Kriget fördröjde för en tid lantbrukets utveckling och tillfogade det stor skada, särskilt i de distrikt som utsatts för ockupation, där kollektivbruken, maskin- och traktorstationerna och statsjordbruken förstördes och utplundrades av hitlerinkräktarna. Men trots krigstidens oerhörda svårigheter försåg kollektiv- och statsjordbruken i de östra distrikten regelbundet armén och befolkningen med livsmedel och lättindustrin med råvaror. Utan kollektivböndernas osjälviska arbete, utan deras högt utvecklade politiska medvetenhet och organisationsnivå hade vi inte kunnat lösa denna ytterst svåra uppgift.
free web hosting | website hosting | Business Web Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting

generaldepoten/vb52/19pk1952-node8.html

B. Lantbruket.

Vid verksamhetsperiodens början, d.v.s. vid tiden för 18:e partikongressen, hade kollektivbrukssystemet slutgiltigt befästs i vårt land, kollektivbruken hade konsoliderats och det socialistiska hushållningssystemet slagit igenom som den enda jordbruksformen.

Kriget fördröjde för en tid lantbrukets utveckling och tillfogade det stor skada, särskilt i de distrikt som utsatts för ockupation, där kollektivbruken, maskin- och traktorstationerna och statsjordbruken förstördes och utplundrades av hitlerinkräktarna. Men trots krigstidens oerhörda svårigheter försåg kollektiv- och statsjordbruken i de östra distrikten regelbundet armén och befolkningen med livsmedel och lättindustrin med råvaror. Utan kollektivböndernas osjälviska arbete, utan deras högt utvecklade politiska medvetenhet och organisationsnivå hade vi inte kunnat lösa denna ytterst svåra uppgift.

I och med övergången till fredligt uppbygg reste sig för partiet uppgiften att snabbt återställa och vidareutveckla lantbruket. Särskild omsorg ägnade partiet under efterkrigstiden åt att stärka kollektivbruken i organisatoriskt och ekonomiskt hänseende, att bistå dem vid återställandet och vidareutvecklingen av den samhälleliga hushållningen och att på denna basis höja kollektivböndernas materiella välstånd. För det fortsatta uppsvinget av produktivkrafterna i lantbruket var det av vikt att sammanslå de små kollektivbruken till större, ty stora kollektivbruk kan med större framgång utvidga och förbättra den samhälleliga hushållningen. För närvarande finns det 97.000 stora kollektivbruk i stället för de 254.000 små som fanns den 1 januari 1950.

De åtgärder som vidtogs av partiet och regeringen resulterade i att lantbruket framgångsrikt övervann de svårigheter, som förorsakats av kriget och den därpå följande svåra torkan 1946, och på kort tid uppnåddes och överskreds förkrigstidens produktionsnivå i lantbruket.

Under efterkrigstiden återställdes den odlade arealen i snabbt tempo, avkastningen höjdes och bruttoproduktionen ökades ifråga om spannmål, industriväxter, foderväxter, grönsaker och melonväxter o.a. odlade växter. Den odlade arealen beträffande samtliga jordbruksodlingar översteg 1952 förkrigsnivån med 5,3 miljoner har.

Spannmålsproduktionen återställdes under det tredje året efter krigets slut och ökade under de påföljande åren, varvid varuspannmålens andel i hög grad steg. I år uppgick bruttoskörden av spannmål till 8 miljarder pud (stormande applåder) och härvid steg bruttoskörden av det viktigaste brödsädesslaget, vetet, med 48 procent jämfört med 1940. (Applåder.)

Sålunda har spannmålsproblemet, som tidigare ansågs vara det mest akuta och allvarliga problemet, lösts med framgång, det har slutgiltigt och oåterkalleligt lösts. (Stormande, långvariga applåder.)

