Det andra världskriget avlägsnade inte kapitalismens ekonomiska och politiska motsättningar utan skärpte tvärtom dessa motsättningar ännu mera, skakade de kapitalistiska ländernas näringsliv och fördjupade det kapitalistiska världssystemets allmänna kris. Det andra världskriget infriade inte storbourgeoisins förhoppningar i de imperialistiska staterna. Var och en av de två kapitalistiska grupperingar, som under kriget stod mot varandra, hade beräknat, att de med vapenmakt skulle nyuppdela världen, erövra nya råvarukällor och utvidga avsättningsmarknaderna för sina varor, d.v.s. stärka sitt eget ekonomiska läge på sina motståndares bekostnad och uppnå världsherravälde.
free web hosting | free hosting | Business Hosting Services | Free Website Submission | shopping cart | php hosting

generaldepoten/vb52/19pk1952-node2.html

Det kapitalistiska världssystemets fortsatta försvagning och det ekonomiska läget i kapitalismens länder.

Den allmänna bilden av det ekonomiska världsläget karaktäriseras för närvarande av att det existerar två utvecklingslinjer.

Den ena linjen är linjen av oavbrutet uppsving för fredsekonomin i Sovjetunionen och de folkdemokratiska länderna, en ekonomi som inte vet av kriser och som utvecklas med målsättningen att trygga ett maximalt tillfredsställande av samhällets materiella och kulturella behov. Denna ekonomi säkerställer en oavlåtlig höjning av folkmassornas levnadsstandard och full sysselsättning. Betecknande för denna ekonomi är det vänskapliga ekonomiska samarbetet mellan de länder, som bildar det demokratiska lägret.

Den andra linjen är linjen för ekonomi hos kapitalismen, vars produktivkrafter står och stampar på samma fläck, för en ekonomi som våndas under kapitalismens allmänna, allt mer djupgående kris, och under de ständigt återkommande ekonomiska kriserna; det är en linje som innebär militarisering av näringslivet och ensidig utveckling av de produktionsgrenar som arbetar för krig, en linje av konkurrenskamp mellan länderna och det ena landets förslavande av det andra. Ett sådant läge uppstår till följd av att detta näringsliv inte utvecklas i samhällets intresse utan för att säkra kapitalisterna maximalprofit medelst utsugning, ruinering och utarmning av befolkningsflertalet i respektive land, medelst förslavande och systematisk utplundring av folken i andra länder, särskilt i de efterblivna länderna och slutligen medelst krig och folkhushållningens militarisering.

Produktionsutvecklingen i Sovjetunionen och i de kapitalistiska länderna karaktäriseras av följande uppgifter:

Industriproduktionens ökning i SSSR och i de kapitalistiska länderna 1929-51
( i procent jämfört med 1929)
1929 1939 1943 1946 1947 1948 1949 1950 1951
SSSR 100 552 573 466 571 721 870 1.082 1.266
USA 100 99 217 155 179 175 160 182 200
England 123 * 573 112 121 135 144 157 160
Frankrike 80 * 573 63 74 85 92 92 104
Italien 108 * 573 72 93 97 103 118 134
* Uppgifterna icke publicerade.

Såsom framgår av denna tabell uppgick industriproduktionens volym i SSSR 1951 till 1.266 procent jämfört med 1929, d.v.s. den hade nästan 13-dubblats under denna period. Under efterkrigsperioden har sovjetindustrin, liksom före kriget, hela tiden följt en uppåtstigande kurva på grundval av fredsproduktionens utveckling.

Av tabellen framgår det vidare att i Amerikas förenta stater stod industriproduktionen under perioden 1929-39 och stampade på samma fläck, därefter steg den men endast till följd av den snabba ökningen av rustningsproduktionen under det andra världskriget, sedan sjönk den betydligt och steg på nytt först till följd av kriget mot det koreanska folket och övergången till forcerad upprustning, och i samband härmed ökade den 1951 till det dubbla jämfört med 1929.

Englands industriproduktion ökade under samma period med endast 60 procent, och i en rad andra kapitalistiska länder i Västeuropa håller sig industriproduktionen alltjämt kring 1929 års nivå.

