Våra målare, författare och andra inom konsten verksamma personer bör i sitt arbete på att skapa konstnärliga gestalter ständigt minnas, att det typiska inte bara är det som man oftast möter, utan snarare det som med största fulländning och skärpa ger uttryck åt det väsentliga hos respektive sociala kraft. Enligt den marxistisk-leninska uppfattningen är det typiska alls inte något slags statistiskt genomsnitt. Det typiska är inte helt enkelt det mest spridda, ofta upprepade och alldagliga, det motsvarar det väsentliga hos respektive sociala och historiska företeelse. En medveten överdrift och tillspetsning av gestalten utesluter inte det typiska, utan framhäver det mera fullständigt och poängterar det. Det typiska är den huvudsfär, där partiståndpunkten kommer till uttryck i den realistiska konsten. Problemet om det typiska är alltid ett politiskt problem.
free web hosting | free website | Business WebSite Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting

generaldepoten/vb52/19pk1952-node11.html

Den fortsatta höjningen av folkets materiella välstånd, hälsovård och kulturella nivå.

Framgångarna inom alla folkhushållningsgrenar har medfört att sovjetsamhällets materiella och kulturella levnadsstandard har fortsatt att stiga. Detta är fullt lagbundet, annorlunda har resultatet inte kunnat bli, eftersom syftemålet för den socialistiska produktionens utveckling i vårt land är tryggande av maximalt tillfredsställande av samhällets ständigt växande materiella och kulturella behov.

Det viktigaste kännetecknet för sovjetfolkets ökade välstånd är nationalinkomstens oavbrutna tillväxt. Under perioden mellan 1940 och 1951 växte nationalinkomsten i SSSR med 83 procent. Till skillnad från de kapitalistiska länderna, där utsugarklasserna tillägnar sig över hälften av nationalinkomsten, är i Sovjetunionen hela nationalinkomsten det arbetande folkets egendom. Den arbetande befolkningen i SSSR får omkring tre fjärdedelar av nationalinkomsten för att tillfredsställa sina personliga materiella och kulturella behov, den övriga delen av nationalinkomsten går till att utvidga den socialistiska produktionen samt används för andra statliga och samhälleliga behov.

Den viktigaste källan för en ökning av arbetarnas och de anställdas reallön och böndernas realinkomster är regeringens konsekvent genomförda prissänkningar på konsumtionsvaror. Till följd av de fem sänkningarna av de statliga detaljhandelspriserna under perioden 1947-1952 har priserna på livsmedel och industrivaror nu i genomsnitt sänkts till hälften av vad de var under fjärde kvartalet 1947.

Som bekant erhåller arbetarna och de anställda i vårt land på statens bekostnad bidrag från socialförsäkringen, pensioner från socialförsörjningen, de får kostnadsfritt eller mot hög rabatt vistas på kurorter och vilohem, deras barn i barnträdgårdar, daghem o.s.v., och varje år erhåller de semester med full lön. Hela den arbetande befolkningen i städerna och på landsbygden får kostnadsfri läkarvård. I städerna och på landsbygden utbetalar staten bidrag till barnrika och ensamstående mödrar; den sörjer för kostnadsfri skolundervisning i grundskolan och sjuårsskolan; den betalar stipendier till dem som studerar. År 1940 fick de arbetande i städerna och på landsbygden 40,8 miljarder rubel i sådana bidrag och förmåner, och 1951 — 125 miljarder rubel.

Ökningen av arbetarnas och de anställdas penninglön, tillväxten av böndernas penning- och naturainkomster, sänkningen av priserna på konsumtionsvaror och ökningen av utbetalningen av andra förmåner till befolkningen på statens bekostnad — allt detta har lett till att arbetarnas och de anställdas realinkomster i genomsnitt per arbetande person 1951 hade ökat med c:a 57 procent jämfört med 1940, och att böndernas realinkomster i genomsnitt per arbetande person hade ökat med c:a 60 procent.

I utkastet till direktiv rörande den femte femårsplanen förutses att Sovjetunionens nationalinkomst under femårsperioden skall växa med minst 60 procent, att arbetarnas och de anställdas reallön skall, om man medräknar sänkningen av detaljhandelspriserna, höjas med minst 35 procent och att kollektivböndernas penning- och naturainkomster (omräknade i pengar) skall växa med minst 40 procent.

Ett omfattande bostads- och kommunalbygge pågår i vårt land. Enbart under efterkrigsåren har i städerna och industrisamhällena byggts bostäder med en sammanlagd golvyta på över 155 miljoner kvadratmeter, och på landsbygden har över 3.800.000 boningshus uppförts. Ett särskilt omfattande bostadsbygge har ägt rum i de områden, som var ockuperade under kriget. Men trots bostadsbyggets stora omfattning ger sig överallt en stark bostadsbrist tillkänna. Många ministerier och lokala sovjeter uppfyller år efter år inte de för dem fastställda planerna för bostadsbygge, och de av staten för detta ändamål anslagna medlen utnyttjas inte i full utsträckning. Enbart under de två sista åren har det levererats över fyra miljoner kvadratmeter bostadsyta mindre än vad som förutsågs i planerna för bostadsbygge. Vi har ännu sådana hushållnings- och partiledare, vilka betraktar omsorgen om de arbetandes behov av bostäder som en andrarangsuppgift och inte vidtar några åtgärder för att fylla planerna för bostadsbygge och -reparation. Uppgiften består i att på allt sätt utvidga bostadsbygget. Enligt utkastet till direktiv rörande den femte femårsplanen skall kapitalinvesteringarna i det statliga bostadsbygget i det närmaste fördubblas jämfört med fjärde femårsplanen.