Under efterkrigstiden utvecklades bomulls- och sockerbetsodlingen i särskilt snabbt tempo: 1951 översteg bruttoproduktionen av råbomull förkrigsnivån med 46 procent och av sockerbetor med 31 procent. I år var skörden av dessa synnerligen viktiga växter ännu rikare. Ännu skörden av oljeväxter, potatis och foderväxter har överstigit förkrigsnivån, varvid bruttoskörden av saftfoderväxter (foderrotfrukter, melonväxter för foderbruk och silofoderväxter) redan 1951 var 25 procent större än 1940. Lin- samt grönsaks- och melonväxtodlingen har avsevärt utökats under efterkrigsåren. Till följd av att parti-, sovjet- och lantbruksorganen inte ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt odlingen av dessa nödvändiga växter, har likväl lin- och grönsaksproduktionen i vissa områden ännu inte nått upp till förkrigsnivån.

Under innevarande år kommer liksom fallet varit under de gångna åren de statliga planerna för anskaffning av spannmål, bomull, sockerbetor, oljefrön, potatis, grönsaker och andra jordbruksprodukter samt animala produkter att framgångsrikt genomföras.

Vårt jordbruk blir alltmera kvalificerat och produktivt och ger en allt större varuproduktion. Man bör förstå detta mycket viktiga särdrag i vårt jordbruks utveckling. Nu då spannmålsproblemet framgångsrikt lösts, får man inte längre som tidigare mäta jordbrukets resultat enbart efter spannmålsproduktionens omfattning. Som de anförda uppgifterna visar, har vi utöver framgångarna i spannmålsproduktionen även uppnått stora framgångar ifråga om produktionen av bomull, sockerbetor, olje-, foder- o.a. odlingsväxter. Vårt nuvarande jordbruk har helt förändrats i kvalitativt hänseende, det skiljer sig radikalt från det gamla, föga produktiva, extensiva jordbruket. År 1952 hade den odlade arealen för samtliga odlingsväxter i SSSR ökats med 40 procent jämfört med 1913, varvid den med säd besådda arealen utökats med 5 procent och den med industriväxter och grönsaks- samt melonväxter besådda arealen ökats med mer än 140 procent samt foderväxtarealen mer än 11-dubbelt. Av totalvärdet för varuproduktionen inom åkerbruket kommer för närvarande mer än 40 procent på industriväxternas andel. Följaktligen skulle det vara ett grovt misstag att bedöma framgångarna i jordbruket enbart efter spannmålsproduktionens nivå.

Under efterkrigstiden har stor uppmärksamhet ägnats åt lantbrukets utrustning med modern teknik. Utan detta hade vi inte varit i stånd att på kort tid lösa uppgiften att återuppbygga och vidareutveckla lantbruket. Under denna tid har maskin- och traktorparken utökats med ett stort antal nya och bättre bandtraktorer med dieselmotorer, självgående skördecombiner, bomullsplocknings- och andra högproduktiva maskiner. Totalkapaciteten hos maskin- och traktorstationernas samt statsjordbrukens traktorpark har stigit med 59 procent och combineparkens med 51 procent jämfört med förkrigstiden. Lantbruket har erhållit en stor mängd nya maskiner för mekanisering av arbetsdryga processer inom boskapsskötseln. I samband med att arbetets mekanisering inom lant- och skogsbruket avsevärt utvecklats, har under efterkrigstiden maskin- och traktorstationernas antal ökats och det har organiserats ett betydande antal nya skogsskyddsstationer för mekanisering av arbetet vid anläggandet av fältskyddande skogsplanteringar, vidare meliorationsstationer för mekanisering av arbetet vid torrläggning av jord och förbättring av ängar och betesmarker, samt maskinstationer för mekanisering av tunga arbeten inom boskapsskötseln. Inalles har under denna tid upprättats 1.546 nya maskin- och traktorstationer, skogsskydds- och meliorationsstationer samt maskinstationer för boskapsskötseln, och totalantalet dylika stationer uppgår för närvarande till 8.939.

