Efter den finska arbetarrevolutionens krossande år 1918 hade Koskinen blivit räddad ifrån arkebusering av kamrater, vilka hade ordnat så, att han hade fått mönstra som matros på en ångare. Och så i maj månad hade där varit femton fångar, som hade förts ombord på denna ångbåt för befordran till Sveaborg, där de skulle avrättas. Fjorton av dem hade varit parvis sammanlänkade medelst handbojor. Den femtonde, författaren Maiju Lassila, hade varit iklädd en tung päls; han hade stått på däck skild ifrån de andra och under särskild bevakning. När ångaren redan hade tillryggalagt mer än hälften av överfarten till avrättningsplatsen, hade Lassila kastat sig överbord i havet. Pälsen, som hade fyllts med luft och svällt som en ballong, hade hindrat honom ifrån att dyka ner under vattnet.

Slaktarna hade skjutit honom i vattnet och sedan dragit opp liket på däck.

En officerare hade spottat igenom stänkbordet och sagt: «Denne hund har tillfogat oss mer skada än ett helt band ur deras rövarföljen.»

free web hosting | website hosting | Web Hosting | Free Website Submission | shopping cart | Coaching Institute | php hosting
affordable web hosting Pets web page hosting web hosting website hosting web hosting service web hosting best web hosting

generaldepoten/vkt/Vi_kommer_tillbaka.html

(Denna fil innehåller hela bokens text, c:a 680 kB, och kan ta lång tid att ladda)

Romanen om Läskikapina av Gennadij FISCH (1934).
Översättning av Erik JONSSON (1998-2005).

Texten är senast ändrad 29.1.2005 (den tjugonionde januari år tvåtusenfem).

Hela boken finns här även beredd för utskrift i PDF-filen viko.pdf att läsa i Xpdf, Acrobat Reader eller GV.

Det förord, som tidigare har funnits här, berör egentligen inte enbart denna bok utan flera av de översättningar, vi har gjort. Det skall därför omarbetas och innehållet förmodligen fördelas på två filer: en om språket i våra översättningar och en om jämförelser ifråga om innehållet emellan olika utgåvor av vissa soc-realistiska romaner och berättelser.

generaldepoten/vkt/Vi_kommer_tillbaka.html

Vi kommer tillbaka … 
(My vernjomsa, Suomi!)

Del I. Folk av en särskild resning, ett särskilt virke … 

Första kapitlet.

Tills hon gifte sig, flöt Elviiras liv lugnt och lyckligt.

Hennes far höll av henne mest av alla sina barn, som alla var lika rosenkindade, lika blåögda och lika ljushårade som Elviira.

Elviira var en omhuldad dotter. Hon hade gått tre år i skola, men när läraren hade sagt, att hon skulle vara den främsta vid konfirmationen, hade fadern bestämt sig för, att det räckte, och tagit hem henne.

Hemma var där mycket arbete. Till gården hörde elva kor, hundrafemtio renar och två hästar.

Elviira mjölkade korna, skötte om lammen och klippte fåren med en väldig, gammalmodig sax; de bräkte ynkligt: „Mä, mä!“. Deras ben brukade Elviiras storasyster Heli få binda ihop. Elviira tyckte synd om dem och hon brukade trycka sin skära lilla uppnäsa mot fårens fuktiga nosar.

Elviira städade rummen; hon dammade av bänkarna och de höga hyllorna, som stod längs väggarna. Vintertid samlades familjen om kvällarna i storstugan, och kvinnorna spann den varma ullen.

I ett så stort lantbruk behövdes där en dräng. Den vintern trädde Olavi i faderns tjänst.

Med yxa och såg var han på väg till fots norrut för att ta tjänst som skogshuggare. På vägen tittade Olavi in i den stuga, varest Elviira stod vid spisen i full färd med att laga kaffe, och han bad att få släcka törsten. Ifrån kaffet steg där en väldoftande ånga opp.

Gubben tyckte om den synbarligen kraftige ynglingen, vilken var lika blyg som han var ståtlig, och han sade:

„Varför skall du gå längre? Bli här hos mig!“

Olavi erinrade sig de skogskojor, varest han hade tillbragt sex vintrar, småkrypen och torrskaffningen, samt att en sticka hade petat ut ena ögat på kamraten (det var därför, Olavi nu gick ensam på sin vandring).

På Elviira rodnade kinderna av hettan ifrån spisen; hon var nyss fyllda sexton, men Olavi var tjugotvå år gammal; och han blev kvar.

En tidig morgon, då Elviira trallande var i färd med att mjölka en ko, kom Olavi in i fähuset; han hade redan arbetat hos hennes far i två månader; och han sade till henne:

„I övermorgons kväll är där fest i byn, och då så skall du bara dansa med mig.“

„Javäl“, sade hon utan att ens tänka efter.

„Och sedan, Elviira, så skall du bli min hustru.“

„Javäl“, upprepade hon, och hon kände det, såsom flöge hon av pur glädje.

Ynglingarna var flinka på att ställa till gille. Men i hela byn var det blott Elviiras far, som hade dragspel, och han hyrde ut det till sådana aftnar för sex mark. Detta var icke så litet, men utan dragspel kunde man ej dansa, och utan dans ingen fest. Många av ynglingarna i byn var framstående dragspelare.

 … Där var redan frost och snö och stjärneklara nätter. Det var tredje året, som kriget pågick.

Kallio hade en tant i Amerika, någonstädes i Kanada. Hon kallade honom till sig, ty där behövdes duktiga skogshuggare i Kanada. Han hade redan bestämt sig för att resa, när plötsligt dessa tyska undervattensbåtar dök opp och började skjuta passagerarfartyg i sank.

Kallios far hade rest till Amerika, när pilten hade varit blott halvårsgammal, och snart hade där varit en fura däröver, som hade krossat honom. Modern till de tre små barnen förblev piga i hela sitt glädjelösa liv.

Kallio, som hade hört talas om undervattensbåtarna, hade icke tagit till Amerika utan beslutat vandra norrut i Finland för att hugga skog hos aktiebolaget Kemi. Han skulle dra iväg dagen därpå, och det vore omöjligt att låta en sådan tilldragelse passera utan kalas.

Redan lade flickorna undan ett och annat till kalaset: någon en klick smör, någon litet mjöl, någon till och med en kyckling; redan knäppte Leino hemlighetsfullt med fingrarna mot halsen för att låta de invigde förstå, att utan brännvin skulle man ej klara sig. Men dragspel hade man intet. Då vände sig pojkarna till Olavi:

„Gubben har skrutit med, att han har en god arbetare i dig. Försök du, för din skull kanske han ger med sig och lämnar ut det.“

Olavi gick opp till husbonden. Gubben satt vid fönstret och läste Bibelen. Olavi borstade av snön ifrån kängornas klackar och tåspetsar, trädde fram till gubben och slog sig ner mitt emot honom. Gubben fortfor att ägna läsningen all uppmärksamhet.

Olavi begynte långsamt stoppa pipan. Det var ej lönt att ha brått om. Lördagsaftonen sänkte sig över byn, som låg där i blånande snö. Sålunda satt Olavi där, mens det skymde och blev mörkt. Gubben höjde sina trötta ögon ifrån Bibelen.

„Tänd lampan, Olavi.“

Olavi reste sig men gick ej för att tända ljuset utan sade:

„Far, i morgon kväll skall pojkarna ha fest. Låt dem låna dragspelet; de skall inte fördärva det.“

Gubbens villkor var oförändrade:

„Sex mark är inte så mycket för sådana, som har tid till att festa, och handklaveret mitt har jag heller inte fått för ingenting.“

Då trädde Olavi gubben närmare och sporde långsamt, med sakta stämma:

„Har far sagt, att jag är en god arbetare?“

„Ja, på dig kan jag då inte klaga.“

„Ge mig då fars yngsta dotter.“

Bägge teg. Men Elviira stod på tröskelen och bad en bön tyst, tyst för sig själv, så att hon nätt och jämnt rörde på läpparna.

När han hade tigit i omkring fem minuter, begynte gubben skratta, och han skrattade allt högre och högre; men ju muntrare gubben grinade, desto mer mulnade Olavi, som slutligen vände sig om i vrede och lämnade kammaren.

Där stod ej längre någon på tröskeln.

Men gubben var full i grin. Sedan ropade han till Elviira om, att hon skulle tända ljuset; det var redan alldeles mörkt.

Hon var i stallet, när hon hörde gubben kalla på henne; hon kysste fölet på dess ljusröda mule, sade: „Adjö med dig, Ukko“, och rusade opp.

Ynglingarna hade hopsamlat det förnödna antalet mark, och Olavi bragte med sig dragspelet till den stuga, varest man hade samlats för festen. De roade sig av hjärtans lust; man snurrade runt i dansen, valde ut sin käresta, sjöng sånger, som prästen icke skulle ha låtit dem sjunga, och drack mäsk, som länsmannen ej tillät, att man kokte.

Alla hade mycket skoj.

Sedan gick pojkarna ut på gatan, skrålade och bankade på fönstren hos de flickor, som ej hade släppts iväg på festen. I en stuga öppnades där ett fönster, och en ung flicka kallade:

„Matti, kom här!“

Matti begav sig in i huset och blev där i en, två, tre minuter.

„Vad har han månne för sig där inne?“

Pojkarna blev avundsjuka; de trängde sig in i huset och under skratt släpade de med sig Matti ut igenom dörren.

Men då spelade Leino ånyo opp på dragspelet, alla återvände till huset igen, åter började danserna, pojkarna kysste sina kärestor, flickorna tryckte sig emot pojkarna, och alla var glada. Vinternatten är lång. När man skulle till att bege sig hemåt, sade dragspelaren Leino:

„Mannar, kan vi verkligen förlåta gubben hans girighet och skona hans handklaver?“

„Det kan vi så klart inte“, tyckte Kallio. „Vi tar isönder det, så ingen djävul kan spela på det mer!“

„Vem skall göra det då? Vi är från samma by som han. Men han där Olavi är en främmad för honom.“

„Ja, jag är honom alldeles främmad“, sade Olavi, och det glimmade till i hans mörka ögon.

Då märkte Elviira för första gången, hur svarta ögon Olavi hade. Man kunde eljest ha förmodat, att han skulle ha lika blåa eller gråa ögon, som alla de andra pojkarna.

„Ja, jag är honom helt och hållet främmad“, gentog Olavi och tog dragspelet ifrån Leino.

Med kraft men helt utan vrede drämde han bälgaspelet i bordet. Dragspelar-Leino ryggade tillbaka.

„Bravo!“ ropade någon av pojkarna, och så teg alla.

Då drog Olavi opp sin präktiga finska kniv och begynte i lugn och ro skära opp den ena ventilen efter den andra. Dragspelet suckade tungt under den skarpa eggen; i bitar föll tangenterna till bordet.

Pojkarna åhörde liksom förhäxade den döende dragharmonikans snyftande.

„Så var den saken klar“, avslutade Olavi.

Hans skugga dansade i taket, och där utbröt ett larm, när alla började tala i munnen på varandra. Olavi svepte i ett enda drag ett glas kall mjölk.

„Vem åtar sig att lämna gubben dragspelet åter?“ undrade Leino förfärat.

„Det är ingenting att asa på. Släng det till svinen -- så är det gjort!“ sade Kallio förbehållslöst.

„Elviira har varit med på vår fest, låt henne också ta hem instrumentet till sin far!“

Alla vände sig till Elviira.

Hon stod på tröskelen och gjorde sig färdig till att gå; hennes läppar skälvde.

„Han skall ge mig stryk“, sade hon med gråten i halsen.

Då trädde Olavi fram, tog det sönderslagna dragspelet och sade muntert:

„Jag skall lämna tillbaka det!“

Hela sällskapet strömmade bakefter honom ut på gatan i den frostiga natten.

Över älvens skrovliga is lyste månens strålar opp en väg. De begav sig till gubbens hus.

I månskenet föreföll de vita fönsterposterna och dörrposterna än vitare, och vännerna kände det en smula kusligt men var muntra ändå. Ynglingarna gömde sig i diket intill vägen. Olavi gick fram till huset; han glattade över de lätt överisade trappstegen, när han tog sig opp för yttertrappan. Han fattade om dörrhandtaget och knackade på. Yrvaket gav hunden skall; bak dörren var där någon, som muttrade:

„Det är väl också ena friare. Festa ända till morgonen, det kan de, men på arbetet, där knäcker de ryggen.“

Så slogs dörren opp. Det var gubben själv, som öppnade dörren.

„Jag har ditt dragspel med mig“, sade Olavi med hög röst, för att pojkarna skulle höra det.

„Det är bra, lägg det på sin plats och gå sedan och lägg dig själv.“

„Jag har tagit isönder det“, sade Olavi ännu högre.

„Varför det då?“ undrade gubben förvånat och misstroget; han drog på orden.

„För att inte du skall kunna bli rik på det!“ nästan vrålade Olavi och vräkte in dragspelet i farstun.

Gubben hötte med näven och väste fram:

„Akta dig, du!“

„Akta dig själv, du!“ svarade Olavi.

Han gick in i farstun, tog yxa samt såg och begav sig åter ut på trappan.

„Packa dig iväg härifrån!“ röt gubben rasande. „Avlöningen din behåller jag för dragspelet.“

Dörren slog igen med en smäll.

„Nu så skall vi tillsammans dra iväg till skogshyggena“, sade Olavi vänd till Kallio, och vännerna skingrades för att gå var och en till sitt.

En månstråle spelade på yxan. Ur skorstenen på ett hus vid bygärdet steg där redan en sträng av frän rök.

„Vi går“, gentog Olavi.

De omfamnade varandra och anträdde så sin vandring norrut. Men de hade knappt kommit förbi sista huset vid bygärdet, förrän de bakom sig fick höra knarrande snö och andfått flämtande.

„Olavi, stanna, Olavi!“

De såg sig om och blev stående. Det var Elviira, som hade jagat ifatt dem på skidor.

„Olavi“, sade hon, „jag ger mig av tillsammans med dig, jag skall bli din hustru.“

„Strunt i korna och renarna, Olavi, strunt i hemgiften och ta du henne, som hon är“, skrattade Kallio.

„Tig med dig, Kallio“, sade Olavi. Så lycklig han var nu! „Elviira, nu skall vi för alltid vara tillsammans! Men varför har du omaka skidor? … “

På deras väg låg där en by med kyrka. För övrigt behövde de den icke; prästen förrättade ceremonin hemma hos sig i sin bostad. De hade inga pengar att betala honom med, så prästen vigde dem på kredit.

Han hade nyligen anlänt ifrån Afrika, där han fram till kriget hade arbetat inom Finska missionssällskapets[Not] mission och ägnat sig åt att »omvända«. negrer.[Not]

Elviira vidrörde med händerna de fina pilarna, pilbågen och det afrikanska kogret; hon förundrade sig och tjusades av allt detta. Olavi för sin del tjusades av Elviira.

Tills hon hade gift sig, hade Elviiras liv flutit lugnt och lyckligt.

Fadern hade lovat bort henne som hustru åt Kaarlo, son till Perttula, en renuppfödare från grannsocknen. Kustaa Perttula hade tolvhundra renar och många arbetskarlar. Perttulas Kaarlo befann sig för närvarande i Tyskland och exercerade på jägarskola. Det var med många »patrioters«. välsignelse, som deras söner i hemlighet hade gått över gränsen och inträtt i kaiserns armé. Kaisern hade lovat Finland oavhängighet.