Partiet och regeringen har alltid nedlagt och kommer alltid att nedlägga stor omsorg på folkhälsans bevarande i vårt land. Statens utgifter för hälsovården, inräknat utgifterna för dessa ändamål av socialförsäkringens medel, ökades från 11,2 miljarder rubel 1940 till 26,4 miljarder 1951. På denna basis uppnåddes en fortsatt förbättring och utvidgning av läkar- och hälsovården för befolkningen. Antalet platser på sjukhusen i städerna och på landsbygden hade 1951 ökat med 30 procent jämfört med 1940. Antalet platser på sjukhusen i städerna och på landsbygden hade 1951 ökat med 30 procent jämfört med 1940. Antalet kuranstalter har växt. Antalet läkare i landet har ökats med 80 procent.

Höjningen av folkets materiella och kulturella levnadsstandard och förbättringen av läkarvård har resulterat i att dödlighetssiffran i vårt land sjunkit. Under de senaste tre åren utgjorde befolkningens absoluta tillväxt 9.500.000 personer. (Långvariga applåder.)

Anslagen till undervisningsväsendet har under perioden 1940-51 ökats från 22,5 miljarder rubel till 57,3 miljarder rubel, d.v.s. med mer än 150 procent. Enbart under efterkrigsåren har 23.500 skolor byggts. Antalet studerande i SSSR uppgår för närvarande till 57 miljoner, eller nära 8 miljoner mer än 1940. Antalet elever i sjuårs- och tioårsskolan har avsevärt ökats; under perioden 1940-51 ökades antalet elever i 5-10 klasserna med 25 procent. Antalet elever i de tekniska läroverken och andra fackliga mellanskolor ökades under samma tid med 40 procent och antalet studerande vid högskolorna med 67 procent. Enbart i år har landets universitet och högskolor utexaminerat 221.000 unga fackmän för olika folkhushållningsgrenar och nyintagit 375.000 personer. För närvarande arbetar i landet omkring 5,5 miljoner specialister med högskoleutbildning eller facklig utbildning av mellanskoletyp, d.v.s. 120 procent fler än före kriget.

Med hänsyn till vetenskapens allt mer växande betydelse i vårt samhälles liv drar partiet ständigt omsorg om vetenskapens utveckling. Sovjetstaten har satt igång med att bygga och utrusta en mängd vetenskapliga forskningsinstitut, den har skapat ytterst gynnsamma betingelser för vetenskapens blomstring och säkerställt en omfattande utbildning av vetenskapliga kadrer. Antalet vetenskapliga forskningsinstitut, laboratorier och andra vetenskapliga institutioner i SSSR har ökats från 1.500 år 1939 till 2.000 i början av år 1952. Antalet med vetenskapligt arbete sysselsatta personer har under samma tid nästan fördubblats. Statens anslag för vetenskapens utveckling uppgick under åren 1946-51 till 47,2 miljarder rubel.

Under de gångna åren har systemet av kultur- och folkbildningsinstitutioner i städerna och på landsbygden i hög grad utvidgats. För närvarande finns det i landet 368.000 bibliotek av alla slag. Jämfört med 1939 har antalet bibliotek ökats med över 120.000. Bokupplagorna per år uppgår till 800 miljoner exemplar och har jämfört med 1940 växt med 80 procent. Antalet ljudfilmsanläggningar i städerna och på landsbygden har sedan 1939 nästan tredubblats.

En mycket viktig och oförytterlig del av sovjetkulturen är litteraturen och konsten. Vi har nått stora framgångar i utvecklingen av sovjetlitteraturen, den bildande konsten, teatern och filmen. Härom vittnar på ett lysande sätt det faktum, att varje år många talangfulla män och kvinnor, verksamma inom detta område, belönas med Stalinpris. Hederstiteln Stalinpristagare har förlänats 2.339 personer, verksamma inom litteraturen och konsten.

Men det vore fel att låta de stora framgångarna skymma undan de betydande bristerna i utvecklingen av vår litteratur och konst. Saken är den, att trots de betydande framgångarna i litteraturens och konstens utveckling är den ideologiska och konstnärliga nivån hos många alster fortfarande inte tillräckligt hög. Inom litteraturen och konsten dyker det alltjämt upp många medelmåttiga, banala och ibland helt enkelt slarvigt hopknåpade verk, som förvränger sovjetverkligheten. Sovjetsamhällets mångskiftande och sjudande liv återges slött och tråkigt i några författares och konstnärers alster. I en sådan viktig och populär konstart som filmen har bristerna inte avhjälpts. Vi kan göra bra filmer av stor uppfostrande betydelse, men tills vidare framställes det få sådana filmer. Vår filmindustri besitter alla möjligheter för att producera många goda filmer av olika slag, men dess möjligheter utnyttjas illa.