I de europeiska folkdemokratiska länderna, som ändå drabbades betydligt hårdare av kriget än de kapitalistiska länderna i Västeuropa, överskreds 1951 förkrigsnivån för industriproduktionen: i Polen med 190 procent, i Tjeckoslovakien med 70 procent, i Ungern med 150 procent, i Rumänien med 90 procent, i Bulgarien med 360 procent och i Albanien med över 400 procent. I dessa länder visar också lantbruket ett oavbrutet uppsving. Särskilt snabbt utvecklas produktionen av industriväxter och betydande framgångar kan noteras på boskapsskötselns område.

Stora framgångar beträffande näringslivets utveckling visar Tyska demokratiska republiken. Republikens industriproduktion hade fram till 1952 inte bara återställts utan också överskridit förkrigsnivån med 36 procent. Industriproduktionens volym 1951 var 140 procent större än 1946. Från år till år växer republikens metallurgiska industri, dess maskintillverkning, kemiska industri och elkraftproduktion. Lantbruket har såväl beträffande den odlade arealen som skördeavkastningen överskridit förkrigsnivån.

Kinesiska folkrepublikens näringsliv utvecklas snabbt. Det kinesiska folket arbetar med väldig entusiasm och övervinner framgångsrikt de svåra följderna av det mångåriga förhärjande kriget mot de japanska inkräktarna och kuomintangreaktionen. Efter det folkdemokratiska systemets upprättande har Kinas industriella utveckling gått i snabbt tempo: industriproduktionens volym hade 1951 mer än fördubblats jämfört med 1949, järnvägsväsendet har återupprättats och i forcerat tempo anlägges nya järnvägar. Till följd av den stora agrarreform som Kinas folkregering genomfört, har stora framgångar uppnåtts på lantbrukets område: produktionen av spannmål hade 1951 jämfört med 1949 ökat med 28 procent och av bomull med 152 procent. Medan finansväsendet i det gamla Kina var i fullständig oordning och inflationen hade en oerhörd omfattning, har Kinas folkregering stärkt den finansiella hushållningen och säkrat valutans stabilitet.

I Koreanska folkdemokratiska republiken hade man sedan landet befriats från de japanska kolonisatörerna uppnått ett kraftigt ekonomiskt uppsving. Industriproduktionens volym hade redan 1949 fyrdubblats jämfört med 1946. Den odlade arealen hade efter den folkdemokratiska regeringens agrarreform utvidgats med nära 25 procent, och skördeavkastningen av alla odlingsväxter hade avsevärt ökats. De amerikanska imperialisternas överfall avbröt folkmassornas fredliga, fruktbringande arbete i Koreanska folkdemokratiska republiken. Amerikanska och andra trupper, som opererar under FN:s flagga, förstör barbariskt Nordkoreas fredliga städer och byar, dess industri och lantbruk.

Stora framgångar har Mongoliska folkrepubliken uppnått i utvecklingen av sitt näringsliv. Från år till år växer och stärkes republikens folkhushållning och höjes det mongoliska folkets materiella välstånd och kulturnivå. Landets huvudnäring, boskapsskötseln, utvecklas oavbrutet. Boskapsbeståndet har under republikens existens ökat med 150 procent. All boskap tillhör nu de arbetande bönderna. Den statliga och kooperativa industrins produktion har under den senaste tioårsperioden nästan tredubblats.

Alla de uppgifter, som karaktäriserar produktionens utveckling i de kapitalistiska länderna och i det demokratiska lägrets länder, vittnar om att industriproduktionen i de kapitalistiska länderna, däribland också USA:s industriproduktion, till sitt tempo sackar betydligt efter industrins utvecklingstempo i SSSR och de folkdemokratiska länderna.

Av dessa uppgifter framgår vidare, att de kapitalistiska ländernas industriproduktion ökade något endast i samband med krigsförberedelserna och krigsmaskineriets försörjning under krigsperioden.