Under hustruns stilla gråt försköt gubben sin dotter.

„Icke en endaste munfull filmjölk ifrån mina kor, icke ett endaste hår utav mina får, icke ett endaste horn utav mina renar ska varken hon eller Olavi någonsin få!“

Men de hade heller ej räknat med någon hjälp. Olavi ville icke ta med sig Elviira på skogshyggena; kalla skogshuggarkojor lämpar sig ej för unga flickor. Kallio avstod till Olavi sina första och sista besparingar; missionärens fru lånade de nygifta en mindre summa pengar, varvid de var tvungna att åhöra några predikningar om sparsamhet; och Olavi arrenderade en halvt sammanstörtad stuga vid stora vägen.

Under de tre månader, då de skaffade sig allt det nödvändigaste, arbetade Olavi som dräng om dagarna och avsatte nattens timmar till att iståndsätta stugan; ingenting hade de; ur den trasiga spisen rök det in; deras föda bestod av mjölk och bröd; de arbetade utan att låta händerna vila och utan att räta på ryggarna; men de var mycket lyckliga.

När de hade rustat opp detta ruckel en smula, öppnade de matservering.

På vägen vandrade där arbetssökande skogshuggare norr- och österut. De skarpslipade, långskaftade yxorna glänste vid bältena, kängorna knarrade i den frostiga snön, och det ångade om hästarna. De vandrade i sällskap; en timmerkörare med släde och tillsammans med dem två huggare. Huggarna tog tjänst hos en timmerkörare, köraren fick pengar av aktiebolaget på ackord för fällt och framkört timmer och han gjorde själv opp räkning med sina huggare. Huggarna brukade säga, att timmerkörarna betalte dem dåligt, men timmerkörarna påstod, att penningarna blott räckte till hästarnas hö och havre, samt att där ingenting blev kvar till dem själva.

De skogsarbetare, som färdades på vägen, brukade komma in hos Olavi, och på serveringen fanns där kaffe, varmt och sött, smörgåsar med fläsk, piroger, stekt renkött och mjölk; detta var mycket billigt, ty de unga gjorde alltsammans själva.

Mens Olavi högg bränne, bar vatten ifrån brunnen, gjorde opp eld i spisen och styckade renkött, städade Elviira rummen, diskade och torkade om och om igen de talrika kärlen, putsade pannorna, så att de blänkte, knådade deg, formade piroger, skar opp bröd och bredde smörgåsar. De jäktade och knogade dagarna i ända utan att känna trötthet; och de var mycket lyckliga.

Allt på deras servering var mycket billigt, men skogshuggarna köpte icke mycket; ifrån arbete kom de lika penninglösa som de hade gått till arbete; och mycket, mycket sällan inträffade det, att någon beställde en hel middag.

I mars kom nyheten, att där var revolution i Petrograd, men varken Elviira eller Olavi visste, vad det betydde. Prästens fru sade, att allting skulle förändras. Något slags talare kom ifrån staden; han sade också, att hela livet skulle ändra sig.

Men alltjämt drog timmerhuggare med hårt åtdragna livremmar norrut efter arbete, och likadana kom där tillbaka ifrån norr; några var helt unga, andra bevuxna med grånade skägg. De kastade lystna blickar på Elviiras enkla smörgåsar men beställde allt mindre och mindre. Affärerna gick emot konkurs.

De firade Första Maj tillsammans med skogsarbetarna, tillsammans med hela kyrkbyn. Där låg alltjämt djup snö överallt. Elviira var redan i sjunde månaden men roade sig mycket.

En talare stod på trappan till Työväen Talo[Not] -- Folkets Hus, vilket just tillkommit efter förebild ifrån köpingarna, och berättade mycket intressant om ungdomsförbundet. Olavi sade: „Jag har arbetat sedan jag var nio år“, och gick fram till talaren för att skriva in sig i förbundet. Elviira sade: „Jag följer dig“, och så skrev de bägge tillsammans in sig i ungdomsförbundet. Men förbundet föll snart sönder.

„Det var lika gott det, du Elviira“, sade Olavi andra veckan efter flickans födelse, „att förbundet föll sönder. Annars hade vi i alla fall inte haft något att betala medlemsavgifterna med; mens du var sängliggande, så gick affärerna slutgiltigt åt pipan. Vi har inte ens pengar så vi kan betala skulden till prästfrun.“

Elviira skrattade och tryckte den pyttelilla Heli intill sig.

„Min Gud, så hon liknar dig!“ sade Elviira till sin man.

„Nå, där tar du ändå fel. Du och hon är lika som bär.“

Under dessa dagar tog sig Elviiras mor utan sin mans vetskap hem till dottern och hade med sig ett knyte med linnesaker.

Modern sporde Elviira, hur hon hade det; och Elviira sade: „Bra“. Men modern betraktade de kala väggarna och grät. När hon gick, smädade hon sin man.

„Vi måste plöja opp åkern“, sade Olavi, „nästa år så passar det bra, när jag skall gå på arbete i skogen.“

„Nej, det passar inte alls“, svarade Elviira, „jag följer med dig.“

„Du kan inte följa med mig i skogen tillsammans med Heli“, invände Olavi, och de blev nästan ovänner.

generaldepoten/vkt/Vi_kommer_tillbaka.html

Andra kapitlet.

Olavi skrev in sig i Röda Gardet.

Där var femton rödgardister i kyrkbyn. I Olavis stuga gömde de vapnen. Sedan kom länsmannen och förklarade, att där hade varit uppror i Petersburg, men att man hade slagit ner det, att Lenin hade gömt sig någonstans, samt att Röda Gardet var förbjudet även i Finland; så förbandet upplöstes. Vapnen gömde man på nytt på olika ställen här och där.

 … Heli började redan känna igen sina anhöriga, även mormor; denna kom ytterligare två gånger, fastän hon måste gå tre mil[Not] till fots; den lilla skrattade mycket, när mormodern tittade på henne.

Men där var alldeles för litet ätbart.

På nytt bröt vintern in, och det blev en mycket kall vinter. I Suomi[Not] började revolutionen.

I början av februari gick där rykten om, att skyddskåristerna förberedde ett angrepp emot byn. Alla lantarbetare och skogshuggare samlades i Folkets Hus, drog fram de undangömda vapnen och började bereda sig på motstånd.

Elviira lärde de göra vapenvård; hon rengjorde och smorde gevären, mens den efter sin far mörkögda Heli jollrade och saglade vid sidan om henne på bordet.

Skyddskåristerna gjorde emellertid en kringgående rörelse runt om kyrkbyn. Innan två veckor hade förflutit, stod det klart, att fronten hade förflyttats långt söderut, så att denna by befann sig långt bakom fronten. Att slå sig fram till de sina, till de Röda Gardena, vilka segerrikt stred emot de vite långt i söder, var omöjligt; så förbandet upplöstes, vapnen gömdes igen, och alla skingrades åt olika håll.

Elviira tog itu med att polera de redan rena pannorna, så att de blänkte, men där kom nästan ingen till dem på serveringen längre.

Då och då kom där en släde förbi med sårade, och då var det vita.

Sista dagen i februari satt Elviira och Olavi hemma hos sig och drack kaffe. In trädde tre ynglingar, och en av dem röt:

„Vem här är det, som heter Olavi?“

„Jag. Vad gäller saken?“

„Kom med här!“

„Låt mig bara dricka opp kaffet.“

„Här skall inte drickas något kaffe!“

Och så grep de Olavi.

När de alla hade gått, drog Elviira ut lådan i bordet, tog fram mausern[Not] samt tre paketer med patroner, virade in dem i oljade trasor och kikade ut igenom fönstret för att se efter, så att ingen skulle iakttaga henne; hon gick ut på gården och gömde byltet i vedstapelen. När ynglingarna återvände efter bortåt halvannan timme för att företaga husundersökning, höll Elviira på med att mjölka kon. De kallade till sig Elviira från fähuset, tog sig för att genomrota alla saker och rev opp den bäddade sängen men fann ingenting. Då började en av dem hamra med gevärskolven emot golvet och röt:

„Bekänn, var vapnen är!“

Hon sade:

„Det vet jag inte.“

Han rasslade med slutstycket, och hon upprepade:

„Det vet jag inte.“

Då gick den andre fram till det lilla skåp, där Elviira hade satt filbunkar i små krukor; där var hela fyra hyllor fulla. Ynglingen kallade till sig Elviira och tvang henne öppna krukorna; hon öppnade och räckte dem krukorna, men slaktarna vräkte dem till golvet. På så vis slog de sönder fyrtio krukor och gick sedan sin väg.

Men Elviira samlade ihop mat till Olavi och begav sig till Työväen Talo, Folkets Hus, som de vite nu hade intagit. På yttertrappan stod där ytterligare tre kvinnor med knyten. Man släppte icke in dem till fångarna och tog icke emot något. De stod där i flera timmar, blev alldeles stelfrusna och gick förtvivlade hem igen.

Elviira var mycket bitter och ville gråta, men Heli förstod ännu ingenting.

I fyra månader satt Olavi under arrest i kyrkbyn; icke en endaste gång under denna tid fick Elviira se honom, och slaktarna gav honom icke ett enda utav hennes brev.

Hennes mor kom och sade:

„Se, vad det har blivit av dig!“

Men Elviira teg. Gumman fortsatte på nytt med sitt:

„Tänk åtminstone på den lilla!“ Sedan tittade hon föraktfullt på dotterns svällande mage och rådde henne: „Gå till gubben, han skall ta emot dig.“

Elviira fortfor att tiga.

Gumman försvann på nytt i flera veckor. Elviira hankade sig fram på ett eller annat vis. En gång kom där till henne en helt ung pojke, en ljusblond en med skarpskuret ansikte; han lade hundra mark på bordet och sade:

„Detta är till dig ifrån kamraterna.“ När han gick, tillade han: „I morgon bitti så skickar man dem till stan på förhör och rättegång.“

Elviira kunde icke somna på hela natten och tidigt på morgonen begav hon sig ner till älven. Där hade redan samlats folk. Fruar och barn, fäder och mödrar, bröder och systrar till de arresterade stod på stranden; till pråmen släppte man icke fram dem; och Elviira kände sig mycket ensam. De arresterade fördes under bevakning ifrån Folkets Hus till pråmen. Deras handklovar rasslade dovt, när de gick ombord över landgången. Gråten steg opp inom henne. Men bogserbåtens signalhorn överröstade gråten. Heli blev skrämd av tutan och brast i gråt. Elviira försökte trösta henne. Pråmen gnirrade till och lade ut. Vid relingen stod arrestanterna i sina handfängsel och tittade på dem, som hade kommit för att vinka av dem. På nytt fick Elviira syn på ynglingen ifrån gårdagen i hopen på stranden.

„Vad heter du?“ frågade hon.

„Sunila“, svarade ynglingen och försvann i mängden.

Efter två veckor fick Elviira ett brev ifrån sin man; han hade hälsan, vilket han även önskade henne; han befann sig i fängelset i Kuopio, där han måste gräva många gravar till dem, som dödats eller avlidit i vitgardisternas fältsjukhus; detta var hans enda tröst.

Livet var svårt för henne; hon klarade sig ej på sitt lilla lantbruk med dess enda ko; hon hade blivit alldeles försvagad, och ingen ville anställa henne såsom piga.

I november födde hon sin andra dotter; denna fick namnet Nanni. Elviira skrev brev efter brev till fängelset, men man släppte ej igenom några brev. Modern försökte gång på gång övertala henne att återvända till fadern. Men Elviira mindes, att Olavi velat plöja opp åkern och beså den åt henne. Hon grät var gång och sade, att hon skulle vänta på Olavi där i stugan. Sålunda förflöt vintern.

Grannfrun berättade för Elviira, att guvernören kanske skulle släppa hem Olavi för att plöja och så på åkern; ty ju färre fattiga där funnes, desto lugnare vore det för myndigheterna; och sådana fall skulle redan ha förekommit i grannbyarna.

Elviira reste med spädbarnet Nanni i famnen (Heli hade hon lämnat hos grannens) och tillsammans med denna kvinna, som också skulle lägga sig ut för sin arresterade make, till Kuopio, där Olavi var inspärrad. Hemifrån for de iväg i båt medströms på älven och sedan seglade de över en sjö; en gladlynt, talför och undersätsig skogshuggare hjälpte dem ta sig över sjön. Sjön hade nyss blivit isfri, och det var kyligt. Fastän ynglingen hade brått att komma iväg till flottningen, så hjälpte han ändå kvinnorna. Elviira kallade han neiti,[Not] och först efter att hon hade vänt sig bort ifrån honom och givit Nanni bröstet, tilltalade han henne rouva, fru.

„Var är det, ni har så brått med att komma hän, rouva? …  A-ha! Har de tagit maken på misstanke, att han har varit med i rödgardisternas förband? Jag förstår. Med mig är det sämre. Jag och bror min var renvaktare hela vintern; vi drev ut husbondens renar på vinterbete. Vi återvände, såsom det var bestämt, till kyrkbyn, och då så talade man om för oss, att här har varit revolution och inbördeskrig, men det har ni, pojkar, försummat.“

De steg ur båten. Ynglingen hjälpte dem dra opp den på stranden och gömma den i skogen. Jorden var ännu våt och fuktig.

Kvinnorna fortsatte till fots. Ibland fick de skjuts med någon bonde som skulle samma väg med sin kärra. Sedan gick de ombord på en liten ångare och anlände till staden efter två dagar.

Där författade Elviira en böneskrift, grannfrun skrev sin, och de gick bägge två till fängelsedirektören.

Chefen för fängelset genomläste böneskriften, tittade på kvinnorna, tog den svettiga pincenezen ifrån näsan och knäppte några gånger med fingrarna rätt framför näsan på Nanni, som log där hon låg i Elviiras famn. Den lilla flickan blev förskräckt och brast i gråt. Då blev chefen arg, röt åt kvinnorna och drev ut dem ur arbetsrummet.

Efter några minuter kom där en fångvaktare ut till dem och hälsade, att chefen befallde dem att resa hem, och att deras fall, det skulle han avgöra i vederbörlig ordning.

De återvände hem på samma väg, som de var komna dit.

 … Heli hade ätit något slags giftiga bär och jämrade sig hela tiden. Elviira kände det, liksom vore detta hennes sista dagar i livet.

Men i alla fall kom där efter några dagar en fångvaktare med Olavi.

Olavi hade magrat mycket, och hans ögon hade blivit än mörkare.

När Elviira fick se sin man, störtade hon honom till mötes ifrån yttertrappan, men fångvaktaren avlägsnade henne helt lugnt och sade:

„Han får arbeta hemma hos sig på åkern på ett villkor: han får inte säga ett ord, och det är strängeligen förbjudet att gå fram till honom. Det hänger på dig, om han skall få arbeta, eller om jag strax ska föra bort honom.“

Olavis sorgsna ögon (så mycket han ansträngde sig att se obekymrad ut!) underströk, att fångvaktaren hade menat allvar.

Nu inleddes där en ny prövningens tid för Elviira.

Grannarna lånade gärna ut både häst och plog; Elviira satt i ett öppet fönster, som vette rätt ut emot åkern, och hon höll Nanni i famnen, för att Olavi skulle få se dottern, som hon hade fött under hans bortovaro; Heli hade ännu ej kommit på benen efter sjukdomen.