De under efterkrigsåren uppnådda framgångarna i lantbrukets utveckling har skapat betingelser för lösande av ännu större uppgifter i jordbruket. Folkhushållningens intressen och uppgiften att ytterligare höja sovjetfolkets välstånd kräver en ännu större ökning av lantbruksproduktionen. I utkastet till direktiv rörande den femte femårsplanen förutses följande ökning av bruttoskörden under femårsperioden: spannmål med 40-50 procent, därav vete med 55-65 procent, råbomull med 55-65 procent, lin med 40-50 procent, sockerbetor med 65-70 procent, solrosor med 50-60 procent och potatis med 40-45 procent samt att utöka foderväxtodlingen c:a 2- eller 3-dubbelt.

Nu då den odlade arealen återställts och förkrigsnivån överskridits, är den enda riktiga linjen ifråga om ökning av jordbruksproduktionen att med alla medel ytterligare höja avkastningen. Det är den viktigaste uppgiften i jordbruket. För att med framgång lösa denna uppgift är det nödvändigt att kvalitativt förbättra åkerarbetena och förkorta tiden för deras utförande, att bättre utnyttja traktorer och lantbruksmaskiner, att slutföra mekaniseringen av de viktigaste jordbruksarbetena, att snabbast möjligt lära sig bemästra växelbruk med sådd av perenna gräsväxter i kollektiv- och statsjordbruken, att förbättra utsädet och att överallt införa ett riktigt system för jordens bearbetning, att öka användningen av gödningsämnen och arealen av de bevattnade jordområdena. Man måste öka maskin- och traktorstationernas organiserande roll inom kollektivbruken och höja dessa stationers ansvar för att planerna för avkastningen och för bruttoskörden av odlingsväxter uppfylles samt deras ansvar för boskapsskötselns utveckling.

Vårt jordbruk måste bli ännu mera produktivt och högkvalificerat, det måste ha en utvecklad fodergräsodling och ett riktigt bedrivet växelbruk, och den odlade arealen för industriväxter, foderväxter samt grönsaker och potatis måste få en större andel inom den totala odlade arealen.

I samband med de stora framgångar som uppnåtts beträffande jordbrukets höjande har uppgiften att på allt sätt utveckla boskapsskötseln under efterkrigstiden blivit den centrala uppgiften för partiet och staten vid lantbrukets utveckling. Under perioden från juli 1945 till juli 1952 har nötkreatursbeståndet i SSSR utökats med 13,4 miljoner, fårbeståndet med 41,8 miljoner, antalet svin med 21,2 miljoner och antalet hästar med 5,6 miljoner. Inom samtliga hushållningskategorier uppnåddes 1940 års förkrigsnivå ifråga om nötkreatursbeståndet 1948, ifråga om fårbeståndet 1950 och ifråga om antalet svin under innevarande år. För att ställa produktionen av animala produkter på en säker basis har partiet ägnat speciell uppmärksamhet åt utvecklingen av den samhälleliga produktiva boskapsskötseln på kollektiv- och statsjordbruken. Nu har kollektivbrukens jämte de statliga jordbrukens boskapsskötsel blivit den dominerande i landet såväl ifråga om dess andel av det totala kreatursbeståndet som beträffande produktionen av animala produkter. Brutto- och varuproduktionen av kött, mjölk, smör, ägg, ull och hudar har i sin helhet inom SSSR överstigit förkrigsnivån. (Applåder.)