Det andra världskriget avlägsnade inte kapitalismens ekonomiska och politiska motsättningar utan skärpte tvärtom dessa motsättningar ännu mera, skakade de kapitalistiska ländernas näringsliv och fördjupade det kapitalistiska världssystemets allmänna kris. Det andra världskriget infriade inte storbourgeoisins förhoppningar i de imperialistiska staterna. Var och en av de två kapitalistiska grupperingar, som under kriget stod mot varandra, hade beräknat, att de med vapenmakt skulle nyuppdela världen, erövra nya råvarukällor och utvidga avsättningsmarknaderna för sina varor, d.v.s. stärka sitt eget ekonomiska läge på sina motståndares bekostnad och uppnå världsherravälde.

Men dessa beräkningar besannades inte. Tyskland och Japan försattes visserligen ur spel som huvudkonkurrenter till de tre kapitalistiska huvudländerna USA, England och Frankrike, varvid dessa senare, särskilt USA, i samband härmed hoppades kunna öka produktionen i sina länder till det fyrdubbla och femdubbla, men inte desto mindre gick dessa förhoppningar upp i rök. Därtill kommer att Kina och de folkdemokratiska länderna i Europa fallit bort från det kapitalistiska systemet och tillsammans med Sovjetunionen bildat fredens och demokratins eniga och mäktiga läger, som står emot imperialismens läger.

Det ekonomiska resultatet av de två motsatta lägrens uppkomst blev, som kamrat Stalin framhåller, att den enhetliga, allomfattande världsmarknaden föll sönder och att två parallella världsmarknader bildades: en marknad för det fredliga demokratiska lägrets länder och en annan för länderna i det aggressiva imperialistiska lägret. Den enhetliga världsmarknadens sönderfall är det viktigaste ekonomiska resultatet av det andra världskriget och dess ekonomiska följder.

De två världsmarknaderna utvecklas i motsatta riktningar. Den nya, demokratiska världsmarknaden känner inte till avsättningssvårigheter, eftersom dess upptagningsförmåga från år till år ökar i överensstämmelse med produktionens krisfria tillväxt i det demokratiska lägrets länder, eftersom den oavbrutna produktionsökningen i alla det demokratiska lägrets länder alltmer utvidgar den demokratiska marknadens upptagningsförmåga. Å andra sidan har vi en annan världsmarknad, den imperialistiska världsmarknaden, som inte är förbunden med SSSR och de andra demokratiska länderna och som på grund härav krympt samman och lider av avsättningssvårigheter till följd av avbrott och kriser i produktionen, till följd av arbetslöshet och massornas utarmning, till följd av isoleringen från de demokratiska länderna. Därvid bör man minnas, att den enhetliga världsmarknadens sönderfall har lett till att den sfär där de kapitalistiska huvudländerna (USA, England, Frankrike) kan sätta in sina krafter för att utnyttja världsresurserna avsevärt minskats, och till följd härav krymper den kapitalistiska världsmarknaden alltmera samman, avsättningsbetingelserna på denna marknad har försämrats och blir allt sämre.

De kapitalistiska staterna utgick ur det andra världskriget med olika resultat, och detta medförde väsentliga förändringar i de ekonomiska relationerna mellan dessa länder. Efter de långvariga krigshandlingarna, förlusterna i människoliv och de materiella skadorna var många krigförande länders näringsliv allvarligt undergrävt. Det gäller framför allt Tyskland, Italien och Japan. Stora skador hade också tillfogats Frankrike, Holland, Belgien och några andra länder. England är mycket allvarligt försvagat.

Amerikas förenta stater hade berikat sig på kriget, de amerikanska miljardärerna hade befäst sina ekonomiska positioner. Men USA har ändå inte lyckats uppnå sitt mål, det har inte lyckats upprätta det amerikanska kapitalets hegemoni på världsmarknaden. USA trodde sig kunna fyrdubbla och femdubbla sin produktion efter det att Tyskland och Japan hade försatts ur spel. Men det endast fördubblade sin produktion och är nu på glid mot en ekonomisk kris. Det är ett faktum, att det i USA idag finns minst tre miljoner helt arbetslösa och ännu fler delvis arbetslösa. Arbetarnas masstrejker gör saken ännu mer komplicerad för USA:s miljardärer. Och orsaken till allt detta är, att USA:s industri genom USA:s styrande kretsars eget förvållande förlorat sådana marknader som SSSR, Kina och de folkdemokratiska länderna i Europa.