Fångvaktaren tillät icke Olavi att se sig om: han måste så snabbt som möjligt plöja opp jorden. Olavis resliga gestalt lutade sig över den tunga plogen, och han stapplade fram.

Elviira satt i fönstret och såg på, mens hennes man plöjde och den likgiltige vaktaren stod med geväret i remmen.

I skymningen fördes Olavi och grannfruns man till en cell i Folkets Hus, varest där icke längre förekom några politiska möten och där blott sällan anordnades danstillställningar.

Man släppte ej in kvinnorna till fångarna, utan tog endast emot knyten med mat ifrån dem.

Elviira kunde icke somna på hela denna natt och hon tänkte mycket på vem, som kunde ha nytta av, att Olavi blev så avtärd och pinades så.

Följande morgon började Olavi åter arbeta på åkern, och Elviira satt liksom föregående dag vid fönstret med Nanni i famnen. När Olavi rätade på ryggen och torkade svetten ur pannan, blickade han emot fönstret, och deras ögon möttes. Mössan tog han ej av; varför skulle han visa henne, att man hade rakat huvudet på honom; det visste hon väl ändå.

När deras ögon möttes, log de mot varandra; och så lutade han sig på nytt över plogen. I en jämn lunk gjorde hästen sitt hårda arbete, likgiltigt stod vaktaren där … 

En gång stötte plogen emot ett runt stenblock, och för Olavi var det ett hårt arbete att baxa det bort ur fåran. Då lutade fångvaktaren bössan emot en liten gran, hjälpte till och sade sedan:

„Sådan är nu en gång vår jord.“

Efter fyra dagar återförde man Olavi och grannfruns man till fängelset.

Där kom ett meddelande ifrån fängelset på ett grått kort utan kuvert, att Olavi hade dömts till tre års straffarbete, och då kom hennes far och mor strax hem till henne. Fadern trädde in i rummet och befallde Heli: „Klä på dig!“, tog den lilla Nanni ur Elviiras armar och sade:

„Nu åker vi.“

Hon teg.

Men gubben talte då som så:

„Med Olavi skall vi försonas, när han väl är hemkommen, men nu så åker vi.“

Elviira samlade ihop sina saker, och de körde iväg. För släden hade man spänt den trygga skäcken Ukko.

»Herregud, så han har vuxit!«.

Snön låg ännu djup, och kon kunde man icke driva på. Då band fadern ihop hennes ben. Man lade kon i en annan släde och på så vis kunde man forsla henne. Det var mycket roligt för Heli. Man hade täckt över kon med ett hästtäcke, men hornen stack opp och erbjöd en märklig anblick; där stod ett moln av ånga ifrån hennes andedräkt, som trängde opp igenom täcket.

Åter mjölkade Elviira korna, skötte om lammen och klippte med en väldig, gammalmodig sax fåren, som bräkte ömkligt; och hon städade storstugan. Hennes storasyster Heli hade gift sig, och hennes yngre bror hade blivit jägare.

Tiden gick, som om ingenting hade förändrats, om man icke räknar med omsorgerna om lilla Heli och lilla Nanni, om än mormor och morfar icke lät någon komma åt dem utan skämde bort dem mycket. Men redan hade hon drömt två gånger i rad om Olavis kraftiga, över plogen böjda rygg och hans slätrakade, alldeles främmade huvud. Under hela dagen efter drömmen höll sig Elviira hos Nanni.

Med stockarnas dånande igenom forsarna drog timmerflottningen förbi. Man hade redan anordnat en färja, och brodern kom hem ifrån skogen med två små späda björnungar till Heli och Nanni.

Björnungarna försökte brumma som fullvuxna; när katten fick se dem, reste den ragg och sköt rygg, så att morfar blev full i grin.

Till följd av alla bestyr märkte Elviira icke, hur älven överdrogs med en isskorpa.

Morfar uttänkte ett nytt konststycke: han täljde ut några små kärl ur träbitar, hällde mjölk i dem och ställde dem på golvet nedanför fönsterbrädet.

Heli kom fram till dessa skålar och försiktigt, i lönndom, skummade hon av den tjocka, vita grädden, så att hon blev alldeles smord om munnen; sedan tog Nanni efter Heli och började även hon nalla grädde, varvid hon ibland spillde ut skålens innehåll på golvet.

När de hade satt sig att äta, undrade plötsligt morfar med hotfull röst: „Vem är det, där har tagit av min grädde?“ och Heli gömde sig under bordet, men då brukade morfar säga:

„Vad är det för obegripliga ting, som tilldrar sig här i vårt hus!“

Elviira dukade av bordet och diskade kärlen.

En gång kom Elviiras äldre bror förargad hem ifrån timmerhuggning. Han sade, att nu skulle han arbeta hemma, ty skogsarbetarna strejkade.

Tiden gick, björnungarna var man redan tvungen att hålla i kedjor, och snart fick Elviira träffa Olavi.

Det var sent på hösten år 1921, när firma Gutzeit ifrån uppköpare i Storbritannien hade erhållit en millionorder på telegrafstolpar och järnvägssliprar och beslutat sig för att uppfylla leveransen med timmer ifrån skogarna i Sovjetkarelen. Men för att kunna göra detta måste man först lägga beslag på dessa skogar! Det var då, som förband utav finska frivilliga började sända »hjälp«. till de »karelska bröderna«..

generaldepoten/vkt/Vi_kommer_tillbaka.html

Tredje kapitlet.

Aldrig förr hade Kallio arbetat så mycket som denna vår.

Han genomgick hela flottningen ifrån början till slut, inandades dofterna ifrån den vilda skogens klibbiga knoppar, ifrån den glesa häggen. Efter femton timmars arbete i det fria plägade han sova som en stock utan att kläda av sig.

Enorma, kraftiga timmerstockar utav byggnads-, skepps- och balanstimmer hade med stort kraftuppbåd under den långa polarvintern dragits fram och oppstaplats vid älvens bräddar.

Islossningen på älven försiggick med dunder och brak. Tenniöjoki, Sallajoki, Värriöjoki, Luirojoki, Riestojoki och tiotals andra strida flottningsälvar på tjugo, femtio eller hundra versts längd rinner ut i och förenar sig med Kemijoki.[Not]

Längs älvstränderna låg där olika konkurrerande aktiebolags skogslotter, och allt timmer flottades till bolagens sågverk i Rovaniemi, Tervola och Kemi.

När timmerhuggarna och flottarna på grannlotten, vilken tillhörde en konkurrent, plötsligt gick ut i strejk, höjde det bolag, Kallio arbetade för, betalningen med flera penni i timmen för att undgå missförstånd; så pojkarna arbetade som djävlar på ackordet.

Kallio var igång och arbetade tillsammans med några andra ynglingar, när Inari kom och ställde sig vid sidan om honom.

Inari njöt av denna anblick; så flinkt och lättvindigt han arbetade.

Timmerstock efter timmerstock, stapel efter stapel vräkte de ner i älven ifrån dess branta, klippiga stränder. I hundratal och tusental rullade stockarna dånande ner i det kalla, forsande vattnet långt utåt nätterna, som här är underbart ljusa och klara.

Framemot kvällen föreföll det, som om ingen älv funnes och intet vatten utan ett flytande brädgolv utav timmerstockar; stockarna stöter ideligen emot varandra, så att ett dovt eko genljuder många verst däromkring. Timret flyter tätt, den ene stocken intill den andre, och hela älven är full utav dem så långt, ögat når. Detta kallas lösflottning.

Pojkarna gick in för arbetet och efter arbetet staplade de sig själva likt timmerstockar under buskarna, där de föll i drömlös sömn.

Inari sade, att det var för litet, man fick för sådant arbete; basen tittade snett på honom, men Kallio tänkte, att Inari visst hade rätt.

Efter ett par tre dagar sade Inari, att han var ked på sådant arbete och att han skulle gå och arbeta på bommen; där vore det muntrare, och här skulle man bara rulla stockarna; det kunde en häst förstå sig på. Kallio beslöt sig för att följa med honom.

Basen upplyste honom om, att man behövde arbetare vid den bom, där man märkte stockarna, en dryg mil därifrån.

De vandrade längs älven intill den skogklädda, brant stupande stranden. Detta var deras första vilodag på hela tiden.

Kallio sade:

„Vilken rikedom med all denna skog!“

Men Inari svarade:

„För herrarna är detta för litet; de skall ge sig på den karelska skogen.“

Då skrattade Kallio.

„Vem vill ge sig på den?“

Men Inari svarade:

„Det märker du nog, när man klär ut dig i uniform och tvingar dig; då skall du också ge dig på den.“

Kallio grinade igen; han var timmerhuggare och icke soldat; om han icke hade krigat ens under inbördeskriget, då skulle ingen kunna tvinga honom att kriga nu heller.

De gick vidare längs den branta, klippiga stranden och såg, hur älvens sidoarmar var avbalkade med länsor, för att inga stockar skulle slita sig och flyta iväg åt fel håll. Jättelika, uråldriga furor vred sig likt videspön i forsarnas virvlar och likt tändstickor skuttade de omkring i det skummande, kalla vattnet.

„Vilken kraft!“ sade Kallio.

Han betraktade älven, och inför hans ögon flöt där timmer förbi i en oupphörlig ström. Det började gå runt i huvudet, och han blev rädd för, att han rätt som det var skulle falla i vattnet. Det var icke alla stockar, som tog sig oskadda förbi forsen; de slungades emot de skarpa stenarna, de vred sig likt snurretoppar, de var redan kala och barkade, när de for ut. Andra stockar försökte kila sig fast vid stränderna, gömma sig bakom stenar, bak sjunkna trädstammar. Men på stränderna vid timmerstaplarna stod där vakter, som med svordomar och spetsiga stockhakar stötte ut de tröga stammarna i det överflödande vattnet.

När Inari och Kallio kom fram till bommen, var det tydligt, att man hade fått signal nerifrån därom, att man kunde släppa iväg timret.

De, som arbetade på bommen, öppnade den. Det ifrån alla håll ihopträngda timret slet sig loss och trängde ut igenom öppningen. Där ljöd ett larm av gnissel och knarrande; stockarna tryckte sig och gned sig emot varandra, trängdes, för att komma igenom den trånga mynningen; högvis travade de huller om buller opp sig på ömse sidor om öppningen.

Nu var varendaste sekund dyrbar; vid vilken krök som helst kunde där på grund utav en tidigare förbisedd fuktvedsstock uppstå en bråte. Men skogsarbetarna arbetade utan glöd; basen var tydligen i sin barack, i bastun.

Men se, där for han ut ur vaktstugan med ett rop och en svordom; och strax rusade två flottare med stockhakar ner; de kasade nerför branten och snubblade över de rötter, som stack opp ur den fuktiga marken.

Men Inari hann före dem. Han stack iväg utan stockhake. När han springande hade nått fram till stranden, slängde han ifrån sig sin alltjämt rykande pipa på stenarna, ryckte en stockhake ur händerna på en häpen flottare och började dansa över vattnet. Han följdes utav två andra.

Kallio stod vid branten och kunde icke ta ögonen ifrån flottarna, som löpte över vattnet.

Med akrobatisk skicklighet jumpade de från den ene flytande timmerstocken till den andre; de glatta stockarna gav sig iväg och snurrade runt under fötterna. Varendaste sekund såg det ut, som om flottarna och Inari skulle störta i vattnet och övertäckas, krossas, uppslukas i hela denna täta, oavbrutna ström av timmerstockar.

Men Inari hoppade från en dykande stam till en annan, ifrån den andre till en tredje så snabbt, att han ej ens hann bli våt om fotsulorna.

Han var allaredan mitt ute på älven och gav den opphopade timmerhögen en stöt med stockhaken.

Stockarna delade på sig och satte sig i rörelse på sin väg. Men likt en dansör på ett slätt golv återvände Inari hoppande ifrån stock till stock till stranden.

Två arbetare styrde redan lugnt timrets rörelse. Kallio stod vid branten med vitt oppspärrade ögon, hänförd och avundsjuk på kamratens konster. Han hade själv flera gånger tagit sig över till andra stranden på flytande timmerstockar, men Inari -- Inari var den skickligaste flottare, han någonsin hade sett. Även basen, som stod på stranden, skällde ut flottarna, pekade på Inari och sade:

„Där ser ni en riktig flottare! Sådan var jag för femton år sedan, sådana var alla då på den gamla goda tiden.“

Runtomkring härskade den nordiska våren. Allt var indränkt med skogens dofter. Gråa fåglar väsnades. Myggorna levde opp; nu måste man gömma sig om nätterna i bastun, låg som den var och utan fönster.

Förutom att utföra arbetena vid bomöppningen, ivägsändandet av timmer på älven och reglerandet av dess rörelser inom bommen måste Inari och Kallio förse stockarna med aktiebolagets märke, ett enkelt kors, för att man vid älvmynningen icke skulle sammanblanda dem med timmer, som var märkt med andra skogsbolags märken, såsom »H«., »N«. o.s.v.

Det var icke mycket, de förtjänade, men Inari hade åtminstone vunnit basens bevågenhet. Denne hade till och med givit Inari sin pipa, eftersom Inari hade slängt sin snugga på stenarna, när han hade rusat iväg för att röja undan hindret, så att den hade spruckit.

Tillsammans med dem arbetade den redan litet äldre flottaren Sara.[Not] De arbetade fjorton till sexton timmar om dygnet, och under de hetsigaste tiderna även alla tjugofyra timmarna. De bespisades med bröd och amerikanskt fläsk; ibland stekte de potatis i askan efter lägerelden; och de drack kaffe.

Dag efter dag skötte de bommen och märkte timmer. Om morgnarna tyckte Kallio till och med om att sätta kors på stockarna. Men framemot kvällen stod det honom opp i halsen.

„Varför är du så flitig med varenda en? Gör så, som jag“, sade Inari.

„Hur då?“

„Jag märker bara var femte eller var tionde.“

„Men då kan de ju inte veta där nere vilka stockar, som tillhör vem.“

„Gör det inte oss det samma? Nog skulle det väl vara skojigt att titta på, när herrarna slåss om det inbördes?“ Inari grinade högt.

Kallio glodde på honom och tänkte, att han skulle ge två mark för att få titta på, hur herrarna grälade och slogs med varandra. Han hade visst varit dum, som hade märkt varenda stock. Men här blandade sig Sara i deras samtal. Han saknade två framtänder och därför verkade han gammal för sin ålder.

„Jag anser“, sade han, „att om man åtar sig ett arbete, så skall man också fullgöra det samvetsgrant.“

„Betalar de dig också samvetsgrant? Hur mycket är det, du har med dig hem efter detta straffarbetet? Är det mycket, du skickar till dina gamla föräldrar?“ frågade Inari skarpt.

Sara höll mycket av sina föräldrar, som redan var helt hjälplösa, men han kunde av sin arbetsförtjänst icke sätta undan ens den minsta lilla smula pengar till dem.

Han blev tyst, men Inari gav sig icke:

„Fyra mark i timmen, det är för litet, för åtta skulle man kunna arbeta. Du skulle ha sett aktiebolagets utdelning.“

„Har du tittat på den, då?“ undrade Kallio.

„Tja, kasta ett öga på detta.“

Ur tobakspungen drog Inari opp ett stopp piptobak och ett tidningsurklipp, vilket han stack under näsan på Sara. Men Sara började icke läsa.