Man måste ta med i räkningen att sovjetmänniskans ideologiska och kulturella nivå höjts i omätlig grad, och partiet fostrar sovjetmänniskans smak med litteraturens och konstens bästa verk. Sovjetmänniskorna tolererar varken banalitet, idétomhet eller hyckleri och ställer höga krav på våra författares och konstnärers verksamhet. I sina alster bör våra författare och konstnärer gissla de defekter, brister och osunda företeelser, som förekommer inom samhället, de bör i positiva konstnärliga gestalter visa den nya människotypen i dess storslagna värdighet och därmed bidraga till att hos våra samhällsmedlemmar fostra en karaktär samt seder och vanor, fria från de kräftsår och lyten som kapitalismen föder. Emellertid saknas i vår filmkonst alltjämt en sådan konstart som satiren. Det vore fel att tro att vår sovjetverklighet inte ger något stoff för satir. Vi behöver våra egna, sovjetiska Gogol och Sjtjedrin, som med satirens eld skulle bränna ut allt det negativa, ruttna och döda som finns i livet, allt som hämmar framåtskridandet.

Vår sovjetlitteratur och konst bör djärvt påvisa de motsättningar och konflikter som förekommer i livet, de bör kunna utnyttja kritikens vapen som ett av de mest effektiva uppfostringsmedlen. Den realistiska konstens kraft och betydelse består däri, att den kan och bör bringa i dagen och uppenbara den enkla människans höga inre egenskaper och de typiska positiva dragen i hennes karaktär, den kan och bör skapa en färgstark konstnärlig gestalt av henne, värdig att bli ett exempel och ett föredöme för människorna.

Våra målare, författare och andra inom konsten verksamma personer bör i sitt arbete på att skapa konstnärliga gestalter ständigt minnas, att det typiska inte bara är det som man oftast möter, utan snarare det som med största fulländning och skärpa ger uttryck åt det väsentliga hos respektive sociala kraft. Enligt den marxistisk-leninska uppfattningen är det typiska alls inte något slags statistiskt genomsnitt. Det typiska är inte helt enkelt det mest spridda, ofta upprepade och alldagliga, det motsvarar det väsentliga hos respektive sociala och historiska företeelse. En medveten överdrift och tillspetsning av gestalten utesluter inte det typiska, utan framhäver det mera fullständigt och poängterar det. Det typiska är den huvudsfär, där partiståndpunkten kommer till uttryck i den realistiska konsten. Problemet om det typiska är alltid ett politiskt problem.

Den höga och ädla uppgift, som förestår litteraturens och konstens arbetare, kan framgångsrikt lösas endast under den förutsättningen att vi går till energisk kamp mot klåperiet i våra konstnärers och författares verksamhet, att lögnen och rötan utan förskoning utrotas i litteraturens och konstens verk. Enorma plikter i den stora kampen för att fostra det nya och ljusa och att utrota det förfallna och döda i samhällslivet faller på dem som är verksamma inom litteraturen och konsten. Att djupare studera sovjetsamhällets liv, att skapa betydande konstverk, värdiga vårt stora folk — det är våra författares, konstnärers, kompositörers och filmarbetares plikt. (Applåder.)

Kamrater! Vi kan uppvisa stora framgångar vid höjdandet av sovjetfolkets materiella välstånd och kultur. Men vi kan inte nöja oss med det som vi uppnått. Uppgiften består i att på grundval av hela folkhushållningens utveckling säkra en fortsatt oavlåtlig höjning av sovjetmänniskornas materiella och kulturella levnadsstandard. Vårt parti kommer också framdeles att outtröttligt verka för ett maximalt tillfredsställande av sovjetmänniskornas ständigt växande obehov, ty sovjetmänniskans väl, sovjetfolkets välgång är högsta lag för vårt parti. (Stormande, långvariga applåder.)


[Nästa] [Opp] [Bakåt]
Vidare: Den fortsatta konsolideringen av Oppåt: Sovjetunionens inre läge. Tillbaka: D. Sparsamheten är den


G. Malenkov: SUKP(b):s centralkommittés verksamhetsberättelse vid 19:e partikongressen (5 oktober 1952).

Uppgiften om författarens namn får ej avlägsnas, utplånas eller eljest göras oläslig.
Förvaras åtkomligt.
Bäst före: senaste ändringsdatum. Äldre versioner bör förstöras.

Hela texten finns även i PDF-filen ckvb19k.pdf, som kan öppnas i GV, Xpdf eller Acrobat Reader och bättre lämpar sig för utskrift än denna sida.

Denna bok kan finnas i somliga offentliga bibliotek. Vill man ha reda på vilka, kan man söka i Libris.

Senast ändrad Mon Apr 16 22:30:09 CEST 2001


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats. Grundadt 1997.

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).