För att tillfredsställa befolkningens växande behov av produkter från boskapsskötseln och lättindustrins behov av råvaror måste man ytterligare få till stånd en betydande höjning av boskapsskötseln. I utkastet till direktiv rörande den femte femårsplanen förutses det att under femårsperioden öka nötkreatursbeståndet inom hela lantbruket med 18-20 proc. och den samhälleliga nötboskapen på kollektivbruken med 36-38 proc., fårbeståndet inalles med 60-62 proc. och på kollektivbruken med 75-80 proc., svinbeståndet inalles med 45-50 proc och i kollektivbruken med 85-90 proc., hästbeståndet inalles med 10-12 proc. och i kollektivbruken med 14-16 proc.; antalet fjäderfä på kollektivbruken skall ökas med 200-250 proc. Direktivutkastet förutser följande produktionsökning: kött och svinfett med 80-90 proc., mjölk med 45-50 proc., ull med 100-150 proc. samt ägg (på kollektiv- och statsjordbruken) 6- till 7-dubbelt.

Huvuduppgiften ifråga om boskapsskötselns utveckling förblir fortfarande att öka det i kollektiv- och statsjordbrukens samhälleliga ägo befintliga kreatursbeståndet och att samtidigt i avsevärd grad höja dess produktivitet. För att framgångsrikt lösa denna uppgift är det framför allt nödvändigt att på alla kollektiv- och statsjordbruk få till stånd en stabil foderbas och att säkra goda ladugårdar för boskapen samt att i stor utsträckning mekanisera arbetet inom boskapsskötseln. Boskapsskötseln måste göras högproduktiv, i hög grad varuavkastande och räntabel. Man måste förbättra arbetet på att höja boskapens kvalitet på kollektiv- och statsjordbruken och trygga en snabb förökning av de högproduktiva boskapsraser som redan finnes samt få fram nya sådana. En normal höjning av boskapsskötseln är möjligt endast då man på ett riktigt sätt kombinerar den kvantitativa ökningen av boskapsbeståndet med en i stor utsträckning genomförd förbättring av dess kvalitet och höjning av dess produktivitet.

Under efterkrigsåren har statsjordbruken betydligt vuxit och stärkts, de har i avsevärd grad utökat den odlade arealen jämfört med förkrigsnivån samt ökat det produktiva boskapsbeståndet och lantbruksproduktionen. Men samtidigt förekommer det allvarliga brister i statsjordbrukens arbete. En av de stora brister, som en betydande del statsjordbruk lider av i sitt arbete, är de höga självkostnaderna vid produktionen av spannmål, kött, mjölk o.a. produkter. På basis av den mångförgrenade hushållningens utveckling, förbättrad produktionsorganisation, införande av helmekanisering av alla de mest arbetsdryga processerna, höjning av odlingsväxternas avkastning och boskapsskötselns produktivitet måste man trygga en fortsatt ökning av varuavkastningen och en betydande sänkning av produktionens självkostnad vid statsjordbruken.

En stor betydelse för lantbrukets fortsatta utveckling har bevattningsanläggningarna och skapandet av fältskyddande skogsplanteringar. Redan under förkrigstiden anlades många stora bevattningssystem utrustade med modern teknik, och de gamla bevattningssystemen rekonstruerades. Detta resulterade i att den faktiskt bevattnade jordarealen i Mellersta Asiens republiker och i andra distrikt i SSSR utökades med 50 procent, vilket gjorde det möjligt att framgångsrikt lösa en så viktig uppgift som att i hög grad öka bomullsproduktionen. Vid den tiden inleddes även arbetet för att anlägga fältskyddande skogsplanteringar.

Under efterkrigsåren har arbetena med att bygga bevattningsanläggningar och att anlägga skyddsskogsbälten fått ännu större omfattning. Stora bevattningssystem anlägges i de transkaukasiska republikerna, där den faktiskt bevattnade jordarealen till följd av dessa arbeten kommer att öka med mer än 50 procent under de närmaste åren. Från och med 1947 pågår arbeten för att bevattna synnerligen fruktbara men av torka hemsökta områden i centrala svartmyllezonen — i Kursk-, Orel-, Voronezj- och Tambovområdena — för att genom dessa arbeten säkra stabila skördar av sädesslag, industriväxter och andra odlingsväxter. Sedan 1948 pågår omfattande arbeten för att på kollektiv- och statsjordbruken i stäppområdena och i de blandade stäpp- och skogsområdena i SSSR:s europeiska del anlägga stora statliga skyddsskogsbälten och fältskyddande skogsplanteringar samt vattenreservoarer och dammar. Under de senaste 3 1/2 åren har kollektivbruken, de statliga jordbruken och skogshushållen planterat fältskyddande skog på en areal om 2,6 miljoner hektar och anlagt över 12.000 vattenreservoarer och dammar. I områden med överloppsfuktighet, framför allt i Beloryssland och de baltiska republikerna, pågår liksom före kriget omfattande arbeten för att torrlägga kärr och sumpmarker.