„Jag har bara gått tre veckor i skola“, mumlade han fram, „annars hade jag inte blivit konfirmerad, och är man inte konfirmerad, så får man inte gifta sig. Men det var där ingen nytta med, för jag dör som ungkarl.“

Det var också med möda, som Kallio tog sig igenom den i tidningen tryckta årsberättelsen för aktiebolaget. Inari förklarade för honom, vad utdelning var för något, och vilka enorma vinster, aktieägarna inhöstade detta år.

Sara tog sin stockhake och begav sig till sin post. Han tänkte på, att åtta mark i timmen i stället för fyra icke vore så illa, och på fjorton timmar innebure detta hundratolv mark om dygnet; av dem skulle han kunna sända femtio till sina föräldrar, så att de åtminstone några dagar om året icke skulle behöva arbeta.

Efter detta samtal började Kallio, när icke basen närmade sig, märka endast utvalda stockar, och hela tiden roade han sig med att föreställa sig, hur aktieägarna där ute vid havet skulle okväda varandra, när de icke visste vem, det omärkta timret tillhörde.

De sov i en kvav liten bastu, både de och basen och ytterligare fyra man; de låg huller om buller med kläderna på.

Så var det en gång, när Inari, som hade legat vid sidan om Kallio, rörde på sig och drog fyr på en tändsticka, varvid dess knopp, mens den ännu var het, flög av och brände Kallios öppna handflata. Kallio vaknade och stötte med handflatan till Sara, som låg på andra sidan om honom. Kallio hörde, hur Inari försiktigt kröp ut ur bastun, men Sara sade till honom:

„De andre i byn har bestämt, att i sommar så skall de stoppa gräs i säckar åt min farsgubbe. Ur alla säckar i byn så kan han sedan samla hö åt sig.“

När Sara hade sagt detta, vände han sig på andra sidan och begynte snarka. Redan halvt i sömne hörde Kallio, hur Inari klättrade opp och sträckte ut sig vid sidan om honom. Han var alldeles genomvåt.

„Vad är där med dig?“ undrade Kallio.

„Inget särskilt, jag har bara doppat mig. Sov nu.“

„Med kläderna på?“

„För att dränka småkrypen“, sade Inari med ett grin.

generaldepoten/vkt/Vi_kommer_tillbaka.html

Fjärde kapitlet.

Kallio vaknade, när solen redan sken över skogen, älven spelade med sitt silverblänk och stockarna forsade fram som en tät massa.

Samma dag anlände där en företrädare för aktiebolaget och försökte övertala alla flottarna till att åtaga sig övertidsarbete.

Vårfloden hade fört mycket virke på avvägar till böndernas åkrar. Stockarna var i vägen för plöjningen. Man måste asa dem tillbaka ner i älven. Utefter hela loppet hade tusentals stockar ur den tidiga flotten hamnat på åkrarna och på stränderna, och bland dessa stockar fanns det dyrbara, utvalda däcksvirket.

„Vi arbetar så mycket, men några pengar, det får vi inte se“, sade Sara förargat.

Kallio frågade:

„Hur mycket betaler ni?“

„Vilken fråga! Vi skall ha minst en mark styck, men till det kommer timlönen“, klippte Inari tvärt av.

Bolagsmannen svarade intet utan reste sig blott och gestikulerande vandrade han ett stycke längs stranden tillsammans med förmannen.

Basen kom snart tillbaka och sade till Inari:

„Har du satt röken ifrån min pipa i halsen, eftersom du kan säga något sådant? Vad skall då en enda stock komma till att kosta?“

„Vad rör det mig?“ klippte Inari av och tillade: „Ta du din pipa igen, annars så skall jag kanske någon gång sätta den i halsen.“

Basen skämdes. Han rynkade näsroten och svarade försonande:

„Bortskänkt är bortskänkt.“

Då gav Inari pipan till Kallio, och Kallio blev mycket glad. Aldrig i livet hade han haft en sådan god, inrökt pipa. Men just som han knöt opp tobakspungen för att stoppa pipan, kom där en helt ung pojke ditspringande.

„Stäng bommen, stäng bommen, där är stockning i forsen!“ skrek han.

Alla intog sina platser och stängde lugnt avloppet. Men allt timret hade passerat. Bolagstjänstemannen blev orolig.

Kallio, Sara, Inari, tjänstemannen och basen rusade längs stranden till forsen. De var tvungna att springa så omkring två kilometer.

Kvistarna hakade sig fast i kläderna, grenarna piskade mot ansiktet, rötterna grep efter fötterna och fin vårspindelväv klibbade fast på kinderna.

Vid forsen stimmade folk hjälplöst omkring. Så brukar det ofta vara vid stora olyckor.

Fram till Inari kom där en flottare med skarpt ansikte och nästan vitt, linfärgat hår.

„Är det du, där har gjort detta, Sunila?“ frågade Inari med en viskning.

„Mm.“

„Präktigt! Är våra stockar komna förbi här?“ viskade Inari.

Kallio hörde hela samtalet i öronvrån, men begrep ingenting. Faktiskt var Inari en likadan flottare, som han själv, men ändå på något vis icke riktigt lik de andre; han hade något slags hemligheter.

„Ja, de har flutit förbi“, svarade Sunila med en likadan viskning, „Det går som smort. Där nere fungerar det också. Tror du, han där är hitkommen för ingenting?“ Han visade med blicken på bolagsrepresentanten; denne sprang omkring på stranden och bad, att någon skulle lösa opp bråten, ty man finge ju ej uppehålla flottningen.

Kallio hade mer än en gång sett timmerbråtar, till och med två gånger själv löst opp dem, men en sådan stor en hade han aldrig fått se.

Vad är då en bråte?[Not]

Någon av stockarna stöter emot en sten i forsen, hejdas i sin bråda framfart och stannar opp. Emot den stöter andra stockar, som kommer efter i en oavbruten ström, var och en stannar opp och hejdar en annan. Där har ej ens gått två timmar, innan där har vuxit opp ett berg av stockar, och det växer för vart ögonblick. Där kommer mer timmer hela tiden.

„Det var väl, att de fick stängt bommen“, mumlar basen, och där framtränger stora svettdroppar på hans panna.

„Om man lämnar det så“, säger Sunila, „så skall det växa sig högre än bankhuset i Uleåborg,[Not] och under vattnet så skall det nå ända ner till botten. Detta förstår jag mig på.“

Bråten vidgas; var stock förenar sig med grannen till vänster och till höger; de stönar och de knakar, forsen skummar vitt.

Bolagsmannen rusar omkring på stranden. Han skulle vilja skjuta den odugling, som har försummat denna bråte. Om man hade kommit på den i tid, så kunde ju vilken flottare som helst ha slagit loss den förste fastkilade stocken, så att allt hade flutit i vanlig ordning, och lösflotten skulle lugnt ha strömmat vidare på älven. Men han vet, att ifall han nu sätter igång med att domdera och hota, då är spelet förlorat, så att ingen skall vilja riskera sitt skinn för att bryta opp bråten.

Därför ränner nu denne bolagets representant av och an på stranden och ber flottarna om hjälp, innan det blir för sent, mens man ännu kan bryta opp bråten.

Alla blott står där; vem har väl lust att våga livet! Men där kommer bara fler och fler timmerstockar, så att bråten brakar, knakar och jämrar sig. En levande, skälvande fördämning växer opp inför ögonen, och där piskas opp vitt skum i forsen. Kallio tittar på Inari och tänker: »Jaha, nu så är där inga hemligheter, som kan hjälpa dig!«.

Samtidigt samlar där sig i bommen timmer, vilket hålles tillbaka, genom att utloppet är stängt. Och så ser Kallio: Inari för med sig Sunila längre hän ifrån stranden, drar fram några papperslappar och överlämnar honom dem; därefter beger han sig tillbaka till stranden, träder fram till aktiebolagets företrädare och säger:

„Jag skall riva opp bråten.“

Denne stirrar på honom i glad förvåning och sträcker fram handen till handslag.

Men Inari griper, som om han i hastigheten icke har hunnit ta emot den hand, som har sträckts ut emot honom, en stör och är redan flinkt på väg fram över stockarna.

Basen, som torkar svetten ur pannan med en ljusröd näsduk, viskar:

„Nej, jag har inte tagit miste på den mannen.“

Kallio följer upphetsat varendaste rörelse, Inari utför. Han vet, att huvudsaken, det allra viktigaste, det är nu att finna den stock, som först har satt sig fast, som har korkat till hela denna timmerström. Han vet, vilket farligt företag, Inari har inlåtit sig på. Om man i denna enorma hög kan hitta den förste stocken, den man behöver få fatt i, rycka loss den, vräka undan den, då rasar på en gång hela denna bråte, så att stockarna flyter åtskils åt sidorna likt tändstickor.

Kallio följer Inari med avundsjuk begeistring.

Bolagets tjänsteman har stelnat till. Basen, Sara och andra flottare iakttar uppmärksamt Inari. Han kravlar omkring på stockarna, som glider under fötterna på honom; de flyter undan och gungar till. Inari ser sig vaksamt omkring och med hela sitt väsen -- med ögonen, med de spetsade öronen, med händerna, med fötterna och med stången -- söker han den först hejdade stocken ibland tusen stockar av byggnadstimmer, balanstimmer, props, däckstimmer -- proppen är en utav flera tusen.

Men se, där fäktade han med armarna, och stången klöv luften.

Han har väl inte glattat?

Nej, han har känt sig för och fått syn på stocken. Han liksom flyter fram över stockarna, och hans resliga gestalt håller jämvikten, förefaller det, utan någon som helst anspänning.

Nu börjar det, som är huvudmomentet i detta företag och det allra farligaste. Nu så, när han stöter denna stock ur läge, när den sliter sig och rusar nerför forsen i ett sjudande, bländande skum -- då rasar hela bråten ihop, springer sönder med ett dån, och stockarna, som studsar över stenarna, störtar i en tät massa framåt, och då måste han på en, två, tre sekunder hinna hoppa undan, vända sig om, flyga bort ifrån denna oordnade, brakande ström. Ett felsteg, och … 

Kallio sluter ögonen och lyssnar på sitt hjärtas förfärliga larmande och bankande. Sedan spärrar han på en gång opp ögonen, och se -- bråten faller sönder … 

En enda stock flög högt i luften, och de andre störtade sig stötande emot varandra nerför forsen, ställde sig på ända och föll på nytt ner.

Bolagsrepresentanten sätter sig ner ett tag på kanten av en stubbe, sticker handen i kavajens innerficka och drar av någon anledning fram plånboken.

Inari står något blek men leende på stranden och ber Sunila om pipan.

Men Sara viskar i Kallios öra.

„Lär dig, Kallio. En sådan människa kan man förlita sig på. Jag vet, man kan bara förlita sig på den, som arbetar väl.“

Kallio nickar instämmande och känner, att han har blivit alldeles mjuk som vadd i benen och torr i munnen.

De går tillsammans fram till sin kamrat, grinar glatt, trycker hans sträva näve och grinar igen: världen är underbar!

Basen säger:

„Nu går vi tillbaka, gubbar; vi måste öppna bommen och släppa flotten vidare.“

De går tillbaka. Världen var djävligt bra, och Inari, han var väl nog en riktig karl. Ja, en sådan kunde man förlita sig på!

De släpper ut timret ur bommen, och stockarna flyter iväg på sin långa färd.

Men på kvällen kryper flottarna åter in för att lägga sig att sova i sitt kyffe, och på nytt drar sig Inari ut i skogen och kommer icke tillbaka på en lång stund. Men Kallio sover icke. Han undrar, var Inari kan ha blivit av, reser sig litet, slår huvudet i taket och muttrar „Saatanan perkele!“; och så kryper han ut i det fria.

Natten är klar; i den hemlighetsfulla, ljusa, vita natten sträcker sig strandens tallar ut och susar över branten; därinunder brusar den strida älven, och mycket nära sjunger där en fågel, tydligen en lövsångare.

Kallio tar fram tobakspungen och stoppar den nya pipan, mens fågelen sjunger. Han stoppar undan pungen och minns, att det är Elviira, som har sytt den, och han tänker: så snart flottningen är över, så skall han gå och hjälpa henne under två-tre dagar med arbetet på åkern.

Natten är alldeles klar, men Inari kommer icke tillbaka. Plötsligt hör Kallio ett plaskande därnerifrån. Vad fan kan detta betyda? Han hasar sig ner för branten och ser: Inari står med vatten till bröstet invid stranden och försöker fästa någonting vid en stock; men stocken står icke stilla; den leker som ett föl. Då smyger sig Kallio försiktigt närmare och iakttar detta: Inari fäster ett plakat vid några grenar, han har gillrat opp på stocken. Kallio läser hastigt i den nordiska sommarnattens ljus plakatets enorma bokstäver:

VI KRÄVER 8 MARK I TIMMEN --- ANNARS STREJK!

Inari sätter fast detta plakat; det syns, att det icke är det första under denna natt; han stöter med stockhaken ut stocken i älvens mitt, och den åker tjänstvilligt neråt med strömmen. Kallio ser på och tänker: »Ifall stocken går ända till havet, då skall den tillryggalägga trettio mil, och en väldig massa flottare får läsa plakatet …  Men basen på nästa bom skall slita sönder det! …  Men kanske, han kanske inte river isönder det, han kanske inte lägger märke till det, utan arbetarna flottar det vidare.«. Han ler. »Han är en listig djävul, han, Inari!«.

Men Inari tar sig oppför branten med hackande tänder. Då kommer Kallio plötsligt fram ifrån sitt gömställe bak tallen, härmar en björn och brummar på skämt:

„Jag har nog sett alltsammans -- r-r-r-r! -- jag vet nog, hur du dränker dina småkryp!“

Inari stannar opp av överraskningen; sedan fortsätter han att ta sig oppför branten och säger med låg röst:

„Tja, gå du och ange mig för tjänstemannen eller basen, då.“

Kallio är kränkt. Han följer efter Inari och svarar honom:

„Klyftigt av dig, klyftigt, du förstår dig på utdelningar du, listig är du, listig som en räv, men ändå dum, så att du gör dig själv en björntjänst, om du försöker dölja sådana saker för mig … “

Inari tiger. Då fortsätter Kallio:

„Jag kan kanske hjälpa dig.“

„Det står inte skrivet i pannan på dig“, säger Inari, men redan i bifallande ton.

Kallio ler.

Men någonstans i närheten sitter där en fågel, som spelar för full hals; den drillar tills den storknar av sin egen sång, som rämnar i splitter av spridda kvittringar; tysta står de och lyssnar på denna låt. Sedan frågar Kallio:

„Kan du rida genom forsen stående opp på en stock utan att ramla?“

„Det kan jag.“

Kallio bestämmer sig för, att även han ovillkorligen under denna flottning måste lära sig forsränning på stock.

De kryper in i sitt nattkvarter, där den instängda luften i det unkna utrymmet slår dem i näsan.

Om fyra timmar börjar ett nytt fjortontimmars- eller till och med tjugotimmarspass med flottarens hårda arbete.

Följande natt, som var lika vit och hemlighetsfull, hjälpte Kallio Inari med att sätta plakat på stockarna och släppa iväg dem nerströms: »8 mark i timmen -- annars strejk!«. Tidpunkten sattes till en vecka senare.