Den amerikanska imperialismen framträder idag inte bara som internationell exploatör och förslavare av folken utan också som en kraft, vilken desorganiserar de övriga kapitalistiska ländernas näringsliv. Genom att utnyttja sina konkurrenters försvagning har USA:s monopolkapital efter kriget erövrat en betydande del av den kapitalistiska världsmarknaden. Det sliter sönder de historiskt uppkomna mångsidiga ekonomiska förbindelserna mellan de kapitalistiska länderna och ersätter dem med ensidiga förbindelser mellan dessa länder och USA. Genom att forcera sin export medelst den mest skamlösa dumpning och samtidigt avspärra sin inhemska marknad för import av utländska varor, vilket har till följd att det amerikanska folket dignar under höga priser, ödelägger de amerikanska monopolen i allt större utsträckning den kapitalistiska världsmarknaden. Den amerikanska imperialismen berövar de västeuropeiska länderna möjligheten att erhålla livsmedel på de tidigare marknaderna i Östeuropa, dit de västeuropeiska länderna alltid har exporterat stora mängder industrivaror i utbyte mot livsmedel och råvaror.

En sådan ekonomisk politik från den amerikanska imperialismens sida har inte kunnat undgå att skärpa motsättningarna mellan Förenta staterna och de övriga kapitalistiska länderna. Huvudmotsättningarna är alltjämt de som existerar mellan USA och England. Dessa motsättningar utmynnar i öppen kamp mellan de amerikanska och engelska monopolen om råvarukällorna — olja, kautschuk, ljusa och sällsynta metaller, svavel och ull — och om avsättningsmarknader för sina varor.

Till detta bör fogas de synnerligen allvarliga motsättningarna mellan USA och Japan, mellan USA och Italien, mellan USA och Västtyskland, dessa länder som lever under USA-diktatorernas ockupationsförtryck. Det skulle vara naivt att tro, att dessa besegrade länder skulle gå med på att i det oändliga leva under de amerikanska ockupanternas häl. Det skulle vara dumt att tro, att de inte kommer att göra försök att på ett eller annat sätt lösgöra sig från USA:s förtryck för att leva ett fritt och självständigt liv.

Allt eftersom den amerikanska kapitalismen under täckmanteln av »hjälp«, genom att lämna krediter, tränger in i Englands, Frankrikes och Italiens näringsliv och roffar åt sig råvaror och avsättningsmarknader i de engelska och franska kolonierna, skärpes motsättningarna mellan USA och England, mellan USA och Frankrike, och kommer i fortsättningen att skärpas ännu mer. England, och i dess spår även Frankrike och andra kapitalistiska länder, försöker frigöra sig från sin underordnade ställning under USA för att säkra sig självständig ställning och höga profiter. Redan nu utvecklar de engelska kapitalisterna en hårdnackad kamp mot den amerikanska dominansen i världshandeln.

De ekonomiska svårigheter, i vilkas skruvstäd de kapitalistiska länderna råkat i efter kriget, har ytterligare ökat genom att imperialisterna själva utestängt sig från den demokratiska världsmarknaden. Amerikas förenta stater har nästan helt avbrutit handeln med Sovjetunionen och de folkdemokratiska länderna i Europa samt inställt handeln med Kina. De har faktiskt förbjudit inte bara de besegrade länderna (Japan, Västtyskland och Italien) utan också England, Frankrike, Holland, Danmark, Norge, Belgien och andra kapitalistiska stater att sälja och köpa varor på marknaden i det demokratiska lägret. USA:s varuutbyte med de länder, som nu ingår i det demokratiska lägret, hade 1951 krympt samman till en tiondel av vad det var 1937, Englands varuutbyte med dessa länder har minskat till en sjättedel, och Frankrikes till mindre än en fjärdedel.

USA samt England och Frankrike trodde att de skulle kunna strypa Sovjetunionen, Kina och de folkdemokratiska länderna i Europa genom att utsätta dem för ekonomisk »blockad«. Men resultatet blev inte att den nya demokratiska världsmarknaden stryptes utan att den befästes. Därmed riktade imperialisterna ett hårt slag mot sin egen export och ökade ännu mer motsättningarna mellan sin industris produktionsmöjligheter och möjligheterna att finna avsättning för dess produktion.

