Ja, kejserliga -- ty, min kära Tyyne, detta var den före detta självhärskaren, man förde fram under bevakning igenom vår levande korridor -- den allryske imperatorn Nikolaj II, den Blodige.

Jag stod tre steg ifrån honom, när han tigande liksom i graven tog plats i en automobil.

Alexandra och Alexej satte sig i samma automobil.

Ä, ryssarna hade daltat alldeles för mycket med sin före detta kejsare! Man skulle bara ha skjutit honom, och så hade den saken varit klar!

free web hosting | free website | Web Hosting | Free Website Submission | shopping cart | Promoter Online | php hosting
affordable web hosting Pets web page hosting web hosting website hosting web hosting service web hosting best web hosting

Det tredje tåget.

Järnvägsroman av Gennadij Fisch.

(1934)

Denna text är senast rättad och förbättrad den 18 januari 2005.
PDF-filen dtt.pdf (c:a 472 kB) av detta dokument lämpar sig bättre för utskrift och kan vara ändrad senare.
Äldre versioner bör förstöras.
Skaffa alltid senaste version före utskrift!

1 Första kapitlet.

Senatorerna var på flykt norrut.

Vita förband i Vasa angrep de ryska kasernerna.

Rödgardisterna i Helsinki[Not] hade intagit Lantdagens byggnad.

Leve revolutionen!

De laglige hade förutsett och förberett allt. Innan de kastade sig över oss, hade de i all hast skickat iväg tiotals tågsätt med förnödenheter norrut; och så blev vi utan mjöl, utan bröd  … 

Ack, vi skulle ha handlat tidigare; och vi skulle ha handlat beslutsammare. Vi drog på det för länge. Det är viktigt, att man kommer igång.

„Leve revolutionen!“

Det är min kompis Linola, som ropar detta med sina lungors fulla kraft; han har ett rött band i mössan, en röd rosett i knapphålet och en röd liten vimpel på bajonetten. Jag har också röda tyglappar såväl i mössan som i knapphålet och på bajonetten. Vi är nämligen rödgardister i bangårdsbataljonen.

„Hör du“, säger jag till kamrat Linola, „ alla senatorerna har ju inte rymt; det är inte alla de gammelfinska och svinhufvudska reaktionärerna som har dragit norrut. De håller sig gömda här nånstans också. Nån borde arrestera dem. Varför skulle inte du och jag kunna ta itu med den saken?“

„Det har vi inte fått order om, Eino“, svarar mig Linola.

Men jag ser på glöden i hans ögon, att han är djävligt pigg på det.

„A, mens vi väntar på order, så rymmer de åt alla håll, som kackerlackor.“

Vi skaffade oss en förteckning över senatorerna och lantdagsmännen. Namnen på dem, som hade flytt, strök vi över; dem skulle man aldrig mer få höra av! Och så fick vi reda på adresserna till dem, som vi menade ännu kunna vara kvar i staden.

Den förste lantdagsmannens lägenhet, som vi kom till, var låst. Vi ringde på, så att vi nästan fördärvade ringklockan.

Vi lyssnade ett slag efter, om där inte hördes ett försiktigt tassande på andra sidan väggen …  Tystnad.

„Vi får slå in dörren och företa husundersökning“, säger jag.

„Det har vi ingen order om“, svarar en rödgardist, som har förenat sig med oss på vägen.

Jag ringer till bataljonsstaben:

„Vad ska vi göra?“

„Ställ ut en vaktpost och invänta vidare anvisningar.“

Vi lämnade kvar en vakt med gevär och så gick vi vidare.

Ifrån Alexandergatan begav vi oss till Observatoriegatan. Där kom en mycket trevlig fröken strax och öppnade dörren för oss.

I håret hade hon en vit liten hembiträdesmössa. När Linola kallade henne »kamrat«, spärrade hon opp ögonen.

„Var har du herrn?“ frågade Linola.

„Herrn är sjuk. Han är för närvarande inlagd på Kjellbergs klinik på Fabiangatan“, rodnade hon och smällde igen dörren rätt framför näsorna på oss.

Den tredje lantdagsmannen var inte heller hemma, och man visste inte, var han hade gömt sig.

Hans frodiga fru blev rent stirrig och frågade, om vi inte visste, var hennes lille gubbe befann sig; det var väl inte några fulla flottister, som hade dödat honom?

„Frun“, sade Linola upprört till henne, „jag tillhåller er, att ni låter bli med att sprida borgerligt förtal om våra kamrater, de revolutionäre sjömännen! De har hjälpt oss i vår kamp för oavhängigheten, och de ska hjälpa oss att komma till rätta med hela borgarbandet.“

Lantdagsmannens hustru slog ihop händerna och blev ännu oroligare:

„Oj, oj, kära nån, kära nån … “

Vi brydde oss inte om att höra på hennes pladder. Vi ilade redan till andra adresser.

Vi fick åter höra samma sak ur en senatorslägenhet:

„Senatorn är mycket sjuk. Han är inlagd på en privatklinik.“

Vid samma avsats befann sig till vår lycka även en annan misstänkt lantdagsmans lägenhet.

Den putsade kopparskylten glänste.

Dörren öppnades på glänt.

Linola ryckte i handtaget, men säkerhetskedjan sträcktes och förhindrade, att dörren öppnades. »Konstigt, varför är det överallt bara kvinnor, som öppnar för oss?«

„Tyvärr är herrn inte hemma. Han är sjuk. Han är inlagd på nån privatklinik.“

„Det var för många sjuka senatorer och lantdagsmän på en och samma dag“, säger jag.

„De har väl fått magknip av förskräckelse“, skojar Linola.

Så ser jag, att han blir grön i ansiktet. Han griper om ledstången.

„Vad är det med dig, Linola?“ Jag blir rädd för kamratens skull.

Dörren är fortfarande öppen på glänt, och ur springan kikar ett par nyfikna ögon.

„Det går snart över“, viskar Linola med bleknade läppar. „Jag mår lite illa. Det är andra dan, jag inte har smakat bröd, förstår du.“ Han rätar på sig.

Han anstränger sig att le.

„Men det skulle ni ju ha sagt med en gång, varför ni behövde träffa min man!“ liksom till och med gladde sig kvinnan och smällde igen dörren.

Vi började gå nerför trappan. Plötsligt öppnas dörren till lantdagsmannens lägenhet igen. Kvinnan ropar efter oss: „Vänta litet, pojkar, vart ska ni ta vägen? Ta det här!“ Hon räcker fram två skivor färskt vetebröd till oss.

Det sög till i maggropen.

»Jaså, det är därför, de är emot pristak och ransoneringskort … «

„Ta det här brödet“, säger kvinnan till oss.

Då vänder sig Linola om och ryter:

„Tig!“

Men så kommer jag på att fråga henne på vad sätt, hennes man är sjuk och på vilken klinik, han är inlagd.

„Njurarna och levern“, svarar hon snabbt, som om hon rabblade opp en inpluggad läxa, „Fabiangatan, Kjellbergs privatklinik …  Ta det här brödet … “

Då rasslar Linola med gevärsmekanismen, kvinnan ropar „Herregud!“ och smäller snabbt igen dörren.

Jag tar mig tillbaka opp till den avsats, vi nyss har lämnat, och bankar på dörren till den andra senatorslägenheten intill.

„Vad gör du?“ vill Linola hejda mig. Han har blivit bättre igen. „Här har vi ju redan varit.“

„Ja, det har vi. Men det betyder ingenting“, svarar jag.

Dörren öppnas igen.

„Ursäkta, vi glömde fråga, vad som fattas herr senatorn och på vilket sjukhus han vårdas.“

„Njurarna och levern. Kjellbergs privatklinik på Fabiangatan.“

Och dörren stängs.

„Har du begripit nu“, säger jag till Linola, „vad det är, som är sjukt med regeringen? Njurarna och levern.“

Vi återvänder till den förste laglige. Det är pigan i spetsmössan, som öppnar för oss igen.

„Jag har ju redan talat om allt för er“, säger hon, när hon har upptäckt oss på trappavsatsen. „Vad är det mer, ni vill?“

„Vi har kommit för att beundra dig en smula och upplysa dig, din lantlolla, om lagen av den trettiförste januari“,[Not] skojar Linola.

Pigans kinder rodnar. Hon slår ner blicken.

„Skulle ni kunna säga, vad som fattas er husbonde?“ säger jag i officiell ton.

„Levern och njurarna.“

„Fabiangatan. Kjellbergs privatklinik“, fyller Linola i med samma tonfall, som hon.

Flickan tiger förnärmat.

„Nå?“

„Varför frågar ni, om ni redan har förfrågat er på kliniken?“ säger hon och stänger dörren.

Vi är ensamma på avsatsen. Linola brister i skratt.

„Vänta litet“, säger jag till honom, „vi får tids nog skratta.“

Vi går tillbaka till den lilla trinda, som ville predika för oss. Hon var inte längre så beskäftig och stirrig.

„Man har just telefonerat till mig, och nu vet jag, var min make är. Han har blivit sjuk. Han var hos några vänner i gårkväll …  Ett anfall. Man har fört honom till Kjellbergs privatklinik på Fabiangatan. Ni vet, vid den åldern …  Vid era år är det svårt att förstå. Ni lyssnar bara på de mest ytterligtgående åsikter. Alldeles som min man, när han var ung. Han fick till och med lida för det på Bobrikovs tid … “

Men vi lyssnar inte på hennes vidare utläggningar utan tar oss hastigt nerför trappan och ut i den friska, frostiga luften. Hela kroppen känns ovanligt lätt, men geväret är tungt, och jag är mycket hungrig.

„Vi måste ofördröjligen underrätta staben om, att där förberedes en sammansvärjning och att de kontrarevolutionäres ledare församlas på Kjellbergs klinik. Det är bra, då tar vi allihop i ett svep.“

När vi hade passerade Järnvägstorget, var där någon, som kallade på mig med hög röst. Det var chefen för den avdelning av Röda Gardet, som Linola och jag tillhörde.

„Detta är skandal, kamrater, ni bryter disciplinen; ni har utan tillstånd lämnat bataljonen. Ni skulle ha varit på bangården nu …  Och dig, Eino, har jag redan två gånger sökt i en mycket viktig angelägenhet.“ Utan att ha givit oss tillfälle att förklara oss, fortsätter chefen och frågar mig: „Talar du ryska?“

„Ja då“, svarar jag glatt. „Från 1912 och framåt åkte jag som konduktör på linjen Helsinki–Pietari.[Not] År 1915 blev jag förbjuden av gendarmeriledningen att visa mig i Ryssland, därför att jag hade infört illegal litteratur, och då blev jag undanstoppad i Rovaniemi, men sedan 1916 har jag varit lagbas här och tagit emot last ifrån Ryssland med ryska fraktsedlar.“

„Nå, då så, då har jag alltså inte tagit miste. Allt är i sin ordning. Du ska få ett tillfälligt förordnande till Ryssland.“

„Kamrat chef, vad ska det betyda, här har vi revolution, och varenda rödgardist behövs; men mig skickar man bort ifrån striden? … “

Då log chefen och sade:

„Du ska få ett mycket viktigt uppdrag. Anmäl dig snarast på järnvägsförvaltningen och säg, att det är jag, som har skickat dit dig.“

Jag begav mig dit, jag hade fått befallning om, men Linola skyndade sig till Röda Gardets centralstab; senatorerna måste avslöjas.

Förr rådde i järnvägsförvaltningens lokaler den strängaste ordning; tjänstemännens stålpennor raspade, Underwood-maskinerna knattrade och det prasslades med tjänstepapper. Nu hade folk brått och gick omkring ifrån rum till rum med hastiga steg; borden i några av arbetsrummen var skjutna till sidan; i ett rum låg några rödgardister och sov utsträckta rätt på golvet. I det rum, dit chefen hade skickat mig, var det mycket livligt. Folk diskuterade hetsigt någonting.

Jag gick fram till ett bord, bakom vilket det enligt min mening borde vara chefen, som satt, och anmälde mig.

Chefen frågade mig, om jag förstod ryska.

„Ja då, det gör jag.“

„Utmärkt. Då ska ni två bekanta er. Får jag föreställa din kommissarie för dig.“ Och så pekade han på en lång, kraftig karl, en självsäker en, jag skulle till och med säga en viktig en.

Det visade sig, att han var överkonduktör. Och vilka överkonduktörer ser inte viktiga ut? Jag hade flera gånger arbetat på hans tåg. Men då hade jag inte kunnat föreställa mig, att Karvonen var — partimedlem.

„Var blir min kommendering?“ frågade jag.

Kamrat Karvonen drog ur kavajfickan lugnt opp en trasig borgartidning och stack mig under näsan en notis, som var inringad med blåpenna.

Där berättades i notisen om, att de hårda tiderna fortsatte för det finska folket, att en viss person vid namn Rahja hade fört ett tåg med sprit till Helsinki. En annan, hans bror Ivan Rahja, hade skaffat fram ett helt tåg med vapen. I slutet av notisen efterlyste man ironiskt en tredje broder, som skulle kunna skaffa ett tågsätt med bröd till de hungrande finnarna.

„Och han fanns, den tredje brodern, Jakob Rahja“, sade kamrat Karvonen muntert.

Lokomotivföraren Jakob Rahja hade rådgjort med sina bröder och sedan föreslagit, att man skulle sända godståg till Ryssland efter bröd; de ryska arbetarna skulle hjälpa oss.

Han medföljde själv det första tåget som kommissarie.

Det andra tåget hade avgått redan för en vecka sedan, det tredje skulle gå till denna dags natt. Där saknades dock en chef för tågets vaktstyrka — en rödgardist, som förstod ryska — samt en reparatör och en kokerska.

Men chefen för vaktstyrkan hade man redan hittat!

Inom mig skymtade där fram en tanke på dig, Tyyne, på det, att du skulle följa med vårt tåg och laga middag till hela besättningen, och så på min vän Vanja Zalivin i Piter[Not], Ivan Fadejevitj, som var mekaniker vid järnvägens driftverkstad i Petrograd. Fadejevitj, det är ett otjestvo.[Not] Det har Ivan efter sin far. Det är en mycket praktisk sed, ryssarna har, det med fadersnamnet. Därigenom får man på en gång veta både mannens eget namn och hans fars förnamn.

„Jag ska skaffa fram dem, som fattas. Mekaniker tar vi ur driftverkstaden i Petrograd. Zalivin. Jag borgar för, att han inte vägrar. Till köket tar vi min fästemö.“

Karvonen log och muttrade under den kortklippta mustaschen:

„Fästemö …  men Malmi vill ta med sig sin fru. Nå, låt gå; hon, som kommer först, får åka med.

„Får jag ta med kamrat Linola i vaktstyrkan?“

„Jag har sagt, att besättningen redan är fulltalig“, svarade chefen bestämt.

I detta ögonblick inträdde där i rummet en man i telegrafistmössa och överlämnade honom ett telegram. Karvonen slet hastigt opp det och sken opp:

„Rahja meddelar, att allt är i ordning; hans tåg har passerat Jekaterinburg.“[Not]

Då upphov åter den trätobroder, som hade tigit en stund, sin stämma:

„Allt är i sin ordning bara till dess, att det gäller bröd. I fjor och i förrfjor höll de tillbaka spannmål, som vi hade köpt för våra surt förvärvade pengar, men då var försörjningsläget där, i Ryssland, bättre än nu. Jag kommer ihåg, att jag köpte enstaka säckar med mjöl på olika ställen och lastade på en pråm på Neva, på Kalasjnikovkajen, för att sända dem till Sortavala, och vad händer: där var nån, som angav oss, och allt gick opp i rök; de konfiskerade det i sista minuten. Så var det ännu förrförra året, och nu är där hungersnöd, har pojkarna sagt mig. Och de skulle ge er brödsäd? Å, nej! Låt inte lura er!“ Och så skrattade han misstroget.

