducka. En lång, svart stråle sköt förbi mig ovanom örat och slog i väggen. Jag tittade förvånat på den lille pojken, och han tittade på mig; han låg på sidan och hade ställt röret framför sig. Hans ansikte var vått, munnen öppen och förvriden. Jag betraktade väggen. Nerför väggen rann där något. Jag tittade på nytt på pojken. Han reste sig långsamt utan att släppa röret.

»Du är lite nervös, du, broder,« yttrade jag.

»Stå ni, där ni står,« sade pojken hest. »Jag har inte nämnt er vid namn.«

»Men varför det, då,« sade jag. »Du har ju inte sagt ditt eget iheller men beskjuter mig som om jag vore en annan fågelskrämma.«

»Stå ni, där ni står,« upprepade pojken. »Och rör er inte.«

Han ryggade tillbaka och mumlade med tungvrickande fart:

»Gå bort ifrån mitt hår, gå bort ifrån mina ben, gå bort ifrån mitt kött … «

»Det kan jag inte,« sade jag. Jag ansträngde mig att förstå, om han lekte eller verkligen var rädd för mig.

»Varför inte?« frågade pojken tafatt. »Jag säger allt så, som det ska sägas.«

»Jag kan inte gå min väg utan att röra mig,« förklarade jag. »Och stående, där jag står.«

Han gapade litet igen.

»Huger,« sade han osäkert. »Jag säger dig, Huger: vik hädan!«

»Varför Huger?« förundrade jag mig. »Du förväxlar mig med nån. Jag heter inte Huger. Jag heter Ivan.«

Då slöt gossen plötsligt ögonen och gick emot mig med nerböjt huvud samt röret sänkt framför sig.

»Jag ger mig,« meddelade jag. »Skjut inte.«

När röret hade stött mig i livet, släppte han det, lät armarna falla och blev liksom helt slapp. Jag böjde mig ner och skådade honom i ansiktet. Nu var han röd. Jag plockade opp röret. Det var något slags leksakskulsprutepistol med bekvämt räfflad kolv och en platt, rätvinklig liten behållare undertill som magasin.

»Vad är detta för en tingest?« frågade jag.

»En fettspruta,« sade han buttert, »ge mig den.«

Jag gav honom leksaken igen.

»En fettspruta,« sade jag. »Som vräker ur sig smörja, förstås. Men tänk, om du hade träffat mig?«

Jag betraktade väggen.

»Skulle det vara nödvändigt, nu går det inte bort på länge, man måste byta ut hela väggen.«

Pojken mönstrade mig misstroget.

»Det är ju bara mölleröra,«[Not] sade han.

»Jaså! Och jag, som trodde, det var lemonad.«

Hans ansikte hade äntligen återtagit sin normala färg och röjde sin likhet med generalöverste Thoors manliga drag.

»Nej då,« sade han. »Det är mölleröra.«

»Nå?«

»Det torkar.«

»Och så har det till slut helt och hållet försvunnit?«

»Ja. Där blir ingenting kvar.«

»Hm,« sade jag misstroget. »Tja, det vet väl du. Vi får väl hoppas på det bästa. Jag är i alla fall glad, att det är på väggen, som där ingenting blir kvar, och inte i synen på mig. Vad heter du?«

»Siegfried,« sade pojken.

»Men när du har tänkt efter lite?«

Han såg på mig.

»Lucifer.«

»Lucifer,« sade jag. »Belial. Astarot. Belsebub. Och Asriel. Har du inget lite kortare? Det är mycket obehagligt att behöva kalla på Lucifer, om man behöver hjälp.«

»Dörrarna är ju stängda,« sade han och ryggade ett steg tillbaka.

Hans ansikte bleknade på nytt.

»Nå, vad är det med det, då?«

Han svarade inte utan började på nytt rygga tillbaka, stödde ryggen emot väggen och tryckt emot den gick han sidledes utan att ta ögonen ifrån mig. Jag förstod till slut, att han tog mig för endera tjuv eller mördare och ville ta till flykten; men varför kallade han inte på hjälp och varför sprang han inte in i sin mors rum utan smög sig förbi dörren och fortsatte smyga sig längs väggen fram till ytterdörren?

»Siegfried,« sade jag. »Siegfried-Lucifer, din eländige fegis. Vem tar du mig för?«

Jag rörde mig med avsikt inte ur fläcken utan vände mig bara efter honom.

»Jag är er nye inneboende, din mor har hällt i mig grädde och fodrat mig med rostat bröd, du har nästan smort ner mig och nu är du själv rädd för mig. Det är jag, som borde vara rädd för dig.«

Detta påminde alltsammans om en viss scen på internatet i Anjudin, när man förde till mig just en sådan gosse, som var son till någon sprätthök. För Sören, var jag då verkligen så till den grad lik en gangster?

»Du liknar myskråttan Tjutjundra,« sade jag, »som grät hela livet, för att hon inte hade mod nog att gå tvärsöver golvet. Din näsa har blivit ljusblå av rädsla, dina öron har blivit kalla, du har blivit våt i byxorna och du lämnar en liten bäck efter dig … «

Vid sådana tillfällen gör det detsamma, vad man säger. Det viktiga är att tala lugnt och inte göra några häftiga rörelser. Hans uppsyn hade inte ändrats, men när jag nämnde bäcken, sneglade han däråt för att se efter. Bara en sekund. Därpå tog han ett språng emot ytterdörren, tryckte sig intill den, ryckte i regeln och störtade ut på gården, så att man bara skymtade sandalernas smutsiga sulor. Jag följde efter honom ut.

Han stod ibland syrenbuskarna, så att jag bara kunde se hans bleka ansikte. Likt en flyende katt hade han stannat till ett ögonblick för att se sig om över axeln.

»Nå, då säger vi det,« sade jag. »Var så snäll och förklara för mig, vad jag ska göra. Jag måste meddela dom därhemma min nya adress. Adressen till just detta hus. Huset, jag nu bor i.«

Han glodde tigande på mig.

»Det är inte lägligt för mig att gå in till din mor. För det första har hon en gäst, för det andra … «

»Andra Förstadsgatan sjuttiåtta,« sade han.

Jag satte mig långsamt ner på yttertrappan. Där var styvt en meter emellan oss.

»Där fick du rösten tillbaka!« sade jag förtroligt. »Liksom en av mina bekanta, som är barkypare från Mirza-Tjarle.«

»När kom ni hit?« frågade han.