Allt detta innebär, att det i den kapitalistiska ekonomin har uppstått ännu djupare motsättningar och att den kapitalistiska ekonomins världssystem i sin helhet har blivit betydligt trängre och svagare och ännu mera labilt än det var före kriget.

Medvetna om dessa ekonomiska svårigheter söker USA:s kapitalister övervinna dem med hjälp av kriget i Korea, forcerad upprustning och militarisering av industrin.

USA:s, Englands och Frankrikes imperialister släppte lös det reaktionära kriget mot det koreanska folket och ställde näringslivet på krigsfot samt ökade i oerhörd grad militariseringen av ekonomin och rustningshetsen i sina länder, varvid de uppammade krigshysteri mot det demokratiska lägret. För närvarande går en allt större del av industriproduktionen i dessa länder till militärutrustning. Rustningsbeställningarna spelar den avgörande rollen i de viktigaste industrigrenarna i USA och andra kapitalistiska länder. I de kapitalistiska staternas budgeter ökar oavbrutet de direkta och indirekta rustningsutgifternas andel. I USA har de direkta militärutgifterna ökat från en miljard dollar under budgetåret 1937-38 till 58,2 miljarder dollar under budgetåret 1952-53 och uppgår idag till 74 procent av USA:s hela budget, medan dessa utgifter 1937-38 uppgick till 14 procent av budgeten. I England har de militära utgifterna under samma tid ökat från 197 miljoner pund till 1.634 miljoner och utgör nu 34 procent av hela budgeten mot 17 procent under förkrigsperioden. I Frankrike utgör de militära utgifterna nu nära 40 procent av hela budgeten.

Denna oerhörda ökning av de militära utgifterna leder till en oavbruten höjning av skatterna och till en utvidgad inflationsemittering av papperspengar. Den allvarliga försvagningen av hela finanssystemet i de kapitalistiska länderna till följd av kriget och de amerikanska styrande kretsarnas politik fortsätter. Penningvärdets fall har nått en oerhörd omfattning. Dollarns köpkraft 1951 utgjorde enligt officiella, tydligt friserade uppgifter endast 43 procent av 1939 års nivå, pundets 32 procent, den franska francens 3,8 procent och den italienska lirens mindre än 2 procent.

Omställningen till krigshushållning har gjort det möjligt för USA och de andra kapitalistiska länderna att för en tid höja industriproduktionens nivå. Utgående härifrån söker de borgerliga nationalekonomerna bevisa, att stora rustningsbeställningar i det oändliga kan hålla »affärsaktiviteten« på en hög nivå. Men verkligheten kullkastar dessa påståenden. Nu, på det tredje året av särskilt intensiv militarisering av den kapitalistiska ekonomin, blir dess ödesdigra följder allt mer uppenbara. De krigsinflatoriska faktorerna, som leder till en tillfällig stimulering av konjunkturen, har gett upphov till en ensidig, militär utveckling av de kapitalistiska ländernas näringsliv. En allt större del av den färdiga produktionen och råvarorna slukas av den improduktiva militära förbrukningen eller förvandlas till döda värden i form av gigantiska strategiska förråd. Samtidigt leder militariseringen av näringslivet till att befolkningen avpressas pengar genom skattehöjningar. Allt detta förvandlar de kapitalistiska ländernas budget till ett medel för miljardärerna att plundra folket, det minskar avsevärt befolkningens köpkraft, det minskar efterfrågan på industrins och lantbrukets produktion, det leder till en kraftig minskning av civilproduktionen och skapar betingelser för upp komsten av en allvarlig ekonomisk kris.

Näringslivets militarisering undanröjer inte utan ökar tvärtom disproportionen mellan produktionsmöjligheterna och befolkningens sjunkande köpkraft, som det styrande överskiktet i de kapitalistiska länderna reducerar till ett yttersta minimum, vilket leder till att den kapitalistiska marknadens upptagningsförmåga alltmer minskar. Sålunda leder rustningsproduktionens ansvälling oundvikligen till att en ny djup ekonomisk kris växer fram.