Grälet blossade opp med ny kraft; folk hade tydligen gott om ledig tid, men jag var tvungen att så snabbt som möjligt rusa iväg till dig och hinna titta in hemma för att hämta några rena underkläder och en liten resväska.

Snön föll långsamt på trottoaren, på körbanan; den blänkte framför ögonen. Det var redan nästan alldeles mörkt, men man dröjde av någon anledning med att tända gatulyktorna. Även de höga husens fönster var mindre upplysta än vanligt.

Du mötte mig förvirrad och glad.

Jag var inte i stånd att vänta, tills vi hade kommit in i ditt rum, utan jag kysste dig i korridoren.

Detta har du antagligen glömt. Tyyne, min kära, du kysste mig tillbaka! Men jag kommer då ihåg det.

Du sade, att idag var du mätt, eftersom du just dessförinnan var hemkommen ifrån gardet, och där hade man haft gröt så det räckte, och du sade vidare, att du hade anmält dig som röd barmhärtighetssyster och snart måste resa till fronten i närheten av Tampere.[Not]

„Men jag, som trodde, du skulle följa med mig på tåget till Ryssland.“

„Desertera?“ sade du strängt.

„Nej, nej då.“ Jag förklarade för dig allt, vad jag visste, och mina händer höll hårt om dina smala, fina fingrar.

Herregud, så kär och god du var! Och det är klart, som vanligt hade du alldeles rätt. Naturligtvis kunde du inte följa med på tåget; du skulle ju åka till fronten. Nå ja, denna gång hade Malmi mer tur än jag …  Du var så underbar hela denna kväll, så jag vet inte, hur jag fick krafter och mod att slita mig ifrån dig! Ändå gjorde jag det i förtid; vi skulle ha kunnat tillbringa ytterligare tio minuter tillsammans.

„Kamrater!“ sade folkkommissarien till oss vid avskedet. „Skynda er att fullgöra ert revolutionära uppdrag. Revolutionen behöver bröd till varje pris. Förutan det blir det svårt för oss att segra. Återvänd så snart som möjligt, och det upprepar jag och säger er en gång till: så snart som möjligt! … “

När den sista semaforen var försvunnen ur sikte, såg jag mig omkring i vagnen och redde mig sedan min bädd. De andra låg redan och sov eller låg åtminstone tysta.

2 Andra kapitlet.

Alltid, mens de första sekundernas rörelse efter tågets avgång förflyter, dyker där opp tankar på den sista dagen i det bofasta livet och på sådant, man har hört och sett under dagen för avfärden.

Nå, nu tänkte man förstås på det, att vi måste skaffa de våra bröd så snart som möjligt och till vilket pris som helst. Jag tänkte mig, att det väl inte skulle bli så svårt att genomföra. I synnerhet som kommissarien hade fått pengar så det räckte. Jag tänkte även på dig, så klart … 

Nu är det redan natt. Den andra. Det var bara jag, som gick ut ur vår vagn på den stora men inte alls belysta stationen Zvanka för att sända dig ett telegram.

Jag hade skrivit »Kära älskade Tyyne jag tänker på dig och älskar dig för evigt din Eino« och begav mig med denna lapp till telegrafluckan.

Luckan for opp och telegraftjänstemannen tog försiktigt emot min papperslapp. Sedan gav han den en hastig blick, men redan innan han ens hade läst färdigt, slängde han den tillbaka:

„Det ska vara stämplat. Utan stämpel tar vi inte emot det.“

„För allt i världen, det är ju ett privat telegram!“

„Privat?“ Hans ansikte fylls av medkänsla med mig. „Här gäller följande ordning: först kommer järnvägens telegram, sedan de militära, sedan … “ han höjde fingret, „sedan regeringens, det vill säga sovjeternas, efter dem partitelegram, efter dem andra organisationers och inrättningars endast vid förefintlighet av stämpel, och först efter alla dessa sänder vi privata telegram. Men jag vågar försäkra er, att vi inte ens hinner med regeringens …  Så är det med den saken.“ Han smällde igen luckan rätt framför näsan på mig.

Jag knackade på luckan igen och så artigt, jag bara kunde, bad jag telegrafisten:

„Var så vänlig, jag ber er, ta emot detta telegram. Var så snäll och sänd det, om det inte blir tid idag, så åtminstone i morgon. Det är mycket viktigt för mig, kamrat … “

„Kamrat för er, medborgare?“ sade han torrt och vände sig bort. „Jag, som trodde, ni var en förståndig karl, och förklarade allt, och så är ni en »kamrat«!“

„Men ta nu emot det, det är viktigt.“

Han tog meddelandet och läste hastigt igenom det. Sedan brast han i skratt: „Kärlekstelegram i dessa dagar!“

Men han klippte tvärt av skrattet, blev på en gång allvarlig, och sedan han hade närmat lappen till den lilla lampan, läste han åter igenom mitt meddelande. Därefter vinkade han mig närmare, lutade sig tätt intill örat på mig och viskade med inlevelse:

„Detta telegram är alltså chiffrerat! Jag förstår: privat …  Ni säger, det är viktigt. Ja, ja, då sänder vi det utom ordningen. Men om ni i fall, i fall … “ och han blinkade till mig som till en medbrottsling, „ifall det blir nåt krångel, glöm då inte mig.“

„Nej, då, det borgar jag för, att allt är, som det ska.“

Sedan telegrafisten hade fått höra detta, blev han ännu oroligare än förut. Han stack ut huvudet ur luckan och tillkallade med hög röst en rödgardist, som gick vakt på stationen och vars steg ekade i den mörka väntsalen.

„Ta och arrestera den här typen, han ger mig ett chiffrerat telegram och påstår, att det är en allvarlig angelägenhet. Han är säkert nån viktig kontrarevolutionär, en kosackofficer … “ sladdrade han för rödgardisten.

Denne grep mig i axeln:

„Kom med här, medborgare, till staben.“

„Men jag garanterar er ju … “

„Det ska de reda opp där. Det är ett avgörande skede nu, och det finns gott om misstänkta, så kom med här … “

„Här har ni beviset.“ Telegrafisten räckte rödgardisten lappen.

Den senare läste igenom det och blev slutgiltigt övertygad om min skuld.

„Såna telegram sänder man för närvarande inte“, sade han och lade på nytt handen på min axel.

Alla mina ord och förklaringar var förgäves. Jag hörde vårt lokomotiv vissla. Tåget gjorde sig allaredan klart för avgång. Skulle jag verkligen så befängt bli sittande fast på denna skitta station? … 

I sista minuten upptäckte kommissarien mig. Han visade sina handlingar för rödgardisten och ordnade snabbt opp saken.

Det var jag, som fick vara tolk, ty när kommissarien började tala fort på ryska, så blandade han in svenska ord i ryskan … 

För honom är även de främmade och hör inte till hans modersmål. När han talar fort på svenska, blandar han in en massa ryska ord i sitt tal. Ändå tror han, att han talar utmärkt, så att alla borde förstå honom.

„Ser du, Eino“, sade kommissarien till mig, när vi redan satt i en varm och bekväm andraklasskupé,[Not] „här är revolution, och för revolutionen är troligen vilket som helst kärlekstelegram ett chiffrerat meddelande.“

„Men telegrafisten var helt enkelt dum!“

„Den dumme kan vara farlig i en revolution!“ log kommissarien och höjde därmed litet på den grånade, kortklippta mustaschen. „Men du var inte så klyftig, Eino …  Nå, bli inte arg, nu ska vi ta oss ett bloss … “ Och så började han stoppa sin pipa med väldoftande tobak.

Så något telegram ifrån mig hinner inte nå dig, kära Tyyne, varken i Helsinki eller i den bataljon, dit du antagligen redan har avrest. Men jag har lovat dig att hela tiden hålla dig underrättad om, hur jag har det. Så jag skall skriva och berätta för dig, min kära, om vårt tåg, om kamraterna, som är utsända tillsammans med mig för att skaffa bröd, och om allt, som händer oss på vägen …  När vi kommer tillbaka till Helsinki med bröd till att bespisa de hungrande — inte som Kristus med fem bröd utan med fyrtio vagnar; framför oss kör där redan två tåg, och i vart och ett av dem är där också fyrtio vagnar, och efter oss kommer där andra tåg — då skall jag kyssa dig hårt, hårt, som i förrgår, och räcka dig detta lilla skrivhäfte. Och när du läser i det, så skall det stå klart för dig, hur mycket jag älskar dig, hur mycket jag har tänkt på dig och drömt om dig på denna plötsliga resa.

Här sitter jag och skriver dessa ord, mens hjulen dunkar emot skarvarna och rökpuffarna flyger förbi utanför fönstret.

Min handstil är svår att tyda, ty tåget skakar. Mina kamrater håller på att somna, några snarkar redan.

Så här är vårt tåg: längst framme, som vanligt, lokomotivet: Nr. 607-KZ.

På stationerna här kommer lokförarna springande och flockas för att titta på det, så ovanligt är det: koppardetaljerna blänker, skorstenen är något bredare än på de ryska, lyktorna är annorlunda och framtill sitter där en kofångare, ett vinkelformat galler. Detta intresserar dig väl inte så mycket, men de ryska lokomotivförarna blir nyfikna på det.

Resgodsvagnen är klädd med plåt. Där har vi våra redskap och verktyg: koben, spadar, nycklar, skruvmejslar och torktrasor.

Det är en genomgångsvagn, och strax efter den följer en likadan resgodsvagn, men den har vi gjort om till kök. Här har vi vårt gemensamma matförråd. Där är inte så mycket till var och en av oss, men tillsammans blir det imponerande. Folket på tåget, tågbesättningen och lokbesättningen, består av trettio man.

Vi måste gå utan uppehåll. Hela tiden efter vårt eget lokomotiv; vi arbetar i fyra skift. Och så är vi tio man i vaktstyrkan. Så du ser, att det är ett stort sällskap. Det blir ingen lätt uppgift för vår kokerska, Malmi, att bespisa oss, om än hon har fått en städare till hjälp. Hon är redan över trettio — hela tio år äldre än du. Men du skulle nog inte ha gått iland med detta arbete. Hon har tidigare arbetat på Brunnsparkens restaurang.

Sedan kommer där en andra klass sovvagn. Här bor tågbesättningen. I sovkupéerna är där kojer med rent sänglinne. Detta är den sista genomgångsvagnen. Därifrån kan man ta sig framåt till loket, men bakåt, till sista vagnen, går det däremot inte. Efter denna vagn går de fyrtio tvåaxliga godsfinkorna, och i den allra sista, i det utrymme, konduktörerna brukar hålla till i, bor vår rödgardistbrigad, tågets vaktstyrka.

Vår inkvartering är sämre än tågbesättningens, men besättningen måste arbeta hela tiden, varemot vi antagligen får fler tillfällen att vila oss.

I vagnens bakända är där en upphöjning, och går man opp där, så kan man överblicka hela vårt långa tågsätt ända fram till lokomotivet.

Ja, grabbarna får nog mycket fritid under resan, så att de kan ägna sig åt politiska studier. Jag har med mig Kommunistiska manifestet och partiprogrammet.

Vi hade lämnat Helsinki på kvällen. På morgonen har vårt tåg kommit fram till Petrograd, och kommissarien säger till mig:

„Du har lovat att skaffa en mekaniker. Gör det nu!“

Jag begav mig strax åstad efter Vanja Zalivin. Jag hittade honom i driftverkstaden. Jag förklarade, vad saken gällde. Han tvättade händerna i fotogen och sade:

„Jaha, ska jag alltså åka och skaffa bröd till de revolutionära finnarna! Här är ändå ingen, som ska sakna mig. Sånt folk är här inte.“

Så hamnade Ivan Zalivin på vårt tåg.

När vi talade med kommissarien, kom den oppretade Malmi ut ur köket:

„Hur ska jag kunna utfodra en sån hop, när jag knappt har några husgeråd? Här är så det räcker till fem personer.“

Då slår sig Zalivin för pannan:

„Hur länge ska vi bli stående här, kamrat kommissarie?“

„Fyra timmar eller så, inte mer.“

„Kom, så går vi“, säger han till mig.

Vi går ut på perrongen.

„Var ska vi hän?“ frågar jag.

„Tig, det ska du inte bry dig om.“

Vi går fram till ett högt hus. Han pekar på en skylt:

»Hotell Merkur — restaurangen öppen till tre på natten … «

Vi går in på detta hotell och passerar igenom en tom restaurang.

„Det är för tidigt, kamrater, men det blir ingenting senare heller“, försöker en kypare hejda oss.

Men Vanja skjuter honom artigt åt sidan, och vi går in i buffén. Bakom tjocka, spegelblanka glasrutor står där nydiskade tallrikar, metallbrickor, enorma fat, såsskålar, dekorerade tekannor, kaffekannor, pepparströare och senapsburkar.

„Öppna skänken!“ kommenderar Zalivin bufféföreståndaren.

„Det är för tidigt“, svarar denne nedlåtande, men när han ser, att Vanja drar opp en revolver ur fickan, byter han tonfall och blir förekommande: „Här hittar ni i vart fall ingenting ätbart, kamrater. Bara porslinet.“

„Det är just precis det, vi behöver“, svarar Vanja lugnt.

Vi tar tallrikar, fat, pannor, skedar, knivar och gafflar.

„Ge oss en korg!“ kommenderar Vanja.

Den förfärade bufféföreståndaren skaffar fram en stor korg någonstans ifrån.

„Skriver ni kvitto på det, ni har tagit?“ frågar han. „Det är ju inte mitt porslin …  Aktiebolagets …  “

„Det ska vi ge dig“, framstöter Vanja genom tänderna.

Vi fyller korgen med husgeråd.

Zalivin staplar tallrikar med ena handen, i den andra håller han en browning.

Allt är nerpackat. Korgen är tung. Det är svårt att lyfta den. Bufféföreståndaren har redan hunnit förbereda ett kvitto för oss; där saknas bara underskriften. Vanja kratsar dit den utan att ens ha kastat en blick på papperet, utan att ens ha räknat porslinet … 

Vår kokerskas glädje var obeskrivlig.

„Hur har du lyckats med detta, Eino?“ frågade hon nyfiket.

„Det är ju inte jag, Malmi, utan Vanja Zalivin, tacka honom!“

Malmi gav min kompis en erkännande blick. Han blinkade till mig: »Kom, så går vi!« Vi drog snabbt iväg till Nevskij Prospekt.

Åter underlät Vanja att säga mig, vad han hade i kikaren. Det var ändå klart, att vi hade brått om. Men det var besvärligt att skynda sig: isen var inte borthackad ifrån trottoarerna, och där hade tornat opp sig enorma snödrivor.

Vanja pladdrade oupphörligt hela vägen:

„Ni är underliga, ni finnar. Hur kan ni överleva sånt svinkallt väder utan vinterrockar? Är det sant, att ni aldrig går i päls?“

„Det är där nästan ingen, som gör.“

„Ett kallblodigt folk“, fortsatte han.

Jag måste tala om, att han själv bar en sliten höst- eller vårrock och frös förtvivlat.

Ibland stannade han för att pusta på nävarna.