Vida perspektiv öppnas för lantbruket i samband med anläggandet av de grandiosa vattenkraftverken och bevattningssystemen vid Volga, Don, Dnjepr och Amu-Darja och i samband med att Volga-Donkanalen »V.I. Lenin« tagits i bruk. Anläggandet av dessa kraftstationer och bevattningssystem kommer att säkerställa bevattning av nya områden med en areal på över 6 miljoner hektar och specialbevattning av betesmarker med en areal på 22 miljoner hektar. Det öppnar vidsträckta möjligheter att elektrifiera lantbruksproduktionen, införa elplöjning, använda elektriska skördecombiner och andra elektriskt drivna lantbruksmaskiner.

Jämsides med de omfattande irrigationsanläggningarna genomföres framgångsrikt på alla bevattnade områden en övergång till ett nytt bevattningssystem, varvid de bevattnade avsnitten betydligt utökas tack vare en bättre anordning av fältkanalnätet, minskning av antalet permanenta kanaler på fälten och deras ersättande med temporära kanaler, vilket gör det möjligt att i större utsträckning utnyttja den bevattnade jorden och vattnet samt åstadkomma bättre betingelser för det bevattnade jordbrukets mekanisering.

Förverkligandet av de planerade stora arbetena med att utveckla bevattningssystemet, att anlägga fältskyddande skogsplanteringar och att torrlägga vattensjuka områden kommer att resultera i att vårt lantbruk höjes till en högre nivå och att landet för alltid kommer att vara säkerställt mot vädrets nycker. (Applåder.) Uppgiften består i att framgångsrikt och på fastställd tid genomföra arbetena med att utveckla bevattningen, att upprätta fältskyddande skogsplanteringar och att torrlägga sumpmarker. Denna sak bör parti-, sovjet- och hushållningsorganisationerna ägna särskild uppmärksamhet.

Det är också mycket viktigt att vidtaga åtgärder för att förbättra skördeavkastningen i områden utanför svartmyllebältet i den europeiska delen av Sovjetunionen. Det är känt, att det i dessa områden finns stora möjligheter att framgångsrikt utveckla jordbruket och boskapsskötseln, emedan dessa områden utmärker sig för gynnsamma klimatförhållanden och tillräcklig fuktighet. Emellertid är skörden av odlingsväxter fortfarande låg i de områden som icke tillhör svartmyllebältet. För att här uppnå höga och stabila skördar måste man framför allt i stor utsträckning organisera kalkning av sur jord med samtidig tillförsel av naturliga och konstgödningsämnen i tillräcklig mängd samt på allt sätt utveckla fodergräsodlingen och förbättra jordens bearbetning.

Vid förverkligandet av uppgifterna att återställa och utveckla lantbruket har våra parti-, sovjet- och lantbruksorgan under efterkrigsåren förbättrat sin ledning av kollektiv- och statsjordbruken samt maskin- och traktorstationerna. Men det förekommer fortfarande fel och brister på detta område.

Vari består felen och bristerna i ledningen av lantbruket och vilka är uppgifterna i samband härmed?