»Tja … « Jag såg på klockan. »För närmare halvannan timme sen.«

»Här bodde en före er,« sade han och vände bort blicken. »En skitgubbe. Han gav mig badbyxor, randiga; jag gick och badade, men i vattnet löstes de opp.«

»Oj-oj-oj då!« sade jag. »Det låter snarare som nån sorts vidunder än som en människa. Honom borde man ha dränkt i mölleröra.«

»Det kunde jag inte,« sade pojken. »Jag skulle det, men då hade han redan rest sin väg.«

»Var det självaste Huger?« frågade jag. »Med Martha och pojkarna?«

»Nej. Var har ni fått det ifrån? Det var först senare, som Huger bodde här.«

»Var han också en skitgubbe?«

Han svarade inte. Jag lutade mig med ryggen emot väggen och började titta ut på gatan. Ryckvis krypkörde där ut igenom porten mitt emot en bil; den körde fram och tillbaka, vände, rusade motorn och rullade åstad. Strax jagade en annan likadan bil efter den. Där luktade aromatiskt av bensin. Därpå kom den ena bilen efter den andra, så att det rentav flimrade för ögonen. På himmelen dök några helikoptrar opp. Det var så kallade bullerfria helikoptrar. Men de flög rätt så lågt, och mens de flög över, var det svårt att samtala. Pojken hade förresten, såsom det föreföll, inte för avsikt att föra något samtal. Han hade heller inte för avsikt att gå ut. Han hade något för sig i buskarna med sin fettspruta och kastade emellanåt ett öga på mig. Måtte han inte spruta på mig därifrån, tänkte jag. Helikoptrarna bara flög och flög, bilarna bara körde och körde, så att det verkade, som om alla femtontusen personbilarna rullade in på Andra Förstadsgatan, och som om alla femhundra helikoptrarna förblivit svävande över hus nummer sjuttioåtta. Det pågick ett tiotal minuter, och pojken upphörde helt att skänka mig någon uppmärksamhet; jag satt och tänkte på vilka frågor, jag skulle ställa Riemaier. Sedan blev allt som förut; gatan tömdes, bensinosen förflyktigades och himmelen klarnade.

»Var blev alla av på en gång?« frågade jag.

Pojken prasslade i buskarna.

»Vet inte ni det?«

»Hur skulle jag kunna veta det?«

»Och jag vet inte heller, hur ni kan veta det. Hur ni kan veta nåt om Huger … «

»Om Huger … « sade jag. »Huger känner jag till helt och hållet av en tillfällighet. Men om er vet jag ingenting. Hur ni lever här, vad ni sysslar med … Vad är det, du har för dig nu?«

»Säkringen har gått sönder.«

»Kom då här med den, så lagar jag den. Varför är du så rädd för mig? Liknar jag nån skitgubbe?«

»De har kört på arbete allesamman,« sade pojken.

»Det är sent, arbetet börjar här. Det är redan dags att äta middag, och här går man först nu till arbetet … Vet du, var hotell Olympic ligger?«

»Det är klart, jag vet det.«

»Visar du mig vägen dit?«

Pojken dröjde med svaret.

»Nej,« sade han.

»Varför inte?«

»Skolan slutar snart. Då måste jag gå hem.«

»Jaså, på det viset!« sade jag. »Det betyder, att du skolkar? Eller, som vi brukade säga, du skubbar? Och i vilken klass går du?«

»Tredje.«

»Jag har också gått i tredje en gång i tiden.«

Han stack fram ur buskarna.

»Och sen?«

»Sen gick jag i fjärde.«

Jag reste mig.

»Jaha. Du vill inte tala med mig, du vill inte visa mig vägen och du är våt i byxorna, så nu går jag in till mig. Vad glor du på? Du vill inte ens tala om för mig, vad du heter … «

Han glodde tigande på mig och andades igenom munnen. Jag gick fram till honom. Den krämfärgade tamburen var fördärvad, och, såsom det föreföll mig, oåterkalleligen. Den stora kolsvarta fläcken på väggen hade inte en tanke på att torka bort. Någon skall få på pälsen i dag, tänkte jag. Jag kom till att trampa på snörhärvan. Jag tog opp den. Snörets ena ände var fästad i värdinnans dörrhandtag. Jaså, tänkte jag, vi förstår oss på sådant med. Jag knöt opp snöret och stoppade härvan i fickan.

I arbetsrummet tog jag fram ett blankt papper ur skrivbordslådan och uppställde ett telegram till Marija: „Lyckligt ankommen. Andra Förstadsgatan sjuttioåtta. Jag kysser dig. Ivan.“ I vägvisaren fann jag numret till telegrafexpeditionen, ringde in telegrammet och ringde sedan på nytt opp Riemaier. Riemaier svarade inte nu heller. Då tog jag på kavajen, såg mig i spegeln, räknade mina pengar och skulle just gå ut, när jag märkte, att dörren till vardagsrummet stod på glänt och ett öga kikade genom springan. Jag hade förstås ingenting märkt. Jag granskade uppmärksamt min kostym framifrån, begav mig till badrummet och visslande ägnade jag en stund åt att dammsuga mig själv. När jag kom tillbaka till arbetsrummet, försvann ögonblickligen det slokörade huvud, som hade stuckit in igenom den halvöppna dörren; bara fettsprutans silverfärgade rör stack fortfarande fram. Sittande i fåtöljen öppnade jag och stängde i tur och ordning alla tolv skrivbordslådorna inberäknat lönnfacken; först därefter sneglade jag på nytt emot dörren. Pojken stod på tröskeln.

»Jag heter Len,« meddelade han.

»Hej på dig, Len,« sade jag förstrött. »Jag heter Ivan. Kom in. Jag har faktiskt redan bestämt mig för att äta middag. Har du ätit middag än?«

»Nä.«

»Det var bra. Stick iväg och fråga mor om du får lov, så går vi.«

»Det är för tidigt,« sade han.

»Hur så för tidigt? För att äta middag?«

»Nä, för att gå … dit. Skolan slutar inte förrän om tjuge minuter.«

Han teg igen.

»Och så är kanaljen med snoddarna där.«

»En skitgubbe?« frågade jag.

»Ja,« sade Len. »Ska ni säkert gå ut med det samma?«

»Ja, jag ska gå ut,« sade jag och tog opp snöret ur fickan. »Se, här har du, ta det. Men tänk, om din mor hade kommit ut först?«

Han ryckte på axlarna.