Jag kände inte igen Petrograd. Den hade fått ett helt annorlunda ansikte. På Nevskij Prospekt låg där snödrivor, som man inte hade skaffat undan. Så var det inte förr. Men i gengäld var där på gatorna i centrum desto mer folk, som var klädda i skärmmössor, kepsar och öronlappsmössor, men inte en endaste hatt, inte ett enda bäverskinn …  Arbetsfolk allesamman …  Somliga bar gevär i remmen. Och som de förde sig! Inte så, som förr: hållande sig så stilla och tyst till sidan — nej, man gick gatan fram utan att se sig om, man talade med höga röster, man skrattade glatt — det var en annan hållning än förr. Till och med en främmad människa märkte det: de förde sig som herrar. Det var, som hade luften blivit en annan.

Vi stöttade varandra men glattade och ramlade ibland, när vi tog oss fram till Morskajagatan. Vanja drog mig med in i en bokhandel. Där köpte han en tjock bok, betalade för den med pengar, som liknade frimärken, och så gick vi ut på gatan igen.

„Var ska vi nu hän?“

„Tillbaka till tåget, nu är vi färdiga, när boken är köpt.“

„Tror du, att du ska hinna läsa i den på resan?“

„Nej, detta är ingen reselektyr. Detta är en förteckning över alla järnvägar i hela Rysslands rike: alla tidtabeller, kartor och sånt.“

„Går tågen efter tågplanerna här?“

„Det vet jag inte. Men här står alla stationer och hur långt, där är emellan dem, och så är alla stationsbufféer förtecknade. Vi ska proviantera fler gånger under resans lopp!“

Vi kom i tid till tåget. Lokomotivet hade redan ångan oppe, och lokföraren kikade ut igenom sin glugg. Tåget fick klarsignal och avgick. Via en sammanbindande bibana skulle vi föras över till det ryska järnvägsnätet.

„Våra nationalister ville bygga järnvägarna med en annan spårvidd, än ryssarna“, berättade kommissarien för oss. „De var rädda för, att de skulle inskränka sin oavhängighet. Det var då väl, att nationalisterna blev slagna i sin kamp för de smalare spåren, så att vi nu kan föra över tåget direkt ifrån våra finska spår! Ledningen för våra järnvägar hade på den tiden tänkt sig att överlista ryssarna. De lade ut lättare räls och fastlade såna lastprofiler, att de tunga ryska vagnarna inte kunde passera överallt. Deras godsvagnar lastas bara till hälften, våra är ju mindre. A, så mycket mer spannmål, vi skulle kunnat skaffa till Suomi[Not] i vagnar, som kan lasta mer!“

Hjulen dunkade fram över en bro.

Inför oss bredde Petrograd ut sig i skymningen. I husens fönster tändes där lampor. Boris och Gljebs kyrka och Alexander-Nevskij-klostret höjde sig emot den mörka himmelen med sina kors.

Min sista slant
Festar jag opp med er, mina vänner
Men i morgon bitti, när dagen gryr
Ska hela min familj få betala...

gnolade Vanja Zalivin en visa.

Där ser man de stora spannmålshandlarnas tegelmagasin.

Alla vi, som inte hade arbete just då, skockades i den trånga korridoren.

„Farväl, Kalasjnikovkajen!“

Farväl än en gång, mina kära
Som jag har vandrat med i tre år.

„Vad är det för nåt sorgset, han sjunger?“ frågade vår kokerska Malmi sin man.

Men hon fick inget svar. Hennes man hade redan tagit sig opp på överslafen i sin kupé och sov i fred och ro.

„A, flickor tycker vi om!“ avbröt Vanja på nytt sin trall och blinkade till Malmi.

Hon blev sur. Men jag kom till att tänka på dig, Tyyne.

Längs kajen kom där ett begravningsfölje. Kistan var täckt med rött tyg, bakom likvagnen vandrade där mycket folk, och man bar på röda fanor … 

„Det är en arbetare, de begraver, antagligen, han har väl avlidit av sina sår, han har varit vid Gatjina …  Vi har begravt de fallna rödgardisterna ifrån vår räjong med fulla hedersbetygelser.

Vanja tog av sig mössan.

Detsamma gjorde vi andra … 

„Jaha, då har vi kört över bron också“, sade kommissarien. „Så mycket kiv och split där har varit över den. England och Sverige var mycket angelägna om, att den skulle byggas. Sverige beslöt till och med att låta stora färjor gå till Turku och att bygga järnvägen med 1,625 meters spårvidd, som i Ryssland, i stället för sina egna 1,067,[Not] för att där skulle kunna gå vagnar utan omlastning Vladivostok-Stockholm och Tasjkent-Stockholm. En enorm transitotrafik. Även passageraretrafiken ifrån Ryssland till England och Amerika skulle då gå genom Sverige-Norge. Ifrån Petersburg till London skulle denna väg bli hela tolv timmar kortare än den vanliga genom Tyskland. Nå, det är klart: tyskarna motsatte sig detta utav alla krafter. Detta hade varit ofördelaktigt för dem. De såg ju även kriget framför sig. De delade ut mutor, för att broprojektet skulle gå om intet. I svenska riksdagen behandlades denna brofråga i interpellationer. Våra svinhufvuden stred av alla krafter emot denna bro och ville inte släppa till statliga medel. Den ryske tsaren skrämde de, men det har visat sig, att Ryssland förutom en tsar även har arbetare.

„Säger du det!“ sade Vanja förundrat, när jag översatte kommissariens ord för honom. „Det ser ut som en helt vanlig, enkel bro, men tänk, så mycket diskussioner och uppståndelse, där har varit omkring den.“

Vi mötte ett ryskt godståg. Du vet, i Ryssland är alla godsvagnar rödmålade.

Konstigt, vad? Först trodde jag, det var så, därför att en del tåg var smyckade till revolutionens ära; men när jag sade det till Vanja Zalivin, fnös han. Faktiskt är det helt normalt för dem, varemot de tycker, våra vagnar är konstiga. Tågklarerarna förundrar sig: vad är detta för ett ovanligt tågsätt, här har kommit. Smågrabbarna springer längs plattformarna, pekar på oss och skriker:

„Svarta tåget, svarta tåget … “

„Hur många lik forslar de där“, sade en rödgardist i järnvägsgardet på stationen i Rybatskoje till en kollega, „där är ju idel sorgevagnar.“

Jag såg själv, hur en karl, som körde släde längs banvallen, höll in sitt ök, tog mössan av och hastigt korsade sig.

Semaforen visar öppen körväg, och vi går för full maskin in på stationen, där vi först framme vid själva plattformen sänker farten. Vi gör ett uppehåll.

I en uniformsmössa med röd kulle kommer tågklareraren rännande längs tåget och skäller:

„Hur vågar ni ens, hur kan ni över huvud taget; vi har tagit emot er som godståg, och så har ni galopperat för full maskin ända fram till stationen!“

„Vi fick hjärtat i halsgropen, när vi såg, att ni kom ångande i sån fart!“ dånar stationsmästaren med basröst. „Vi trodde, ni skulle köra förbi, och där har tågsättet fortfarande inte spårat ur. Hur kan detta komma sig?“

„Vi har ju Westinghouse' luftbroms“, svarar kommissarien.

„Det gör det samma. Jag ska anmäla er“, säger stationsmästaren, men nu redan lugnt och alldeles likgiltigt.

Sedan upptäckte stationsmästaren, att vi saknade sidolykta på sista vagnen.

„Detta är inte enligt föreskrifterna!“ sade han argt. „Jag släpper inte ut er ifrån stationen.“

„Kamrat stationsmästare“, försöker Karvonen övertyga honom, „ryska tåg behöver sidolykta på sista vagnen därför, att lokföraren ska kunna se, att tågets bakände inte har slitit sig. Men vi har Westinghouse, så vi behöver ingen; för oss går det automatiskt.“

„Det struntar jag i!“ svarade föreståndaren. „För mig är det ordningen, som är viktig, tjänsten är viktig.“

Då tog kommissarien fram alla papper och handlingar om hur brådskande, vårt ärende var.

Men stationsmästaren envisades.

„Jag ställer er på uppställningsspåret, tills ni har visat mig, att ni har tillstånd att köra utan sidolykta baktill.“

„Vi är på väg efter bröd till revolutionen!“ lutade sig Vanja Zalivin framåt och röt.

„Det gör mig alldeles det samma“, dundrade föreståndaren likgiltigt med sin basröst i övertygelsen om, att han hade rätt, „om det så gällde två revolutioner. För mig är det tjänsten, som är viktig, reglementet.“

Jag skulle gripa efter min revolver, men sedan begrep jag, vad det gällde, och störtade med språng iväg till första vagnen. Tillsammans med lokbiträdet letade jag fram en lykta, och likaledes springande begav vi oss till sista vagnen. Vi satte fast lyktan, tände den och flög tillbaka.

Tuomio fäktar med armarna och talar om för kommissarien, att han kan kalla ut tjänstemannen på perrongen. Där har kommit ut ett helt följe ur lokalerna. Allihopa kan se, att där lyser en lykta på sidan av sista vagnen.

„Så skulle det ha varit för länge sen“, säger stationsmästaren och sedan, för att ytterligare hävda sin myndighet, tillägger han strängt: „Jag kan i alla fall inte släppa iväg er; ni har två strålkastare på lokomotivet i stället för tre. Se till att sätta dit en tredje.“

Så där uppehöll denne tjänsteman oss i tre timmar helt i onödan! Schemat sprack. Vi hade släppt förbi två tåg.

„Det där har ni inte till pynt utan för signaleringens skull!“ undervisade oss det kräket till avsked.

„Honom skulle man behöva anmäla för Tjekan“, sade Vanja. Men när han hade tänkt efter, viftade han bort det. „Nej, förresten, han drev ju med reglerna. Han är ju också järnvägare!“

Innan jag somnade, berättade jag för Vanja, hur jag och Linola hade avslöjat senatorerna.

„Det får ni godkänt för. I fjor, när revolutionen började, var det vi ifrån »Korsen«, som befriade fångarna. Jag skaffade själv fram hattar ur varuhusens skyltfönster, för att de skulle ha nåt att sätta på huvudena i stället för fångdräktshuvorna. I vår räjong var där en gendarmeriöverste vid namn Tiufjajev, som var ett sånt avskum, så det inte går att föreställa sig. Så många människor, som har gått under på grund av honom! Så många, han har låtit ruttna i fängelse utan orsak! Men vi tog honom och drog iväg med honom till Riksduman. Där leder vi honom. Han går rakt och stelbent. Men han hade ändå blivit alldeles blek …  Men bakom honom försöker smågrabbarna komma fram och få fatt i hans sporrar. Och ibland lyckas de. Han ser sig om. Han tittar på dem. Och han säger inte ett endaste ord. Grabbar! Nu är inte ens sparvarna rädda för honom …  Men det med senatorerna, det var listigt av dig. Det var, vad som passade dem.

På en hållplats passade jag på att gå över till min egen vagn. Nu är det mitt i natten, och du sover förmodligen.

3 Tredje kapitlet.

Jag tog ett språng ut ur vagnen och rusade fram till tågsättets framände.

„Varför har tåget stannat, när semaforen visar körsignal?“

Där var beckmörkt och iskallt; snön knarrade under fötterna.

Kommissarien kom också fram till lokomotivet:

„Vad har hänt, Airola?“

Airola skällde:

„Vad är detta för ett land! Växelkarlen blåser horn, så att man skulle kunna tro, att där är en fåraherde, som samlar ihop sin hjord. Vad denna lantliga musik ska betyda, det begriper då inte jag!“

Han hade rätt: på våra banor brukas inga musikinstrument; dagtid har man en grön och en röd vimpel, nattetid en grön och en röd lykta.

„Jamen, semaforen visar ju kör!“

„»Kör, kör«!“ upprepade Airola och liksom härmade kommissarien. „Ta ni och se efter, vad den signalerande växelkarlen har för sig där.“

Växelkarlen vred hastig runt sin lykta. Grönt, vitt, rött ljus blandade sig, och man kunde inte urskilja, just vilket ljus, som gällde oss. Men så slutade han.

Ett stycke vitt glas tindrade vänligt emot vårt lokomotiv.

„Vi måste gå fram till växelkarlen och ta reda på, vad han menar med sin lykta“, föreslog kommissarien.

Vi körde fram.

Intill växelkarlens hytt möttes vi oväntat av svärande:

„Varför i helvete har ni stannat tåget?“

Denna gång var det ingen järnvägare, som skällde och svor, utan en man i flottistuniform med sjömansmössa utan skärm men med öronlappar av ylle.

„Vi förstår inte såna signaler. Vi är från Finland“, sade kommissarien. „Vad betyder detta?“

„Vitt betyder, att banan är fri, kör“, sade en man som kom fram ur mörkret. „Visste ni verkligen inte det?“

„Hos oss är det grönt, som betyder kör …  Men vem är ni?“ vände sig Karvonen till matrosen.

Nu märkte jag, att denne hade gevär i remmen över axeln och två handgranater i bältet.

„Fortsätt med det, du skulle, så får du se sedan!“

„Vad gäller saken?“

„Tyst i ledet!“ Matrosens hand har glidit emot revolvern.

Jag trevar också efter min revolver i fickan.

„Alltså, får vi köra?“ frågar kommissarien.

„Spåret är öppet“, säger den civilklädde undvikande.

»Här ligger en hund begraven«, tänker jag och skall just tala om detta för kommissarien. Men han är redan på väg till tåget tillsammans med matrosen.

Jag följer efter dem. Den beväpnade mannen i civilkläder håller jämna steg med mig.

»Vårt tåg måste följa sin rutt. Vi måste skaffa bröd till Suomi«, tänker jag och anstränger mig för att hinna ifatt kommissarien. Men civilisten tar mig försiktigt i armen:

„Kamrat, vems körplan följer ni?“

„Vi är på väg efter bröd till revolutionen — vi följer Lenins körplan.“

Han åhör mitt svar och börjar viska upphetsat!

„Kamrat, här förberedes ett brott! På stationen står där ett trupptransporttåg. De är beväpnade …  Deras lokomotiv har gått sönder. De väntar på ett tåg för att ta loket ifrån det.“

„Vårt lok får inte bytas ut, det är anvisat vårt tåg och kommer ända ifrån Finland.“

„Det skiter de väl i. Detta är anarkister. De begriper alldeles för mycket om, hur det går till vid järnvägen! De är beväpnade till tänderna. De har ödelagt två godsmagasin på vår station.“

„Hur många är de?“

„Inte färre än sexhundra, sannolikt fler. Ni kan lita på mig. Jag är chef för Röda gardets järnvägsavdelning här.“

„Vad kan man göra? Hur mycket folk har du?“

„Tjugo man med två kulsprutor. Tre verst härifrån är där en tändsticksfabrik. Jag har sänt bud dit med en grabb efter hjälp ifrån arbetarna. Men du vet själv, det är natt …  kallt …  “

Lokomotivet gav signal och drog långsamt vagnsättet fram till stationen. Jag och rödgardistkamraten hoppade opp i en vagn under gång. Händerna blir iskalla av handtagen, en kall vind svider i ansiktet och i huvudet rör sig bara en sak — vi måste till vart pris försvara vårt tågs säkerhet, till vart pris måste vi skaffa bröd.

Semaforernas och växlarnas lyktor skymtar förbi …  De blänker till i de mörka fönstren på de sömniga stugorna intill banan. På uppställningsspåren står flockar av godsfinkor med varmrum[Not] och tomma, kalla personvagnar. Några sjuka lokomotiv, som är ställda till sidan, har blivit vita av rimfrost. Ett av dem ser i mörkret ut som en jätte. Och visst, på de ryska banorna går där riktigt tunga lokomotiv. I jämförelse med dem ser inte ens vårt KZ särskilt stort ut. Tåget rullar fram till plattformen.