Sedan gick Inari och lade sig, fastän det redan var länge, som solen hade lyst över skogen, och Kallio beslöt sig för att rida stående på en stock. Detta hade han även tidigare kunnat göra, men nu skulle han lära sig fara genom forsen på stocken. Hela saken ligger i benen: man måste ta ett fast grepp med fötterna om stocken, för att den icke skall börja snurra runt. Allt gick vägen, men Kallio var mycket trött, han frös, tänderna skallrade, och han fick för sig, att där ginge någon längs stranden. Han vände sig om, förlorade jämvikten, stocken välte och en kraftig smäll ifrån den flytande stocken bedövade honom.

generaldepoten/vkt/Vi_kommer_tillbaka.html

Femte kapitlet.

När Kallio kom till sans igen, låg han i den mörka bastun. Det låga taket hängde över huvudet, det var svårt att andas, och huvudet värkte outhärdligt. Det kändes, som om det höll på att klyvas i bitar. Vid sidan om satt Sara.

„Gudskelov, du har kommit till dig igen“, sade Sara och gav honom att dricka.

Kallio sjönk på nytt in i en tung sömn; och när han återfick medvetandet, var det också Sara, som satt vid sidan om honom i denna unkna hundkoja. Sara sade:

„Nu har där gått en dag till.“

Inari var inte där. Kallio vände sig på andra sidan. Det kändes, som om huvudet skulle gå av. Han frågade:

„Vem var det, som drog opp mig?“

„Det var jag“, sade Sara och fortsatte med en lätt läspning: „Nu så förlorar du två dagars lön, men i gengäld, när du kommer på benen, så skall du strax ta igen det med ränta. Vi kräver åtta mark i timmen.“

Kallio föll ånyo i vanmakt. När han vaknade opp, var det sannolikt dag. Vid kojans ingång samtalade Sara högljutt med basen. Han sade:

„Mina föräldrar bodde, när de hade gift sig, i ett vindsrum, för de var dräng och piga. De utverkade sig av husbonden ett litet torp, som far fick arbeta för som en häst. De blev torpare och började bygga ett hus, när jag fyllde fyra år; förstår du, fyra år. Men när stugan var färdigbyggd, så var jag redan tio år gammal. Vi hade ingen häst, far och mor fick asa stockar själva, mens jag, en liten pojk, fick släpa på yxa och såg. Och för denna stugan fick far under åtta veckor om året i tio år arbeta åt husbonden; och år 1901, när jag fyllde aderton -- jag var äldste sonen, och vi var sex barn -- så sa husbonden: »Dra iväg varhelst ni vill och lämna ifrån er stugan«.. Vi var tvungna till att dra iväg. Och jag drog iväg, och tillsammans med far så kom jag hit till skogen, och alla barnen är spridda över världen. Far och mor kan inte arbeta mer, förstår du, och mitt räcker knappt till mig själv.“

„Men de andra bröderna, då?“ undrade basen.

„Den ene blev skjuten i Helsinki,[Not] men den andre lever och bor i Ryssland“, svarade Sara, och så tog samtalet slut.

Sara kröp in i kojan; hans skuldror darrade. Han trodde, att Kallio hade sovit och ingenting hört. Kallio sträckte ut handen och vidrörde hans rygg.

„Vad talte ni om, Sara?“

Sara svarade inte strax.

„Om livet, Kallio, om våra föräldrar.“

De teg.

Efter två dagar kunde Kallio nätt och jämnt med möda, men dock, bege sig ut i skogen. Skogen stod där livs levande inför honom, älven forsade som vanligt, solstrålarna i stänken över älven gnistrade i alla regnbågens färger. Lösflotten flöt förbi. Det gick runt i huvudet för Kallio; han kände sig lätt såväl till sinnes som i magen; det kändes, som om han flög.

Nästa dag tog strejken sin början. Alla arbetarna på bommen -- Inari, Kallio, Sara och Sunila, Ahlström, Sipiläinen och ytterligare många andra -- begav sig till byn; på platsen blev basen ensam kvar.

På vägen förenade sig några andra karlar med dem. En av dem luktade hembränt. Inari skällde ut honom och kallade honom kreatur; de andre höll med.

Sara sade, att när man gick i lag med en sådan karl som Inari, så kunde man väl icke få för sig att supa, mens det var strejk.

Byn låg två mil nerför älven. Kallio gick emellanåt och snubblade av svaghet. Inari och Sara åtog sig att bära hans verktyg, och framåt kvällen kom de fram till byn. Där var redan många flottare; de kom överens om, att ifall aktiebolaget icke gick med på att ge dem löneförhöjning, så skulle de gå var och en till sitt. Kallio inrättade sig för natten i samma bastu som Sara, Inari och Sipiläinen. När de redan hade lagt sig, kom Sunila och sade:

„Inari, du måste sticka; de söker efter dig.“

Ahlström skrattade: inte vore de väl av den ullen, att de skulle lämna ut en av de sina, menade han.

Men Sunila sade:

„Skyddskåristerna här på orten är beväpnade allihop.“

Inari lämnade bastun tillsammans med Sunila och sade, att han snart skulle komma tillbaka. Den utmattade Kallio somnade.

Han vaknade av ett högljutt svärande. Två polismän skällde ut Sara för allt, vad han icke var värd, men denne mumlade, att han ingenting visste och aldrig ens hade sett någon karl, som hette Inari. Kallio glodde på honom som på en dåre men sedan tänkte han efter och sade själv, att en sådan människa kände han ej.

„Den djävulen har smitit igen!“ skällde polisen.

Bägge gick ut.

Kallio och Sara gick också ut. Fram till dem kom bastuns ägare, en bonde på orten, tryckte kraftigt Kallios hand och log emot honom.

„Duktigt av er, att ni inte gick med på att släpa stockarna tillbaka till älven! Vi bönder får pengar av bolaget för detta timmer; vi processar med dem, för att de skall betala oss för skadorna på våra ägor.“

Där samlades många flottare i byn. De hade alla fått ut sin slutlön; och såsom det alltid är efter en löneutbetalning, så drogs där till dem förhoppningsfullt folk, som plockade fram solkiga spelkort eller knäppte menande med fingrarna mot strupen. Men på torget, där gårdfarihandlarna redan kretsade omkring, blev det bekant, att aktiebolaget icke skulle gå med på någon löneförhöjning.

„Flottningen är i alla fall snart överstånden; vi åker bara hem en vecka tidigare“, beslöt Kallio obekymrat.

„I Ryssland är allting tvärtom“, sade Sunila, „där har arbetarna drivit bort aktieägarna.“

„Präktigt!“ tänkte Sara och såg bekymrad ut, „Blir där verkligen ingen löneförhöjning? Vad skall nu mina gamlingar göra?“

Kallio visste icke, var Inari befann sig, och han kände sig illa till mods. Därför skällde han ut Sara:

„Sluta opp med att tigga, kom, så går vi och arbetar ett par dagar hos Elviiras Olavi, det är bara tre mil härifrån, så ger jag dig hela min löning ifrån flottningen till dina föräldrar.“

Sunila sade, att Elviiras far hade tagit henne och barnen till sig. Då kände sig Kallio ännu mer bedrövad och han gick för att dansa. Han fick fatt i en flicka och snurrade runt med henne.

Man dansade på bryggan, ty där var ett slätt trägolv.

Men Kallio tröttnade snart på att dansa, och han lämnade flickan; de tre tillsammans -- Sunila, han och Sara -- stjälpte bakom bastun i sig var sitt glas hembränt.

Kallio sade:

„Ta emot pengarna till dina gamla föräldrar, Sara.“

Men Sara fick inga pengar, ty Kallio och Sunila spelade bort dem till sista penni på en enda timme. Det var blott Sara, som hade några mark kvar, ty han hade begripit, att det var med en falskspelare, de hade att göra; och falskspelaren gick sin väg för att leta opp några andra flottare med pengar. Sunila svor på, att bara han hade haft tre mark till, så skulle han ha vunnit tillbaka allt; nu begrep han hela denna mekanik.

Sara avreste med ångbåt över skogssjöarna till staden, och vännerna vinkade farväl med mössorna; sedan omfamnade de varandra och gick till fots längs vägen till nästa by. Där tog Kallio tjänst som dräng, och Sunila drog vidare. De var mycket goda vänner och kom överens om att gå på timmerhuggning tillsammans till följande vinter.

generaldepoten/vkt/Vi_kommer_tillbaka.html

Sjätte kapitlet.

„Jag håller kurs på Högholmen, djurparksholmen; där tar vi oss en bit mat“, sade Koskinen.[Not]

Omgiven av ett fint dis ifrån de kyliga stänken, med en kraftig vind i det styvt oppblåsta lärftseglet och krängande i den krabba sjön flög där en jakt fram bakifrån Blekholmen och sköt förbi dem.

Inari lämnade holmen med lotsstationen till vänster och förde båten emot Högholmen. Koskinen satt vid rodret.

Han kunde icke med lugn i sinnet betrakta denna bukt. Efter den finska arbetarrevolutionens krossande år 1918 hade Koskinen blivit räddad ifrån arkebusering av kamrater, vilka hade ordnat så, att han hade fått mönstra som matros på en ångare. Och så i maj månad hade där varit femton fångar, som hade förts ombord på denna ångbåt för befordran till Sveaborg, där de skulle avrättas. Fjorton av dem hade varit parvis sammanlänkade medelst handbojor. Den femtonde, författaren Maiju Lassila, hade varit iklädd en tung päls; han hade stått på däck skild ifrån de andre och under särskild bevakning. När ångaren redan hade tillryggalagt mer än hälften av överfarten till avrättningsplatsen, hade Lassila kastat sig överbord i havet. Pälsen, som hade fyllts med luft och svällt som en ballong, hade hindrat honom ifrån att dyka ner under vattnet.

Slaktarna hade skjutit honom i vattnet och sedan dragit opp liket på däck.

En officerare hade spottat igenom stänkbordet och sagt: „Denne hund har tillfogat oss mer skada än ett helt band ur deras rövarföljen.“

Koskinen hade måst stå vid sidan om och åhöra dessa ord; sedan hade han dessutom varit tvungen att städa av däcket. Men nu lekte jakterna med sina vita segel fredligt i viken.

„Nå, säg något“, sade Koskinen till sist och blickade omkring sig.

Inari doppade årorna i det klara vattnet och började:

„Du gav mig i uppdrag att utröna, hurdan stämningen är bland skogsarbetarna i Pohjola.[Not] De är på stridshumör. Du gav mig i uppdrag att utföra upplysningsarbete. Det har jag gjort. Du gav mig i uppdrag att värva folk. Jag har lämnat efter mig mer än ett tiotal på olika ställen. Och, slutligen, så gav du mig i uppdrag att organisera en strejk. Jag har organiserat två strejker. Där var omkring tusen man, som strejkade. Där är karlar, som har varit med i de Röda Gardena under inbördeskriget och i finska legionen i Murmanområdet. De tjänar dåligt där, och flertalet har inte kläder så det räcker. Om du behöver veta något mer, så fråga, annars berättar jag inte vidare.“

Mens Inari hade talat, så hade Koskinen koncentrerat tänkt på någonting; det var, som hade han icke lyssnat; han, föreföll det, höll med all kraft inne sin sinnesrörelse, och där var något viktigt, som han icke kunde besluta sig för att tala om för den, han talade med. Han svarade icke strax Inari, utan det var, som övervägde han ännu någonting:

„Jag vill ge dig ett uppdrag, som du enligt min mening har utsikter att fullgöra. Men innan jag ger dig detta uppdrag, så vill jag, att du berättar om ditt liv ifrån begynnelsen och fram till den dan, när du kom till mig med partikommitténs pass.“

„Jag kommer ihåg, när jag var fyra år gammal“, började Inari.

„Särskilt klart minns jag klocktornet. Jag stod vid ett räcke av trä och tittade ner, mens far stod vid sidan om och ringde med två klockor. Lönen förslog inte, så han arbetade extra som ringare på helgerna.

Han arbetade på sågverket och han var tvungen till att ha en bisyssla, därför att han måste brödföda sju barn. Jag var det fjärde. Trots det fick jag gå i folkskola från sju till tolv års ålder och lärde mig ett och annat. Men ifrån tolv års ålder fick jag gå på arbete.

När krig förklarades, var jag på skogsavverkning i Pohjola. Där utbröt panik. Där blev mindre arbete i skogen. Även jag blev avskedad. Vid den tiden gick jag med i fackföreningen och i socialdemokratiska partiet. I mars månad år 1915 deltog jag i bygget av Murmanbanan. Där arbetade många finnar. Vi hade halvårskontrakt, men sedan så förlängdes det på ytterligare ett halvår. Lönen var eländig. Men det värsta var inte lönen utan maten. På sommaren räckte matvarorna, och där blev till och med litet gröt och några brödbitar över. Resterna stoppade man i säckar till böndernas svin och kor. Men till vintern förändrades läget; inte nog med att där inte längre blev några rester, de slutade helt och hållet opp med att förse oss med mat. De började utfodra oss med lämningarna i de där säckarna, men vid det laget krälade där redan maskar omkring i denna bänkavälling.

Man förbjöd oss att besöka bönderna och fiskarna i grannbyn. De höll oss i barackerna, som krigsfångar. Vi hungrade, och mannarna började efter hand rymma.

Det var lätt att rymma (om man inte blev nerskjuten strax), för omkring barackerna låg där ofarbara sumpmarker, och vakterna ville inte gärna lämna lägret.

Jag flydde tillsammans med en kamrat, och vi lyckades ta oss fram igenom träsken till Knjazjaja Guba; där gick vi ombord på en ångare, som skulle gå till Archangelsk. Identitetshandlingar hade vi till hands, så gendarmen släppte igenom oss.

Vi for över Vita havet till Archangelsk, och där tog jag arbete med att lasta och lossa utländska ångbåtar, som samlades massvis i hamnen. De förde allesammans krigslast och i Norra Ishavet kunde de undgå tyska undervattensbåtar.

På så vis hade jag arbetat som stuvare i omkring tio dagar, när de plötsligt grep mig och satte mig i fängelse. Där satt redan omkring trehundra man: finnar, kineser och ryssar. Mest finnar. Jag vet fortfarande inte varför, vi blev arresterade.

De tog ut femtiåtta man utav oss finnar och skickade oss till Suomi.

I mer än ett år hade jag arbetat som timmerhuggare i Pohjola igen, när budskapet om revolutionen i Petrograd nådde oss. Hos oss blev det oroligt, och många slutade arbetet. Jag for också söderut, till Tampere,[Not] och där lyckades jag komma in på en mindre fabrik. Men det var inte därför, jag reste dit. Jag ser kanske inte så kraftig ut. Men krafter har jag, så det räcker. Se själv på mina biceps!“

Inari släppte årorna, kavlade opp ena ärmen och visade sina muskler.

„Jag simmar heller inte illa. Och ingen av skogshuggarna i Pohjola kunde få ner mig på bägge skulderbladen …  Jag drömde om att bli Suomi-mästare i brottning.“

Inari log åt sina minnen.

„Och vet du vad, jag var till och med nära mitt mål. De skrev på den tiden mycket om mig i tidningarna. Nej, på den tiden hade jag ett annat namn: Ivar, som min far hade gett mig vid födslen. Men jag gick inte till finalmatch. Där kom viktigare saker emellan. Rödgardisterna utsåg mig till kompanichef. Tillsammans med dem kämpade jag på centralfronten, och sedan så bröt jag mig ut ur belägringen och lyckades tillsammans med några stridskamrater ta mig över till Kronstadt i en slup.