»Ifall ni säkert ska gå ut,« sade han, »får jag då sitta här hos er ett litet tag?«

»Visst, sitt du här.«

»Och här är ingen annan?«

»Nej, här är ingen.«

Han kom i alla fall inte fram till mig för att ta härvan, men tillät mig gå fram till honom och till och med ta honom i örat. Örat var verkligen kallt. Jag klappade honom lätt, sköt fram honom till bordet och sade:

»Sitt så länge du vill. Jag kommer inte så snart tillbaka.«

»Jag ska ta mig en lur här,« sade Len.

Tredje kapitlet.

Hotell Olympic hade femton våningar i rött och svart. Halva torget framför upptogs av parkerade bilar; mitt på torget höjde där sig ur en liten blomsterplantering ett monument, som föreställde en man med stolt högburet huvud. Jag slog en lov runt statyn och upptäckte, att mannen var mig bekant. Förvirrad stannade jag opp och synade honom närmare. Utan tvivel: i en löjlig, gammalmodig kostym och med handen stödd på en obegriplig apparat, som jag hade tagit för en fortsättning på den abstrakta sockeln, var det Vladimir Sergejevitj Jurkovskij, som stod på torget framför hotell Olympic med föraktfullt ihopknipna ögon riktade mot oändligheten. På sockeln stod med gyllene bokstäver inskriften

Vladimir Jurkovskij, 5 december, Vågens år.

Jag trodde det inte, ty detta var fullkomligt omöjligt. Över sådana som Jurkovskij brukade man inte resa några minnesmärken. Medan de levde tilldelade man dem mer eller mindre ansvarsfulla befattningar, man hedrade dem vid jubileer, och de valdes till akademiledamöter. De tilldelades ordnar och erhöll internationella priser. Och när de dog — eller omkom — skrev man böcker om dem, citerade dem och åberopade sig på deras arbeten; men ju längre tiden gick, desto mer sällan inträffade detta, och slutligen glömde man bort dem. De försvann ur hågkomst och blev kvar enbart i böcker. Vladimir Sergejevitj hade varit vetenskapsgeneral och en underbar människa. Men det går inte an att resa minnesmärken över alla generaler och alla underbara människor, i synnerhet inte i länder, de aldrig hade haft att göra med direkt, och i städer, de på sin höjd hade rest igenom, om de alls hade varit där … Och detta Vågens år hade Jurkovskij inte ens varit general. I mars hade han tillsammans med Dauge slutfört utforskningen av den Amorfa Fläcken på Uranus, en bombsond hade exploderat i vårt vattentäta arbetsrum, och alla hade blivit träffade; när vi hade återvänt till planeten i september, hade Jurkovskij varit översållad med syrenfärgade utslag; han hade varit ilsken och sagt, att nu skulle han få sig sitt lystmäte på simning och solbad; sedan skulle han ta itu med projektet på en ny bombsond, för den gamla hade varit skräp … Jag såg mig om emot hotellet. Det återstod mig endast att dra slutsatsen, att stadens liv stod i en hemlighetsfull och särdeles stark förbindelse med den Amorfa Fläcken på Uranus. Eller hade stått … Jurkovskij log högdraget. Skulpturen var på det hela taget välgjord, men jag förstod inte, vad det var, Jurkovskij stödde sig på. Någon bombsond liknade denna apparat då inte …

Någonting väste till invid örat. Jag vred på huvudet och steg ofrivilligt till sidan. Vid sidan om mig stod där en lång, mager karl och glodde slött på sockeln; ifrån halsen till fötterna var han täckt av något slags grå dräkt, och på huvudet bar han en klumpig, kubformig hjälm. En glasskiva med små hål i täckte mannens ansikte. Ur hålen strömmade där i takt med andningen pelare av rök. Det utmärglade ansiktet bak glasplattan dröp av svett, och ideligen ryckte det i kinderna. Först tog jag honom för en främling, sedan tänkte jag, att det var en kurgäst, som hade föreskrivits särskilda behandlingar; först därpå gick det opp för mig, att det var en konstifik.

»Förlåt,« sade jag. »Kan ni tala om för mig, vad detta är för en staty?«

Det våta ansiktet förvreds alldeles.

»Vasa?« kom det dovt ur hjälmen.

Jag böjde mig framåt.

»Jag frågade: vad är detta för staty?«

Mannen glodde åter på sockeln. Röken flödade tätare ur de små hålen. Där avgavs på nytt ett kraftigt väsande.

»Vladimir Jurkovskij,« läste han opp. »Femte december, Vågens år … Aha … december … Nå … Då är det nån tysk … «

»Men vem är det, som har upprest detta minnesmärke?«

»Det vet jag inte,« sade mannen. »Det står där ingenting om. Varför vill ni veta det?«

»Det är en av mina bekanta,« förklarade jag.

»Vad frågar ni då mig för? Fråga honom själv!«

»Han är död.«

»Jaså … Då kanske han är begraven här?«

»Nej,« sade jag. »Han är begraven långt härifrån.«

»Var är han begraven?«

»Långt borta! … Men vad är det för en pryl, han stöttar sig på?«

»Hur så, pryl? Det är en erul.«

»En vadå?«

»En erul, säger jag ju! En elektronisk rulett.«

Jag spärrade opp ögonen.

»Vad gör ruletten här?«

»Var?«

»Här, på statyn.«

»Det vet jag inte,« sade mannen och tänkte efter. »Kanske är det er vän, som har uppfunnit den?«

»Knappast,« sade jag. »Han arbetade inom ett annat område.«

»Vilket då?«

»Han var planetolog och rymdman.«

»Jaså … Nå, om det är han, som har uppfunnit den, så var han duktig. Det är en nyttig sak. Det måste man lägga på minnet: Jurkovskij, Vladimir. En tysk med gott huvud … «

»Han har knappast uppfunnit den,« sade jag. »Jag säger ju, att han var rymdman.«

Mannen glodde på mig.

»Men om det inte är han, som har uppfunnit den, varför står han då där med den?«

»Det var ju det, det var fråga om,« sade jag. »Jag undrar själv.«

»Du bara ljuger,« sade mannen oförmodat. »Du ljuger och vet inte själv, varför du ljuger. Så tidigt på morgonen, och redan full … Din alkoholist!«

Han vände sig om och avlägsnade sig, hasande de motbjudande fötterna efter sig och ljudligt väsande.