Ljuset ifrån fönstren i stationsbyggnaden och vår sovvagn gräver ur mörkret fram flera grupper beväpnade människor.

Långa, bredaxlade gossar. Anarkister. Ibland dem flera flottister. Varenda en har handgranater i bältet; på axlarna gevär och karbiner i rem. Enstaka passagerare, som har kommit springande vid ljudet av ett tåg, trycker sig skyggt emot stationshusets väggar. Och där i snön redan, där plattformen tar slut, står folk i pälsjackor och filtstövlar. De har också gevär.

„Det är de våra“, säger min följeslagare. „Jag kommer igen. Måste handla … “

Han hoppar ner ifrån fotsteget. Jag hoppar efter.

„Nå, hur blir det?“ frågar rödgardisterna.

„Jag ska rådgöra med min kommissarie.“

„Vi väntar här. Där är deras tåg.“

På ett uppställningsspår längs den översnöade järnvägsparken har ett trupptransporttåg sträckt ut sig. I mörkret ser de röda godsfinkorna lika mörka ut som våra. Ibland öppnar sig några av vagnarnas breda dörrar med ett gnissel och slamrande, släpper ut folk och stängs hastigt igen med ett likadant gnisslande. Längs perrongen kommer anarkisterna springande fram till vår kommissarie och börjar bråka om någonting, mens de hotar med revolvrar och handgranater. Nästan alla i tågbrigaden har vaknat; pojkarna kommer med sömndruckna ansikten ut på plattformen.

»Måste förbereda skyddsstyrkan«, tänker jag och springer med snabba steg, undvikande kommissarien och den grupp matroser, som har omringat honom, till sista vagnen för att larma mina mannar …  Men ta mig fan, om jag vet, vad jag skall göra! En sak är klar, att vårt tåg måste slinka förbi denna station. När jag går fort, så brukar jag också tänka fort, men nu skockar sig tankarna i fullkomlig oordning. Från den grupp, som har omringat kommissarien, hörs rop:

„Ni fraktar antagligen konjak eller sprit!“

„Er måste vi känna ordentligt på pulsen!“

Kommissariens lugna svar med låg röst når inte fram till mig. Där är någon, som drar mig i ärmen. Det är Vanja.

„Vad gäller larmet?“

Jag förklarar under gåendet, vad saken gäller.

„Den saken behöver vi få mer klarhet i“, svarar han emot sin vana oroligt och kommer snabbt efter mig.

Jag får opp mina rödgardister. Där är ingen tid att förklara, vad det är fråga om. Jag säger bara, att läget är allvarligt. Disciplin och beslutsamhet. Ynkryggarna skall vi döma, när vi kommer hem. De tiger. En av dem sade något om, att livet är honom kärare än allt bröd i världen. Men de andre blev hotfulla emot honom, så att han tystnade. Jag tog inte ut min trupp på plattformen utan på andra sidan tåget. Och ser man på: på sovvagnen, på trappstegen, klänger redan flera beväpnade anarkister. Några ynglingar försöker med sina bajonetter bryta plomberingarna på våra vagnar. De närmaste, som har fått syn på oss och vår kulspruta, upphör med detta. Då knackar Vanja mig på axeln och säger, att vi måste handla så, att vi tar oss opp ur detta iskalla vatten, innan vi får lunginflammation. Vanja har rätt. Efter att ha utnämnt en ställföreträdare lämnar jag mitt folk och tillsammans med Vanja skyndar jag till plattformen.

„Vad är det för mening med att resonera med honom så länge! Avmönstra honom, så är den saken avklarad!“

„Ser ni inte? En av Wilhelms spioner!“

Ja, nu var kommissariens mustascher inte så klädsamma.

Jag hörde hans upprörda röst:

„Kamrater anarkister, jag kan inte ge er detta lokomotiv, som är anvisat vårt tåg, eftersom jag ansvarar för det inför Rådsmakten … “[Not]

Flera röster avbryter honom tvärt:

„Vad ska vi med din makt!“

„Vi tar det ändå, även utan ditt tillstånd!“

De sliter av kommissarien livremmen med hölstret, slår till honom i ryggen och släpar honom med sig. Då rycker lokomotivet tåget framåt ett stycke.

„Släpp inte iväg tåget!“ ljuder ropen.

Någon av dessa gossar svingar sig opp på lokomotivet. Och då rycker Vanja Zalivin, mekaniker på Finlandsbanans petrogradverkstad, kofferten ifrån någon förskräckt passagerare, hoppar opp på denna koffert och ropar högt:

„Kamrater, bröder, vad talar ni om? Vi ger er vårt lok! Vi har inte brått om. Om det behövs, kan vi stanna här ett tag. Vi är ju också anarkister.“

„Spara på svadan och kom till saken!“

„Vem har hittat på detta! … “

„Jag är …  arbetare på detta tåg. Och om vi inte vore anarkister, varför skulle vi ha svarta godsfinkor? …  Kasta ett öga på dem, värderade bröder! Vi ska omedelbart ge er loket, men kör bara inte sönder det och skicka det tillbaka till oss från första knutpunkt. Är vi kamrater eller inte?“

„Är det på det viset, då är vi vänner!“

„Hur ska man förstå detta?“

„Vi är själva på flykt“, fortsatte Vanja sitt rävspel. „Efter oss anarkister kommer där två tåg med bolsjevikgardister jagande …  Våra vagnar är tyvärr tomma, annars skulle vi gärna dela med er av godset. Och om ni har nåt i vagnarna, kan ni få dela med oss; vi är i särskilt behov av vapen.“

„Till skänks får du ingenting!“

„Hoppas inte på nån gratismiddag, farfar!“

Anarkisterna log listigt.

Några av dem skrattade högt.

„Men låt vår gamling vara i fred. Vi ska själva snacka litet fritt ur hjärtat med honom …  Men koppla nu loss loket!“

Zalivins sista ord hörde jag inte, eftersom jag var på väg till chefen för ortens Röda garde.

Jag fann honom, där jag hade lämnat honom. Vi kom snabbt överens. Han hade förstått mig efter några få ord:

„Så fort jag visslar, så riktar ni kulsprutan emot trupptransporttåget. Jag tar med mig dem, jag behöver. Det kommer att gå hett till!“

Vi gick in till stationens tågklarerare. På tågklarerarens expedition var det varmt, så att man tappade andan.

„Slödder!“ sade expeditören och lade ifrån sig pipan på bordet. Summern fungerar inte. De har kapat ledningen!“

„Ge vårt folk en en växelkarl och en vagnskopplare till att koppla vagnarna. Vi måste köra undan dem till ett avlägset uppställningsspår och spärra all utfart därifrån med ett tomt vagnsätt.“

„Och vidare?“

„I morgon bitti kommer fabriksfolket till hjälp.“

„Allt är möjligt“, skrattar tågklareraren, „men hjälp kan vi, enligt min mening, inte vänta på. Och på egen hand reder man inte ut detta„

„Gör, som jag säger, nån annan utväg är där inte. Stationen måste bli bolsjevikisk, sovjetisk“, svarar chefen.

Jag tillägger i tankarna: »Och tåget måste återvända med bröd till Helsinki«.

Knappt hade tågklareraren lyckats fullgöra allt, som chefen hade bett honom om, när en grupp matroser kom in i lokalen.

„Släpp iväg tåget!“

„Har ni skaffat nåt lokomotiv?“ frågade tågklareraren likgiltigt.

„Lokomotiv har vi. Vi ville ha det, så vi skaffade oss det!“ förkunnade en av anarkisterna skrytsamt, mens han kraftigt gnuggade de vitnade öronen med handskarna.

„Vad är det, ni vill, då?“ frågade tågklareraren alltjämt i samma likgiltiga ton.

„Anarki“, sade skrävlaren stolt.

„Komma hem“, sade liksom blygt en annan och upprepade litet självsäkrare: „Komma hem var och en till sitt; det är ju snart tid för sådd hemma hos oss i Vjatka.“

„Vi är ifrån Perm“, yttrade en annan.

„Jaha, jaha“, sade tågklareraren rätt ut i luften och började tillkalla det folk, han behövde för att kunna skicka iväg trupptransporttåget.

Vi begav oss ut på perrongen.

Någon av vårt folk kopplade loss lokomotivet.

På loket var där redan en matros med en nagant[Not] i näven.

„Jag kör i alla fall inte!“ ropar Airola och svär högt.

„Kör du tåget; jag tar ansvaret!“ ropar Vanja till honom.

Men eftersom den ene talar finska men den andre ryska, så lyckas de inte komma överens.

„Kommissarie“, ropar Vanja uppretat, „säg till honom på ert eget språk, att han skall göra, såsom han har blivit befalld!“

Men den oroade kommissarien sitter på perrongen och tiger. Ingen fäster någon uppmärksamhet vid honom, och han stirrar rätt in i den svarta väggen på en av de kaminförsedda godsfinkorna liksom in i en tomhet; och sedan säger han med låg röst, liksom talade han för sig själv:

„Jag ska skjuta dig, din förrädare.“

Detta säger han också på finska, och därför är där ingen förutom mig, som förstår honom. Då går jag fram till honom och talar med hög röst, liksom vore jag arg på honom, som om jag grälade på honom. Med avsikt viskar jag inte, för att Airola på loket också skall höra, vad det är fråga om:

„Säg till Airola, att han ska göra, som Zalivin befaller. Jag ansvarar för allt inför Folkkommissariatet och Helsinkis arbetare. Vi kan inte ta dem i öppen strid; de är fler än vi och de har vapen. Vi måste avväpna dem. Vi måste locka tillbaka dem in i godsfinkorna, och där …  lita på mig.“

Jag vill förklara vår plan för honom, men då blir två förbipasserande anarkister stående och tittar misstänksamt på oss.

„Tyska spioner“, säger den ene av dem.

„Nej“, lugnar honom den andre, „det är bara, som de talar med varandra på sitt eget språk! …  Hallå, sluta med det!“ kommenderar han.

Men nu frågar Karvonen honom artigt:

„Tillåter ni mig ge lokföraren anvisningar om, att han ska gå med på att koppla loss sitt lok ifrån vårt tåg och köra ert tåg?“

„Nå, tala du“, samtycker matrosen nedlåtande.

Och Karvonen kommenderar:

„Airola, gör allt, som Eino och Zalivin säger till dig! Manövrera, men kör inte ut ifrån bangården.“

Airola muttrar någonting och går med på detta. Med en smäll faller kopplingsringen. Buffertarna upphör med att fjädra; luften lämnar bromsslangen med ett väsande. Lokomotivet kör långsamt därifrån. Det går för att fylla på vatten.

Vårt tåg står halshugget kvar.

Nu måste vi handla beslutsamt, försiktigt och noggrant.

Jag ilar åstad till mitt folk. Måste förklara för dem, så att var och en tränger in i det väsentliga in i minsta detalj. Kanske kan de till och med kan komma på något bättre, än jag och Vanja.

„Vi måste locka in anarkisterna i vagnarna. Därför ger vi dem vårt lok och kopplar det till deras trupptransporttåg, Airola ger signal med ångvisslan och drar iväg från stället, först som om han skulle kontrollera sammankopplingen. Anarkisterna ska tro, att tåget ska till att avgå, så att de tar plats i godsfinkorna och smäller igen dörrarna. Och då börjar vi också handla enligt planen.“ Vanja hade en plan om att bomma igen godsfinkorna ordentligt och sedan lämna dem stående så. Vi, de beväpnade, är tillsammans med ortens rödgardister trettio man med tre kulsprutor.

Jag känner på mig hela den osannolikt stora risken med företaget, men jag kan inte se någon annan utväg.

Vi åhör tonerna av växelkarlens horn, det manövrerande lokomotivets signaler och Vanja Zalivins höga röst, därifrån han står vid eldstaden tillsammans med Airola och en matros.

„Tiden är inne, kamrater, tiden är inne!“ säger jag till mina pojkar.

Vi går snabbt längs spåren för att förena oss med den ryska rödgardistavdelningen. De har redan berett sig till handling.

„Er plan är halvfärdig“, talar avdelningens chef om för mig. „Att lämna anarkisterna kvar här, med vapen, så att de ödelägger stationen efteråt!“

Kamraten har rätt. Och jag tänker planen ända till slut:

„Vanja, du är listig, men jag är listigare! … “

Chefen tittar förundrat på mig. Han rycker på axlarna och sedan liksom fattar han eld på en gång, trycker min hand och skrattar.

Jag går ut på perrongen; anarkisterna har blivit färre. Där hörs de metalliska smällarna från buffertarna på loket, som är kopplat till tåget. Kopplingarnas gnisslande. Det hörs, hur Airola drar iväg trupptransporttåget med ett ryck och ger högljudda stationssignaler.

Det har fungerat. De med handgranater behängda matroserna hoppar ner ifrån perrongen och springer tvärs över järnvägsspåren emot sitt trupptransporttåg.

Enstaka figurer galopperar ur ur stationslokalerna och truppfinkornas dörrar knarrar.

„Aj, fan! De sölar för mycket … “ förargar sig chefen.

Men där är ingen, som sölar. Förrådsmannen kommer släpande på ett dussin enorma lås.

„Inte fler? …  Bajonett av!“ kommenderar chefen sina rödgardister.

Nu vet jag inte längre, vad det är fråga om.

„Allt är i ordning“, talar chefen om för mig.

Kommissarien kommer fram till oss. Han talar till mig såsom till en överordnad:

„Kamrat Eino, jag har förberett tågbrigaden. Ifall det behövs, kommer även den till nytta.“

Halvspringande, med gevär i händerna beger vi oss till tåget, som håller på med att manövrera omkring på bangården. Kamraterna drar ut kulsprutorna och rullar dem efter oss. Liksom tidigare spelar växelkarlens herdehorn, man hör vagnskopplarens visslingar, lokomotivets korta signaler, bufferttallrikarnas smällar och krokarnas skramlande.

„Rätt så, Airola!“ ropar jag av alla krafter.

Jag ser, hur fem man ur den ryska avdelningen delar på sig, springer längs trupptransporttåget och skjuter under tågets långsamma gång sina bajonetter likt stickor in i de öppningar på godsfinkornas dörrar, som är avsedda för lås. Bajonetten är i stället för en regel.

Skickligt! Nu är godsfinkorna igenbommade utifrån. Ingen kan ta sig ut ur dem. Utom möjligen igenom luckorna. Men igenom dem kan de bara krypa ut en och en, så att man kan ta dem var för sig.

„Nå, vi fortsätter“, säger chefen helt lugnt till mig. Säg bara på ert eget språk till lokföraren, att han inte ska stanna tåget.“

Jag ropar åter av alla krafter. Vi hör två korta revolverkskott avlossas på loket.

En skäggig rysk rödgardist korsar sig.

Vanja hoppar ner ifrån loket och springer fram till mig. I händerna har han två nagantrevolvrar.

„Allt är i ordning! Den anarkistmatrosen ska inte vara till hinders mer.“

„Framryckning!“ säger chefen och börjar hamra på dörren till den första godsfinkan.

Tåget går långsamt, men likväl måste vi gå med snabba steg för att inte bli efter.

En annan grupp på fem rödgardister går över till andra sidan om tåget. De svingar sig opp på bromsplattformarnas trappsteg, springer över dem och försvinner.

Vid sidan om en godsfinka rullar våra mannar fram kulsprutorna. Omkring oss står sotsvärtade järnvägsbyggnader, översnöade godsvagnar, sjuka lok, staplar med brännved och högar med kol, därbakom lyser snön vit på stationens översnöade tak.

