Den främsta aggressiva makten — Amerikas förenta stater — hetsar ivrigt andra kapitalistiska länder till krig, först och främst de länder som ingår i nordatlantblocket, och även länder som besegrades i det andra världskriget — Västtyskland, Italien och Japan. De amerikanska bossarna bestämmer för alla blockdeltagare krigets syften, dess rutt, de styrkor som skall delta i det och avgör andra frågor beträffande krigsförberedelserna genom att diktera sin vilja.
free web hosting | free hosting | Business Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting

generaldepoten/vb52/19pk1952-node3.html

Skärpningen av det internationella läget. Krigshotet från det amerikansk-engelska aggressiva blocket. Folkens kamp för freden.

Även på de internationella relationernas område har den verksamhet, som bedrives av de styrande kretsarna i Amerikas förenta stater, England och Frankrike, under efterkrigsperioden gått i tecknet av förberedelser till ett nytt krig. Nästan omedelbart efter det andra världskrigets slut avvek Amerikas förenta stater från den överenskomna kurs i politiken, som krigstidens allierade hade följt och som hade fixerats i besluten på stormaktskonferenserna i Teheran, Jalta och Potsdam. Genom en hel rad aggressiva handlingar har USA skärpt det internationella läget och ställt världen inför faran för ett nytt krig.

De styrande i USA har tillräckligt öppet formulerat målsättningarna för sin aggressiva kurs. Redan 1945, kort efter det att Truman hade blivit Förenta staternas president, förklarade han, att »segern som vi har vunnit har lagt ansvaret för det fortsatta ledarskapet i världen på det amerikanska folket«. Senare har Truman och andra amerikanska politiker oavlåtligt upprepat anspråken på att »USA skall leda världen«. Denna linje, som går ut på att erövra världsherravälde och på att lägga under sig alla andra länder, är ledmotivet i de amerikanska imperialistiska spetsarnas hela politik.

USA:s bossar visste naturligtvis att det är omöjligt att vinna herravälde över andra nationer på fredlig väg. De visste genom den erfarenhet som vunnits av hitlerfascisterna, vilka också eftersträvade herravälde över andra länder, att det är otänkbart att ens drömma om ett världsherravälde utan att tillgripa våld, utan att släppa lös ett nytt krig. De beslöt att kränka freden, att förbereda ett nytt krig. Och då Sovjetunionen är den främsta motståndaren till ett nytt krig och fredens främsta bålverk, kom USA:s bossar till den slutsatsen att man måste släppa lös ett krig mot Sovjetunionen och de andra fredsanhängarna. Så bildades det aggressiva nordatlantblocket, som snickrades ihop utan Sovjetunionens vetskap, bakom dess rygg. Men för att dölja detta blocks aggressiva syfte för folket och bedraga folket, förklarade de det vara ett »defensivt« block mot »kommunismen«, mot Sovjetunionen, som uppgavs förbereda ett överfall på USA, England, Frankrike och de andra deltagarna i blocket.

I samma brottsliga syfte upprättas amerikanska militärbaser i olika närmast sovjetgränserna liggande länder.

I samma brottsliga syfte remilitariserar USA:s styrande kretsar Västtyskland och Japan.

Genom att remilitarisera Västtyskland och Japan återställer USA:s styrande kretsar och deras anhängare inför hela världens blickar de två härdar för det andra världskriget, för vilkas likvidering folken göt sitt blod i detta krig.

bild av vimpel ifrån Radio Pjongjang USA:s överfall på Koreanska folkdemokratiska republiken betecknade det amerikansk-engelska blockets övergång från förberedelse för ett aggressionskrig till direkta aggressionshandlingar. Det koreanska folket, som i intim samverkan med de tappra kinesiska frivilliga hjältemodigt försvarar sitt fosterlands frihet och oavhängighet och bjuder fredsbrytarna motstånd, väcker varm sympati hos hela den demokratiska och fredsälskande mänskligheten. (Stormande applåder.)

Det nuvarande internationella läget i sin helhet har en rad specifika drag och säregenheter, av vilka följande bör framhållas.

Den främsta aggressiva makten — Amerikas förenta stater — hetsar ivrigt andra kapitalistiska länder till krig, först och främst de länder som ingår i nordatlantblocket, och även länder som besegrades i det andra världskriget — Västtyskland, Italien och Japan. De amerikanska bossarna bestämmer för alla blockdeltagare krigets syften, dess rutt, de styrkor som skall delta i det och avgör andra frågor beträffande krigsförberedelserna genom att diktera sin vilja.