Jag ryckte på axlarna, blickade en sista gång emot Vladimir Sergejevitj och begav mig över torget, vilket var rymligt som ett flygfält, till hotellet.

Den väldige vaktmästaren slet opp dörren framför mig och sade med hög röst: »Välkommen!« Jag stannade till.

»Skulle ni kanske kunna säga mig,« sade jag, »vad det är för staty där?«

Dörrvakten såg över huvudet på mig ut på torget. I hans ansikte avbildades förvirring.

»Står det inte där?«

»Jo,« sade jag, »det gör det. Men vem har rest detta minnesmärke? Och varför?«

Dörrvakten trampade vatten.

»Jag ber om ursäkt,« sade han skuldmedvetet. »Den frågan kan jag inte på nåt sätt svara på. Han har stått här länge, men det har inte jag … Jag är rädd för att vilseleda er. Portieren kan kanske … «

Jag suckade.

»Nå, det är bra så … bry er inte om det. Var är här nån telefon?«

»Till höger, varsågod,« sade dörrvakten litet gladare.

Portieren skulle till att skynda emot mig, men jag skakade på huvudet, tog luren och slog numret till Riemaier. Denna gång visade det sig vara upptaget. Jag begav mig till hissen och åkte opp till nionde våningen.

Klumpig och med ovanligt pussigt ansikte kom Riemaier mig till mötes iklädd en morgonrock, varunder byxorna och skorna stack fram. I rummet osade det av inpyrd tobaksrök; askfatet på bordet var fullt med fimpar. Överhuvud var det oordning, som härskade i rummet. En fåtölj var omkullvält, på soffan låg där någon hopskrynklad persedel slängd, tydligen en damblus, under fönsterbrädet och under bordet blänkte batterier av tomma buteljer.

»Vad kan jag stå till tjänst med?« undrade Riemaier ovänligt med blicken riktad emot min haka.

Han hade uppenbarligen just kommit ur badkaret; det tunna, ljusa håret på hans långa skalle var vått.

Jag räckte honom tigande mitt kort. Riemaier läste uppmärksamt igenom det, stack det långsamt i morgonrockens ficka och sade, mens han som förut såg på min haka:

»Sätt er.«

Jag satte mig.

»Ni kommer mycket olägligt,« sade han. »Jag är djävligt upptagen och har inte en enda minut till övers.«

»Jag har ringt er några gånger idag,« sade jag.

»Jag är precis hemkommen … Vad heter ni?«

»Ivan.«

»Och efternamnet?«

»Zjilin.«

»Ser ni, Zjilin … Kort sagt, jag måste klä på mig med det samma och gå ut igen … «

Han tystnade och gned med handflatan de slappa kinderna.

»Ja, egentligen har jag inte mer att säga … Förresten, om ni vill, kan ni sitta här och vänta på mig. Kommer jag inte tillbaka inom en timme, kan ni gå och så komma igen i morgon klockan tolv. Ja, lämna mig er adress och ert telefonnummer, skriv bara här direkt på bordet … «

Han kastade av sig morgonrocken och gick med den släpande efter sig på golvet ut i det angränsande rummet.

»Och se på stan under tiden. Den vämjeliga hålan … Men den måste man i alla fall ägna sig åt. Mig ger den redan kväljningar … «

Han kom tillbaka och knöt slipsen. Hans händer skälvde, ansiktshuden var förvissnad och grå. Jag kände plötsligt, att jag inte litade på honom; det var obehagligt att betrakta honom; det var som att se på en vanvårdad sjukling.

»Ni ser inte frisk ut,« sade jag. »Ni har förändrats mycket.«

Riemaier såg mig för första gången i ögonen.

»Hur vet ni, hurdan jag var tidigare?«

»Jag har sett er hos Marija … ni röker för mycket, Riemaier, och tobaken är fullbemängd med skit nuförtiden.«

»Tobak, snick snack,« sade han med oförmodad irritation. »Här är allt bemängt med skit … Men överhuvudtaget har ni rätt, säkerligen, jag måste lägga bort det.«

Han drog långsamt på sig kavajen.

»Jag måste sluta … « upprepade han. »Och jag skulle inte alls ha börjat.«

»Hur går det med arbetet?«

»Värre har det varit. Ett sällsynt fängslande arbete.«

Han smålog på något obehagligt sätt.

»Nå, jag ska bege mig åstad. Man väntar mig, och jag är sen. Som vi sa, antingen om en timme eller i morgon klockan tolv.«

Han nickade och gick ut.

Jag skrev min adress och mitt telefonnummer på telefonbordet; jag råkade sparka till en samling flaskor och tänkte, att arbetet nog skulle bli riktigt fängslande. Jag ringde receptionisten och beställde en städerska till rummet. En mycket artig röst svarade, att rumsgästen eftertryckligen förbjudit betjäningen att visa sig i rummet i hans frånvaro och nyss upprepat detta förbud, då han lämnade hotellet. »Aha,« sade jag och lade på luren. Jag tyckte inte alltför mycket om detta. Jag har själv aldrig utdelat några sådana befallningar och har aldrig dolt någonting för någon, inte ens anteckningsboken. Det är dumt att dra till sig uppmärksamhet i onödan, det är bättre att dricka litet mindre. Jag reste den omkullvälta fåtöljen opp, satte mig ner och beredde mig på att vänta; jag ansträngde mig att hålla tillbaka en känsla av missnöje och missräkning.

Väntan varade inte länge. Efter cirka fem minuter öppnades dörren, och ett snyggt kvinnoansikte stack in.

»Hallå!« yttrade ansiktet med något sträv stämma. »Är Riemaier hemma?«

»Riemaier är inte här,« sade jag. »Men kom in i alla fall.«

Hon betraktade mig tveksamt. Tydligen hade hon inte tänkt sig att komma in, bara titta förbi i förbigående.

»Kom in, kom in,« sade jag. »Annars blir det tråkigt för mig i ensamheten.«

Hon kom fram med lätt dansande gång, satte händerna i sidorna och ställde sig framför mig. Hon hade kort uppnäsa och rufsig pojkfrisyr. Håret var rödblont, kortbyxorna klarröda och utanpåblusen äggul. En färgglad kvinna. Rätt tilltalande. Hon var omkring tjugofem.