Särskilt betungande är upprustningen för näringslivet i USA:s satellitländer. Efter att ha släppt lös kriget i Korea har USA förstärkt trycket på de västeuropeiska länderna och kräver av dem, att de allt fullständigare skall lägga om industrin på militär bog och att de skall anslå omåttligt stora summor till krigsförberedelserna samt undandrar de civila produktionsgrenarna i dessa länder de nödvändiga råvarorna och materialen. Den amerikanska imperialismen har definitivt kastat masken som »återuppbyggare« av de kapitalistiska ländernas ekonomiska liv. Amerikansk »hjälp« lämnas nu endast för rustningar, för krigsförberedelser. Upprustningen, som styresmännen i England, Frankrike, Italien, Västtyskland, Belgien, Norge och andra kapitalistiska länder bedriver i enlighet med de amerikanska monopolens diktat, undergräver näringslivet i dessa länder och driver dem mot en katastrof.

Miljardärerna, som har lagt under sig den borgerliga staten och för den dikterar en politik som går ut på krigsförberedelser och upprustning, inhöstar nu kolossala profiter. Upprustningen har för miljardärerna, och i främsta rummet för monopolen, för USA:s miljardärer, blivit en källa till oerhört berikande. Till och med enligt friserade officiella uppgifter ökade de kapitalistiska monopolens vinster i USA från 3,3 miljarder dollar 1938 till 42,9 miljarder dollar 1951, d.v.s. de trettondubblades. Väldiga vinster inhöstar de stenrika engelska monopolherrarna liksom de kapitalistiska monopolen i Frankrike, Italien, Japan och andra länder, ehuru dessa länders näringsliv sedan länge befinner sig i stagnation.

Samtidigt har militariseringen lett till en allvarlig försämring av folkmassornas levnadsförhållanden. Skattestegringen, de stigande priserna på konsumtionsvarorna samt inflationen har intensifierat de arbetande massornas relativa och absoluta utarmning. I Amerikas förenta stater har de direkt skatterna från befolkningen under löpande budgetår mer än tolvdubblats jämfört med budgetåret 1937-38, t.o.m. om man räknar med valutans värdeminskning. I de västeuropeiska länderna, där skattebördan också före det andra världskriget var ytterst betungande, har skatterna under resp. ökat — i England till det dubbla, i Frankrike med 160 procent och i Italien med 50 procent.

Till och med de uppenbart putsade officiella levnadskostnadsindexen och indexen för detaljhandelspriserna vittnar om oavbrutna prisstegringar, som tog särskild fart efter den amerikanska aggressionen i Korea. Under dessa betingelser har den lönestoppspolitik, som kapitalisterna med stöd av högersocialisterna och de reaktionära fackliga ledarna bedriver, lett till en kraftig sänkning av arbetarnas och de anställdas reallön. I Frankrike och Italien uppgår arbetarnas reallön i år till mindre än hälften av förkrigstidens, och i England ligger den 20 procent under förkrigstidens. Levnadskostnaderna i USA har enligt elektrikerförbundets uppgifter nästan tredubblats sedan 1939. Trots rustningsproduktionens ökning växer antalet arbetslösa och delvis arbetslösa i de kapitalistiska länderna. I Italien och Västtyskland är arbetslösheten mera omfattande än under de svåraste åren av den ekonomiska världskrisen 1929-33. I Italien räknar man över två miljoner helt arbetslösa och ännu fler delvis arbetslösa. I Västtyskland finns nära tre miljoner helt eller delvis arbetslösa. I Japan finns omkring tio miljoner helt eller delvis arbetslösa. I USA finns minst tre miljoner fullständigt arbetslösa och tio miljoner delvis arbetslösa. I England växer arbetslösheten och omfattar redan över en halv miljon människor. I ett så litet land som Belgien finns över 300.000 arbetslösa.