Vi levde på ett enda hopp: att kunna vila ut en smula och sedan på nytt bege oss till fronten. Men vår revolution slogs ner.“

Inari tystnade.

Vilka bittra ord: »Vår revolution slogs ner!«.

När Koskinen hade åhört detta, mindes han den röda lyktan på vinden till Folkets Hus -- den signal, som hade utlöst upproret -- och den röda fanan, som hade vajat i vinden på Lantdagens flaggstång, där efter några månader sedan hade vajat andra, främmade, i vitt och blått. Han hade den gången vandrat gatan fram, och hela staden hade med ens blivit tom, främmad och fientlig.

Nej, endast den, som har erfarit segerns hela hänförelse, betraktat hela sin jord såsom redan befriad och som efter detta har fått genomleva sina bästa kamraters undergång genom skörbjugg och arkebusering, som har fått se sin barndoms gator förtrampade av självbelåtna fiender -- endast den kan förstå, vilken outplånlig smärta, som klingar ur orden »Revolutionen slogs ner!«..

Koskinen teg.

„I augusti år aderton, på vårt partis konstituerande kongress, fick jag för första gången se dig“, fortsatte Inari. „Där svor vi en ed att inte skona våra liv i kampen för Suomis frihet! I ed lovade vi Lenin att gå i främsta ledet i kampen för arbetarklassens sak … “

De lade till vid djurparksholmen, förtöjde båten vid en låg pollare, blandade sig med hopen, som nyss hade gått iland ifrån den lilla passagerarångaren, och vandrade framåt parkens jämna gångväg.

De stod ett slag vid det galler, som skilde björnungarna från den nyfikna barnaskaran. Björnungarna kivades och puttade omkull varandra; de små barnen tjöt av förtjusning och kastade bitar av vetebullar in igenom burens galler.

Det knarrade i sanden, som trycktes ihop av tusentals fotsulor; på havet lyste jakternas enorma segel; en orkester på Högholmens restaurang spelade nationalsången och nya, nyligen ifrån Amerika tillsammans med rostigt fläsk ankomna chacha-, shimmy- och foxtrotmelodier.

Det var helg och säsongens sista dagar för havsbad.

Inari och Koskinen satte sig tigande vid ett litet bord, och när de hade ätit en lätt frukost, sköljde de ner den med doftande, starkt, hett kaffe.

På ängen vid stranden låg eller satt där tillsammans med sina familjer tjänstemän, köpmän, doktorer och ingenjörer av det slag, som ännu ej hade kunnat skaffa sig en egen jakt.

»Förvärva motorbåtar och lär Er köra dem, det är ett viktigt vapen i det kommande kriget för vår oavhängighet!«. förkunnade ett anslag, som prisade någon smörja från västeuropeiska och amerikanska firmor.

På återvägen var det Koskinen, som satt vid årorna. Inari höll kurs på staden.

„När arbetarrevolutionen i Suomi hade slagits ner“, fortsatte Inari sin berättelse, „var där många utav mina kamrater i norr, som gick över gränsen och började samlas i Knjazjaja Guba, Kandalaksja[Not] och Murmansk. Där var många finnar, som arbetade där på järnvägsbygget. De hatade allesamman slaktarna och Wilhelms soldater, som med Svinhufvuds hjälp försökte sätta en utblottad tysk prins på Finlands tron.“

Inari berättade om, hur engelska flottan med kungliga infanteriet och skotska skyttarna hade dykt opp i Murmansk.

„Vi och ni“, hade de sagt till finnarna, „har en gemensam fiende: Tysklands armé. Låt oss förenas i kampen. Med gemensamma krafter skall vi fördriva tyskarna och deras bundsförvanter ifrån Suomi!“

De hade manat till inskrivning i brittiska kungliga arméns finska legion.

„Skriv in er i legionen“, sade man till de hungriga finnarna, rallarna och timmerhuggarna, „ni skall få präktiga ransoner. Vitt bröd, kondenserad mjölk, utmärkta konserver, chokolad … “

Men ej heller denna övertygande morot hade haft någon verkan, ifall där icke i norr, i Murmansk, hade dykt opp en viss Oskar Tokoi.[Not] Vid tiden för revolutionen hade han varit medlem i den revolutionära regeringen, Folkkommissariatet. Det var också på grund av sådana som han, som vår revolution led nederlag, men det var man inte fullt på det klara med den gången. Han for fram och tillbaka längs järnvägslinjen och agiterade för inträde i legionen; många hade förtroende för honom och skrev in sig. Där var mer än tusen man, som värvades till legionen. De fick engelska uniformer och vapen. Till en början valde man sina anförare. Till befälhavare valde man Tokoi. Han erhöll graden överste i kungliga engelska armén. Men han visste ju själv, att all svada om att slåss emot tyskarna var lögn. Den verkliga planen var en annan: drilla in finska legionen, göra om den till en respektingivande truppenhet och sätta in den emot Sovjetrepubliken, emot Röda Armén.

Men de förräknade sig.

„Vi tog ifrån dem det allra dyrbaraste: folket, soldaterna!“ sade Inari. „I augusti 1918, strax efter vårt partis konstituerande kongress, så gav man mig ett uppdrag, för jag kände den landsändan väl; och man sände mig tillsammans med några andra kamrater norrut igenom frontlinjen till Knjazjaja Guba, där legionen var förlagd. Vi hade en enda uppgift: göra allt, för att legionärerna skulle vända sina vapen emot interventionisterna. Vi visste också, att våra kamrater allaredan arbetade där. En av dem var Werner Lehtimäki, som hade skickats dit redan i början av juni.“

Stranden var redan nära, och därför fick Inari icke tillfälle nu att berätta för Koskinen om, hur han och kamraterna hade tagit sig igenom fiendens linjer, hur de genom kärr och skogar hade tagit sig fram till Knjazjaja Guba, hur de hade skrivit in sig i legionen, hur de hade verkat där och varenda minut satt livet på spel.

Han berättade bara, att Werner hade tagit opp kampen emot Tokoi inifrån legionen. Många av legionärerna hade känt Werner som militärbefälhavare från inbördeskrigets dagar; de visste, att han hade varit Röda Gardets organisatör i Turku.[Not] Därtill bodde han icke hos officerarna, som Tokoi, utan i en av barackerna tillsammans med soldaterna. Hans anseende hade vuxit för var dag, som hade gått. På ett mycket stormigt möte hade legionärerna valt Werner till sin befälhavare. På så vis hade legionen fått två befälhavare. Den ene, överste Tokoi, hade blivit ställd åt sidan, men den andre hade varit den fungerande. I mars 1919 hade interventionisternas befälhavare trott, att legionen vore tillräckligt drillad; de hade glömt sina löften och skulle skicka den till fronten emot Röda Armén. Tokoi hade åkt runt till kompanierna och hållit tal om, att man ofördröjligen och beslutsamt måste åtlyda ordern och visa sig som en trogen bundsförvant till Ententen, en »demokratins försvarare«..

Då hade Werner och Inari i tur och ordning framträtt inför den oppställda truppen; den senare av de två hade nyligen valts till kompanichef; och de hade vänt sig till legionen:

„Emot Röda Armén, emot Sovjetrepubliken har vi, arbetande finnar, ännu inte avlossat och skall heller inte avlossa ett endaste skott. Deras fiender är våra fiender.“

„Leve Sovjeterna! Vi besätter inte ställningarna! Vi bryter fronten!“

Interventionisterna hade blivit tvungna att sätta in sina trupper emot legionen. Men där hade icke kommit till strid, endast på två ställen hade där uppstått smärre skärmytslingar. De engelska interventionisterna hade begripit, att legionärerna, om man hade tvingat dem, skulle ha slagits förtvivlat men icke mot Röda Armén utan emot dem själva. Krigshandlingar i deras rygg skulle ha kunnat sluta illa för dem. Det skulle ha kommit att bli så obehagligt, att de till och med vore rädda för att tänka på det. Desto mer som det hade börjat jäsa även i de engelska truppenheterna i Murmanområdet. Därför hade interventionisterna sänt parlamentärer till legionen, och Tokoi hade förmått legionen att gå in på underhandlingar …  Hade det icke varit för Tokois förräderi, så hade Röda Armén fått ett ännu större stöd, när den ryckte fram emot Murmansk.

„Finska legionen skall inte slåss emot Röda Armén, försök inte tvinga den. Det blir värst för er själva!“ -- sådan hade legionärernas hållning varit.

„Lämna då tillbaka vapnen, som ni har fått av oss, och dra iväg i alla väderstreck!“ hade den general, som förde befäl över interventionisternas trupper i Murmanområdet, sagt.

„Utan försäkran om fri lejd lämnar inte legionen ifrån sig några vapen.“

Generalen hade förklarat och försäkrat skriftligen, att han överenskommit med Finlands regering om, att ingen av legionärerna skulle straffas vid återkomsten till Finland. Detta var, såsom det senare klarlades, blott ett nytt förräderi. Interventionisterna hade överlämnat dem, som de bedragit med löften, i slaktarnas händer i full vetskap om, vad som där väntade.

„Tokois inflytande i legionen sjönk dag för dag, mens vårt växte, och ifall där hade utfärdats order om att sända legionen till fronten bara en vecka senare, då så hade den uppgift, partiet gett oss, blivit löst fullt ut …  Men här inser jag vårt fel“, sade Inari bittert, „vi fråntog de engelska interventionisterna deras bajonetter, men vi förmådde inte vända vapnen emot dem själva! När de hade fått vetskap om generalens överenskommelse med slaktarna, gömde sig Werner och ytterligare några kamrater i tajgan. Jag var sjuk och kunde inte ge mig av tillsammans med dem.

I fosterlandet hade man förberett oss ett mottagande: de släpade oss inför domstol. Jag dömdes till fem års straffarbete. I sju månader blev jag pinad på en ö, men sedan så rymde jag. År 1920 på vintern arbetade jag i skogen … “

„Nå, och resten vet jag“, avbröt Koskinen.

generaldepoten/vkt/Vi_kommer_tillbaka.html

Sjunde kapitlet.

Båten lade till vid kaj. Koskinen och Inari gick iland och begav sig till Esplanaden.

Runtomkring förde folk högljudda samtal och påstod, att juryn hade haft fel, när den hade tilldömt jakten Trilby första pris.

En avdelning skyddskåristynglingar stegade taktfast gatan fram, mens de sjöng om fosterlandet, om Suomi, om att dess armod vore ljust.

„Där ljuger de visst nog!“

Koskinen skrattade till och strök handen över den kortklippta mustaschen ungefär så, som man i skogen stryker bort spindelväv, som har fastnat i ansiktet, och så sade han:

„Vet du, när jag blev man på riktigt? Generalstrejken -- ja, det var generalstrejken 1905 … “

De svängde in i en gränd och hade så när kolliderat med en kortvuxen, undersätsig yngling i skärmmössa. Det luktade maskinolja om hans kläder.

„Koskinen“, sade han och blinkade åt Inaris håll.

„Han hör till oss“, mumlade Koskinen.

„Kamrat Koskinen, där har varit husundersökning hos mig; de hittade ingenting, och jag gick för att tala om det för dig. När jag kommer dit, får jag se några skyddskårister och poliser gå in i huset, där du bor. Jag stannade, och så får jag se, hur en polis ifrån ett fönster i ditt hus gör tecken till en, som har blivit kvar på gatan; de gick opp allesamman och sedan så har de inte kommit ut ur din lägenhet. Du får inte gå hem, Koskinen.“

„Då skall vi heller inte gå hem“, svarade Koskinen lugnt. „Och även du, Lundström, gör klokast i att försvinna från stan ett tag. Jag skall ge dig ett partiuppdrag, en synnerligen viktig angelägenhet, och Inari blir din chef, det är han som går här vid sidan om, och den tredje mannen i denna sak blir kamrat Olavi; med honom har jag stämt möte till klockan fem vid Runebergs staty. Det är snart tid; kom med, så går vi dit.“

De begav sig till Esplanaden.

Det är en förfärlig sak, den dystra isoleringscellen. Man sitter där och vet icke, vad som tilldrar sig där ute i friheten. Men där ute i friheten är det vår, alla bäckar porlar, och alla fåglar kvittrar; man minns väninnan och stridskamraterna, man har knutit vänskapsband med igenom revolutionen. Och när man har vänt ryggen åt titthålet, så kan man börja drömma om gemensamcell … 

När där i gemensamcellen finns en riktig revolutionär, då får de ovetande där reda på allt: om hur världen är kluven i två halvor och att i den ena halvan all världens olycka är samlad. Om de unkna kyffen, varest fyra familjer på tillsammans tjugo personer inhyses; om jordkulorna med golv av våt lera, dit man kastar strejkande; om hur tungt det är att plöja under bevakning, när ens kära kvinna med barnet i armarna håller tillbaka gråten och ser på genom fönstret; om handbojornas dova rasslande; om arbetslöshetens armod.

Om denna värld, där allt skapas av oss, men ingenting tillhör oss, icke ens livet.

Om den andra halvan, där äntligen mänsklighetens riktiga historia har tagit sin början. En värld, där arbetarna har flyttat ifrån källare och skjul till herrskapens villor och lägenheter, en värld, där alla från chefen till menige man är kamrater. Där allt, de arbetande skapar, tillhör dem själva. Allt detta är så nära oss, vid sidan om oss; man behöver blott ta steget över gränsen.

Om allt detta hade Olavi fått veta under ändlösa dagar, när han hade varit inspärrad i gemensamcell. Det var där, han hade blivit kommunist; och när han lämnade fängelset, fick han kallelsen till Koskinen.

Vidare var det där, han hade fått reda på, att de finska arbetarna, drängarna, torparna och skogshuggarna — dem ville slaktarna tvinga att kriga mot de ryska revolutionärerna.

„Nej, den konsten skall inte lyckas dem“, viskar Olavi för sig själv, när han hör Björneborgarnas marsch.

Det var en avdelning ur skyddskåristernas förbund, som sjöng den, mens de gick förbi på Esplanaden.

Nävarna knöts av sig själva, när han såg på dessa herrskapsyngels jämna led.

Överhuvud syntes honom livet underbart och ljust: först i går hade han ju kommit ut ur fängelset men om några dagar skulle han få träffa barnen och Elviira. Det var ett alldeles särskilt sätt att skratta, hon hade!

Han läste den i graniten inhuggna inskriften på statyns sockel:

mer älskad än vår bygd i nord
än våra fäders jord

När han uttalade ordet nord, kom han att tänka på, hur han en gång en tidig morgon tillsammans med Elviira och Kallio efter en glad natt hade gått framåt en jämn väg. Där hade snöat mjuka, fina flingor, och solen hade varit på väg opp bak den mörka skogen.

Koskinen lade handen på Olavis skuldra och frågade:

„Är du från Pohjola?“

„Vi är alla från Pohjola!“ svarade Olavi, såsom det var överenskommet.

„Kom då med oss; du skall få arbete. Det är Inari, som blir din chef.“

„Hur länge varar det?“

„Det vet jag inte så noga.“

»Men Elviira då?«. hade Olavi så när undsluppit sig, men han teg och räckte Inari näven.

generaldepoten/vkt/Vi_kommer_tillbaka.html

Åttonde kapitlet.

I första vagnen satt Olavi ensam på en bänk i tredje klass och iakttog igenom fönstret, hur furorna i rask takt rusade förbi söderut, och där bakom dem skymtade likt stålknivar glittrande sjöar; han tänkte på, att Heli antagligen redan var en stor flicka, och han var rädd för, att hon icke skulle känna igen honom.