USA:s styresmän förklarar sig vara besjälade av sådana ideal som skapandet av en »de fria ländernas gemenskap«. De kommer ideligen med förklaringar om att USA, England, Frankrike, Turkiet och Grekland skulle utgöra denna »de fria ländernas gemenskap« medan Sovjetunionen och de folkdemokratiska republikerna skulle vara »ofria« länder. Vi förstår detta så, att det i USA, England, Frankrike, Turkiet och andra kapitalistiska länder verkligen existerar »frihet«, men inte frihet för folket utan frihet till utsugning och utplundring av folket. Vad SSSR och de folkdemokratiska länderna beträffar, så existerar där verkligen inte en sådan »frihet«, eftersom man i dessa länder redan för länge sedan har gjort slut på friheten att utsuga och utplundra de arbetande massorna. (Applåder.) Här visar det sig vad härolderna för den »amerikanska livsföringen« bröstar sig över.

I själva verket är USA:s politik gentemot de västeuropeiska och andra kapitalistiska »vännerna« inte en demokratisk utan en imperialistisk politik. Under »antikommunismens« och »frihetsförsvarets« flagga håller Förenta staterna faktiskt på att göra sig till herre över och utplundra de gamla, för länge sedan färdigbildade borgerliga staterna och deras kolonier. Rökridån om »kampen mot kommunismen« behöver de amerikanska imperialisterna, liksom tidigare Hitler, för att avleda uppmärksamheten från sina verkliga erövringsavsikter. Samtidigt som Amerikas förenta stater bedriver en imperialistisk politik gentemot England, Frankrike och andra kapitalistiska länder, har de därtill, lindrigt sagt, oblygheten att utge sig för att vara en uppriktig vän till dessa länder. En snygg vän! Han rider på sina yngre partner, plundrar och förslavar dem, piskar dem både fram och bak, samtidigt som han säger: »låt oss vara vänner«, vilket hos de amerikanska krösusarna betyder — först skall ni bära mig, och sen skall jag rida på er. (Skratt i salen.)

De en gång fria kapitalistiska staterna England, Frankrike, Holland, Belgien och Norge avstår nu faktiskt från sin nationella politik och bedriver en politik som dikteras av de amerikanska imperialisterna, ställer sitt territorium till förfogande för amerikanska baser och militära uppmarschområden, varigenom de ställer sina länder i skottgluggen i händelse av krigshandlingar. De ingår, för att vara USA till lags, allianser och block, som är riktade mot deras egna staters nationella intressen. Ett markant exempel härpå är de franska styrande kretsarnas handlingar, vilka egenhändigt bidrar till att åter ställa Frankrikes värsta sekelgamla fiende — den tyska militarismen — på fötter. De engelska politikerna av både konservativ och labouristisk riktning har för lång tid framåt bundit sig att inte bedriva en egen nationell politik utan en amerikansk politik. Det engelska folket lider redan svårt under denna politik, som lett till att brittiska imperiet knakar i alla fogar.

Härvid idisslar de engelska propagandaorganen att det brittiska imperiets styrande kretsar kan inte undgå att se de uppenbara fakta, som vittnar om att det inte är kommunisterna utan de amerikanska miljardärerna som lägger beslag på det brittiska imperiets besittningar.

Är det kanske kommunisterna och inte de amerikanska miljardärerna, som erövrat Canada, som bemäktigar sig Australien och Nya Zeeland, tränger ut England från Suezkanalzonen och från marknaderna i Latinamerika, Främre och Mellersta östern och som lägger vantarna på de av England behärskade oljeområdena?

Fakta vittnar om att inte en enda fiende har tillfogat England så svåra slag och ryckt ifrån det den ena delen efter den andra av imperiet som Englands amerikanske »vän«. Denne »vän« befinner sig i ett block med England och utnyttjar engelskt territorium för flygbaser, varigenom den försätter England i ett svårt och, jag skulle vilja säga, farligt läge, och ändå utger den sig för att vara Englands räddare från »den sovjetiska kommunismen«.

Vad beträffar sådana »fria« länder som Grekland, Turkiet och Jugoslavien, så har de redan hunnit förvandlas till amerikanska kolonier, och vad Jugoslaviens styresmän beträffar — alla dessa tito-, kardelj-, rankovitj-, djilas-, pijade- och andra typer — har de för längesen tagit värvning som amerikanska agenter, vilka uppfyller sina amerikanska »chefers« spionage- och skadegörelseuppdrag mot SSSR och de folkdemokratiska länderna.