Chefen bankar envist på dörren till den första godsfinkan.

„Vad fan är det fråga om?“ Inifrån hörs där svärande.

„Alle man närvarande!“

Kommissarien trummar med nagantrevolverns kolv emot dörren.

„Öppna! Kan du det, din kärring!“

Och så hör vi, hur de gnäggar där inne i godsfinkan. Till sist börjar dörren långsamt glida åt sidan, och, mens den glider, lyckas jag och chefen tillsammans med ytterligare en rödgardist krypa opp i vagnen.

„Vad gäller saken?“ frågar den matros, som har öppnat dörren, besviket.

„Det ska du bli varse! …  säger chefen, mens han spänner nagantrevolverns hane.

Jag gör likadant. Rödgardisten har rasslat med slutstycket.

„Så här ligger det till“, fortsätter chefen, „arbetarnas revolutionära Rådsmakt befaller er att omedelbart sträcka vapen. Om en kvart kommer ett trupptransporttåg med lettiska skyttar och röda finnar — här är deras utsände — in till stationen.“ Han nickade åt mitt håll. „Om ni inte lämnar ifrån er vapnen, så blir ni samtliga nergjorda till siste man. Rödgardisterna från fabriken har omringat bangården. Ni kommer inte levande härifrån, ifall ni inte frivilligt lämnar ifrån er vapnen. Om ni gör det med det samma, så garanterar Rådsmakten er avfärd till hemorten inom loppet av halvannat dygn. Det finska tåget tar med sig en vagn med dem, som hör hemma i Vjatka, Perm och Jekaterinburg. Vilka utav er är därifrån?“

„Jag, jag, jag … “ hördes några blyga röster.

„Sluta fjäska!“ röt någon åt dem, vilken tydligen var deras anförare.

Då började de larma och väsnas. Där ljöd knäppningar av hanar, som spändes.

„Rådsmakten skämtar inte!“ sade chefen med hög röst och kommenderade: „Eld!“

Då sköt, såsom det var överenskommet, våra kulspruteskyttar en lång eldskur i luften. Den första kulsprutan tystnade. På andra sidan tåget fortsatte den andra kulsprutan att ge eld.

„Titta“, sade chefen.

De har fått se, hur beväpnade män rullar fram kulsprutorna vid sidan om vagnen.

„Lämna ifrån er vapnen!“ Han slet geväret ifrån axeln på den matros, som stod närmast honom.

„Nå, nå, sakta i backarna!“ sade denne hotfullt.

„Inga samtal!“

Kommissarien, som hade tagit ett gevär ifrån väggen, överlämnade mig det. Jag kastade ut det.

„Lämna ifrån er vapnen!“

Jag förpassade ytterligare två gevär ut i kylan och ropade:

„Kamrat kommissarie, låt tågbrigaden hämta vapnen!“

„Hallå, du där!“ Jag hade fått syn på den yngling, som hade diskuterat sådden med de övriga. „Du är ju från Vjatka, och din kamrat är sibirjak. Lämna ifrån er vapnen och gå ut. Vi tar er med hem redan idag.“

Detta gjorde verkan på dem; de lämnar snabbt ifrån sig sina vapen med mynningarna riktade emot sig själva, samlar ihop sina resväskor och hoppar med sin packning ut på spåret.

„Ta ifrån dem handgranaterna!“ ropar chefen till rödgardisterna.

Jag ser inte, vad som försiggår på spåren, och jag vet det inte; det vill jag inte heller … 

„Sluta kyla ner vagnen, stäng dörren!“ förargar sig en matros, som nyss har vaknat.

Det har ännu inte gått opp för honom, vad det är, som försiggår.

„Ju förr ni lämnar ifrån er vapnen, desto förr stänger vi dörren“, säger chefen självsäkert.

Våra pojkar i godsfinkan är redan tio man. De håller gevären skjutklara. Men ingen lämnar ifrån sig vapnen, så att vi själva måste ta gevären ifrån väggarna och dra fram dem underifrån de tunna madrasserna.

„Opp med händerna!“ kommenderar chefen till sist. „Nu ska vi ta ifrån er handgranaterna.“

„Jag har inga handgranater“, säger en av anarkisterna och stoppar demonstrativt händerna i fickorna.

Ett tvärt slag med nagantrevolverns kolv emot huvudet, så lägger bråkmakaren bägge händerna på huvudet och sätter sig som en säck på britsen.

„Jag sade: opp med händerna!“

Så bär vi ut gevären och handgranaterna ur godsfinkan och skyndar oss ut på spåret. Rälsen blänker i kylan. Tvärs över denna räls står tågbrigaden som en mörk kedja.

Kommissarien har ställt opp allt vårt folk på kedja, och med denna kedja skickas vapnen ifrån matrosernas trupptransporttåg över till vårt eget tåg.

Kedjan måste hela tiden flytta på sig, eftersom tågsättet hela tiden rör sig.

Den första godsfinkan är ordentligt igenbommad.

Vid sidan om den går en rödgardist med snabba steg.

Han ser efter, så att ingen försöker öppna luckan.

Då påbörjar vi operationen med den andra godsfinkan.

Om det bara vill gå lika väl med den, som med den första!

Och här är det något, som går galet … 

Strax, när dörren hade öppnats vid chefens knackning, kände matroserna på sig, att något var i görningen, vilket inte var, såsom det skulle.

Det var anföraren själv, han, som på expeditionen hade utbrett sig om anarki, som öppnade dörren.

När han hade fått syn på den beväpnade chefen, drog han mauserpistolen.

„Kulsprutor — eld!“ kommenderade chefen.

Så snart våra kulspruteskyttar hade svarat med en kort eldskur i luften, så utbröt där förvirring i vagnen.

„Den revolutionära Rådsmakten …  sade chefen med fast stämma.

Men denne usling påskyndade sin egen död; han lät inte chefen tala till punkt.

„Vi skiter i din Rådsmakt!“ vrålade han. „Leve anarkin!“

Någon ropade ur ett mörkt hörn i godsfinkan, dit lyktans svaga sken inte nådde:

„Rätt talat, Vasilij!“

Då avlossades ett skott.

Jag vet inte, vem det var, som sköt; om det var chefen, en av rödgardisterna eller, kanske, jag själv. Mina nerver var spända till bristningsgränsen.

Anarkisten fäktade tafatt med armarna och stötte emot den glödheta kaminen, som stod mitt i godsfinkan.

„Bra!“ sade chefen.

Omkring honom stod där redan tre rödgardister med gevären skjutklara.

„Lägg ner vapnen!“ Och så upprepade han nästan ord för ord sitt tal.

Här var också en ifrån Vjatka.

Mens de ansträngde sig att inte se på den dödade, som om de inte lade märke till honom, lämnade anarkisterna ifrån sig sina vapen, gevär och handgranater.

På samma sätt som första gången langades dessa vapen över en kedja fram till vårt tåg, till våra godsvagnar.

Tåget fortsatte manövrera omkring, och märkligt nog var där ingen av de sjömän och soldater, vilka befann sig i de andra godsfinkorna, som kom på tanken att kontrollera — av ren nyfikenhet se efter — vem det var, som avlossade sådana ekande kulspruteeldar. Endera sov de allihop redan, eller också var de så vana vid skjutande ifrån fronten och de senaste dagarna, att de inte tog någon notis om litet skottlossning.

Vi hade alldeles glömt bort faran, och för att det skulle gå fortare, delade vi opp oss i två grupper, som strax tog itu med att avväpna två godsfinkor i var sin ände av tåget, för att de avväpnade ifrån en vagn inte skulle kunna sladdra för de övriga.

På så vis föll det sig, att jag med mina mannar och Vanja Zalivin började arbeta bakifrån. Det var lugnare folk, som föll på vår lott.

I »våra« godsfinkor var där många skäggiga, varav många till och med gärna, kan man säga, lät sig avväpna. Det var med särskild älskvärdhet, som de lämnade ifrån sig handgranaterna.

Anarkisterna i de första godsfinkorna var desto aktivare.

När vi hade avväpnat två av de bakersta vagnarna, hördes en explosion ifrån tågets främre del.

Jag rusade till platsen för explosionen tillsammans med mitt folk, sedan jag hade lämnat kvar två kamrater till att hålla ett öga på luckorna.

Runt platsen för explosionen flockades de ryska rödgardisterna.

Såsom tidigare fortsatte tåget manövrera omkring på bangården.

„Där var nåt avskum, som kastade en handgranat på vår vaktpost ur luckan på den första vagnen!“ sade chefen upprört.

Man bär redan iväg den i sin medvetslöshet stönande, döende rödgardisten till stationsbyggnaden. Redan för man ut den anarkist, som har kastat handgranaten, ur vagnen, där det nu har blivit tyst.

Två man för honom till vattentornet.

Hornet bräker klagande, tonerna dallrar, vagnarnas buffertar stöter emot varandra, signallyktorna lyser med jämnt sken.

„Vi har avväpnat dem för ytligt. Vi måste söka igenom dem“, säger chefen för de ryska rödgardisterna.

Vi delar opp oss igen och går till våra platser, där vi på nytt tar itu med arbetet.

De avväpnade låter oss mycket ogärna se igenom deras väskor och säckar.

 … Så har vi då konfiskerat alla, eller nästan alla, vapen. Godsfinkorna är låsta utifrån. Vårt lokomotiv har ställt opp dem på ett avlägset uppställningsspår och spärrar nu detta spår med tomma vagnar.

En vaktstyrka bevakar vagnarna.

„Nå, nu ska jag skicka iväg en i taget av de där vagnarna med vart tåg, som passerar“, säger chefen och börjar gnugga sig om öronen med snö. „Nu ska jag presentera mig“, säger han till mig, „Vladimir Jakovlev.“

Jag säger, vad jag heter; vi trycker varandras händer och beger oss till stationsbyggnaden.

„Tack, kamrater“, säger kamrat Jakovlev till Vanja och mig.

„Tack, kamrat“, svarar vi.

De ryska rödgardisterna håller på med att släpa ut vapen ur vår godsvagn.

„Vi delar broderligt“, säger en av dem.

„Vi har ju heller ingen nytta alls av dem“, svarar Vanja.

„Jo, kanske de kan komma till pass. Säg inte så, grabben — vem avstår ifrån vapen nuförtiden!“

„De har petat opp plomberingarna på två av våra vagnar. Nå, de förutsåg tydligen, att vi behövde en tom vagn. Vi har också vräkt in de konfiskerade vapnen där“, säger kommissarien och trycker chefens hand.

På expeditionen ligger den sårade och stönar på en soffa.

En mjölkvit gryning tränger in igenom byggnadens nerisade fönster.

„Om tre minuter kan ni bege er åstad. Kör bara långsamt“, oroar sig tågklareraren för vårt fortsatta öde. „Detta slödder har kapat ledningarna.“

Mina rödgardister rullar sig cigarretter tillsammans med de ryska rödgardisterna. Var och en talar på sitt eget språk, nu kan de tydligen tala med varandra även utan tolk. Ryssarna drar med välbehag in cigarrettröken och ger varandra glöd att tända på. De skrattar …  Rökarnas språk är internationellt, så att ryssarna och finnarna nu ser ut att förstå varandra alldeles utmärkt. Rödgardisternas ansikten är bleka av utmattning.

En förskräcklig apati kommer över mig och i kupén hos Zalivin säger jag också till honom:

„Det var ju faktiskt väl, att vi inte begrep signalerna med de här hornen, eftersom vi stannade och blev bekanta med kamrat Jakovlev.“

Då märker jag, att soffan under mig skakar till, jag hör hjulens jämna dunk: ett-tu, fem. Ett-tu, tre, fem. Ett-tu, fem. Tåget för oss bort ifrån Suomi, bort ifrån dig, Tyyne, långt-långt — till de snötäckta fälten, till Sibiriens tajga.

4 Fjärde kapitlet.

Tåget hade stannat på en ödslig hållplats.

Lokföraren talade högljutt med kommissarien:

„På senaste stationen hade de redan ingen brännved. De sa, att där skulle vara bränne på nästa, men de ljög om avståndet. I stället för tretti verst har vi kört fyrtisju, och nu så säger de på mötesplatsen, att där är ytterligare tjugetvå verst till stationen. Jag har inte bränne så det räcker!“ fräste lokföraren. „Vad ska jag göra? Fyrboxen kan slockna.“

„Du skulle ha frågat mig! Det är ju jag, som har handboken.“

„Men du har ju själv sagt, att förteckningen inte stämmer!“

„Avstånden har inte ändrat sig sedan tidigare!“

Kommissarien slutade samtala med lokföraren och begav sig iväg emot ett ljussken, som flämtade matt igenom en banvaktsstugas igenisade fönsterruta. Klockan var bara fyra på eftermiddagen. Men mörkret hade redan begjutit banan.

Det hade redan flera gånger varit besvärligt för oss därför, att veden på stationerna inte räckte ens till de tåg, som stod i tågplanerna, och vi gick ju utom alla tågplaner.

„Omkring halvannan verst och ett litet stycke till härifrån, vid älven, är där en vedstapel. Redan i fjor ville entreprenören flotta bort veden, men så kom revolutionen, och där ligger den“, svarade växelkarlen kommissarien, mens han under gåendet knäppte fårskinnspälsen.

Det var redan alldeles mörkt, och det snöade.

„Följ oss dit.“

„Vad menar du, kamrat, skulle jag lämna min post! Gå själva, ni går inte vilse. Det är raka vägen.“

„Nå, Malmi, då går vi“, sade kommissarien till konduktören.

Denne kröp ihop i den kalla luften. Sömnen ville inte riktigt lämna honom.

„Kom nu, så går vi“, upprepade kommissarien strängt. „Om vi hittar dit, så går den ene tillbaka och berättar det.“

En minut senare var de försvunna.

Tuomio, eldaren på andra skiftet, kom ut ur vagnen med yxa och såg:

„Eino, ifall nu de skulle misslyckas, så kan väl vi försöka bli skogshuggare idag.“

Ett tjugotal meter ifrån banvallen växte några granar.

Vi beger oss dit … 

Snön är djup så in i helvete — jag sjunker ner nästan till bältet och det är svårt att dra opp benen. Vi måste leta efter en yxa, som har försvunnit i snön.

Tuomio tappade den, när han själv ramlade i snön. Ja, detta hade vi inte väntat oss.

Snön tog sig in i byxorna, i kängorna, den smälte där och kylde ner kroppen. Men det var för sent att gå tillbaka — några ur tågbrigaden hade iakttagit oss och skrattade. Där kom också ut en rödgardist ur vaktstyrkan, min underlydande, Virta.

Arbetet gick så sakteliga för oss.

„Förbannade trädhelvete, vi tar ett annat, vad?“ föreslog Tuomio.

Trädet gav inte efter.

„Ingen fara, det ordnar vi“, sade jag och drämde till med yxan av alla krafter.

Snön, som rasade ner, flög in i ögonen. Den smälte på ögonfransarna.

Trädet knarrade till och störtade.

„Nu så, kamrater, kom hit och såga opp det!“ kommenderade jag mina rödgardister.

Vi tog itu med nästa gran.

Rödgardisterna i vaktstyrkan hade blivit färdiga med att såga opp det första. Fötterna var fuktiga av den smältande snön, och skjortorna var våta av svett. Vi lyckades fälla det andra trädet.