I andra vagnen tänkte Lundström på, vem som skulle överta hans lilla rum, vem som skulle få hans bohag, vilket hade kastats för ödets godtycke, och hur kamraterna i verkstaden skulle söka efter honom.

Han kunde klart och tydligt föreställa sig, hur de skulle kivas. Den gråhårade svarvaren Sipiläinen skulle säga:

„Han har rymt ifrån något fruntimmer.“

Men den unge mekanikern, hans vän Asko skulle rabbla fram:

„Det är helt enkelt slaktarna, som har dragit iväg med honom någonstans. Jag känner nog till, hur de går till rätta med arbetarungdomens spetsar.“

Men i själva verket var han, Lundström, en ännu ung kommunist, på väg någonstans långt bort i något hemligt och mycket viktigt ärende.

Mitt emot Lundström satt där tre passagerare, som var mitt oppe i en hetsig politisk dispyt.

„Det är bara för oss att börja krig emot Sovjetryssland; då ska England, Frankrike, Amerika och Nationernas Förbund strax komma oss till hjälp“, utropade en av dem hetlevrat.

De andre instämde icke. En av dem sade:

„England är långt borta, och Amerika är ännu längre bort, men Ryssland är nära, och ifall det inte först kränker vår oavhängighet, då är det också bäst för oss att inte koka ihop någon soppa.“

Den andre höll med:

„Ser ni, om nu England och Amerika skulle sätta igång, då kunde också vi ta fatt.“ Han vände sig, liksom sökte han efter stöd, till Lundström: „Vad tror månne ni, unge man?“

Lundström rodnade; han hade velat hålla ett innerligt tal om, att rådsregeringen i Ryssland hade varit först med att utropa Finlands oavhängighet, om att bourgeoisin, som pratade så mycket om oavhängigheten, hade förskräckts och sålt den till kaisern, om att Sovjetryssland, det var hela världsproletariatets fädernesland! Men han kom ihåg Koskinens anvisningar om konspiration och sade:

„Mina herrar, jag tror, att ett litet krig inte skulle vara så illa för oss. Ryssland är svagt, i år har där varit en förskräcklig torka. Karelarna, våra bröder, väntar otåligt på befrielsen, och slutligen har våra egna arbetare blivit odisciplinerade; de pratar Gud vet vad för dumheter. Dem skulle man i ett sådant krig kunna lära en och annan god läxa igen … “

„Rätt talat, unge man“, sade den förste gillande.

De övriga teg.

„Där ser ni min fabrik“, sade en av de samtalande och pekade.

Förbi tåget skymtade ett litet sågverk med två höga, rykande skorstenar.

Lundström kom att känna sig illa till mods, så han gick ut på plattformen i vagnens ena ände för att röka en cigarrett.

„Denne unge man har i viss mån rätt“, sade fabrikören, „arbetarna har verkligen blivit odisciplinerade.“

Hans samtalspartner virrade klandrande på huvudet:

„Så ung och så reaktionär. På vår tid var ungdomen helt annorlunda.“

I en av vagnarna med detta tåg reste även Inari.

Inari ansträngde sig icke för att utfundera, vad det företagande, han var utsedd till ledare för, gick ut på. Ifall Koskinen icke hade sagt honom det, så hade det varit därför, att det ännu var för tidigt att tala om det. Nu vore det icke lönt att grubbla däröver; det vore bättre att vila sig, ta sig en lur, ty där förestod honom ett arbete, som var såväl hårt som farligt.

Han slumrade in till hjulens entoniga dunkande mot rälsen.

Även Koskinen färdades i en av detta tågs vagnar. Han tänkte om och om igen över sin plan, preciserade och rättade den. Han slöt ögonen och kunde klart och tydligt föreställa sig en karta över trakten: såväl älvarnas smala vindlingar som sjöarnas ljusblåa plumpar. Ja, allt skulle vara i ordning.

Han öppnade emellanåt ögonen och såg de tröstlösa klippblocken rusa förbi i förhöstens avvaktande stillhet där utanför fönstret.

Koskinen var alldeles oppfylld av den förestående uppgiften. Han oroade sig. Det förekom honom, som ginge tåget allt långsammare. Han tänkte, att det uppdrag, partiet hade givit honom, måste genomföras, att allt hängde enbart på honom själv, på hans egen energi, förmåga och uthållighet, samt på hans kamrater.

På grannbänkarna drog passagerarna fram några solkiga spelkort och började spela tjugoett. Till en början gick spelet stillsamt till. Men snart fick rösterna en förolämpad ton. De höjdes allt mer, så att grälet hördes i hela vagnen.

En utav spelarna kallade en av de andre för falskspelare, den senare kunde icke tåla denna förolämpning, och kortleken flög rätt i ansiktet på den, som uttalat det kränkande tillmälet. Det övergick snart till slagsmål. Någon störtade iväg efter konduktören. Den, som hade blivit skälld för falskspelare, drog fram en finsk kniv, viftade med den och började dra sig iväg emot utgången. Men dörren spärrades av den tillskyndade tågmästaren.

Koskinen märkte ingenting, när hugget utdelades; han fick se blodet rinna från tågmästarens hand. Den, som hade fått kortleken i ansiktet, grep medspelaren om axlarna och vrålade högt: „De slåss med kniv!“

Tåget rullade långsamt fram till en station.

Efter att man hade givit signal med visslan, uppenbarade sig två poliser i vagnen. De låste dörrarna. En tjock resenär med kortklippta mustascher trängde sig fram till utgången. Han skulle gå av på denna station. Han svor, han rasade och han stack med ena handen sina identitetshandlingar under näsan på alla och envar, mens han höll en flätad korg i andra handen. Poliserna, som hade bakbundit kortspelarna, hade ingenting till övers för honom.

Tåget avgick så sakteliga från stationen. Passageraren hade icke fått gå av. Han forsatte att skälla och svära men underkastade sig sitt öde.

När de bägge stridande kortspelarna hade bundits ihop, torkade poliserna svetten ur pannan och övergick till att uppställa rapport. En av dem plockade opp korten ifrån golvet och började uppmärksamt granska dessa. Korten var märkta.

„Det var ju det, jag såg: att han hela tiden köpte damen för att komma opp till arton.“ gruffade en av de bundna.

En av poliserna visiterade metodiskt arrestanterna och hittade hos dem var sin kortlek med märkta kort.

Folk, som satt i vagnen, började bli oroliga. En av passagerarna, som på en halvtimme hade blivit avspelad fyrahundra mark, upphov en klagolåt över, att falskspelarna troligen hade medbrottslingar.

„Det skall vi strax kontrollera“, sade polisbefälet och fordrade, att alla de, som befann sig i vagnen, företedde sina identitetshandlingar.

Den tredje, som stod i tur, var Koskinen. Han log lugnt, drog självsäkert plånboken ur innerfickan och öppnade den med ironiskt självförtroende -- som när en gårdfarihandlare lyfter på locket till sina rikedomar inför en fattig torpare -- och visade sitt identitetskort. I övertygande, förtroendeväckande tryckbokstäver intygade papperslappen, att »herr Koskinen är agent för hemliga polisen i Viborg«. och att ledningen för hemliga polisen bad, att man måtte »bistå hr. Koskinen vid fullgörandet av de honom ålagda uppdragen«..

Respektfullt återlämnade polismannen Koskinen handlingen och fortsatte sin rond.

Polismannen blev oförmodat upprörd av det papper, mannen med den kortklippta mustaschen uppvisade. Han kastade en lång, oroad blick på Koskinen; Koskinens ansikte var lugnt och allvarligt. Mannen med den klippta mustaschen var då däremot märkbart orolig.

„Visa era handlingar“, fordrade polismannen ånyo, och Koskinen drog lugnt fram plånboken.

Den kortklippta mustaschens papper intygade likaledes, att dess innehavare och uppvisare var medarbetare vid hemliga polisen i staden Viborg. Det skilde sig ifrån Koskinens intyg enbart igenom frånvaron av frasen med uppmaning till bistånd.

„En utav dessa handlingar är en förfalskning, så måste det vara“, sade polisbefälet.

Mannen med de kortklippta mustascherna blev ännu oroligare.

„Varför det, då?“ utbrast han.

Koskinen tänkte, att kanske det nu vore bäst att störta ut på plattformen och ta ett språng ifrån tåget i full fart och ut i den tallskog, som rusade förbi där ute. Men dörren var låst, och han hade icke omtalat för någon av kamraterna, vad det förestående uppdraget gick ut på. Han började sävligt snöra opp tobakspungen, vilken doftade av dyr tobak.

„Därför“, förklarade polisbefälet med låg röst, „att det av dokumenten, som har senast datum, har lägre nummer än det dokument, som har tidigare datumstämpel.“

Koskinen teg. När så polisbefälet ännu en gång gav honom en stadig blick, blinkade Koskinen liksom menande tillbaka.

Men den kortklippta mustaschen blev misstänkt upphetsad.

„Jag skall gå av vid nästa uppehåll och telegrafera om denna skandal. Ser ni verkligen inte, att i mina papper så är datumet i mars, men på hans i maj? Mitt är tidigare och alltså riktigare.“

„Jag skulle inte rekommendera er att släppa iväg honom ensam på stationen“, anmärkte Koskinen likgiltigt, „i synnerhet inte som han redan har åkt förbi sin station.“

Tigande visade han polismannen den rad i sitt identitetsbevis, där det talades om bistånd. Dessa rader var icke tillstädes i det andra dokumentet.

Såväl den kortklippta mustaschens stormiga protest som hans önskan att lämna vagnen, då poliserna hade dykt opp, förekom polisen misstänkta. Det måste ha varit detta, som avgjorde hans öde, desto mer som Koskinen lutad emot befälets öra viskade:

„Ni kan åberopa er på mig om där är något. Lägg adressen på minnet: Uleåborg, polisförvaltningen -- där skall jag vara i två veckor framåt!“

Vid nästa uppehåll förde poliserna med sig de två falskspelarna och den hetsigt protesterande agenten för hemliga polisen.

De övriga passagerarna glodde ogillande på Koskinen. En av dem sade föraktfullt:

„Snok!“

Koskinen drog opp en mörkblå näsduk och torkade de stora svettdropparna från pannan. Hans ena fot hade somnat av sinnesrörelsen och darrade lätt.

Den framrusande vagnens rytmiska gungande lugnade emellertid ner honom; han kom att tänka på kamrat Wikström och log i stället.

Det var en bra grabb, gravör. Han förfärdigade utmärkta dokument för de underjordiske -- pass och intyg, som såg mer äkta ut än de riktiga. Så de hade grinat, när Wikström hade givit honom ett identitetsbevis för en agent i hemliga polisen! Icke på länge hade han skrattat så hjärtligt.

Ja, verkligen, den gänglige Wikström var en hjärtegod människa och en god kamrat; hans upptäckt och arrestering för en månad sedan hade tillfogat organisationen ett hårt slag. Men emot honom fanns där inga — så verkade det — klara bevis, så han skulle nog snart försättas på fri fot igen.

Lokföraren gav signal, tåget rullade fram till något slags hållplats, och Koskinen, som icke ville löpa risken att två-tre stationer längre fram, när allt var oppklarat, arresteras »i enlighet med telefonförordnande«., gick igenom vagnarna och sade till kamraterna, att de skulle gå av vid nästa uppehåll.

„Varför är planen ändrad?“ undrade Lundström.

„Det är nödvändigt“, svarade Koskinen lugnt.

Ingen fick någonsin av honom reda på, vad som hade försiggått i vagnen. Han log trött och förnöjt; och han tänkte på dessa minuter, men ville icke för allt i världen någon gång i livet återuppleva dem. Han log, när han tänkte på Wikströms munterhet. Han visste ännu icke, att Wikström på väg tillbaka till fängelsecellen ifrån ett förhör med tortyr hade kastat sig ner i trapphuset och slagit ihjäl sig emot stenplattorna.

När de alla var samlade bakom resgodsmagasinet på stationen, meddelade Koskinen muntert kamraterna:

„Jaha, nu så är vi guldgrävare.“

„Vasa?“

„Vad?“

„Inget särskilt med det, vanliga guldgrävare.“

generaldepoten/vkt/Vi_kommer_tillbaka.html

Nionde kapitlet.

Så förvandlades de till ett sällskap geologer ifrån Helsinkis universitet.

Nu har de redan bott en hel vecka i en gudsförgäten liten håla i skogen, vid stranden av en strid liten älv full med forsar och fall.

Oppe på höjden kan man se de ståtliga björkarna, som redan står redo att skiljas ifrån sin höstskrud.

Där darrar aspen med alla sina löv, där är rönnbärens röda klasar, som övergår i purpur, talldungens skimrande grönska och så de dunkla, tunga granarna.

Över allt detta vilar en vidsträckt stillhet.

Detta lugnade till en början Lundström; han andades jämnare och djupare, fick allt mer självförtroende och blev mindre retlig. Han blev icke längre så arg på Olavis lugna sävlighet. Emellanåt fick Lundström för sig, att även om där hade stått ett halmtak i brand över Olavis huvud, så hade denne först tagit två-tre bloss på sin hemmagjorda pipa, innan han hade svarat på frågan om var, där fanns en spann vatten. Inari påstod, att här alls icke funnes någon stillhet, utan hela skogen tvärtom vore full av olika slags ljud; att det susade i aspen även utan vind; att han av kvistarnas knakande kunde förutsäga morgondagens väderlek. Lundström skrattade icke mer, då han händelsevis fick höra hur Inari, när denne stod framför en rak och välbildad liten tall, ömt klappade denna och sade:

„Växer du, ditt späda liv? Nå, då så, väx på du, väx på du.“

Beslutsamheten i Koskinens förfoganden blev också allt begripligare för honom; han anade bakom dem den ledande kamratens stora erfarenhet, dennes nästan ofelbara, kvicktänkta skarpsinnighet och sinnesnärvaro … 

„Han är nordens bäste skogshuggare“, sade Inari en gång, icke utan stolthet, om Koskinen.

Därtill var Koskinen företrädare för Centralkommittén. Förkortningen CK klang i Lundströms öron likt en högtidlig trohetsed.

Så nu lyder alltså han, Lundström, anvisningar ifrån en man, som har deltagit i Centralkommitténs sammanträden.

Lundström yvdes över den del av äran, som hade fallit på hans lott, och han bemödade sig om att till punkt och pricka utföra Koskinens alla anvisningar; men den omgivande skogens tystnad tröttade honom, och det förekom honom, som låge där i denna stillhet, han icke förstod sig på, något oväntat spratt på lur.

Redan i flera dagar hade han längtat efter det invanda verkstadsbullret.

Efter var dags arbete, när de återvände hem med läpparna blåa av bär, avundades han Olavi och Inari deras lugna, jämna snarkningar.

Vid sådana tillfällen talade han lågmält med Koskinen.

Men denne krävde alltid, att han skulle gå och lägga sig, ty morgonen därpå skulle det åter bli dags att gå på arbete; och Lundström kröp då ödmjukt till kojs … 

Koskinen befallde kamraterna att bryta opp grästorvor och liksom för syns skull lägga kala ytor med färsk jord i dagen.

Han fordrade, att pojkarna skulle hamra med sina geologhammare på stora stenar. Själv klättrade han omkring ibland de blottlagda bergarterna på stranden och samlade ivrigt ihop prover, som han lade i handen, där han allvarligt och uppmärksamt studerade dem.