Den fortskridande försämringen av de breda befolkningsskiktens materiella läge i samband med upprustningen väcker ett allt starkare missnöje bland folkmassorna och medför förstärkt kamp från deras sida mot levnadsstandardens sänkning och mot hela krigsförberedelsepolitiken. Klassmotsättningarna mellan den imperialistiska bourgeoisin å ena sidan och arbetarklassen och alla andra arbetande å andra sidan skärpes i hög grad. En våg av strejker griper alltmer omkring sig över hela den kapitalistiska världen.

Det kapitalistiska världssystemets läge kompliceras för närvarande därav, att kriget och det nya uppsvinget för den nationella befrielsekampen i de koloniala och avhängiga länderna har lett till att imperialismens kolonialsystem faktiskt håller på att falla sönder.

Det fascistiska Tysklands och det imperialistiska Japans krossande hade som direkt resultat att imperialismens front genombröts i Kina, Korea och Vietnam, där det i stället för halvkolonier och kolonier har uppstått folkrepubliker. Det kinesiska folkets seger har ännu mer revolutionerat Orienten och främjat uppsvinget för de av imperialismen förtryckta folkens kamp för befrielse.

Under efterkrigsperioden har motsättningarna mellan moderländerna och kolonierna växt ännu mer. England, Frankrike, Belgien och de övriga kolonialmakterna strävar att på koloniernas bekostnad kompensera sig för de bördor, som militariseringen av näringslivet och Förenta staternas expansion har pålagt dem. Samtidigt tränger de amerikanska imperialisterna in i dessa kolonialmakters kolonier och inflytelsesfärer, erövrar positioner där och förstärker exploateringen av folken i de koloniala och avhängiga länderna. Under denna kamp inspirerar de amerikanska erövrarna sammansvärjningar mot sina engelska och franska »bundsförvanter« och bidrar med sina aktioner till att ännu mer fördjupa krisen för imperialismens kolonialsystem. Många koloniala och avhängiga länders territorium (Egypten, Iran, Syrien, Marocko, Tunisien och andra) utnyttjas för anläggandet av militärbaser, och deras befolkning förberedes för rollen som kanonmat i ett framtida krig.

Till följd av imperialisternas långvariga förtryck och i samband med de feodala kvarlevorna befinner sig de koloniala och avhängiga ländernas näringsliv, särskilt lantbruket, i ett tillstånd av förfall. Tiotals miljoner människor i Indien, Indonesien, Iran och i Afrikas länder lever i ständig svält, och ett oerhört antal människor har fallit offer för svältdöden. De imperialistiska makternas rovgiriga utsugning av de koloniala och avhängiga länderna leder till att produktivkrafternas utveckling i dessa länder bromsas upp, att befolkningens köpkraft ligger på en ytterst låg nivå och att avsättningsmarknaderna för industriproduktionen krymper samman. Allt detta drar ned den kapitalistiska världens ekonomi som en blytung börda, och därigenom skärpes de inre motsättningarna inom det kapitalistiska världssystemet i sin helhet.

Folken i de koloniala och avhängiga länderna bjuder allt bestämdare motstånd mot de imperialistiska förtryckarna. Om den nationella frihetsrörelsens växande omfattning vittnar folkens kamp i Vietnam, Burma, Malaya, på Filippinerna och i Indonesien, om den vittnar det växande nationella motståndet i Indien, Iran, Egypten och andra länder.


[Nästa] [Opp] [Bakåt]
Vidare: Skärpningen av det internationella Oppåt: Sovjetunionens internationella läge. Tillbaka: Sovjetunionens internationella läge.


G. Malenkov: SUKP(b):s centralkommittés verksamhetsberättelse vid 19:e partikongressen (5 oktober 1952).

Uppgiften om författarens namn får ej avlägsnas, utplånas eller eljest göras oläslig.
Förvaras åtkomligt.
Bäst före: senaste ändringsdatum. Äldre versioner bör förstöras.

Hela texten finns även i PDF-filen ckvb19k.pdf, som kan öppnas i GV, Xpdf eller Acrobat Reader och bättre lämpar sig för utskrift än denna sida.

Denna bok kan finnas i somliga offentliga bibliotek. Vill man ha reda på vilka, kan man söka i Libris.

Senast ändrad Mon Apr 16 22:30:09 CEST 2001


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats. Grundadt 1997.

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).