Först och främst bör det noteras, att enskilda av våra ledande funktionärer — särskilt i samband med de små kollektivbrukens sammanslagning till större — intog eller tillät en felaktig ståndpunkt, en konsumentståndpunkt, i frågan om kollektivjordbrukets utveckling. De föreslog att forcera massöverflyttningen av befolkningen i byarna till stora kollektivbrukssamhällen, att riva alla gamla ekonomibyggnader i kollektivbruken och även kollektivböndernas hus samt att på nya platser anlägga stora »kollektivbrukssamhällen«, »kollektivbruksstäder« eller »lantbruksstäder« och betraktade detta som den viktigaste uppgiften för att i organisatoriskt och ekonomiskt avseende stärka kollektivbruken. Dessa kamraters fel består i att de glömde kollektivbrukens förnämsta uppgifter, produktionsuppgifterna, och ställde i förgrunden de av dem härledda konsumentuppgifterna, uppgifterna att ordna levnadsförhållandena i kollektivbruken. De sistnämnda uppgifterna har givetvis en mycket stor betydelse, men de är likväl härledda, underordnade uppgifter, de är inga huvuduppgifter och kan lösas framgångsrikt endast på basis av en utvecklad samhällelig produktion. Att glömma eller förringa de viktigaste uppgifterna, produktionsuppgifterna, kan föra hela vårt praktiska arbete på landsbygden in på orätt väg, försvåra kollektivbrukens fortsatta uppsving och skada såväl själva ordnandet av levnadsförhållandena som hela det socialistiska uppbygget. Partiet vidtog i rätt tid åtgärder för att övervinna dessa oriktiga tendenser inom kollektivbruksuppbygget. Parti-, sovjet- och lantbruksorganen är skyldiga att även framgent ägna oavlåtlig omsorg åt stärkandet och utvecklandet av kollektivbrukens samhälleliga hushållning, som är deras största kraft, och att på denna grundval trygga en ökning av kollektivbrukens varuproduktionsförmåga och en fortsatt höjning av kollektivböndernas materiella välstånd och förbättra deras levnadsförhållanden överhuvud taget.

Vidare bör det noteras att det inom många kollektiv- och statsjordbruk blivit mycket vanligt att anlägga stödföretag för tillverkning av tegel, taktegel o.a. industrialster. Erfarenheten har visat att detta fördyrar byggnadsmaterialen och industrialstren samt — vilket är det viktigaste — leder bort kollektiv- och statsjordbruken från fullgörandet av lantbruksproduktionens uppgifter och bromsar lantbrukets utveckling. Detta förhållande måste rättas, och kollektiv- och statsjordbrukens alla ansträngningar bör helt och fullt inriktas på att ytterligare utveckla en mångsidig lantbruksproduktion, för att i större utsträckning utnyttja deras ekonomiska möjligheter och naturförhållanden i syfte att på allt sätt öka produktionen av spannmål, bomull, sockerbetor, lin, potatis, kött, mjölk, ägg, ull, grönsaker, frukt, te o.a. lantbruksprodukter. Vad byggnadsmaterial och andra industrialster beträffar, så har vår statsindustri och producentkooperationen möjlighet och är förpliktade att i full utsträckning förse kollektiv- och statsjordbruken med allt detta till lägre priser.

Det måste vidare medges att det forfarande förekommer fall då kollektivbruksegendom förskingras samt andra överträdelser av Lantbruksartellens stadgar. I stället för att slå vakt om den samhälleliga kollektivbrukshushållningens intressen, sysselsätter sig några funktionärer i parti-, sovjet- och lantbruksorganen själva med förskingring av kollektivbrukens egendom, de överträder på det grövsta sovjetlagarna samt tillåter sig godtycke och lagbrott i förhållande till kollektivbruken. Dylika funktionärer utnyttjar sin tjänsteställning för att tillägna sig samhällelig jord, de tvingar kollektivbrukens styrelser och ordföranden att gratis eller till låga priser åt dem utlämna spannmål, kött, mjölk o.a. produkter, att utbyta lågproduktiv boskap som tillhör dem mot högproduktiv och värdefullare boskap tillhörande kollektivbruken etc. Alla dessa mot kollektivbruken och mot staten fientliga handlingar tillfogar kollektivbönderna stor skada, hämmar kollektivbrukens fortsatta konsolidering i organisatoriskt och ekonomiskt hänseende samt undergräver partiets och Sovjetstatens auktoritet. Det måste energiskt göras slut på överträdelserna av Lantbruksartellens stadgar och med all den strängehet som den socialistiska statens lagar stipulerar straffa personer, som gör sig skyldiga till förskingring av kollektivbruksegendom, såsom fiender till kollektivbrukssystemet.