Hemma vid spisen oppstaplades där en hög med stenar av skiftande form och storlek.

Sålunda tillbragte de dagarna, ibland efter lång vandring bort ifrån byn. En gång följde Koskinen ensam en bäck in i skogen och återvände sent om aftonen oroad och, såsom det föreföll, förstämd.

Han rökte och teg koncentrerat; även Olavi teg. Inari redde sin bädd för att lägga sig att sova; Lundström tyckte sig i detta tigande se något slags sammansvärjning emot sig. Han var medveten om, att detta bara var småsaker, att det bara var något, han fått för sig, men tystlåtenheten passade ej ihop med Lundströms sinnelag; den besvärade honom.

Nästa morgon befallde Koskinen först, att man skulle samla ihop stenar och gräva opp torvor någonstans, där de syntes; sedan begav han sig till skogs igen.

Inari fullgjorde de åtgärder, Koskinen hade anvisat, ihärdigt och omsorgsfullt.

Olavi stannade ibland opp med ett brottstycke av ett klippblock i näven och funderade på något avlägset.

Lundström vräkte vårdslöst opp några torvor, blev arg och spottade.

„Inari, varför håller vi på med detta?“

„Förmodligen därför, att det behövs.“

„Vet du inte det själv?“

„Nej.“

„Jag kan inte arbeta på detta viset!“

Och så på nytt tigande och puffande på piporna. Efter några minuter slänger Lundström åter ilsket iväg en sten och säger:

„Olavi, till vad nytta plågar vi oss själva med detta arbetet? Vi måste åtminstone få reda på, vad det är, »gubben«. tänker på!“

Redan tredje dagen efter ankomsten till byn, på kvällen hemma vid spisen, där det sjöd i järngrytan med potatis, förkunnade Koskinen med belåten min, att han hade hittat det huggmärke, han hade letat efter, och nu vore allt i sin ordning.

„Ett huggmärke tvättar man inte bort. Det visste jag nog, men jag kunde inte hitta det. Blixten hade slagit ner i tallen, och den hade blivit avsvedd. Men det hade ingen sagt mig. Förresten, vem skulle ha kunnat veta det! I morgon måste vi leja en kokerska och ta itu med det, vi egentligen är här för.“

Men Koskinen hann knappt samla sig för att berätta, vad nu deras arbete skulle bestå i, förrän det knackade, och in i storstugan kom där en gubbe: det var byäldsten; i hans sällskap var där en gosse i tolvårsåldern: dennes sonson.

„Kom in och slå er ner som våra gäster“, sade Koskinen lugnt med ett listigt leende i mungiporna.

Gubben slog sig tigande ner på bänken. Runt storstugan löpte bänkar längs alla väggarna; där var mörkt, och endast elden i spisen målade väldiga skuggor i taket. Man kunde höra suset av kokande vatten ifrån järngrytan.

Äntligen sporde gubben:

„Ifrån Helsinki, alltså?“

„Ja, far.“

Åter vidtog tigande.

„Varför är ni komna hit till oss? Vad är det här på denna avsides belägna ort, som har dragit till sig er huvudstadsuppmärksamhet?“

„Ser far“, sade Koskinen i inställsam, fjäskande ton, „jag hade själv bestämt mig för att snart bege mig till far och förklara det. Vi är utsända av universitetet.“ Koskinen drog fram ett papper med en vapenstämpel på och visade gubben det.

Den gamle drog sig hän emot elden och började långsamt läsa det, synbarligen utan att helt fatta det väsentliga. De obegripliga orden ingav honom aktning.

„Men saken är den, far, att om det allra viktigaste står där ingenting skrivet på papperet, eftersom vårt ärende är hemligt även för far; så för fars och fars grannfolks skull är det bäst, att far tiger om detta. Vi letar efter guld och vi skall sannolikt finna det. Om ingen får reda på detta i förtid, så skall alla här bli rika, men om man får reda på det -- då kommer där hit tjänstemän och markägare, så att hela rikedomen flyter bort ifrån oss, som isen om våren.“

Ånyo inträdde tigandet. Gubben bet sig eftertänksamt i läppen, gossens små ögon sken av förtjusning.

Potatisen var klar.

„Kan inte jag få bli guldgrävare tillsammans med er?“ frågade gossen försiktigt och bedjande.

„Där ser man, hur tiderna förändras“, sade gubben som om han hade svarat på sina egna fordolda tankar, „Mig döpte prästen, när jag fyllde fem år, och jag kunde själv gå på skidor de fem milen till kyrkan för att ta emot det heliga dopet. Om sommaren var där inte alls någon väg, och om vintern bara skidorna. Men nu så har de till och med lagt väg, och Ilmari skall städsla sig som guldgrävare vid tolv års ålder!“

„Tretton“, rättade Ilmari sin farfar.

„Nej, Ilmari“, log Koskinen och svarade, „du är för ung ännu, men bär hit stenarna; de kommer kanske också till nytta.“

Det var många stenar, Ilmari sedan skulle få släpa in i stugan. Men där var något annat, som just då fångade hans uppmärksamhet. Han stirrade lystet på den finska kniv, varmed Olavi späntade stickor att göra opp eld med.

Vem som helst, som hade förstått sig på sådana ting, skulle ha tyckt om Olavis kniv. Den var lagom stor, den var vacker: icke vacker som en onyttig prydnad utan som ett ting, ingen man kunde leva förutan. För en finsk pojke är kniven -- puukko -- ett slags tecken på manlighet, mognad och uppnådd myndighetsålder.

Farfar betraktade också Olavis arbete, men det väckte i honom helt andra känslor.

„Av en sticka gör man inget vedträ, men av en sextiåring två ynglingar på tretti.“

Gubben tackade för undfägnaden och beredde sig att bege sig hemåt sitt. Vid avskedet ville Lundström hjälpa gubben tända pipan och hade redan strukit eld på en tändsticka, men gubben virrade på huvudet och sade, i det han med oförmodad brådska vek undan:

„Nej, tack, det behövs inte. Jag har aldrig i livet tänt pipan med tändsticka, jag. Jag tror inte på sådana där tingestar, som tänds med ett sprakande och sprutar gnistor i synen på en. De tänds aldrig när de ska. Nej, till detta har jag fnöske och flinta, ett kol ur spisen eller bålet: det blir där en helt annan smak utav.“

Så snart byäldsten och hans sonson var utgångna, kommenderade Koskinen:

„Nu måste vi sova! I morgon bitti har vi arbete igen!“

Morgonen därpå lejde de till kokerska den nittonåriga Hilda, som tjänade piga i denna by på andra sommaren redan; och så drog de iväg på arbete.

Snart visste alla i byn om det -- gubben försnackade sig -- att där hade kommit guldsökare. Vid överbringandet av denna nyhet lät han viktigt och menande förstå, att det låg i allas intresse att bevara den som en hemlighet.

Hilda trodde också, att hennes nya husbondfolk var guldsökare, och, fastän hon nästan aldrig hörde ordet guld nämnas i deras samtal, beslöt hon sig för, att det måste vara så i denna sak.

Ja, så var det säkert nödvändigt i denna sak. Hilda hade många omsorger med stenarna; varenda sten torkade hon av med en trasa.

Hilda var en lång, robust och arbetsam flicka, och vid första anblicken tycktes det inte vara något särskilt med henne. Hon påminde om en ung björk om våren, kylig och föga tilldragande, som man i förbigående kastar en blick på, för att strax flytta den till en blommande rönn eller en snöig hägg vid sidan om.

Två kilometer nerför älven ifrån byn stod där på vänstra stranden en hög tall; i toppen var barken förkolnad; den hade träffats av blixten. I manshöjd syntes där svagt ett huggmärke; det var vägvisaren.

„Det var det, vi behövde hitta“, sade Koskinen, när kamraterna kommit fram till tallen. „Hundra steg västerut härifrån skall där vara en skogvaktarstuga.“

Någon skogvaktarstuga var där emellertid icke, utan det var bara jorden, som var tilltrampad till en öppen plats, de förkolnade resterna av stubbar och några halvruttna brädor, som vittnade om, att här en gång i tiden kunde ha varit en koja.

Ifrån den öppna platsen utgick där en gångstig, som slingrade sig tillbaka ner till älven; men redan efter ett femtontal steg förlorade sig stigen ibland tuvorna, vilka var bevuxna med ljung och lingonris.

Lundström böjde sig ner över nästan varenda tuva, lingonen ströddes likt pärlor i hans näve, och han tryckte med tungan emot gommen sönder de friska bären med den skarpa smaken. Lundström uppehölls av varenda tuva med lingonris, han träffade på, så att han blev efter kamraterna och därför icke förstod, vilka märken det var, som hade väglett Koskinen, vilken plötsligt blev stående och upphetsat utbrast:

„Här!“

Solen, den härliga höstsolen, trängde ner igenom de redan gulnande löven och förgyllde alla skogens spindelnät; igenom snåren kunde man se, hur den glittrade i den strida lilla älvens lopp.

„Här är det“, sade Koskinen och såg sig omkring för att förvissa sig om, att där icke vore några utomstående i närheten.

Där var ingen. Lundström tyckte, att skogen var mer stilla än någonsin i denna högtidliga minut.

Koskinen fortsatte:

„Det är ett skarpt läge; vilken dag som helst kan vår bourgeoisie förklara krig emot Sovjetryssland. Varenda medveten finsk arbetare kommer att vara motståndare till detta krig, men i sådana angelägenheter räcker det inte med ord; det behövs vapen. Har vi inga vapen, kan man jaga iväg oss som en skock får. Vår uppgift är att skaffa skogshuggarna i norr vapen, för att de skall ha dem ständigt till hands. Det är här, vi skall skaffa dessa vapen.“

„Hur då? Varför här, i kärret?“ förundrade sig Lundström.

„År aderton, efter att revolutionen i Suomi hade slagits ner, tog många rödgardistförband, som var slagna och på återtåg, och gömde vapnen, grävde ner dem. Femte rödgardistbataljonen på nordfronten gömde sina vapen här. Alla tecken tyder på det. Vi måste gräva opp dem och skaffa fram dem till kyrkbyn Salla.[Not]“

„Det är ju min by“, sade Olavi, „där har jag min familj.“ Ett ofrivilligt leende spratt till i hans mungipor. Det försvann med detsamma. „Men hur skall vi få dit vapnen? Där är ju tjugo mil dit, minst“, erinrade han sig plötsligt.

„Inte med häst och vagn, inte på stora landsvägen, utan på älvar, över sjöar, lastade på våra ryggar; på min karta har jag hela vägen inritad. Arbetet börjar idag. Jag skall skaffa båtar, men ni måste arbeta vidare utan mig. Jag utnämner Inari till chef.“

Koskinen gav sig iväg för att köpa in det, som behövdes till att transportera den dyrbara lasten i, men vände åter på vägen och anvisade, att de hål, de grävde, efteråt skulle fyllas igen med jord och täckas över med torvor.

Två gånger satte de igång med arbetet, men de hittade ingenting. Det var arbetsamt att gräva djupt med de små, trubbiga spadarna, de så kallade skansverktygen. Ljungens och lingonrisets rötter gjorde hårdnackat motstånd.

Som den förste rönte Lundström framgång efter tre timmars grävande: hans spade stötte emot något hårt; där ljöd ett skrapande av metall emot metall.

„Vapnen! Vapnen!“ utropade Inari och Olavi i mun på varandra.

„Ingenting ditåt. Det är något slags låda!“

„Du ser inte skogen för bara träd“, menade Inari. „Ge hit.“

Lundström hade rätt, han hade stött emot en förzinkad låda; i sådana metallbehållare brukade man förvara patroner: femhundra styck.

Där uppenbarade sig strax ur jorden en andra och en tredje låda. Men några gevär, det var där inga.

Först framåt kvällen återvände de hemåt trötta, utmattade och med ryggarna värkande efter arbetet. Aftonvarden väntade redan på skattsökarna. Koskinen satt på en bänk och tänkte på något.

„Hur många?“ frågade han Inari.

„Tre lådor.“

„Där skall vara tio lådor med skott och femti krigsgevär av rysk typ, 1891 års modell.[Not] Jag har fått fatt i en båt. I morgon måste jag åka härifrån. Du måste vara färdig med arbetet senast om en vecka. Om precis tjugofem dagar måste vapnen vara på plats. Det är Sunila, som skall ta emot dem: skogsaktiebolaget Kemi, barack nummer tretton, två och en halv mil ifrån byn. Här har du kartan.“

Med detta slutade predikan, och de föll alla snart i sömn.

Lundström drömde om den välväxta Hilda. Efter denna dröm var det liksom på ett särskilt sätt, han kikade på Hilda på morgonen, när hon ställde havregröten på bordet. Han märkte till och med i hennes sätt att skära opp fläsket något slags ogripbar elegans. Det fick man icke förebrå honom; först i juli hade han fyllt tjugotvå. Han var född ett halvt år före sitt århundrade.

Åter arbetade de hela den ovanligt soliga höstdagen och på något sätt självförgätet, ty de hade äntligen funnit vapnen.

Det var säckar av vanligt slag. I var säck låg där fem stycken med fett tjockt insmorda gevär. Fettet låg i klumpar på nästan varenda metalldel.

„Allt är i ordning“, sade Lundström triumferande; han hade åter haft tur och hittat gevären först; och däröver var han mäkta stolt, fastän han själv förstod, att det icke var något att yvas över.

Så begynte de gräva på nytt och mot dagens slut hade de grävt opp två buntar gevär och två lådor patroner. Nu hade de redan femton gevär och fem lådor patroner.

Under dagen hade Koskinen hämtat båten samt en liten eka och anbragt dem vid älven i närheten av arbetsplatsen; sedan han med en vissling kallat till sig Inari, samtalade han länge med denne om någonting.

Därpå gick han sin väg.

När det hade blivit alldeles mörkt, sade Inari till Olavi och Lundström:

„Kamrater, en av oss måste var natt, ända tills vi ger oss iväg, bevaka vapnen i båten.“

De lastade på sig sitt gods och drog fram det igenom snåren till älven. Det var icke lätt att bära: lådorna vägde väl omkring fyrtio skålpund[Not], en bunt gevär sextio skålpund[Not]; grenarna rev i kläderna, utskjutande kvistar piskade mot ansiktet, men likväl kände sig såväl Olavi som Lundström och Inari som de lyckligaste människorna i världen.

„Jag tar första vakten vid båten“, sade Inari mens han tände pipan. „Glöm inte att asa hem några prover på bergarter!“ ropade han efter dem just så, som Koskinen brukade göra.

Lundström plockade kiselstenar på stranden och fyllde fickorna med dem. Han gick bakefter Olavi och blev icke förvånad, när han fick höra denne försöka vissla någon känd melodi. Efter kvällsmaten, sedan Olavi redan hade somnat, satt Lundström på trappan och språkade med Hilda.

Där föll redan kylig dagg, men de satt där bara och snackade … 

När de gick och lade sig, skrattade Hilda.

„När chefen var här, då var du till och med rädd för att tala med mig, men när chefen hade gått, så blev det då språka av.“

Lundström rodnade.

Följande dag blev åter lika härlig. Det var full brittsommar. Lingonen smyckade mossan i mörkrött.

Idag var det Inari, som hade tur; två buntar gevär och en låda patroner! Olavi och Lundström, s