De styrande kretsarna i Frankrike, Italien, England, Västtyskland och Japan har låtit sig kedjas fast vid den amerikanska imperialismens krigsväg och därmed av stått från sin nationella, självständiga utrikespolitik. De styrande spetsarna i dessa länder förråder visserligen därigenom sina länders nationella intressen och underskriver sin egen bankrutt. Men de föredrar att offra sina staters nationella intressen i förhoppning om hjälp från de amerikanska imperialistiska beskyddarna mot sina egna folk, vilka de fruktar mera än främmande imperialistiskt slaveri.

Det direkta ansvaret för denna de styrande kretsarnas antinationella politik bär också högersocialdemokraterna, i första hand spetsarna inom det engelska labourpartiet, franska socialistiska partiet och Västtysklands socialdemokratiska parti. Högersocialdemokraterna i Sverige, Danmark, Norge, Finland, Österrike och andra länder går i sina kumpaners spår och har under hela perioden efter det andra världskriget ilsket bekämpat folkens fredsvänliga och demokratiska krafter. Den nuvarande högersocialdemokratin har, som komplettering till sin gamla roll som den nationella bourgeoisins lakejer, förvandlats till en agentur åt den utländska, amerikanska imperialismen och utför dess smutsigaste uppdrag vid krigsförberedelserna och i kampen mot sina folk.

Ett särdrag i den amerikanska imperialismens strategi är att dess bossar bygger sina militära planer på att utnyttja främmande territorier och främmande arméer — framför allt västtyska och japanska, men även engelska, franska och italienska — på att utnyttja andra folk, vilka enligt de amerikanska strategernas mening skall tjäna som blinda redskap och kanonmat för de amerikanska monopolherrarnas erövring av världsherraväldet.

Men de mera nyktra och framstegsvänliga politikerna i de europeiska och andra kapitalistiska länderna, de politiker, som inte är förblindade av hat mot Sovjetunionen, är redan klart medvetna om mot vilken avgrund de arroganta amerikanska äventyrarna driver dem, och de börja uppträda mot kriget. Man måste också anta att det i de länder, som är dömda att spela rollen av brickor i de amerikanska diktatorernas händer, kommer att finnas verkligt fredsälskande demokratiska krafter, vilka kommer att föra sin självständiga fredspolitik och finna väg ut ur den återvändsgränd, i vilken de amerikanska diktatorerna har drivit in dem. När de europeiska och de andra länderna slår in på denna nya väg, kommer de att möta full förståelse från alla fredsälskande länders sida. (Stormande, långvariga applåder.)

I sin strävan att maskera sin erövringspolitik försöker Förenta staternas styrande kretsar att framställa det s.k. »kalla kriget« mot det demokratiska lägret som en fredlig försvarspolitik, och skrämmer sina folk med en icke existerande fara för ett överfall från SSSR:s sida. Atlantblockledarnas försök att skyla över de aggressiva planerna och de redan pågående krigshandlingarna med demagogiska, fredsvänliga fraser är ett karaktäristiskt drag i deras politik. Saken är den att folken, som helt nyligen fick känna på hela tyngden av blodiga krigshandlingar, numera inte så lätt låter sig drivas ut i ett nytt krig, ett krig mot fredsälskande folk. Det är förklaringen till att den aggressiva atlantulven försöker skruda sig i fårakläder.

Under dessa förhållanden skulle det vara farligt att underskatta det skadliga i de nutida aggressorernas fariseiska fredliga maskering.

Krigsförberedelserna åtföljes av oerhörda orgier i militarism, som påverkar folkens hela liv och tillvaro i det imperialistiska lägrets länder, de åtföljes av reaktionens rasande offensiv mot de arbetande och av fascistisering av hela regimen i dessa länder.

Medan hitlerimperialisterna införde fascismen i sitt eget land när de förberedde sig till det andra världskriget, så inför nu de amerikanska imperialisterna, när de förbereder ett nytt krig, en bestialisk fascistisk regim inte bara i USA utan också i andra länder, i första hand där fredens och demokratins krafter är särskilt betydande, såsom till exempel i Frankrike, Italien och Japan. De styrande kretsarna i dessa länder, som utför den den nedriga mission, som dikteras av den amerikanska militärklicken, har släppt lös ett krig mot sina egna folk. Därvid utför de amerikanska stridskrafter, som är förlagda utanför USA:s gränser, rollen som straffgendarmeritrupper.