Vidare bör det noteras, att parti-, sovjet- och lantbruksorganen i otillfredsställande grad sysselsätter sig med så viktiga frågor som arbetets organisering på kollektivbruken. Ifråga om arbetsorganisationen på kollektivbruken har vissa ledande funktionärer som bekant fullföljt den oriktiga linjen att i kollektivbruken införa isolerade arbetsgrupper och att upplösa produktionsbrigaderna, vilket i själva verket var riktat mot mekaniseringen av spannmålshushållningen och ledde till kollektivbrukens försvagande. Det arbete som utförts för att undanröja dessa fel och förvrängningar, har har möjliggjort att i avsevärd grad förbättra arbetsorganisationen på kollektivbruken och att stärka produktionsbrigaderna. Inte desto mindre förekommer det fortfarande väsentliga brister på detta område. På många kollektivbruk är produktionsbrigadernas sammansättning inte stabil; produktionsmedlen är inte reserverade för bestämda brigader, vilket leder till personlig oansvarighet; till följd av dålig organisationsförmåga går mycken arbetstid förlorad, vilket gör att kollektivböndernas arbetsproduktivitet sänkes och att lantbruksarbetena inte fullgöres i tid. Parti-, sovjet- och lantbruksorganen måste dagligen sörja för att arbetsorganisationen på kollektivbruken förbättras. Det bör införas ett mera progressivt system för inkomstfördelningen på kollektivbruken, så att artellens inkomster fördelas mellan dess medlemmar i enlighet med det antal dagsnormer, som påförts kollektivbonden, och i direkt förhållande till den faktiska lantbruksproduktion, som brigaden, gruppen eller den enskilde kollektivbruksbonden framställt. Detta kommer att göra det möjligt att avsevärt höja kollektivböndernas arbetsproduktivitet och att fullständigt likvidera nivelleringen, och det kommer att bidraga till fortsatt stegring av dagsnormens värde.

Det bör ytterligare påpekas, att det schablonmässiga och formella förfarandet vid lösningen av många praktiska frågor ännu inte avskaffats i ledningen av lantbruket. Parti-, sovjet- och lantbruksledarna tar ofta inte hänsyn till de konkreta, lokala förhållandena och ger likadana anvisningar för alla distrikt, kollektiv- och statsjordbruk samt maskin- och traktorstationer rörande jordbrukstekniken, boskapsskötseln, arbetsorganisationen o.a. lantbruksfrågor. Dylika anvisningar, som är riktiga och nödvändiga för vissa distrikt och jordbruk, visar sig ofta vara otjänliga och ibland rent av skadliga för andra distrikt och jordbruk. Bland parti-, sovjet- och lantbruksfunktionärerna finns det alltjämt inte så få, som bedömer lantbruket och försöker leda det på basis av s.k. genomsnittssiffror. Dessa funktionärer bedömer avkastningen enligt genomsnittsuppgifter och boskapsskötselns produktivitet på samma sätt. Om man nöjer sig med genomsnittsuppgifterna, kan man inte lägga märke till de efterblivna distrikt, kollektiv- och statsjordbruk, där det står illa till, och man kan inte i rätt tid vidta effektiva åtgärder för att lämna dem erforderlig hjälp; å andra sidan kan man inte bakom genomsnittsuppgifterna se de distrikt, kollektiv- och statsjordbruk, som hunnit långt framåt och på vilka de på genomsnittssiffror baserade uppgifterna inte har någon mobiliserande inverkan, utan drar dem tillbaka och hämmar deras utveckling.