»Väntar ni?« frågade hon.

Hennes ögon glänste; det luktade vin, tobak och parfym om henne.

»Ja, jag sitter här och väntar,« sade jag. »Var så god och sitt, så väntar vi tillsammans.«

Hon slängde sig på duschatellen mittemot mig och lade opp benen på telefonbordet.

»Släng över en cigg till en arbetande människa,« sade hon. »Jag har inte rökt på fem timmar.«

»Jag är inte rökare … Ska jag ringa och beställa några?«

»Herregud, en sån torris … Låt bli telefonen, annars kommer bara kärringen igen … Leta igenom askfatet efter en lång fimp!«

I askfatet var där fullt med långa fimpar.

»Där är läppstift på allihop,« sade jag.

»Ge mig en, ge mig en, det är mitt läppstift. Vad heter ni?«

»Ivan.«

Hon klickade med tändaren och drog fyr på en av fimparna.

»Och jag heter Ilina. Är ni också utlänning? Alla ni utlänningar brer liksom ut er. Vad gör ni här?«

»Jag väntar på Riemaier.«

»Månn det. Vad har fört er till oss? Har ni rymt ifrån frun?«

»Jag är inte gift,« sade jag blygt. »Jag är hitkommen för att skriva en bok.«

»En bok? Såna bekantskaper han har, Riemaier … En bok har han kommit hit för att skriva. Om impotenta idrottsmäns problem med sexlivet. Hur står det till med era sexproblem?«

»Det är inget problem för mig,« sade jag blygsamt. »Och för er?«

Hon släppte ner benen ifrån bordet.

»Åh, nej … Sakta i backarna. Här är ni inte i Paris. Trimma först kalufsen, där sitter han som en lurvig luspulare … «

»Som en vad?«

Jag var mycket tålmodig, ty där återstod ännu fyrtiofem minuter att vänta.

»Som en luspulare. Ser du, det drar omkring såna … «

Hon började göra svävande handrörelser vid öronen.

»Det vet jag inte,« sade jag. »Jag har inte varit här så länge. Jag vet ingenting än. Berätta, det var intressant.«

»Nå, knappast, bara inte jag. Vi snackar inte. Vår grej är enkel — ta fram, plocka undan, visa tänderna och tig. En yrkeshemlighet. Har ni hört talas om ett sånt vilddjur?«

»Det har jag hört,« sade jag. Men vad menas med vi? Läkare?«

Av någon anledning förekom detta henne mycket lustigt.

»Läkare! Det skulle väl vara det … « skrattade hon. »Du är visst en skärpt kille med rapp tunga … Vi har en sån på Kontoret också. När han säger nåt, ligger alla dubbla. När vi betjänar fiskare, sätter dom honom i arbete, fiskare älskar skoj.«

»Men vem tycker inte om det?« sade jag.

»Där tar du fel. Intellarna, till exempel, körde iväg honom. „Skaffa undan honom“, säger dom, „den narren“ … Eller som nu, med dom havande tölparna … «

»Vilka?«

»Torrisarna. Hörru du, du begriper ju ingenting, ser jag. Var kommer du ifrån?«

»Ifrån Wien,« sade jag.

»Jaså? Har ni inga torrisar i Wien?«

»Ni kan inte föreställa er, vad allt där bara inte finns i Wien.«

»Det kanske inte finns några irreguljära församlingar heller hos er?«

»Nej, det har vi inte,« sade jag. »Hos oss är alla församlingar reguljära. Som busslinjer.«

Det roade henne.

»Det kanske inte finns några servitriser heller hos er?«

»Servitriser har vi. Och det kan också vara utomordentliga exemplar. Så ni är servitris?«

Hon for plötsligt opp.

»Nä-ä, så går det verkligen inte an!« utropade hon. »Nu har jag fått nog av torrisar för idag. Nu ska du allt få vara så snäll och dricka brorsskål med mig, du … «

Hon tog sig för att välta omkull flaskorna nedanför fönstret.

»Såna as, alla är tomma … Du kanske inte dricker heller? Aha, där var lite vermut … Ska du ha vermut? Eller ska vi beställa whisky?«

»Vi börjar med vermut,« sade jag.

Hon ställde flaskan på bordet med en smäll och tog två glas ifrån fönsterbrädet.

»Dom behöver diskas, du får allt tåla dig lite du, dom är alldeles ingrodda … «

Hon begav sig till badrummet och började tala därifrån:

»Om det nu skulle visa sig, att du inte dricker, vet jag inte, vad jag ska ta mig till med dig … Sicken röra han har här i badrummet, det tycker jag om! Bor du också här?«

»Nä, i stan,« svarade jag. »På Andra Förstadsgatan.«

Hon återvände med glasen.

»Med vatten eller oblandat?«

»Helst oblandat.«

»Alla utlänningar dricker oblandat. Men här dricker vi av nån anledning med vatten.«

Hon satte sig hos mig på armstödet och lade armen om mina axlar. Det luktade friskt av sprit om henne.

»Då säger vi du, alltså. Skål för det!«

Vi drack ur och kysstes. Utan något som helst välbehag. Hennes läppar visade sig vara kraftigt målade, ögonlocken var tunga av sömnlöshet och trötthet. Hon ställde ifrån sig glaset, letade i askfatet opp en fimpe till och återvände till duschatellen.

»Var blir nu Riemaier av?« sade hon. »Hur länge ska man behöva vänta? Har du känt honom länge?«

»Nej, inte särskilt.«

»Han är allt en lurk,« sade hon med oväntad ilska. »Allt har han snokat upp och nu håller han sig undan. Han öppnar inte, det kräket, och han går inte att få tag i på telefon. Hörru du, är han inte en snok?«

»Hur så, snok?«

»Åh, sånt pack finns det gott om … Från Nykterhetslogen, moralister … Kännare och Finsmakare är också en skön samling knölar … «

»Nej. Riemaier är en ordentlig människa,« sade jag med viss ansträngning.