„A, vad är ni för ynkliga arbetare!“ sade Airola förebrående. „Min fyrbox slukar mer, än ni hugger på samma tid. Nå, det kan göra det samma …  Jag har tänkt på det: vi kanske gör vår resa förgäves? Vi har för lite pengar med oss. Kan det finnas nån nuförtiden, som lämnar ifrån sig riktig brödsäd i utbyte mot några tryckta papperslappar?“

Men Tuomio hörde liksom inte på, vad Airola talade om. Han sade drömmande, mens han torkade svetten ur pannan:

„Vet du vad, det finns såna lokomotiv, som inte behöver nån eldare. De har en mekanisk stoker, en självverkande eldningsanordning, i stället. Det finns en sån maskin. I stället för eldare är det den, som ser till att beskicka fyrboxen med lämplig mängd bränsle.“

Vi tystnade. Vårt långa tågs vagnar stod mörka längs linjen, och endast i sovvagnen lyste det ur en av kupéerna..

„Vi fortsätter väl arbeta, då … “ vaknar plötsligt Tuomio.

Men det var redan klart, att hur mycket vi än arbetade på, så skulle det inte räcka.

„Detta är Airolas fel också“, sade Tuomio. „Ifall han hade lastat bränne på den där stora stationen, så hade det kanske fortfarande räckt till.“

„Hur så fel! Då skulle det väl kunna vara vårt fel också.“

Kommissarien återvände. Han pustade tungt.

„Vi måste väcka samtliga“, befallde han. „Alla till arbetet. Alle man på däck!“

Jag skickade en rödgardist för att få vaktstyrkan på benen, och själv gick jag för att väcka Vanja Zalivin.

Folket har samlats. Några murrar missnöjt:

„Vi arbetar som tågpersonal, vi är inte anställda som lastare.“

Jag kan inte urskilja, vem det är, som knorrar, och jag säger:

„Ta och sjung en stump, sjung en visa.“

Vi sätter oss i rörelse och pulsar fram, så att vi sjunker djupt ner i snön med vartenda steg. Vi gick länge. Jag hade för länge sedan förlorat lokalkänslan och visste inte i vilken riktning, järnvägslinjen befann sig. Om jag plötsligt hade blivit ensam kvar på denna plats, så skulle du aldrig mer få se mig igen. Jag skulle gå vilse och bli frukost för vargar och björnar.

Cigarretternas glödande punkter och det spridda svärandet signalerade, var någonstans där gick folk vid sidan om.

»Det där har ni för signaleringens skull och inte till pynt!« erinrade jag mig stationsmästarens ord och visslade till.

Enligt min mening borde vi redan för länge sedan ha tillryggalagt två verst; »det lilla stycket till«, som växelkarlen hade talat om, var bestämt inte så litet.

Då stannade Karvonen och sade:

„Där … “

Vi stod vid en hög mur. Jag gick närmare och kände på muren. Det var vedstaplar, enorma klabbar av björkved. Malmi steg fram ur mörkret och brummade dystert:

„Jag trodde redan, att ni inte skulle komma. Nå, om det är så, att nån behöver det, så kan man värma sig litet!“

Han visade oss vägen. På andra sidan staplarna brann en klar eld. Det sprakade i björkveden. Snön omkring bålet hade smält och blottat den svarta jorden. Vedstapeln låg ända framme vid sluttningen mot brädden av den tillfrusna älven. Timret låg där och väntade på att älven skulle öppna sig, så att det skulle kunna färdas ner med den snabba strömmen. Där var ingen, som bevakade det.

Vi grep oss arbetet an.

Vi ställde oss trettiofem man på en lång rad. (På tåget hade vi bara lämnat kvar fem man). En tog ett stort vedträ från stapeln och skickade det vidare till näste man, som i sin tur skickade det vidare. Kedjan sträckte sig över ett trettiotal sazjen.[Not] På så vis gick vart vedträ från hand till hand och fram till siste man, som slängde det i snön.

I början gick arbetet fort och glatt; ja, var detta alls ett arbete? Ett vedträ var inte tungt att hålla i handen. Man tar emot och blir stående på sin plats, en lätt vridning för att lämna det vidare till näste man, liksom utförde man något slags enkel gymnastisk övning.

„Hur mycket bränne ska vi ta?“

„Femhundra styck.“

Sålunda gjorde vi femhundra gymnastiska övningar. Det blir nödvändigt att lossa kragen, torka svetten med näsduken och ta av handskarna för dem, som har sådana. Det har blivit varmt. Inte ens de genomvåta fötterna är så stela längre.

Men veden har bara kommit trettio sazjen närmare tåget.

Kedjan flyttar sig till det nya stället. Arbetet börjar på nytt.

Femhundra lätta vändningar. Man börjar känna tyngden av sina egna armar.

Åter flyttar sig kedjan över till ett nytt ställe. Åter går den tunga björkveden från hand till hand, och vart vedträ har blivit tyngre. Skämten tystnar och samtalen tynar till en susning, liksom grenarnas i det slocknande bålet.

På nytt flyttar sig kedjan över till ett annat ställe. Man går dit, nu redan utan att se efter, var man går; man bara faller framåt och följer i spåren på den kamrat, som går framför; kvistarna piskar en över kinderna. Skada, att vi har kopplat loss godsfinkorna med matroser, vjatkabor och permbor på förra stationen. Här i langarkedjan hade de varit oss till god hjälp. Arbetet hade gått dubbelt så fort.

„Hugg i, hugg i, mannar!“ sporrar oss kommissarien.

„Det är inget dammigt arbete“, svarar någon skrattande.

På nytt en förflyttning, jag börjar räkna vedträna. Ett …  två …  tre, fem …  åtta …  femton …  Efter det fyrtionde tappar jag räkningen.

Man måste tänka på något annat; då går tiden fortare. Men vad skall man tänka på, när någon sticker ett stycke bränne i näven på en och man måste skicka det vidare?

»Din schatte, en schatte är du, men ändå ivrar du för revolutionen. Skulle det vara så märkvärdigt att kasta omkring några vedklabbar i skogen? Då skulle du prova på att sitta i fängelse ett tag. Andra får utstå tortyr och härdar ut, men dig är det synd om, när du måste vrida dig omkring din egen axel trehundra gånger. Ja, fängelset! Där är Liebknecht ännu i denna stund på tukthus för det, att han är emot kaisern, emot kriget och för freden«.

 … Aldrig förr har jag trott, att armarna kan vara så tunga, som vore de fyllda med bly.

Ett nytt platsbyte för kedjan …  Benen och fötterna är våta av snö. Byxorna fryser till is. De har det bra, de som har ryska stövlar. En av grabbarna har till och med filtstövlar!

Nu är du redan vid fronten; men jag, när jag tog farväl av dig, min kära Tyyne, jag glömde att be dig ta väl vara på dig. Du är ju inte alls så frisk, som du påstår. Förkyl dig nu inte, min kära. Vid fronten är det lätt att få lunginflammation. Var försiktig, min flicka! Så du skrattade, när jag första gången kysste dig på handen:

»Såna enkla flickor kysser man inte på händerna. Mina är förresten fula«.

Dumheter! Det är underbara, skickliga händer … 

Fan också! Det var dumt av mig att ta av handskarna; nu har jag fått en spåga i näven. Nå, ingen fara; det får jag stå ut med.

Ett vedträ, ett till, ett tredje …  tionde …  tjugoförsta …  femtiofemte …  En del är alldeles frusna och glider ur händerna — inte släppa för tidigt, det gäller att överlämna den till näste man. Nåväl, där ska bli ett slut på detta arbete en gång.

„Hej, slå ner, hej, slå ner!“ börjar Vanja sjunga den ryska sången »Dubinusjka«.

Men nu är här visst ingen, som är upplagd för sång!

„Dövstumma!“ ropar Vanja. „Med en sång går ju arbetet bättre!“

„Vad gormar du om?“ säger Karvonen. „De förstår dig ju inte …  Sjung du något.“ Och så drar han vår barrikadsång.

Vanja känner igen melodin. Han tar opp den med sina unga lungors fulla kraft. Nu kan man inte längre låta bli att sjunga. Där ljuder den ut i skogen, stapplande, stötande emot trädens översnöade grenar, sjunkande ner i våra djupa fotspår, vår sång, vår stridsmarsch.

Det blir lättare att vrida sig, och armarna får lättare att lyfta veden.

Fienden har slipat sin yxa skarp
Bereder sig på strid, bröst emot bröst
Till sista striden, bröder och systrar
Till barrikaderna leder vår väg … 

Igenom grenarnas nät kikar vårt tåg på oss. Lokomotivet släpper ut ånga och hälsar oss med en långdragen vissling …  Här är också verstpålen; vi har bara kommit sjuhundratrettio verst ifrån Petersburg.

Vedträna faller smällande ner i tendern. Vår kedja har nu nått ända fram till lokomotivet.

Karvonen tänder pipan, som om ingenting hade hänt.

„Förliden natt hade det varit lättare att arbeta i langarkedja. Det hade blivit färdigt i ett nafs!“

„A, vi skulle ha en mekanisk bränslematare på loket!“ säger Tuomio för sig själv och går för att stoppa färsk brännved i fyrboxen.

Men över järnvägsbanken stiger redan ett enormt, rött klot. Alldeles som glödgat järn — konstigt bara, att snön, det ligger på, nu varken fräser eller smälter. Den bleka halvmånen står i zenit.

„Så har vi fullgjort vår andra stridsoperation“, säger jag till Vanja.

Solen har redan slitit sig loss ifrån snön och krupit högre opp. Ögonlocken faller ihop av trötthet. Det värker i korsryggen. Jag lägger mig att sova …  Jag halvsover redan, när jag känner en stöt — vårt tåg har börjat röra på sig. Sedan hjulens jämna dunkande. Inte ens på dig hinner jag tänka, innan jag sluter ögonen.

När jag vaknade, var det dag. Jag ägnade mig åt politiska studier tillsammans med mina rödgardister.

På en av hållplatserna köpte jag av en torpare på orten skor, som är flätade av näver. Lapti …  Dem skulle jag vilja ta med mig och visa dig, vad det är för något. Det är ett mycket konstfärdigt arbete, bastskor.

Hela tiden är det bråk med stationsföreståndarna därför, att vi rullar fram till plattformarna som ett kurirtåg, och därför, att våra vagnar är svarta.

5 Femte kapitlet.

Nu är brännveden slut.

Flera stationer har vägrat förse oss med bränne. Här går lokomotiven redan på kol … 

Man har föreslagit oss att byta lokomotiv, men det kan vi inte göra. Vårt lok är ju för hela sträckan anvisat till vårt vagnsätt. Alltså måste vi bygga om fyrboxen och rosten för koleldning.

Det är ett besvärligt arbete, men fullt genomförbart. Våra mekaniker Vanja Zalivin, Saariniemi och Hurmerinta åtar sig att göra detta på mindre än ett dygn.

Ett nytt dröjsmål.

Visst, vi har tillryggalagt en rätt lång väg. Från Petrograd till Vjatka är där ett tusen etthundra och femtio verst. Från Vjatka till Vjerestjagino är där trehundratrettiosju. Men varenda fördröjning är ändå förarglig.

Eldstaden måste först slockna, den måste svalna, och först därefter kan smederna ta itu med sitt arbete. Dessutom blir vi tvungna att ödsla fyra timmar på att värma opp den och få opp ångtrycket. Ja, i allra bästa fall blir det ett dröjsmål på ett dygn — samtidigt som varendaste torr brödskalk är en välkommen skänk för våra rödgardister.

Jag skulle så förtvivlat gärna vilja veta, vad som pågår nu i Helsinki, hur läget är vid fronten, har general Mannerheim blivit gripen av de våra? Vad händer i Vasa?

Vi är avskurna ifrån Suomi. Av någon anledning svarar de inte ifrån Helsinki på något enda av våra telegram. Man skulle kunna tro, att de helt och hållet har glömt oss.

„Vet du vad“, säger Vanja och svär som vanligt något så förtvivlat, „jag kryper in i fyrboxen, mens den är varm; det är inte lönt att vänta, tills den har kallnat …  Jag kryper in i eldstaden!“ upprepar Vanja redan i bestämd ton och lämnar vagnen med sina verktyg.

Jag översätter hans ord för Saariniemi och Hurmerinta. Hurmerinta rycker obeslutsamt på axlarna:

„Han skojar väl, ryssen?“

Men nej, Vanja skojar inte. Han beger sig till loket; efter honom kommer våra mekaniker, skrattande och villrådiga, med mig som ständig tolk.

Eldarna har rensat ut det heta ur ångpannan. Men rosten är glödhet, så att det är nästan omöjligt att stå intill fyrboxen.

Vanja fäller ner öronlapparna och knyter ihop dem under hakan; han spänner en fårskinnspäls utanpå rocken och drar åt hårt. Därefter tar han tre tjocka, korta brädlappar, lägger dem på den rödglödande rosten och tar sig beslutsamt in i den glödheta ugnen. Hurmerinta och Saariniemi åser Zalivins förehavanden med munnarna vidöppet uppspärrade av häpenhet.

Min kära Tyyne, jag vet inte själv alldeles noga, hur man skall utföra arbetet i eldstaden för att gå över ifrån vedeldning till koleldning. Jag skall bara säga det, att när Vanjas huvud stack ut ur eldstaden efter en halv minut och därefter han själv kröp ut, så påminde det mig om, när prästen i skolan berättade om den föräldralöse, som de hade kastat i en brinnande ugn, och om hans räddning genom ett under.

Vanja andades tungt och kunde inte på något vis få tillräckligt med luft, som hade han haft hål i lungorna. Hans ögonbryn och ögonfransar var brända. Efter en minut kröp han tillbaka in i eldstaden och arbetade där en halv minut till. Då stötte mekanikern Saariniemi honom till sidan.

„Nu har du fått vara hjälte!“ sade han grovt.

Så kröp han själv in i eldstaden. Efter en minut sökte han sig, liksom Vanja, ut i friska luften … 

Tredje gången fick han inte tillfälle att gå in, ty mekanikern Hurmerinta avlöste honom.

Efter Hurmerinta var det Vanjas tur igen.

Mens han inväntade sin tur att arbeta i eldstaden, gick Hurmerinta en gång fram till fönstergluggen och tittade sig omkring för att se efter, att ingen såg honom. Han spydde.

Vanja och Saariniemi blev också illamående.

Men de ansträngde sig att skämta, visade opp sitt yrkeskunnande för varandra och såg ut som djävlar ifrån helvetet.

Jag steg ner ifrån loket och begav mig till kommissarien.

„Smederna är snart färdiga med arbetet“, anmälde jag för honom.

„Jag ska särskilt rapportera detta fall till vår revolutionära regering“, gladde sig kamrat Karvonen.

Efter tre timmar och fyrtio minuter efter arbetets början anmälde smederna, att eldstadens ombyggnad var fullkomligt färdigställd, så att lokföraren och eldaren hade börjat elda i pannan för att få opp ångan.

Vi förberedde oss för avgång.

På stationen hade de låtit oss ta sjuhundratrettio pud[Not] kol.

„Fina, feta kol!“ sade Airola, när han tittade på dem.

Han gick omkring vid högen med frusna kol och fäktade med armarna. Till dess hade jag trott, att folk, som fäktar med armarna, också måste vara mycket snackesamma. Men Airola var tystlåten av sig.

Tuomio gick vid sidan om honom med något häfte i händerna och utbredde sig omständligt för den gamle lokföraren om, hur olika sorters kol och fyrboxar är beskaffade.

Vi beredde oss på snar avgång och väntade bara på ett mötande tåg.

Redan hörs det tilltagande bullret av ett tåg, som närmar sig.