Till sist bör man nämna de väsentliga brister som råder ifråga om tillämpandet av vetenskapens landvinningar och föregångsmännens rön i lantbruket. Vi har många avancerade kollektiv- och statsjordbruk samt maskin- och traktorstationer, det finns tusentals föregångsmän inom lantbruket, som på ett nyskapande sätt tillämpar vetenskapens vinningar och uppnår stora resultat i arbetet för att höja avkastningen och boskapsskötselns produktivitet. Men propagandan för och tillämpandet av föregångsmännens rön i kollektiv- och statsjordbrukens produktion är fortfarande otillfredsställande ordnad. Vår lantbruksvetenskap har i hög grad bidragit till att höja lantbruket. De antivetenskapliga och reaktionära idéerna inom lantbruksvetenskapen har avslöjats och slagits ned, och denna vetenskap utvecklar sig nu på den enda riktiga — den materialistiska, mitjurinska grundvalen samt rustar våra funktionärer i deras verksamhet för lantbrukets utveckling. Men trots de vunna framgångarna är lantbruksvetenskapen fortfarande efterbliven i förhållande till de krav, som kollektiv- och statsjordbrukens produktion ställer. Det socialistiska lantbrukssystemet ger vetenskapen stor rörelsefrihet och gör det möjligt att snabbt sprida vetenskapens landvinningar och föregångsmännens rön och att göra alla kollektiv- och statsjordbruk samt maskin- och traktorstationer delaktiga av dem. En mycket viktig plikt som åligger parti-, sovjet- och lantbruksorganen är att på allt sätt utveckla det skapande initiativet hos vetenskapens och praktikens män, att mångdubbla antalet föregångsmän som uppnår höga skördar och hög avkastning inom boskapsskötseln, att stödja allt som är progressivt och framåtsträvande och att inom kollektiv- och statsjordbrukens alla produktionsgrenar snabbare införa vetenskapens landvinningar och föregångsmännens rön på lantbrukets område.

Kamrater! Vi gläder oss alla över den kolossala tillväxten av vårt socialistiska lantbruk. Vårt jordbruk och vår boskapsskötsel befinner sig nu i ett nytt och kraftigt uppsving. Det råder intet tvivel om att våra kollektiv- och statsjordbruk samt maskin- och traktorstationer, utrustade med en rik teknik som de är, inom de närmaste åren kommer att uppnå ännu större framgångar i lantbrukets utveckling, och att vi i vårt land kommer att ha ett överflöd av livsmedel för folket och tillräckligt med råvaror för den snabbt växande lättindustrin. (Långvariga applåder.)


[Nästa] [Opp] [Bakåt]
Vidare: C. Varuomsättningentransporten och Oppåt: SSSR:s folkhushållnings fortsatta uppsving. Tillbaka: A. Industrin.


G. Malenkov: SUKP(b):s centralkommittés verksamhetsberättelse vid 19:e partikongressen (5 oktober 1952).

Uppgiften om författarens namn får ej avlägsnas, utplånas eller eljest göras oläslig.
Förvaras åtkomligt.
Bäst före: senaste ändringsdatum. Äldre versioner bör förstöras.

Hela texten finns även i PDF-filen ckvb19k.pdf, som kan öppnas i GV, Xpdf eller Acrobat Reader och bättre lämpar sig för utskrift än denna sida.

Denna bok kan finnas i somliga offentliga bibliotek. Vill man ha reda på vilka, kan man söka i Libris.

Senast ändrad Mon Apr 16 22:30:09 CEST 2001


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats. Grundadt 1997.

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).