»Ordentlig … Ordentliga är ni alla. Till en början. Riemaier var ordentlig han med, som han låtsades vara godmodig och munter … Och nu så har han en uppsyn som en krokodil!«

»Stackare,« sade jag. »Han har väl kommit att tänka på sin familj och blivit skamsen.«

»Han har välan ingen familj. Och överhuvudtaget, åt helvete med honom! Ska jag slå upp mer åt dig?«

Vi drack opp igen. Hon lade sig ner och slog armarna bak huvudet. Sedan sade hon:

»Du ska inte bli nerslagen. Skit i det. Vin har vi gott om, vi ska dansa, vi ska gå på Fråssan … I morrn är det fotboll, vi satsar på Tjurarna … «

»Jag är heller inte nerslagen. Låt gå för Tjurarna.«

»Åh, Tjurarna! Såna grabbar! Jag skulle kunna titta på dom hela livet … Armar som järn, trycker man sig mot en, är det som att trycka sig mot ett träd, på hedersord … «

Det knackade på dörren.

»Kom in!« gastade Ilina.

In i rummet kom där en lång, benig man, som strax stannade till; han var medelålders med ljus, borstig mustasch och ljusa, utstående ögon.

»Ursäkta,« sade han. »Jag skulle vilja träffa Riemaier.«

»Här vill alla träffa Riemaier,« sade Ilina. »Sätt er, så väntar vi tillsammans.«

Den okände böjde på huvudet, satte sig vid bordet och lade det ena benet över det andra.

Troligen var det inte första gången, han var där. Han tittade sig inte omkring åt sidorna utan stirrade rätt in i väggen framför sig. Förresten var han kanske inte nyfiken. I vilket fall som helst var det tydligt, att han varken brydde sig om Ilina eller mig. Mig föreföll detta tillgjort; enligt min mening borde ett sådant par som jag och Ilina väcka nyfikenhet hos vilken som helst normal människa. Ilina stödde sig på armbågen och började oavvänt granska den obekante.

»Jag har redan sett er nånstans,« tillkännagav hon.

»Verkligen?« sade den okände kallt.

»Vad heter ni?«

»Oscar. Jag är en vän till Riemaier.«

»Så bra,« sade Ilina.

Den okändes likgiltighet retade henne uppenbarligen, men än så länge kunde hon hålla sig.

»Han är också vän med Riemaier,« hon pekade på mig. »Är ni bekanta?«

»Nej,« sade jag. »Men detta är en väninna till Riemaier. Hon heter Ilina, och vi har just druckit brorsskål.«

Oscar glodde rätt likgiltigt på Ilina och böjde artigt på huvudet. Ilina tog flaskan utan att ta ögonen ifrån honom.

»Här är lite kvar,« sade hon. »Vill ni ha nåt att dricka, Oscar?«

»Nej tack,« svarade Oscar kallt.

»Ska vi inte dricka brorsskål!« sade Ilina. »Känner ni inte för det? Dumt.«

Hon stjälpte opp vin i mitt glas, hällde återstoden i sitt eget och drack strax opp.

»Det hade jag aldrig i livet trott,« sade hon, »att Riemaier kunde ha vänner, som vägrar supa. Och ändå har jag sett er nånstans!«

Oscar ryckte på axlarna.

»Knappast troligt,« sade han.

Ilinas blick mörknade.

»En sån lurk,« meddelade hon mig med hög röst. »Hallå, Oscar, ni är kanske en intell?«

»Nej.«

»Inte det?« sade Ilina. »Det är klart, ni är en intell. Ni har hängt på Vesslan med den skallige Lace, slagit sönder spegeln, och Modi gav er en örfil … «

Oscars stenansikte rodnade en smula.

»Jag försäkrar er,« sade han mycket hövligt, »att jag inte är nån intell och aldrig i mitt liv har varit på Vesslan … «

»Vad då, menar ni, att jag ljuger?« sade Ilina.

Då tog jag för säkerhets skull flaskan ifrån bordet och ställde den under fåtöljen.

»Jag är främling här,« sade Oscar. »Turist.«

»Är det länge, sen ni ankom hit?« frågade jag för att göra stämningen litet lättare.

»Nej, det var inte så länge sen,« svarade Oscar.

Han stirrade som tidigare in i väggen. En man med järnhård självbehärskning.

»Jo!« sade plötsligt Ilina. »Nu minns jag … Det här har jag blandat ihop alldeles.«

Hon brast i skratt.

»Nån intell är ni förstås inte … ni var ju hos oss på Kontoret i förrgår. Ni är handelsresande, vad? Ni erbjöd våran föreståndare nån skit … Dugon … Dupon … «

»Devon,« viskade jag. »Det är en sån där repellent, Devon.«

För första gången log Oscar.

»Alldeles riktigt,« sade han. »Men jag är inte handelsresande, förstås. Jag fullgjorde bara ett uppdrag, jag hade fått av en släkting.«

»Det är en annan sak,« sade Ilina och for opp. »Det kunde ni ju ha sagt. Ivan, nu måste vi alla dricka brorsskål. Jag ringer … Nej, det är bättre om jag kilar efter det själv. Prata ni under tiden. Jag ska genast … «

Hon rusade ut ur rummet och smällde igen dörren efter sig.

»En munter kvinna,« sade jag.

»Ja, utomordentligt. Är ni från orten?«

»Nej, jag är också främling … Vilken underlig idé, som har fallit er släkting in!«

»Vad menar ni med det?«

»Vem behöver Devon på en kurort?«

Oscar ryckte på axlarna.

»Svårt för mig att bedöma den saken, jag är inte kemist. Men håll med om, att vi ofta har svårt att förstå våra närmastes handlande, för att inte tala om deras fantasier … Så Devon är … vad var det ni kallade det? Repe … «

»En repellent,« sade jag.

»Det är alltså nåt för mygg?«

»Inte så mycket för, utan snarare emot.«

»Jag ser, att ni har väl reda på er om detta,« sade Oscar.

»Det har hänt, att jag har fått lov att använda mig av det.«

»Jaså, på så sätt … «

Vad fan då? tänkte jag. Vad vill han ha sagt med allt detta? Han tittade inte längre in i väggen. Han skådade mig rätt in i ögonen och log. Men var det så, att han hade velat säga något, så hade han redan sagt det. Han reste sig opp.

»Jag vill om möjligt inte vänta längre,« sade han. »Såvitt jag förstår, vill man här nödga mig att dricka brorsskål. Men jag har inte kommit hit för att supa. Jag har kommit hit för att genomgå en behandling. Vill ni vara vänlig att underrätta Riemaier, att jag ringer honom i morgon kväll. Ni glömmer det väl inte?«

»Nej,« sade jag. »Det ska jag inte glömma. Om jag säger, att Oscar har varit här, begriper han då, vad det är fråga om?«

»Javisst. Det är mitt riktiga namn.«

Han bugade sig och gick ut med avmätta steg utan att se sig om, rak och på något vis onaturlig. Jag stack fingrarna i askfatet, valde ut en fimpe utan läppstift och drog några halsbloss. Jag tyckte inte om tobaken. Jag släckte fimpen. Jag tyckte heller inte om Oscar. Eller Ilina. Jag tyckte också mycket illa om Riemaier. Jag undersökte flaskorna, men de var samtliga tomma.