Nu uppträder den amerikanska imperialismen inte längre bara som aggressor utan också som en världsgendarm, som försöker strypa friheten överallt, där det bara är möjligt, och att införa fascism.

Mot denna världsgendarm reser sig redan nu en våg av hat och motstånd från de förtryckta folken.

Allt detta vittnar om ett försvagande av imperialisternas positioner och leder till en häftig skärpning av kampen inom det imperialistiska lägret mellan den fascistiska reaktionens krafter och folkens demokratiska krafter i de imperialistiska länderna. Ett sådant läge innebär ytterst allvarliga följder för krigsanstiftarna.

I samband med det växande krigshotet utvecklar sig en alla folk omfattande rörelse till fredens försvar och skapas en antikrigskoalition av olika klasser och samhällsskikt, som är intresserade av att ett nytt världskrig avvärjes. Det lyckas inte krigsanstiftarna att utge denna partilösa, fredliga och demokratiska rörelse som en partibunden rörelse, som en kommunistisk rörelse. Det faktum att Stockholmsappellen undertecknades av 500 miljoner människor, och att appellen med krav på en fredspakt mellan de fem stormakterna har undertecknats av över 600 miljoner, är den bästa vederläggning av krigshetsarnas påstående och ett vittnesbörd om den kolossala omfattningen av denna partilösa, demokratiska rörelse för fredens försvar. Denna fredsrörelse syftar inte till att likvidera kapitalismen, då den inte är en socialistisk utan en demokratisk rörelse av hundratals miljoner människor. Fredsvännerna framställer sådana krav och förslag, som skall bidra till fredens bevarande, till att ett nytt krig avvärjes. Om detta syfte nås, skulle det under nuvarande historiska betingelser innebära en ofantlig seger för demokratins och fredens sak.

Det nuvarande styrkeförhållandet mellan imperialismens och krigets läger å ena sidan och demokratins och fredens läger å den andra gör detta perspektiv fullt reellt. För första gången i historien existerar det ett mäktigt och sammansvetsat läger av fredsvänliga stater. I de kapitalistiska länderna har arbetarklassens organisering stärkts; det har skapats mäktiga internationella demokratiska arbetar-, bonde-, kvinno- och ungdomsorganisationer. De kommunistiska partierna, vilka för en hjältemodig kamp för freden, har vuxit och stärkts.

Folken i alla länder är medintresserade i kampen mot krigsfaran, bland dem också de breda massorna i Amerikas förenta stater, ty i händelse av ett nytt krig skulle de inte komma att lida mindre än befolkningen i andra länder. Kriget i Korea har, trots den amerikanska teknikens väldiga övervikt, redan kostat det amerikanska folket hundratusentals stupade och sårade. Det är inte svårt att förstå vilka kolossala offer det amerikanska folket kommer att få bringa om de övergödda amerikanska finanshajarna lyckas driva det ut i ett krig mot de fredsälskande folken.

Det gäller nu att ännu mera stegra folkmassornas aktivitet, att stärka fredsvännernas organiserade aktionsenhet, att oavlåtligt avslöja krigsanstiftarna och att inte tillåta dem att insnärja folken i ett nätt av lögner. Att tygla och isolera de aggressiva imperialistiska äventyrarna, vilka för sina profiters skull vill driva ut folken i ett blodbad — detta är huvuduppgiften för hela den framstegsvänliga och fredsälskande mänskligheten. (Långvariga applåder.)


[Nästa] [Opp] [Bakåt]
Vidare: Sovjetunionen i kampen för Oppåt: Sovjetunionens internationella läge. Tillbaka: Det kapitalistiska världssystemets fortsatta


G. Malenkov: SUKP(b):s centralkommittés verksamhetsberättelse vid 19:e partikongressen (5 oktober 1952).

Uppgiften om författarens namn får ej avlägsnas, utplånas eller eljest göras oläslig.
Förvaras åtkomligt.
Bäst före: senaste ändringsdatum. Äldre versioner bör förstöras.

Hela texten finns även i PDF-filen ckvb19k.pdf, som kan öppnas i GV, Xpdf eller Acrobat Reader och bättre lämpar sig för utskrift än denna sida.

Denna bok kan finnas i somliga offentliga bibliotek. Vill man ha reda på vilka, kan man söka i Libris.

Senast ändrad Mon Apr 16 22:30:09 CEST 2001

Se även:


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats. Grundadt 1997.

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).