Det passerar snabbt semaforen utan att sänka farten, det kör ända fram till stationen i full karriär och, till de gamla ortsbornas häpenhet, tvärnitar det vid plattformen framför stationen alldeles lika hastigt som vårt. Men nog är det ett godståg, och vagnarna är som avgjutna kopior av våra. Svarta! Westinghousebromsar och likadant lok, som vårt, och koppardetaljerna blänker, som brandsoldaternas hjälmar.

Det behöver väl inte sägas, att detta också är ett av våra kära finska tåg!

Där hoppar folk ner ifrån sovvagnens plattformar och kommer springande åt vårt håll; även ur sista vagnen hoppar folk ut och kommer springande mot vårt tåg; de har gevär på axlarna och är klädda i filthattar trots kylan. Somliga av dem har röda vimplar på bajonetterna.

Jag kommer inte ihåg, hur jag har slitit mig ifrån stället, när jag har lyckats springa fram till kamraterna; men jag omfamnar dem redan, trycker deras händer hårt och ropar högt och ljudligt:

„Hurra!“

Grabbarna stämmer hänfört in i mitt tjut, och långt ut över hela stationen, över de snötäckta fälten ljuder vårt rop: »Hurra!«

Där hälsar oss en röst, en hög röst på vårt modersmål:

„Terve, toverit“ (Goddag, kamrater!)

Det är tågets kommissarie, kamrat Jakob Rahja,[Not] som hälsar oss. Det syns, hur rörd han är över detta glädjerika möte.

„Skynda er att berätta: vad händer i hemlandet?“

„Hur är det i norr?“

„Var går fronten, hur står det till med förnödenheterna, med regeringen?“

„Varför svarar de oss inte på våra telegram?“

De överöser oss med frågor i hundratal på en gång, och man vet inte, vilken man skall svara på, man vet inte, vad man skall börja med, och hjärtat är fyllt till brädden med glädje. Vi skyndar oss, så att vi sväljer orden, att svara kamraterna:

„Ja, revolutionen lever!“

„Det går förträffligt!“

„Fienderna ska krossas överallt!“

„Det har blivit ännu mer ont om livsmedel, man måste dra åt svångremmen ännu hårdare.“

„Er säd kommer i rätta ögonblicket!“

I smyg betraktar jag uppmärksamt denne undersätsige man, som bär namnet Rahja och har inlett trafiken på vår rutt.

Han är kort till växten, och ansiktet med sin kortklippta, rödaktiga mustasch förefaller inte utmärka sig genom något särskilt. Ögonen lyser av glädje, mungiporna är höjda i ett leende, och ur munnen avgår ett lätt moln av ånga.

„Du kan inte föreställa dig“, säger Rahja till Karvonen, „hur gott det är, att möta ett tåg ifrån hemlandet! Det är en del av Suomi, som möter oss!“

„Det är vår revolution på hjul“, skojar Tuomio litet förvirrat.

„Hur har det gått med att skaffa spannmål?“

„Hur är banan?“

„Vad ska man göra, för att köra tillbaka så snabbt som möjligt?“

Redan är det vi, som ställer frågorna, också i oordning och förvirrat, men kamraterna svarar oss tålmodigt:

„Först skickade de råttorna till vikzjeljanhängare[Not] vid järnvägen bort oss till uppställningsspåren, men ortsorganisationerna och de bolsjevikiska arbetarna hjälpte oss.“

„Det går bra!“

„Vi fick spannmål gratis enligt förordnande av Arbetardeputerades Råd i Omsk …  De här grabbarna är beredda att ge sitt liv för världsrevolutionens seger!“ säger Rahja med värme.

„Hur illa kände vi inte den ryske arbetaren! Detta måste vi ärligt talat lägga på minnet. Vi har gått i nationalisternas ledband.“

„Själva har de — arbetarna i Omsk — nästan ingenting.“

Det går alltså att skaffa bröd!

Jag vände mig triumferande om och sökte Airolas blick. Men där var ingen Airola.

Kamraterna delar opp sig i klungor. Och vi får veta, att man längre fram kan köpa bröd på stationerna — och billigt — hela limpor; att där längre fram inte alls finns något socker. Och så ger de oss det socker, de har kvar, helt enkelt som en gåva. Därför att de redan om några dagar ska vara i Finland.

Kamrat Rahja ger kommissarien på vårt tåg något pappersark.

„I bergen“, säger han, „ är där djävulskt besvärliga profiler och ni ska inte alltid lyckas hitta nån vägvisare. Så se här, där har jag hela tiden, i bergen, suttit på loket och antecknat profilerna. De ska komma din lokförare till nytta. Var så god!“

Bravo, lokförarkommissarien!

Det andra tåget har han inte mött utan strax stött på vårt tredje, ty det andra har gått via Tjeljabinsk.

Men nu är banan fri, och Rahjas tåg måste avgå mot Petrograd. Hela tågpersonalen, lokomotivbrigaden och mina rödgardister har strömmat ut och skockas på plattformarna — vagnarnas fönster är tillfrusna. De vinkar med näsdukarna.

„Lycklig resa! Hälsa till Helsinki!“ ropar vi. „Vi ska fullgöra vårt uppdrag!“

„Hälsa Sibirien!“

Deras tåg glider långsamt iväg och avgår västerut. Efter några minuter avgår även vårt tåg — österut.

Vårt tåg kör bakom ett trupptransporttåg. Vi kan därför inte öka farten utan går med snigelfart.

Jag gick ut på plattformen för att få mig en nypa frisk luft.

På plattformen stod Tuomio. Han betraktade de omätliga, med djup snö täckta vidder, som ilade förbi oss. Långt bort vid horisonten stod skogen likt en mörk, oföränderlig mur. Där var ingen ände och inget slut på dessa slätter, snötäcken och skogar.

„Nu har vi redan varit på väg i en vecka“, sade Tuomio med en suck, „och inte ens nått mitten av Ryssland. Så stort det är, så enormt! När jag ser ut över dessa rymder, Eino, så kommer jag att tänka på en bild ifrån min barndom. Jag är med mor och far på stranden. Far metar. Mor hjälper honom. I spannen plaskar små fiskar omkring likt levande silver. Fram till bryggan kommer där en tremastad skuta. Vi är alla nyfikna på, vad denna skuta kommer lastad med.

»Vad har ni för last?« ropar min far opp till dem.

»Jord!« ropar en sjöman ner till svar.

»Vad?« frågar far omigen och lägger handen till örat.

»Jord!« upprepar sjömannen, som lutar sig ut över relingen. »Vanlig jord!«

Jag kommer ihåg det, när jag ser dessa vidder. Och så låter man införa jord ifrån utlandet till våra drivbänkar och köksträdgårdar! … “

Vi tiger bägge två och tänker var och en på sitt. Det börjar bli kallt.

„Jag går in till mig“, säger Tuomio. „Jag måste snart vara på loket. Sedan, efter skiftet, ska jag plugga litet igen.“

„Plugga? … “

„Ja“, säger Tuomio, „Jag lär mig morsetelegrafering. Sedan ska jag arbeta på telegrafen. Där är revolutionärer ibland lokförarna, men ibland telegrafisterna har idel byråkrater förskansat sig. Så jag ska arbeta litet på telegrafen också. Telegrafen är mycket viktig för revolutionen, den.“

Jag tar mig igenom förrådsvagnen fram till lokomotivet för att fråga lokföraren, om vi snart kommer till en station; och då får jag se: på plattformen är där en okänd kvinna, och bittra tårar flödar ner för hennes kinder. Vid sidan om henne står — min rödgardist. När han får syn på mig, blir han förlägen.

„Vad har hänt?“ frågar jag.

Gråtande berättar kvinnan, att denne man hade tillmötesgått hennes böner och lovat ordna för henne, så att hon fick åka med. Hon hade betalat honom pengar för detta, såsom det var överenskommet, men nu hade han kränkt henne under hot om att kasta av henne ifrån tåget i farten, och nu visste hon inte, hur hon skulle kunna visa sig för hederligt folk där hemma.

Jag skriver ner hans namn, för att det alltid skall vara förbannat — Ivar Grenhagen.[Not]

Han förstår inte ens hela gemenheten i sitt handlingssätt.

Jag beger mig till köket och säger till Hanna:

„Tillkalla strax kommissarien.“

Kommissarien kommer. Jag förklarar för honom, vad saken gäller.

Han biter sig i mustaschändarna och bleknar, liksom av ett outhärdligt lidande. Sedan säger han långsamt, med uppehåll emellan orden, liksom högtidligt deklamerande:

„Det bästa vore att skjuta dig strax, på stället. Men dessvärre har vi inte den revolutionära regeringens fullmakt för detta. Därför ska vi överlämna dig till Utomordentliga kommissionen[Not] vid allra första anhalt.“

„Men hur ska ni klara er utan eldare?“ frågar den före detta rödgardisten förskräckt.

„Det angår inte dig!“ svarar honom kommissarien skarpt och gör militäriskt helt om på klackarna.

Kvinnan förstår inte vårt samtal. Tårarna rinner som förr nerför kinderna.

Då begriper den före detta rödgardisten Ivar Grenhagen hela utvägslösheten i sin belägenhet och börjar hastigt bönfalla kommissarien:

„Straffa mig så, som lagen säger! Jag ska avsona mitt straff, men lämna mig inte i ett främmat land, hos okänt folk. Här ska jag gå under alldeles. Jag skall bättra mig. Jag är ung. Detta var en tillfällighet.“

Han lägger till ytterligare några ömkliga ord.

„Där har du din chef“, säger kommissarien till honom och pekar på mig.

„Jag är införstådd med kommissariens beslut“, säger jag och avväpnar denne usling, som har trängt sig in i våra led.

Bakom Hannas rygg skockas redan flera andra.

Jag hör en röst, som berömmer mitt handlande:

„Ivar ville man döma redan i Helsinki; där sålde han två ramar patroner till någon skojare.“

Nej, övertalningsförsök är lönlösa.

På allra första anhalten sätter vi av den drabbade kvinnan och ger henne litet socker.

Hon gråter och tackar och gråter igen.

Tillsammans med det protokoll, som kommissarien har skrivit och jag har översatt till ryska, överlämnar vi till rödgardisterna på stationen förrädaren, den före detta rödgardisten i finländska Röda arbetargardet — Ivar Grenhagen.

„Vem av ditt folk ska stå vid eldstaden nu?“ säger kommissarien.

„Ä, är där ingen annan, så får det bli jag själv!“ säger jag djärvt. „Tuomio ska bli telegrafist en dag, men jag — lokförare.“

Jag överger inte min post och blir vid fyrboxen.

6 Sjätte kapitlet.

Nu förstår jag, varför Tuomio har drömt om en mekanisk kolmatare.

Denna dröm kommer till varenda eldare efter mer än två timmars arbete. Jag arbetar som lokomotiveldare på Airolas skift.

„Här gäller det inte bara att gräla om politik utan här måste man röra på armarna.“

Men Airola börjar själv efter någon minut den gamla tvisten. Han säger:

„Ser du verkligen inte, vilket efterblivet land, Ryssland är: på tusen verst inte en enda stor stad. Om så vårt Suomi ännu inte har vuxit fram till socialismen …  Den, som har rätt, han kan alltid övertyga sin motståndare — även utan vapen.

„Airola, du har ju själv sagt, att där inte är tid att tala politik på lokomotivet!“ nästan bönföll jag min chef att avbryta detta samtal, ty även utan ord var det mig mycket mödosamt att klara av arbetet.

Man måste vända sig bort ifrån fyrboxens bländande och brännande hetta, samla opp kol med järnskyffeln och skicka dem rätt in på rosten.

Inte bara en gång eller två måste man göra detta, utan nästan oavbrutet under hela arbetspasset. Stenkol förbrännes av någon anledning ojämnt.

På en del ställen brinner det snabbare, och där bildas lufthål. Över dessa lufthål måste man kasta in ett tunt skikt färska kol. Själve djävulen kan inte begripa, varför elden i en del av fyrboxen kan slockna, mens där i en annan del plötsligt blossar opp en klar, stark flamma.

„Det beror bara på, att du inte är van vid arbetet än“, säger den rödhårige lokföraren nedlåtande.

„Men nu är där så kraftig eld, kamrat Airola, så det går inte att bli klok på det fanskapet till lufthål!“

Då tar Airola skyffeln ur händerna på mig och tar den full med stenkol. Sedan, när han har slungat kolen av skyffeln, vänder han den med baksidan oppåt. Nu är skyffeln som ett slags liten sköld emot det bländande skenet, och, när man kikar nedanför den och ovanför den, kan man granska hela fyrboxen invändigt. Man kan tydligt se de ställen, där kolen har packat ihop sig, och var luckorna är.

Han matar på detta vis in ytterligare två skyfflar kol, därpå stänger han luckan till fyrhålet och med höjt pekfinger säger han undervisande:

„Där ser du!“

Sedan fortsätter han i kommandoton: „Man måste mata in kolen snabbt, för att fyrboxen inte skall svalna, i små portioner, inte mer än en femtedels skyffel åt gången. Sedan skall man strax stänga luckan.“

Sålunda gör jag framsteg i eldarekonsten.

Till att börja med är detta bara ett enda slit, men sedan tillkommer alla eldarens bisysslor.

Ja, kära Tyyne, jag vet inte, om detta intresserar dig, men jag skall i vart fall tala om, att man måste fukta kolen, innan man matar rosten med dem. Varför det? Det skall jag skriva om en annan gång.

Men vi körde långsamt — vi hade ju ett trupptransporttåg framför oss. Ändå måste man arbeta på högvarv!

Av fyrboxens hetta blir man förskräckligt törstig, men Airola avråder:

„Behärska dig i det längsta. Drick sedan bara varmt vatten på lokomotivet, det kalla tar man inte till sig lika bra.“

Jag sliter …  Under en paus ifrån slitet försöker jag vila mig en smula och torkar svetten ur pannan med en svart näve.

„Din sotare!“ Alldeles som en riktig eldare“, hånar Airola.

Fem snabba skyfflar kol in igenom fyrhålet, fördelat efter alla konstens regler.

En andningspaus — och så på det igen.

På en anhalt hann ett trupptransporttåg med självdemobiliserade soldater ifatt oss.

Det gick också utom alla tågplaner och utan att någon tågklarerare hade vinkat iväg det med sin spade. Men lokomotivföraren var erfaren och ifrån dessa trakter.

Det ankommande tågets lokförare körde fram sitt lokomotiv till vattenkranen, där isen klängde sig fast i väldiga klumpar.

Men där rann inget vatten ur slangen.

Lokföraren och eldaren kom ner ifrån lokomotivet för att undersöka, vad det var för fel; de glattade över den nerisade plattformen och de spelade opp sådana konster, när de försökte behålla jämvikten, att man knappt kunde hålla sig för skratt.

Men Airola log inte ens, när han betraktade denna tavla.

Han skyndade sig till vattenståndsglaset.

Vi hade inte mycket vatten kvar.

„Med det vattenståndet kör jag inte tåget till nästa vattentorn.“

Han steg bekymrat ner ifrån lokomotivet och sprang åstad till vattenkranen för att ta reda på, vad det var fråga om.

Jag för min del begav mig till kommissarien, för att höra med honom, om vi snart skulle komma till nästa station. Då bröt jag emot en regel, som jag förresten inte kände till då.

Jag lämnade lokomotivet, men samtidigt ställde sig soldaterna ifrån ett sönderkört trupptransporttåg och det tåg, som hade hunnit ifatt oss, i kö med sina tekannor och kittlar framför vår tender.