Fjärde kapitlet.

Jag inväntade inte Riemaier. Ilina kom heller inte tillbaka. Det tråkade ut mig att sitta i det inrökta rummet, så jag gick ner i vestibulen. Jag hade tänkt mig att äta middag och jag blev stående för att se mig omkring efter restaurangen. Portieren dök ögonblickligen opp framför mig.

»Till er tjänst,« susade han inställsamt. »Önskar min herre en bil? Restaurang? Bar? Salong? … «

»Vad då för slags salong?« frågade jag nyfiket.

»Frisörsalong.«

Han betraktade finkänsligt min frisyr.

»Idag kommer mäster Gaoej hit. Honom kan jag varmt rekommendera.«

Jag drog mig till minnes, att Ilina hade kallat mig för en lurvig luspulare, och jag sade: »Nå, varför inte, kanske det«.

»Var så god, följ mig,« sade portieren.

Vi tvärade genom vestibulen. Portieren öppnade en låg, bred dörr och kallade med låg röst in i den vidsträckta lokalens tomhet:

»Var så god, mäster, här får ni en kund.«

»Var så god,« ljöd en lugn stämma.

Jag gick in. I salongen var det ljust, det luktade gott, det glänste av nickel, det glänste i speglarna och det glänste i den gammalmodiga parketten. Ifrån taket hängde där i glänsande stänger några glänsande halvklot. I salens mitt stod där en enorm, vit fåtölj. Frisörmästaren kom mig till mötes. Han hade vassa, orörliga ögon, krokig näsa och grått pipskägg. Mest påminde han om en äldre, erfaren kirurg. Jag hälsade blygt. Han nickade avmätt samt mönstrade mig ifrån topp till tå och runtom. Jag kände mig besvärad.

»Gör så att jag kommer i samklang med modet,« sade jag och ansträngde mig att inte förlora honom ur sikte.

Men han höll mig varsamt fast i ärmen, andades mig under några sekunder i ryggen och mumlade: »Utan tvivel … Utom varje tvivel … «. Sedan kände jag, hur han rörde vid min axel.

»Ta några steg framåt, om jag får be,« sade han strängt. »Fem-sex steg, stå sen kvar och vänd er tvärt ett varv.«

Jag lydde. Han betraktade mig eftertänksamt, mens han drog sig i skägget. Det föreföll mig, som om han tvekade.

»Förresten,« sade han oförmodat, »var så god och sitt.«

»Var då?« frågade jag.

Jag slog mig ner i fåtöljen och såg på, när han på nytt långsamt närmade sig mig. Där uppenbarade sig i hans intelligenta ansikte plötsligt ett uttryck av största förargelse.

»Hur kan det väl vara möjligt?« yttrade han. »Det här är ju förfärligt! … «

Jag kom inte på, vad jag skulle svara på det.

»Ett råämne … Disharmoni … « mumlade han. »Upprörande … Upprörande!«

»Är det verkligen så till den grad illa?« frågade jag.

»Jag förstår inte, varför ni har kommit till mig,« sade han. »Ni tillmäter ju inte ert yttre nån som helst betydelse.«

»Det ska jag göra från och med idag,«

Han vinkade avvärjande.

»Bekymra er inte! … Jag ska arbeta på er, men … «

Han skakade på huvudet, vände sig hastigt om och gick fram till ett högt bord, varuppå några glänsande utensilier låg uppradade. Fåtöljens ryggstöd lutades, och jag hamnade i halvliggande ställning. Ovanifrån närmade där sig ett stort halvklot, som utstrålade värme; hundratals små nålar stack mig samtidigt i nacken och framkallade en underlig förnimmelse av smärta och välbehag på en gång.

»Har det gått över?« frågade mäster utan att vända sig om.

Förnimmelsen var försvunnen.

»Ja, det har gått över,« svarade jag.

»Ni har bra hud,« muttrade mäster med viss belåtenhet.

Han vände sig emot mig med en uppsättning ovanliga instrument och tog itu med att känna på mina kinder.

»Och Miroza gifte sig i alla fall med honom,« sade han plötsligt. »Jag hade väntat mig allt, vad som helst, men bara inte det. Efter att Levant hade gjort så mycket för henne … Kommer ni ihåg det tillfället, när dom begrät den döda Pini? Man kunde ha hållit vad som helst på, att dom skulle vara tillsammans för alltid. Och nu, kan ni föreställa er det, så gifter hon sig med den där litteratören!«

Jag har en regel: fall in i och underhåll vilket samtal som helst. När man inte vet, vad det är fråga om, är det som intressantast.

»Det varar inte länge,« sade jag med övertygelse. »litteratörer är obeständiga, det försäkrar jag er. Jag är själv litteratör.«

Hans fingrar stannade opp en sekund och stelnade till vid mina tinningar.

»Det har jag inte tänkt på,« medgav han. »Det är i alla fall ett äktenskap, även om det är borgerligt … Jag får inte glömma att ringa min fru. Hon var mycket deprimerad.«

»Jag förstår henne,« sade jag. »Fast jag har alltid trott, att Levant först var förälskad i denna … Pini.«

»Förälskad?!« utropade mäster mens han gick över till andra sidan. »Jo, det förstås, visst älskade han henne! Han älskade henne vansinnigt! Så som bara en ensam, försmådd man kan älska!«

»Och därför är det helt och hållet naturligt, att han efter Pinis död sökte tröst hos hennes bästa väninna … «

»Väninna … Ja,« sade mäster gillande, mens han kittlade mig bak örat. »Miroza avgudade Pini. Det är rätta ordet: just väninna! I er känner man genast igen litteratören. Och Pini avgudade också Miroza … «

»Men märk väl,« föll jag in. »Pini misstänkte ju från första början, att Miroza inte var förtjust i Levant.«

»Åh, naturligtvis. Dom är ovanligt känsliga för såna saker. Det stog klart för alla, min fru uppmärksammade det genast. Jag minns, att hon stötte till mig med armbågen varje gång, när Pini satte sig på Mirozas lockiga lilla huvud och, vet ni, glodde så bakslugt på Levant … «

Denna gång teg jag.