Vattenkokaren på perrongen fungerade inte heller, och utan te kan ryssen inte leva, liksom vi inte klarar oss utan kaffe.

Där kom de, muntert skämtande med varandra, skyndade sig att ta plats i kön vid kranen på vår tender och slösade med vårt vatten, som även utan dem inte skulle räcka till oss själva.

Airola upptäckte kön samtidigt som jag, och vi störtade iväg för att rädda återstoden av den dyrbara vätan.

„Továristji! Továristji! Njet, njet! Njelziá!“ skrek Airola argt ut några av de få ryska ord, han kan, och blandade opp dem med finska skällsord.

Men soldaterna flyttade sig inte ifrån kranen; och det var sorgligt att se, hur en vattenstråle, som inte träffade rätt i flaskans smala hals, rann ut på snön.

„Kamrater!“ ropade jag då av alla krafter. „Gå bort därifrån, jag ber er!“

Men de hade inte en tanke på att flytta sig ifrån tendern. Till svar på min bön hörde jag bara hån och svärande. De bakerste skyndade på de främste:

„Fortare, fortare!“

De var rädda för, att där inte skulle komma dem något vatten till del.

Då drog Airola fram sin browning i dammodell, trängde sig fram och riktade den emot den man, som höll på med att hämta vatten. En kall vattenstråle slog klingande ner i tekannans bleckbotten.

„Továristji! … “ sade han myndigt och övergick sedan till att skälla ut dem på finska.

„Vad är det han babblar om där?“ ljöd ropen ur hopen.

„Släng väck den rödhårige djävulen!“

Då visade jag också fram min mauserpistol och började med hög röst översätta lokföraren Airolas ord ett efter ett:

„Stäng kranen! Om nån mer vågar komma fram till tendern, så skjuter jag ner honom på stället! Browningen är laddad.“

Airola underströk sina ord med ett skott i luften.

„Skulle vi verkligen smälta snö, då?“ sade den förste soldaten slött.

„Skulle vattnet inte räcka?“

„Skulle inte vattnet räcka?“

„Kom igen då mannar, samla snö!“ ropar några, som står på avstånd.

Hopen började långsamt skingras.

Airola ställde långsamt om en spak, och lokomotivet gled med en jämn rörelse igång framåt.

„Varför lämnar vi tåget kvar?“ frågade Hurmerinta.

„Vi kör till närmaste vattentorn, fyller på vatten och kör sedan tillbaka efter vagnsättet. Vattnet räcker till lokomotivet ensamt, men inte till att dra tåget.“

„Men den andre lokföraren har tänkt annorlunda“, sade Vanja och pekade på trupptågets lokomotiv.

Vi fick se en uppståndelse omkring det ryska tåget.

De hade bestämt sig för att smälta snö och på så vis få vatten till att fylla på lokomotivet.

Stationen med trupptransporttågen och vårt tåg försvann bakom en kurva.

På bägge sidor om banan sköt klippor opp och försvann lika snabbt igen. Vi for fram igenom en fåra i sten.

„Airola … “ frågade jag vår lokförare, sedan jag hade skickat in tre skyfflar kol i fyrhålet. „Airola, hur kunde du nu hota de fredliga människorna med din browning? Den, som har rätt, han kan alltid övertyga utan vapen …  Det är ju dina egna ord … “

Airola svarade inte strax. Han höll på med att ställa om spakar och tänka på, hur han skulle kunna köra tåget med minsta möjliga vattenåtgång. Efter en stunds tigande svarade han mig förläget:

„Men, Eino, där var ju inte tid att tänka efter! Hade vattnet tagit slut — då hade pannan sprungit i luften. Lokomotivet är anförtrott mig, och jag är skyldig att skaffa det tillbaka helt och utan skador. Vidare måste vi komma iväg snarast; de väntar på bröd.“

Lokomotivet gick för full maskin framåt, fastän Airola ändå sparade på ångan. Kolven drog med jämn kraft runt hjulen. Jag samlade opp kol med skyffeln. Airola kikade ut igenom gluggen.

„Bara där nu inte är snödrivor“, yttrade han bekymrat.

„Ser du, Airola, du ansvarar för lokomotivet, och när du griper efter pistolen[Not] för att försvara det — då tar du till våld. Den revolutionära regeringen, Rådsmakten, ansvarar för revolutionens öde, sitt folks öde. Då kan man inte uppträda annorlunda, när bourgeoisin gör uppror. Det är där ingen tid till: tar allt vattnet slut — då kan inte lokomotivet dra … 

Airola ville svara något men tänkte om och teg rätt länge; han hade inte mer att komma med, ty han kunde inte klappa kattan i stället för att ge henne mat, såsom min mor brukade säga.

Vi åkte förbi några sönderslagna godsfinkor. Här hade inträffat en olycka.

Vårt lokomotiv skälvde av otålighet.

Solen gick ner bortom avlägsna skogar; molnen och hela himmelen blev rosenröda.

Efter halvannan timmes sådan körning med vatten, som knappt täckte fyrboxen, kom vi i fullt mörker fram till den första semaforen. Den hade varken röd eller grön lykta. Omkring den syntes inte en levande själ, och vi visste inte, om banan var öppen eller stängd.

Stationen, som var dold bakom en kurva, kunde man inte se, desto mer som banan skar igenom en väldig klippa, vilken i branta avsatser höjde sig längs sidorna …  Airola svor med sina sista ord.

Vi rusade förbi semaforen. Efter två minuter skymtade stationens lyktor fram. Vårt lokomotiv körde förbi den och vältrade sig fram till vattenröret.

Så härligt det var att höra, hur vattnet plaskade, när det i en kraftig stråle rann genom röret och ner i vår tenders vattenbehållare!

„Titta, titta! … “ stötte mig Airola med armbågen i sidan.

I hans röst uppfattade jag förundran.

Jag stack ut huvudet ur lokomotivet och fick se, hur några mörka skuggor långsamt rörde sig över plattformen. Liksom vore det en flock hundar.

„Ser du, Airola, se, hur det blänker i deras ögon!“

„Vargar, vargar!“ viskade Airola fram.

Fastän vi befann oss på det höga lokomotivet, intill den glödheta fyrboxen, kändes det kusligt.

„Var är här nåt folk?“

„De kan väl inte ha dött ut allihop? Hur kan det komma sig, att här vandrar omkring vargar på stationen?“

Vi har redan fyllt på vatten.

Airola gav några varningssignaler för att skrämma bort vargarna och körde fram lokomotivet till stationsbyggnaden, där det lyste ur en överisad fönsterglugg. Vargarna sprang ett tjugotal steg bort ifrån lokomotivet men lämnade inte stationen. Deras ögon blänkte, så att de såg ut som små, grönaktigt glödande kol.

„Eino, du får gå in på expeditionen och säga till tågklareraren, att han inte får glömma banan och att han skall se till semaforen och att vi snart ska köra förbi här med vårt tåg.“

Airola stannade lokomotivet, avgav några varningsvisslingar och släppte med ett väsande ut ånga. Vargarna skingrades i mörkret.

Jag försäkrade mig om, att min mauser var laddad, lämnade lokomotivet och sprang över plattformen.

Airola gav samtidigt förfärliga larmsignaler med ångvisslan, vilka hade kunnat väcka hela världen.

Jag slet opp dörren till expeditionen. Med huvudet i uniformsmössan lutat emot bordet satt vakthavande tågklareraren och sov sött.

Jag stötte till honom hårt emot axeln.

„Vad?“

„Vårt tåg kommer, gör banan fri för det, ställ signalerna i ordning!“ började jag skrika åt honom och dolde inte, att jag var uppretad.

„Vad skriker du för?“ sade han likgiltigt. „Ditt tåg har kommit fram, tacka Gud för det. Nu är här inga chefer till att ryta …  Nu har vi revolution!“ tillade han och skrattade.

„Baktala inte revolutionen, tjänsteman!“ röt jag åt honom, fullkomligt utom mig.

Detta var en uppenbar sabotör.

„Vad är du för en, är du förtroendevalt ombud för den, vad?“ fortsatte han utan att ägna mitt uppretade tillstånd någon som helst uppmärksamhet.

„Ja, förtroendevald!“ sade jag bestämt och upptäckte i det samma på bordet två stora bröd utav alldeles vitt vetebröd och en orörd kruka mjölk.

„Vad är det, han anstränger sig så med?“ frågade expeditören, som först nu hade hört Airolas larmsignaler.

„Han skrämmer bort vargarna!“ klippte jag av.

„Här hos oss är de ingen märkvärdighet“, sade denne orubblige gosse.

„Säljer du av brödet?“

„Ta du.“

„För hur mycket?“

„Så mycket, som du betalar.“

Jag drog fram en tjugorubels kerenka[Not] ur fickan på mina arbetsbyxor.

„Det räcker till två bröd.“

„Och mjölken?“

„Drick du.“

Jag började girigt dricka av den färska mjölken. Den var så god, så fet och härlig, alldeles som i barndomen. Sedan tog jag de runda bröden under armen, sade till tågklareraren, att han skulle göra i ordning kol och vara beredd med sin spade, och att vi snart skulle komma förbi, och så sprang jag iväg till lokomotivet.

„Ni kom ju utan signal med någon spade, då kan ni också åka vidare utan spade!“ ropade han, när han stängde dörren efter mig.

Vårt lokomotiv körde baklänges på återvägen och skar igenom ett nät av ett allt tätare snöfall. Utan växelkarl på stationen hade det varit svårt att vända loket.

Farväl, mina herrar vargar!

Jag glufsade bägge kinderna fulla med det färska, doftande brödet.

Så synd, att du inte var hos mig, Tyyne, och vännen Linola. Då skulle vi ha ordnat en festmåltid!

Så gott, brödet var! Så gott att kunna få sitt lystmäte och äta så mycket, man vill!

Airola åt också litet.

Då och då öppnade han ventilerna och ångvisslan avgav sitt öronbedövande tjut. Inte köra över någon! Inte krocka med mötande!

„Vi lokförare“, sade han, „lever alltid sjutti meter framför vårt lok. Om där ligger en människa, eller rälsen inte är på plats, eller där kommer mötande längre bort än sjutti meter, då hänger det på oss, om där ska hända en olycka eller om vi ska lyckas bromsa och stanna. Om det är närmare än sjutti meter — räkna då med, att den människan inte finns mer. Olyckan är viss …  Vi lokförare lever sjutti meter framför vårt lok!“ upprepade han självsäkert.

Denna gång inträffade inga tillbud, och vi flög fram till stationen med stil.

Omkring den hade man tänt bål, och hela stationen liknade något sagofälttågs vinterbivack.

Vid det mötande lokomotivet var det larm och uppståndelse som tidigare. Soldaterna smälte snö och hällde vatten ur spannar ner i tenderns behållare. Där behövdes ännu flera timmars arbete för att på detta vis skaffa fram den oundgängliga vattenmängden.

Vårt lokomotiv förde åter ut vagnsättet på banan mot sitt fjärran mål.

Brödet fanns redan inte mer. Vanja och en rödgardist hade hjälpt mig att förinta det.

Vanja bröt till och med av en skalk och gömde i fickan.

„Till Hanna“, förklarade han lugnt för mig.

Nu har brödet lagt sig i magen med hela sin tyngd och fått en att dagdrömma om sömn.

Jag kanske skulle ha övertalat Tuomio att komma tidigare på arbetet, än det var överenskommet, för att hjälpa mig, om det inte hade varit för en viss omständighet.

När vi förberedde oss för avgång och höll på med att få opp ångan, kom en ung flicka fram till lokomotivet.

„Kamrater lokförare!“ sade hon.

Fyrboxens flammor återkastades ur hennes ögon; hela hon påminde på något ogripbart sätt om dig, Tyyne! Så lång tid, vi har varit åtskilda ifrån varandra, och vi har inte ens kommit till Rysslands mitt än!

„Kära kamrater lokförare, jag måste, kosta vad det kosta vill, komma till Jekaterinburg snarast, till min sjuke fästeman. Det går inte att komma med något tåg. Ta mig åtminstone med några stationer.“

„Airola“, sade jag till lokföraren, „flickan ber om att få åka med oss.“

„Låt henne sitta här i ljuset!“ befallde Airola. „Här är det varmare för henne, och så syns hon.“

Han var både rörande och dum.

Skulle jag behöva ha någon i ljuset, när du, kära Tyyne, väntar på mig i Suomi!

De vite är sannolikt redan krossade och du är på väg hem till Helsinki.

När jag öppnar plånboken, faller ditt porträtt strax i ögonen på mig.

Den obekanta fick strax knäppa opp ytterkläderna, veckla opp och ta av sig de varma schalarna. Jag vågar försäkra dig, att det var en märklig ung flicka; och jag måtte väl förstå mig på flickor, om jag har umgåtts med dig!

Men jag måste, fan ta mig, vända mig om raskare, skyffla in kolen utspridda i ett jämnt skikt, så att elden blir jämn och inte sned, som när kolen lägger sig i högar vid sidorna, men skiktet är för tunt i mitten.

Den okända samtalar mycket artigt och för allt mer över samtalet på politik. Till min glädje känner jag i hennes ord igen våra ord, vår revolution — den bolsjevikiska.

Det återstår för mig bara att instämma; dessutom blir skyffeln och kolen fram emot skiftets slut mycket tunga.

Airola kan inte tvista.

För det första, efter den gången, när han drog fram sin browning, har han haft mindre lust på dispyter; för det andra därför, att han nästan ingenting har förstått av det, som den obekanta har sagt. Det är han tydligen också arg för.

Det finns olika kvinnor här i världen, och denna, som vi har tagit med oss på lokomotivet, skulle du sannolikt tycka lika mycket om, som jag.

När hon av mig hade fått närmare reda på, hur det förhöll sig med vårt tåg, suckade hon glatt:

„Så gott det är, att där har utbrutit revolution i Finland också!“

„Å, den skulle ha brutit ut redan i november, om det inte hade varit för såna!“ sade jag och pekade på Airola med skyffeln.

„Vad är det nu, du spottar ur dig?“ förargade han sig och kastade en blick ut igenom gluggen.

Vi flög fram igenom vinternattens mörker. Fuktiga snöflingor flög emot oss. När de hamnade på fyrboxens väggar, fräste de till likt smör på ett stekjärn.

„Snart blir det revolution även i Tyskland, i Frankrike och i hela världen!“ sade flickan övertygat.

Jag var överens med henne. Hon öppnade sig och blev uppriktig.

Nu var den sjuke fästemannen glömd.

Hon var studentska vid Perms universitet, agiterade för partiets guvernementskommitté och nu var hon på återresa efter att ha fullbordat en omfattande rundresa i guvernementet.

„Vi har redan gjort alla fabriker folkägda i vårt guvernement!“ sade hon och gladde sig. „Skada blott, att Röda gardets förband är mycket illa beväpnade. På en fabrik tre verst ifrån nästa station får ett gevär räcka till fyra rödarmister.“

„Kamrat Maria … “ sade jag till henne. Jag skall hela livet minnas hennes ansikte och förnamn, men där hade jag glömt efternamnet redan vid första semaforen. Ryska släktnamn är svåra att komma ihåg. „Kamrat Maria, vi fraktar nästan två vagnar fulla med beslagtagna vapen. Vi har tagit dem ifrån några anarkister, vi har ingen användning för dem alls, så vi skänker dem med nöje till rödarmisterna på fabriken.“

Det kan inte beskrivas, hur glad hon blev, när hon hörde dessa ord, det skulle du behöva se.

Jag förklarade för Airola, vad saken gällde. H