»Jag är över huvud taget djupt övertygad,« fortsatte han, »om att fåglar inte är mindre finkänsliga än människor.«

Aha, tänkte jag och sade:

»Jag vet inte, hur fåglar i allmänhet är, men Pini var vida känsligare än kanske till och med ni och jag.«

Något surrade till helt kort över min hjässa, och där hördes ett svagt klirrande av metall.

»Ni säger ord för ord det samma som min fru,« anmärkte mäster. »Ni tycker säkert om Dan. Jag blev skakad, när han lyckades göra en bunkin på den japanska hertiginnan … jag kommer inte ihåg, vad hon hette. Det var ju ingen enda människa, som trodde på Dan. Självaste japanska kungen … «

»Förlåt,« sade jag, »Bunkin?«

»Ja, ni är ju inte fackman … Nå, ni kommer ihåg den där gången, när den japanska hertiginnan kommer ut ur tortyrkammaren. Hennes hår, en hög vall av ljusblont hår, smyckad med kostbara kammar … «

»Åhå,« gissade jag, »det är en frisyr!«

»Ja, den kom till och med på modet en tid i fjol. Fast en riktig bunkin var det bara få hos oss som kunde göra … liksom en riktig chignon, förresten. Och självfallet kunde ingen tro, att Dan med brännskadade händer och halvblind … Kommer ni ihåg, hur han blev blind?«

»Det var skakande,« sade jag.

»Åh, Dan var en verklig mästare. Göra en bunkin utan elektrisk bearbetning, utan bioavkänning … ni vet,« fortsatte han, och hans röst röjde rörelse, »jag har just kommit på, att Miroza är tvungen, när hon skiljer sig från den där litteratören, att gifta sig, inte med Levant utan med Dan. Hon ska dra ut honom där han sitter i stolen på verandan, och dom ska lyssna på näktergalarnas sång i månskenet … Tillsammans, dom två … «

»Och stilla gråta av lycka,« sade jag.

»Ja … « mästers röst svek honom. »Det blir bara rättvist. Annars vet jag helt enkelt inte … Annars begriper jag helt enkelt inte, vad all vår kamp har tjänat till … Nej, vi måste ställa krav. Idag ska jag minsann gå till facket.«

Jag teg igen. Mäster pustade mig i örat.

»Låt dom raka sig i automaterna,« sade han plötsligt hämndlystet. »Låt dom gå omkring som plockade gäss. Vi har låtit dom prova på en gång, vad det vill säga; låt oss nu se, vad dom tyckte om det.«

»Jag fruktar, att det inte blir enkelt,« sade jag försiktigt, ty jag begrep ingenting.

»Men vi, mästarna, vi är vana vid besvärligheter. Enkelt är det inte! Men när det kommer en fet fågelskrämma till er, svettig och dan, och ni ska göra folk av honom … eller åtminstone nåt, som till vardags inte skiljer sig från en människa … Är det enkelt?! Kommer ni ihåg, vad Dan sa? Kvinnan ger liv åt en människa en gång på nio månader, men vi, mästarna gör det var dag. Nog är väl det vackra ord?«

»Talade Dan om frisörer?« frågade jag för säkerhets skull.

»Dan talade om mästare! På oss vilar världens skönhet, sa han. Och dessutom, minns ni? Eftersom han kunde göra en människa av apan, måste Darwin ha varit en utomordentlig mästare.«

Jag beslöt att stå över och medgav:

»Det kommer jag inte ihåg.«

»Har ni tittat på Salongens ros länge?«

»Jag är ju alldeles nyligen hitkommen … «

»Jaså … Då har ni gått miste om mycket. Det är redan sjunde året i rad, som jag och min fru tittar på den där serien, varje tisdag. Det är bara en gång, vi har missat det: jag hade ett anfall och förlorade medvetandet. Men i hela stan är det bara en man, som inte har missat ett enda avsnitt: Mäster Mil på Centralsalongen.«

Han tog några steg bakåt, tände och släckte några tvåsidigt socklade rörglödlampor i olika färger och grep sig på nytt verket an.

»Sjunde året,« upprepade han. »Och föreställ er nu: förrförra året dödar dom Miroza, kastar Levant i dom japanska tortyrkamrarna på livstid och Dan bränner dom på bål. Kan ni föreställa er det?«

»Det är omöjligt,« sade jag. »Dan? På bål? Det är sant, Bruno brände de också på bål … «

»Det är möjligt … « sade mäster otåligt. »I alla fall, det blev klart för oss, att dom ville lägga ner programmet så fort som möjligt. Men det tålde vi inte. Vi utlöste en strejk och kämpade i tre veckor. Mil och jag gick strejkvakt framför frisörautomaterna. Och det måste jag säga er, att en avsevärd andel av stadsborna sympatiserade med oss.«

»Fattas bara,« sade jag. »Och sen? Segrade ni?«

»Som synes. Dom förstog utmärkt väl, vad det vill säga, och nu vet TV-studion vem, dom har att göra med. Vi vek inte ett steg tillbaka, och om det behövs, så ska vi heller inte vika tillbaka i fortsättningen. I alla fall, nu kopplar vi av som förr på tisdagarna — riktigt ordentligt.«

»Och de övriga dagarna?«

»Dom övriga dagarna väntar vi på tisdan och gissar, vad som väntar oss, vad ni, litteratörerna, ska glädja oss med, vi diskuterar och slår vad … Vi mästare har förresten inte så mycket fritid.«

»Ni har tydligen en stor kundkrets?«

»Nej, det är inte det. Jag syftar på hemarbetet. Det är inte svårt att bli mästare, det svåra är att förbli mästare. En massa litteratur, en massa nya metoder, nya tillägg, som man måste följa med på, man måste oupphörligen experimentera, forska, och man måste oupphörligen följa med inom dom angränsande områdena — bionik, plastisk medicin, organik … Och sen, ni vet, hopar sig erfarenheterna, och det uppstå

Tidsålderns rovgiriga ting. (Хищные вещи века.)

Första kapitlet.

Andra kapitlet.

Tredje kapitlet.

Fjärde kapitlet.

Tidsålderns rovgiriga ting.
(Хищные вещи века.)